Kategori: Ratchel

Teamet; en reflektion kring säsongen so far

Vi har nu kommit en god bit in på träningssäsongen och det börjar märkas på hundarna. Mer och mer faller bitarna på plats, hundarna börjar få rutin och saker börjar hända. Hundarna utvecklas – och vi med dom. Och min syn på vad jag uppskattar mest i mina hundar, i en draghund i allmänhet, blir alltmer tydlig ju mer vi ägnar oss åt träningen och hundarna. 

Säsongen startade vi som vanligt upp med korta distanser och lätta, nöjsamma turer, särskilt med tanke på de unga hundar som går sin första riktiga säsong i år.  Pö om pö har vi känt att hundarna varit redo för ökningar i distans och belastning; i skrivande stund ligger våra pass för det mesta på distanser mellan 15-20 kilometer. Det har blivit ett par ofrivilliga uppehåll pga väglag, men annars har vi kört på ganska bra enligt plan. Vi har haft några turer på snö (dock inte slädföre), vilket har varit skönt för hundarnas tassar, men än så länge är marken ännu hyfsat bar. Jag ska inte ljuga, vi längtar oss tokiga efter snön nu. ATV i all ära, men nog är det ändå hundra gånger härligare att fara fram bakom en tyst släde i gnistrande snö. Att fara fram uppe på fjällen med magiska vyer och vidder omkring sig. Nu är det förhoppningsvis inte så långt kvar tills vi är där. Men innan dess fortsätter vi i leran och vi gör vårt bästa för att vara lite kreativa med rundorna. Jobbar på att bygga relation, hitta bra startrutiner, låta hundarna rotera på olika positioner, vidareutveckla deras förståelse för tekniska moment och låta unghundarna hitta in i arbetet. Och vi lägger mycket tid på att bygga självförtroende hos hundarna som tränas upp i led jämte Kit som mentor.

Efter varje pass går vi igenom hundarna medan de en god stund får öva på att varva ned på stakeout. Ibland får de även snacks eller mat där. Kit är en rutinerad herre på stake out.

Såhär när vi tagit oss förbi säsongens första månader och börjar närma oss årsskiftet tänkte jag att det kunde vara lite roligt att skriva någon form av reflektion/utvärdering av hur det går för hundarna. För även om spannet körs och tränas som en helhet så har ju också varje individ sina egna saker att jobba på, styrkor, svagheter och utvecklingskurvor. Så hur ser det då ut för teamets hundar, just nu? Vad jobbar vi med på ett individuellt plan och vilka utmaningar har vi, just nu?

Låt oss ta en titt!

TEAM RAXEIRA – NOVEMBER 2018

Sally

Sally går i år sin andra riktiga säsong i selen och fyller i slutet av månaden två år. Det här är någonting vi ofta, ofta, OFTA måste påminna oss om. Med Sally är det en ständig balansgång att inte köra henne för hårt; hon är ännu ung och under stor utveckling, samtidigt som hon i selen är en oerhört mogen liten tik som alltid ger allt hon har. Hon ger så mycket av sig själv att hon ibland riskerar för att gå varm eller ta ut sig för mycket och det är just nu en av våra stora utmaningar med henne; vi måste vara mycket noggranna med att vätska upp henne och köra henne klokt. Att sätta gränser där hon själv inte förmår göra det. Hon är vår absolut största arbetsnarkoman. Därför kör jag henne mycket utan neckline den här säsongen; det ger mig en chans att tydligare se när hon behöver vattnas, när hon riskerar att gå för hårt och dylikt. Jag ser det aldrig på rumplinan; den är alltid sträckt till bristningsgräns oavsett; men jag ser det på hur hon rör sig. Små, ibland subtila men viktiga tecken.

Sally har ända sedan sin absolut första dag i selen gått oerhört fokuserat och hårt. Hon är intensiv i arbete, vill alltid öka farten och är mycket säker med störningar runtom. Hon är het i starter, rycker, har tassarna i luften mer än i marken, vrålar och tuggar gärna linor, men är i övrigt en väldigt okomplicerad och vänlig tik i spannet. Hon är en hund jag blir glad av att köra, riktigt sådär på djupet glad. Hon vill bara göra sitt jobb och hon är otroligt mån om att samarbeta. Och hon gör det med så mycket glädje!

Sally har trots sin unga ålder väldigt god rutin som ledarhund, där hon klarar många trixiga moment och är väldigt pålitlig. Då vi hade färre hundar under hennes första säsong och hon så tydligt visade fallenhet för, samt ville gå i led så hamnade hon oftast där, men med facit i hand så önskar jag att hon hade fått lite mer tid att utvecklas. Hon har därför under denna säsong fått vila mycket mer från ledarhundsjobbet, vilket jag ser har gjort henne gott. Hon går lika hårt ändå, men hon har fått vila mentalt och det har varit nyttigt för henne. På sistone har hon gått mycket i wheel med Kangi, något som inte är optimalt den dagen vi går över till släden eftersom hon är en väldigt nätt hund, men så länge vi kör barmark kan hon gått få gå där ett tag till. Så småningom kommer jag börja henne låta gå mer i led och point igen, för det är tveklöst där hon kommer mest till sin rätt.

Sallys absolut största utmaning utav alla är att behålla hullet när vi går upp i träningsmängd. Hon har en något svajig aptit, framförallt kring löptider. Den ibland vacklande aptiten har troligtvis också att göra med att hennes känsliga mage (pga foderallergi) lätt blir orolig av stress. I kombination med att hon är en mycket aktiv tik som bränner mycket energi, så är det svårt för henne att inte tappa i vikt under en period med sämre aptit. Sally är typexemplet av en hund som inte äter om hon inte får mycket motion, vilket i just det här fallet blir en lite trixig ekvation, som ni kanske förstår. Förhoppningsvis blir det här bättre med tiden och åldern; vi har sett en förbättring i samband med förra löpet och hoppas på att hon får lättare att hålla vikten i takt med att hon blir äldre.

 

Ratchel

Ratchel är en raktigenom okomplicerad hund i spannet som just nu är under stark och tydlig utveckling. Som alltid är hon lugn och behaglig att hantera i starter och gör inte särskilt mycket väsen av sig, oavsett hur mycket de andra hundarna kan stöka.

Utav alla de hundar vi har i full träning nu så är det just Ratchel som har lägst fartkapacitet. Under tidigare säsonger har detta dock märkts av betydligt mer då hon inte fullt vågat trycka på i selen när vi gått i högre hastigheter. Hon har alltid jobbat hårt och flitigt, men har i perioder känts lite obekväm med just fart. Denna säsong har vi märkt en stor skillnad på den här punkten; hon har börjat trycka på och ta ut stegen på ett helt nytt sätt. Jag tror att det kanske främst beror på att hon äntligen funnit balans i selen på riktigt och blivit jämnare musklad; hon har nämligen denna säsong också slutat att dra snett/krabba. Kanske har det hjälpt att vi flyttat runt henne mer, inte enbart låtit henne gå på ena sidan utan försökt variera. Oavsett så är skillnaden riktigt stor.

En annan sak som just nu sker med Ratchel är att hon verkar ha funnit ett nytt självförtroende efter sommarens löp. Hon är en kraftfull och uthållig tik som kan varje kommando, men hon har inte alltid trivts med eller haft huvud att gå i led. Ibland har det varit en fråga om vacklande fokus (lättdistraherad), ibland en fråga om vad jag upplevt vara brist på självförtroendet att leda när spannet blir större och ibland en fråga om att hon helt enkelt inte verkar tycka det är kul. Därför har hon ofta fått gå i wheel eller point under förra säsongen, samt i början av denna. Det var först för några veckor sedan jag började leka med att sätta fram henne igen, i syftet att försöka stärka och vidareutveckla de kunskaper hon har. Och hon har verkligen överraskat! Vi har plötsligt sett henne på eget bevåg vilja öka fart och trycka på i selen, visa stor mognad i trixiga moment och framförallt vara oerhört duktig i vändningar av spannet. Men hon har dessutom haft kul! Visst skulle det vara smidigt om hon sen plötsligt en dag förstod att det vore trevligt för oss andra om hon inte skulle trassla i linorna så fort man stannar till eller plötsligt hoppa ned i ett dike för att rulla i leran, men dom säger ju att Rom inte byggdes på en dag. Och Ratchel är och förblir nog klassens clown ett tag till 😉

I år kommer vi fortsatt att jobba vidare på att utbilda och stärka Ratchels självförtroende i led, samt växelvis låta henne gå på andra positioner för att ibland få vila från ansvaret. Absolut bäst går hon dock i point, ingen tvekan om saken. Hon är en riktig hejare på att backa upp när det kommer till kommandon!

 

Kangi (fostervovven)

Ja, vi kan inte tala om utveckling utan att nämna Kangi. Det är ett som är säkert. Kangi kom till oss i mitten av juni som en väldigt yvig och omusklad ettåring, alldeles för tunn för sin ålder och storlek, men med en stamtavla som vittnade om ett sannolikt mycket intressant grundmaterial. Pappret må inte säga allt om en hund, det ska gudarna veta, men jag ville verkligen se vart det kunde bära. Vad som kunde gömma sig där inuti den taniga unghunden.

Ett av våra största jobb har varit att få upp den här unga hanen i vikt samt börja bygga muskulatur, helt enkelt för att överhuvudtaget våga träna honom. Under sommaren var Kangi både ostadigare och ”lösare” i kroppen än vad våra månadsgamla valpar var. Vi förstod att vi skulle behöva lägga in träning även på ”fritiden” för honom, för att kunna hjälpa hans utveckling på traven. Så alltmedan vi vande in honom vid att bo i hundgård (tidigare innehund) såg vi också till att hans hundgård fick noga uttänkt berikning som gärna utmanade både balans och koordination. Det fanns ärligt talat inte mycket fri yta i hundgården till en början; allting var designat så att han skulle bli tvungen att lyfta på benen, klättra och balansera för att ta sig fram. Han sattes igång att simma, vilket han blev riktigt duktig på och han fick gå mycket promenader i skog och fjäll där terrängen utmanade honom fysiskt. Men vikten blev återigen en stor utmaning när tikarnas löp avlöste varandras under sommaren.

Mot hösten vågade vi till slut ändå sätta honom i träning, men vi började försiktigt. Ja, precis som vore han en helt icke-inkörd valp/unghund. Korta turer först. Hålla koll på hastigheter. Kommandon kunde han till viss del innan, han var inte helt och hållet ny i draget, men orutinerad. I början fick han gå mycket i träning med Déjà, som körts in, på egna träningspass med lättare belastning. Och så småningom kände vi att han ökade i hull och muskulatur såpass att vi vågade sätta honom i träning med de andra.

Under hela hösten har det främst varit Kangi vi behövt anpassa oss till. Den svagaste länken i spannet, som först blivit trött och behövt mest återhämtning. Både mentalt och fysiskt. Ett tag undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga öka distansen med honom, när de andra började bli redo för det. Han blev helt enkelt alldeles för trött. Men så vände det plötsligt. Jag vet inte exakt när det hände, men jag minns vi körde ett pass där han verkligen utmärkte sig positivt. Han kändes stark och stabil, slackade inte en enda gång och var för första gången inte märkbart trött på hemvägen. Han gick inte direkt och la sig när vi kommit hem. Han var pigg under dagen. Pigg dagen därpå.

Nu har ytterligare lite tid gått och Kangi har blivit en hund att räkna med. Under sep-okt har jag nästan uteslutande kört honom utan neckline, nästan hela passen, för att lättare kunna tyda honom och skillnaden har verkligen varit markant. Han visar inte bara på stor fartkapacitet, men också på en allt större moral och mogenhet i arbetet. Han jobbar på med stor glädje och tar i ordentligt. Och framförallt har han fått en riktigt fin balans i selen, där han inte längre far snett åt alla håll utan faktiskt lägger belastningen där den ska vara. Framåt. Det har medfört att hans rörelser blivit alltmer balanserade, påskjutet har blivit starkare och musklerna har börjat träda fram tydligt.

När jag tittar på bilder på Kangi från i somras och på de bilder jag tar idag, när jag iakttar hans rörelser i arbete eller när han springer fritt i rasthägnet och tänker tillbaks på hur jag i somras frågade mig själv hur tusan jag skulle få den där spretiga, tunna hunden redo för träning till hösten… När jag blickar tillbaks på alla de där stunderna av tvivel och på den utveckling han gjort sedan dess, ja då blir jag verkligen otroligt stolt. Över honom. Över oss. För vi har verkligen gjort någonting rätt där. Och jag måste erkänna att jag haft stunder då jag verkligen undrat om det ens skulle vara möjligt att åstadkomma en så stor förändring på så kort tid.

Den här grabben har riktigt mycket potential – såpass att jag mer än gärna behållit honom permanent.

 

Déjà

Yngst av alla i spannet den här säsongen är Déjà. Åtminstone ett tag till. Hon är nu strax över året gammal och en tik som går mycket fokuserat i selen. Det är ingen tvekan om att det här är en unghund av sorten som verkligen, verkligen behöver få jobba för att vara harmonisk i vardagen. Hon har enorma mängder energi, är mycket uthållig och sitter på en hel del fart i den lilla kroppen. Under viloperioder hittar hon ofta på hyss och har lätt för att gå upp i stress om hon inte får utlopp för sin energi.

Déjà är väldigt het i startsituationer när hon går i spannet. Hon skriker och sliter i stamlinan, tuggar av nacklinor på löpande band (även sådana jag badat i tabasco) och stökar med/nafsar hunden hon står jämte. Hon har faktiskt haft av stamlinan en gång i starten tidigt denna säsong och efter det vågar jag inte längre köra utan vajer. Hon är så het att hon lätt får överslag och kan gå in i bråk om hunden jämte skulle ryta till när hon nyper den – och därför har hon mestadels fått gå ensam i höst, alternativt jämte någon av hanarna som skyggar undan. Startar vi turen under 17 km/h (japp, jag har undersökt saken) så springer hon utan problem samtidigt som hon sliter i stamlinan med tänderna. Under pass där temperaturerna innebär flera vattningar så är hon alltid hunden som vill först iväg; hon börjar rycka i stamlinan med tänderna om det inte går fort nog att starta på nytt.

Vi jobbar väldigt mycket med att försöka se till att skapa goda rutiner kring henne för att minimera överslagshandlingar och tjafs. Jag ska inte ljuga; för mig kan det vara väldigt ångestladdat att starta Déjà i spannet efter en vilodag eller två. Jag tycker verkligen inte det är roligt med stökiga starter och konflikter. Därför är jag otroligt noga med rutinerna, så jag alltid har en plan att luta mig mot. Det är dock skönt att se att det blir bättre ju mer vi kör henne och på sistone har hon äntligen börjat coola ned sig såpass att starterna går rätt smidigt, trots allt. Min förhoppning är att hon med tiden, något mindre hormoner i kroppen, mycket regelbunden motion och med mer rutin kommer att bli en behagligare hund att sela och sätta in i spannet i framtiden.

Bortsett från stökiga starter är Déjà en hund som är riktigt rolig att köra. Hon är lyhörd och tuff, har en mycket stor arbetsmoral och distraheras inte av störningar. Hon passerar både vilt, bilar och mötande människor/hundar utan att blinka och bryr sig bara om att jobba vidare. Hon är inte typen som trasslar i linor, vänder sig eller rullar runt på marken när man stannar upp – utan hon står alltid fokuserad framåt och redo att fortsätta. Hon återhämtar sig dessutom snabbt både under och efter träning, trots att hon alltmer utvecklas till att bli en av de som går hårdast i selen.

Jag är ganska säker på att det kan komma att bli en spännande ledarhund av den här unga tiken en dag, hon plockar snabbt upp kommandon och jag misstänker hon har huvudet för det, men än dröjer det ett tag till innan vi testar henne i täten. Hon har mycket potential, den här stökmajan. Vi måste bara lyckas rikta all den där energin åt rätt håll :p

 

Kit

Kitten är den hund i vårt spann som sitter på absolut mest rutin och längst erfarenhet av att vara en aktiv draghund. Han är vår tryggaste kommandoledare och en mycket värdefull mentor åt de yngre hundarna. Går han inte i led så går han antagligen i point, just för att han är för bra för att gå någonannanstans. Kit må vara hyfsat het i starter – han är typen som antingen skriker och rycker eller som står i tystnad och tuggar sönder någons nacklina – men han är väldigt okomplicerad och alltigenom snäll på alla de vis. Jag kan alltid känna mig trygg med att sätta yngre, stökigare eller nya hundar jämte honom.

Utmaningen vi har med Kit är att finna en god balans mellan prehab, arbete och återhämtning, för att hans kropp ska hålla för hans psyke. Kit jobbar alltid hårt och älskar att arbeta i selen, men har tidigare varit skadad och har därför rent fysiska svagheter. Han kräver en klok och ordentlig uppbyggnad för att inte jobba sönder sig själv, vilket i år inneburit att han i början av säsongen gått på ett helt eget schema då han behövt sättas igång lite långsammare och ibland behövt längre återhämtning än de yngre hundarna. Det är inte alltid lätt, det där med balansen, men jag hoppas innerligt att vi ska lyckas förvalta den här fina, kloka hunden på ett så bra sätt som möjligt.

I skrivande stund har Kit tagits ut ur träning ett par dagar framåt då han verkar ha sträckt sig en aning vänster fram under måndagens pass. Efter lite bollande med Amanda på Working Dogs Rehab känner jag mig trygg med att han snart är med i spannet igen, med lite extra vila och omsorg. Han har hämtat sig hyfsat snabbt, men jag vilar honom hellre någon dag för mycket än för lite med tanke på hans historia. Och han verkar handen på hjärtat inte må alltför illa av att få extra tid inomhus, tigga vid matbordet och sova i vår säng 🙂

 

Surprise

Som ni vet så kom ju Surprise till oss först i mitten av september och då under lite speciella omständigheter. Därför har hennes säsong hittills främst handlat om att finna balans, trygghet kring de andra hundarna och att låta henne få utlopp för den enorma energin som bor i hennes kropp. Hon är en rutinerad draghund och har redan gått ett par säsonger, samt tävlingar för tidigare ägare/förare med goda resultat.

I spannet är Surprise en ganska okomplicerad hund. Hon har i höst oftast startats ensam eftersom hon varit ny hos oss och behövt lite tid att känna sig trygg med övriga hundar, men vi har så småningom börjat testa oss fram allt mer med att sätta henne jämte andra hundar. Initialt har vi ibland ändrat om mitt under ett pass, efter att de fått springa av sig värsta energin, för att kunna testa henne jämte olika hundar när de är lite lugnare.

Sup är hyfsat het i starter och är väldigt otålig att komma iväg, därför kan det vara lite bökigt att sela henne. Hon har så jäkla bråttom helt enkelt och far runt som en kanonkula, men hon är egentligen inte särskilt bråkig eller stökig i övrigt. Oftast sliter hon i grästuvor eller gräver djupa gropar där hon står, men hon står alltid fokuserad framåt,bryr sig sällan om de andra hundarna och lämnar linorna ifred. Därför upplever jag henne som en rätt lättstartad individ ändå.

Hon är en alltigenom intensiv tik i allt hon gör, den här damen. Och i arbete är hon intensivt lycklig, vänlig och en hårt arbetande individ som alltid vill öka farten. Hon har en varm energi och glädje som smittar av sig på både oss och resten av spannet, särskilt när hon får gå som ledarhund. Surprise leder sitt spann med en så stor entusiasm och en evigt viftande svans; ja, jag blir verkligen glad av att ha henne med på träning. Surprise är också en väldigt orädd och tuff liten hund. Hon är inte stor och stark på det vis större tikar är, har inte kroppshydda nog att ensam dra de tyngsta lassen, men hon är snabb och smidig och räds inte hårt jobb. Och hon har imponerat stort med att vara väldigt disciplinerad och störningssäker i möten med vilt/hundar/människor, samt duktig på kommandon.

Hon är inte bara kommandosäker utan har också visat sig ha en intressant förmåga att tyda mina kommandon rätt även när jag säger helt fel saker. Hon uppfattar på något vis det jag menar och inte det jag säger. Både i selen och till vardags är Surprise en individ med en enorm ”will to please” som verkligen gör sitt yttersta. Det här är en hund som vill samarbeta och som vill göra rätt. Hon är signalkänslig och lyhörd och snabb på att snappa upp saker. Därför upplever jag det också vara väldigt lätt att jobba med henne, att skapa en relation och en kontakt.

Med Surprise handlar den här säsongen främst om att lära känna varandra, både hundar och människor emellan. Att jobba in henne i flock och spann, att skapa starka relationer och att rehabilitera henne från den stress hon burit med sig sedan innan hon kom till oss. Det absolut största arbetet ligger dock främst i vardagen och den tid vi inte är ute och tränar med spannet. I att hitta en god balans åt henne och hjälpa henne att finna fotfäste. Jämte det jobbar vi på att vidareutveckla henne som ledarhund; jag ser hur Sup kan komma att bli en mycket värdefull mentor åt yngre/orutinerade hundar i framtiden.

En liten utmaning vi har med Surprise är att få henne att stå kvar med sträckt lina framåt när vi stannar för vattningar/sockningar. Den här sociala lilla hunden vill nämligen alltid vända sig om för att med ett enda stort leende och idel vänlighet pussa på hundarna bakom. Jättegulligt att titta på och jag har ibland låtit henne hållas korta stunder då hon ju behöver skapa relation med de andra och jag ser det som positivt att hon söker kontakt med dom på ett vänligt och avslappnat vis, men det kan förstås vara lite bökigt eftersom det lätt blir lintrassel. Men med tiden kan vi nog jobba bort det också. Först skapa trygghet och relation, sedan ställa högre krav. Så tänker jag.

 

Santi och Cora

Så har vi ju till sist valparna, de där två som inte är så himla små längre. Santi och Cora är nu snart sju månader gamla och dagen då de första gången sätts in i spannet börjar närma sig. Vi har den senaste månaden börjat introducera dragselen och canicross för dom båda, men mycket mer än så har de inte gått i dragträning ännu. Precis som jag alltid gör med våra valpar så har vi lärt valparna våra vanligaste kommandon, såsom höger/vänster, passera och vänd om – det märks att de skapat sig en god förståelse för orden och det är alltid en trevlig grund att stå på.

När vi joggar med dom så märks det tydligt att de båda är duktiga på att fokusera framåt och tycker det är roligt att få en arbetsuppgift. Santi har också en riktigt ärlig trav och ett fint påskjut i stegen som påminner mycket om pappa Bonzos. Han är en oerhört lyhörd grabb med en stor samarbetsvilja – det är egenskaper jag gillar att se hos unga draghundar. Cora är mer självständig, mer typen som ”reder sig självt”, men hon visar också tydligt att hon är kvicktänkt, snabb och tuff.

Rent generellt känns båda valparna väldigt stabila och starka i kropparna – betydligt mer stabila än de flesta av mina tidigare valpar varit i samma ålder. De har en väldigt god balans och koordination, det märks tydligt när de far runt i hägnet. De springer och klättrar, gräver, hoppar och kryper, fintas och balanserar på ett vis som vittnar om att de är medvetna om sina kroppar. Det är fint att se.

Det ska verkligen bli himla roligt att få köra in dom här syskonen, se vad det blir av dom. Har en känsla av att de kommer vara mycket trevliga inslag att ha i spannet i vinter – om än jäkligt ljudliga i starten, haha. För röstresurser, det har dom! Vi får väl se om en månad eller så, när de första gången hamnar i spannet 🙂


Ja, såhär ser det alltså ut just nu med hundarna och teamet. Vi jobbar oss framåt, vi jobbar ihop oss. För varje ny individ i spannet kommer nya insikter och lärdomar, för varje ny individ behöver vi utvecklas som förare. Det kommer med sina utmaningar och emellanåt ett par grå hår – men det är en spännande, (nästan alltid) rolig resa. Jag ser verkligen fram emot den här vintersäsongen. Vår första boendes här på nordligare breddgrader, vår första vinter med ett större spann och med massor av tid på släden. Jäklar vad vi kommer att lära oss grejer!

Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Grattis Ratchel

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst – ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis – ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

Ett år med Rackarungen

I fredags den femte maj firade vi en alldeles speciell dag härhemma i flocken. Det var nämligen årsdagen av Ratchels inflytt och därmed ett datum jag tänker på med lite extra värme i bröstet. Det är lätt att med tiden bli nästan lite hemmablind för hundarnas utveckling, vilket blir extra tydligt när jag tittar tillbaks bland alla bilder jag tagit under det här året. Ratchel har verkligen gått från rultig liten valp på väg in i könsmognad, till att se ut som en ståtlig ung dam. Ännu ska en hel del hända innan hennes kropp är helt färdigutvecklad, men nog börjar hon se allt vuxnare ut. Älskade rackartyget <3 

Här kommer en liten bildbombs-throwback!

Ratchel fem månader gammal – taget första gången jag träffade henne i februari 2016. En ännu valp-rultig och vinterpälsad liten tjej med massor av charm som stal mitt hjärta direkt. MÖRK var hon också! 
Första veckorna hos oss i Raxeira-flocken. Många soliga dagar och en busig fröken som visar ett gränslöst stort intresse för vatten, bad och föremål. Hon snor allting hon kommer åt; handskar, strumpor, kepsar, filtar och givetvis – favoriten – bollar. Hon får snabbt smeknamnet Rackartyget och charmar oss totalt. Människor såväl som hundar. Snart blir det riktigt varmt och hon börjar fälla all den härliga vinterpälsen.
Ratchel går också igenom en lite spökig och skygg period där hon tycker det är läskigt att promenera bland mycket människor. Det hela kommer väldigt plötsligt och vi bestämmer oss för att hänga lite extra i skogen. Efter några veckor går spökigheten över. I samband med detta går hon även igenom sitt första löp. Mot slutet av sommaren börjar vi springa korta rundor. Ratchel springer och jobbar i selen som om hon aldrig gjort annat från dag ett. Hon visar tidigt stor fallenhet som ledarhund och besitter ett driv som gör mig alldeles lycksalig. 
I september 2016 åker Ratchel på sin livs första fjällsemester och visar sig vara en oerhört trevlig hund att ha med på resa. Vi har en jättefin semester där vi kommer varandra närmare, får många mil i benen på våra upptäcktsfärder, blir förföljda av sällskapssjuka renar och njuter av att få spendera dygnens alla timmar ihop med vovvarna. 
Under hösten debuterar vi i tävlingssammanhang tillsammans i och med att Ratchel fyller ett år. I september springer hon motionsloppet med Erik i Velamsund. Ratchel tar hela evenemanget med en klackspark. Senare under hösten debuterar jag och Ratchel i linlöpning, officiell klass, på Nybrodraget och får med oss en liten fin bronsmedalj hem. Den säger förvisso inte så mycket om prestationen i sig då vi var få startande, men den blir en fin påminnelse om vår debut och första tävling. De följande månaderna utvecklas Ratchel väldigt mycket i draget då vi börjar träna mer regelbundet. Hon får mer rutin, börjar bygga fina muskler och gör riktigt bra ifrån sig.
I november kommer första snön! Vi blir totalt överraskade av de mängder som faller och passar på att ordna en första slädtur tillsammans med vänner. Ratchel visar sig vara oerhört lättsam att sätta ihop i spann med nya hundar och älskar att jobba i snön. Hon får nu chansen att för första gången testa på olika positioner, men utmärker sig lite extra i led. Matte är såklart oerhört glad över det! Strax innan jul går Ratchel in i sitt andra löp.
Dragträningen fortsätter och Ratchels utveckling likaså. Både i och utanför arbete. I slutet av januari 2017 får vi tillökning i flocken – till Ratchels stora förtjusning. Hon tar lyckligt på sig rollen som valpvakt, buskompis, storasyster och tålmodig uppfostrare. Och hon växer snabbt i sin nya roll. Plötsligt börjar vi se nya sidor utav henne; hur hon vänligt men bestämt börjar sätta gränser, håller uppsikt över sin flock och blir lite mognare. Ju större valpen blir, desto mer sammanbundna blir de två och snart ser man sällan den ena utan den andra. Ratchel och Sally blir riktiga bästisar. 
Tidigt på våren anmäler jag Ratchel till en utställning i Västerås, där både hon och jag debuterar. Vi går på lite ringträningar och övar mycket på att stå och hanteras av främmande. Ratchel lyckas med konststycket att fälla sin fina vinterskrud bara dagar innan hon ska upp i ringen och kan inte se knasigare ut. Domarens kritik blir därefter, men vi lämnar ändå Rocklunda med ett glatt humör efter att ha överlevt vår debut. Ratchel var dessutom väldigt duktig i ringen och fick beröm av domaren för sitt trevliga temperament. 

Ja, det har onekligen hänt en del med vår Rackarunge under det här första året tillsammans. Det är svårt att förstå vart tiden tagit vägen. Vi ser nu fram emot ännu ett härligt år med henne i familjen och känner oss tacksamma över att hon snubblade in i våra liv. Hon är en speciell fröken, utan tvekan. 

För vems skull?

Mina ambitioner att skriva har varit större än min faktiska ork det senaste. Det finns flera anledningar till det, men den allra största är att jag gått upp i arbetstid, på en helt ny arbetsplats och det i sig är en stor omställning. Av naturliga skäl ligger det inte högt på priolistan att sedan sätta sig här och skriva, utan nummer ett när jag kommer hem är att få spendera tid med hundarna. Att andas, varva ned tillsammans och träna. 

Vi har haft ett par riktigt fina dragturer det senaste. Temperaturer och väder har verkligen gjort sitt bästa för att vi ska kunna få regelbundna pass i fantastiskt härligt väder, i vackra solnedgångar och på fina, äntligen isfria körvägar. Förra helgen fick vi också sällskap ut av Charlie och hundarna, vilket var jättemysigt. Än är temperaturerna tillräckligt låga för att vi ska kunna köra ganska obehindrat, men det är tydligt att det ganska snabbt kryper uppåt och att vattningarna blir tätare och viktigare för hundarna. 

Ratchel är just nu inne i en unghundsperiod då hon slår dövörat till i vardagen, men hon gör sitt yttersta i träningen. Hon visar framtassarna ordentligt när vi kör tillsammans med andra och det är så härligt att se. Samtidigt blir det tydligare och tydligare hur Eldar varken håller för eller vill träna lika ofta eller länge. Han återhämtar sig inte lika snabbt som Ratchel, får oftare träningsvärk (som jag upplever det) och jobbar bara så länge han själv tycker det är roligt, vilket sällan är hela rundan. Jämte en väldigt motiverad arbetsmyra blir det oerhört tydligt. Jag tror jag börjar närma mig en punkt då jag känner att det faktiskt är mest riktigt mot honom att inte ställa krav på att han ska jobba bra i selen. Att låta honom vila oftare och att inte pressa honom att göra mer än vad han själv faktiskt vill, ens om jag gör det med glad röst och hejarop. Jag ställer mig allt oftare frågan för vems skull vi egentligen är ute egentligen? På vems villkor? 

Nu säger jag inte att Eldar inte alls uppskattar en och annan dragtur, för det gör han. Han tycker det är jätteroligt att springa; i ett större spann blommar han till och med ut och går igång ordentligt, såpass att han kan jobba ganska bra även på lite längre distanser. Han är alltid fantastisk vad gäller kommandon, han vänder om, tar riktningar och allt sådant utan minsta tvekan. Där briljerar han. Men han tycker inte det är lika roligt att jobba och göra slitgörat när det börjar bli tungt. Det har nog alltid varit så, men inte alltid synts lika tydligt. Och där ÄR faktiskt en skillnad mellan de två. Ratchel upplever nog inte ens dragträningen som jobb, för henne är det det roligaste som finns och det tvivlar jag inte på det minsta. Tyckte hon annorlunda skulle jag aldrig behöva ligga på bromsen så ofta som jag faktiskt gör och hon skulle aldrig kämpa hårdare ju motigare det blev. De har två totalt olika arbetshuvuden. Och när allting kommer till kritan så skulle Eldar nog vara precis lika glad och nöjd (om inte gladare?) om han fick ta sina långa skogspromenader, spåra nångång ibland, sova på altanen och sen sitta på en sten och fundera över livet resten av tiden. 

Eldar är ju likväl vår högt älskade grabb. Det kommer han alltid vara och det ska inte ens behöva sägas egentligen, utan det bör vara underförstått. Vare sig hans ambitioner i livet är att bli elit-filosof eller springa i selen. Han hör hemma här under vårt tak oavsett. Men jag kommer inte ifrån känslan av att tycka det är tråkigt. Det blir nog onekligen så när man vill något väldigt mycket – och jag vill ju köra hund. Jag vill köra hundar som vill blir körda. Jag vill bygga mitt spann och jag vill göra det kring individer som verkligen bär på en genuin vilja att inte bara springa, men att jobba. Jag vill ha ett team där jag inte behöver lägga kraften på att ständigt motivera dom, där motivationen med råge faktiskt redan finns inuti dom och där mitt jobb är att förvalta deras kapacitet, vilja och förmågor på rätt sätt. Det är så jag vill att framtiden ska se ut. Det är därför Sally blev ett självklart val – en chans som dök upp som jag omöjligen kunde försitta. Ett mycket strategiskt val med hjärtat. En ”no brainer”. Jag skulle bli obeskrivligt förvånad om den fröken inte levererar det jag söker i framtiden. Ja, men faktiskt. 

Inte heller kommer jag ifrån känslan av att det är dags att fundera över vad som är rätt för och mot Eldar. Det är ändå mitt ansvar som hans matte att se till att hans liv har ett värde för just honom och inte bara mitt. Att det vi gör tillsammans är minst lika mycket, eller kanske mer, på hans villkor än på mina. För han har inget val. Som hund i en människovärld är det vi hundägare som gör valen åt våra hundar. Som formar deras liv och bestämmer vilka aktiviteter som utgör deras tid. Det är inte ett ansvar jag personligen tar lätt på. 

Bild

Eldar myser på Hamra fjäll. Att gå dagsturer och vandra över skog och fjäll är någonting som Eldar verkligen älskar.

Ratchel tränar utställning

Från det att Ratchel trillade in i våra liv har jag så smått försökt lära mig det här med utställning. Jag har inte mycket erfarenhet vare sig i teori eller praktik, men jag prövar mig fram som vanligt. Det hjälper att ha varit på ett par utställningar som åskådare, samt har jag någon enstaka gång varit handler och fått snabbgenomgångar.  Jag tittar också mycket på hur vänner gör när de ringtränar. Men handen på hjärtat så lär jag mig bäst när jag får göra saker på egen hand. Trial and error, det är min grej. 

Nu är jag betydligt mer intresserad av draget än av utställning, men jag kan se fördelar med att åka på lite utställningar här och var med. Fördelar som att det är ett fint tillfälle till socialisering och miljöträning (både för hund och människa) och att det dessutom är lärorikt att titta på många olika exemplar inom rasen. Att lära sig se objektivt på vinklar, rörelser och vad som egentligen är eftersträvansvärt och rastypiskt. Men visst finns det också en nyfikenhet kring att få bedömningar på de egna hundarna, rent exteriört. 

Så, mest som en kul grej, tittar jag nu lite på vad för utställningar runt om i landet som skulle kunna vara intressanta för oss att besöka det här året. Tills dess behöver vi träning, både jag och mina fyrbenta. Som ett steg i vår träning har jag börjat filma litegrann när vi tränar, vilket är mycket nyttigt för mig. Det ger mig en chans att se hundarna från en annan vinkel än den när jag står som handler, samt synliggör det sådant som jag behöver göra annorlunda eller träna mer på för att göra det tydligare för hunden vad jag vill uppnå.

Såhär såg det ut senast vi tränade – med en busig Sally som störning 😉

Ratchel i storstadsdjungeln

Att ha valp i huset innebär att de vuxna hundarna får dela på uppmärksamheten lite mer än vanligt. Särskilt såhär första tiden, när det mesta fortfarande är nytt och där är så väldigt mycket som ska läggas till grund för minstingen. Det blir onekligen så, men för mig känns det ändå väldigt viktigt att se till att även Eldar och Ratchel känner sig sedda och får sina stunder av odelad närvaro både från mig och Erik. 

Så i fredags valde jag att plocka med mig Ratchel till Älvsjö, där jag skulle på kurs för att lära mig att tillverka draglinor. Fantastiskt nog så fick vi plocka med oss våra hundar om vi ville och det blev ett ypperligt tillfälle för Ratchel att inte bara få egentid med mig, utan också få nyttig miljöträning. För henne skulle det innebära många första gånger; första turen med pendeltåg, första gången i Stockholm Central och första gången i tunnelbanan. Det är saker som var vardagsmat när Eldar var yngre och vi fortfarande bodde inne i stan, men idag är det inte längre någonting som hör till vardagen för oss. Av flera skäl; vi har sällan någon anledning att plocka med oss hundarna in i centrala Stockholm och ärligt talat så är det inte heller en miljö jag själv trivs särskilt bra i. Jag åker in till stan så lite och sällan det bara går. Egentligen bara när jag ska besöka någon eller om vi ska på något särskilt evenemang. 

Eftersom jag visste att där skulle bli väldigt mycket intryck för Ratchel (och mig) så valde jag att gå upp extra tidigt på morgonen och ta ett tidigare pendeltåg. Allting för att kunna ge oss så mycket tid som möjligt och minimera stressen. Jag ville ha tid att kunna sitta på perronger, titta på folk och vänja sig vid oljudet och de många sinnesintryck som det ju blir i storstaden.

Bild

Ratchel på pendeltåget hem.

Ratchel är en stabil ung fröken i de allra flesta sammanhang, men hon har också en känslighet rent intrycksmässigt som innebär att när det blir för mycket obehagliga intryck på en gång så blir hon väldigt obekväm och osäker. Hon agerar aldrig ut, men när intrycksbägaren rinner över är det som att hon vill fly och gå under jord. Det bästa jag kan göra för henne i sådana situationer är att ge henne utrymme rent fysiskt, men stöd mentalt. Att vara trygg, lugn och fast. Fast men mjuk, kanske är mer rätt. Lyckas jag med mitt jobb som trygg punkt och mental coach så går det snabbt för Ratchel att finna sig i situationen – det är något jag lärde mig när hon var som allra spökigast i somras. Utmaningen består egentligen mest i att också vara en mental coach för mig själv. Med min utmattningshistorik och högkänslighet för både stress och sinnesintryck så är det en stor utmaning även för mig att åka kollektivtrafik och vistas på platser såsom Stockholm Central. En jätteutmaning faktiskt. Och kanske låter det märkligt att jag då plockar med mig en hund som behöver mitt stöd och fokus och lugn när jag får kämpa så mycket för att behålla det för egen del, men faktum är att det är just det som också är min räddning. Det är just sällskapet av min hund, som behöver träning, som hjälper mig att inte fastna i mina egna känslor utan istället finna lugn och fokus i det faktum att jag har en uppgift att utföra. Någon annan att stötta. Någon som svarar direkt på min inre stress och som därför är beroende av att jag använder de mentala verktyg jag har för att ta mig ur negativa känslospiraler. 

Första minuterna när pendeltåget började åka var faktiskt lite jobbiga, men fem-tio minuter in så kom Ratchel till ro och lade sig äntligen ned, tryggt på mina fötter. Där låg hon sedan och tittade på medresenärerna, inte helt bekväm ännu men lugn. En välbehövlig mental vila för oss båda innan vi skulle vara framme på Centralen. Jag hade räknat ut att vi skulle ha dryga 40 minuter på oss innan vi skulle med tunnelbanan, där vi skulle möta upp Charlie och Gunne, vilket jag tänkt använda klokt. Jag valde att inte gå i det jag kallar för ”stressgången” (alltså passagen mellan pendeln och t-banan) utan att istället ge oss tiden att hämta andan utomhus genom att gå via Klarabergsviadukten bort till Sergels torg. Ovan jord var det lugn och skönt sådär på lördagmorgonen. Varken mycket folk eller trafik, vilket var en skön paus. Däremot var det mycket nya dofter för Ratchel så vi tog god tid på oss. På Sergels torg tittade vi på duvor en stund innan vi fortsatte in på stationen, där vi också satte oss en stund för att vänja oss vid all rörelse och ljuden. Istället för att ta trapporna ned till gröna linjens perrong så tog vi hissen; även det första gången för Ratchel. Hon tyckte hissen var ganska märklig, men fann sig i det.

Det var en dryg kvart kvar till vår tunnelbana när vi kom ned på perrongen. Det var ganska mycket liv och som alltid mycket oväsen därnere – för att inte tala om alla de vibrationer i golv och väggar som måste upplevas tusen gånger starkare av våra hundar. Vi hittade en bra plats på en bänk där vi satte oss för att bara titta. För varje ny upplevelse blev det faktiskt lite lättare för Ratchel, jag kunde se hur hon mer och mer började bli sig själv igen. Hon satt tryggt mellan mina knän och iakttog omgivningen, nu med en allt större nyfikenhet. När Ratchel började slappna av så kopplades också hennes naturliga charm på och plötsligt lade jag märke till hur många blickar hon drog till sig. Folk vände sig om och tittade nyfiket, log mot oss. På bänken fick vi snart sällskap av två äldre damer som snart frågade om dom fick hälsa och inom kort hade Ratchel charmat dom båda såpass att vi hamnade i ett samtal om slädhundar som varade ända tills deras tåg kom. De ställde många bra frågor och jag tyckte det var jätteroligt med det stora intresset dom visade. 

Bild

Ratchel myser med Charlie

När vi sedan gick på tunnelbanan och mötte upp Charlie, samt tiken Gunne, var det som var kvar av Ratchels osäkerhet som bortblåst. Hon känner ju både Charlie och Gunne ganska väl vid det här laget och var väldigt glad att se dom. Gunne är dessutom världens coolaste lilla dam, så med henne som sällskap kände sig Ratchel extra trygg. En busstur från Gullmarsplan följde på det och sedan gick vi en kort promenad innan kursen började. 

Kursen hölls på ett hunddagis och tjejen som ägde det hade gjort i ordning inne i rummet så att där fanns både liggplatser och tuggben till hundarna – jättegulligt! Själv hade hon med sig en ursöt och trevlig 10 månader gammal tervueren-tik, som var den enda hunden på plats utöver Ratchel och Gunne. Vi valde snart att låta alla vara okopplade samman eftersom dom var så himla avspända alla hundarna och de spenderade större delen av de tre timmarna med att småbusa och vila jämte varandra medan vi människor splitsade linor. Så härligt det är med så okomplicerade damer!

Vägen hem gick som en dans på rosor. Det är det här som är så väldigt fint med Ratchel – hon kommer över jobbigheterna förvånansvärt snabbt när hon väl varit med om dom! Den finaste stunden av dom alla var kanske på tunnelbanan från Gullmarsplan tillbaks till Stockholm Central när vi hamnade på en vagn där i princip samtliga resenärer höll på att spricka av nyfikenhet när de såg oss. Ratchel väl så himla cool att det kändes som att hon åkt tunnelbana hela livet. Till höger om oss satt två äldre män som nyfiket ställde frågor om hundarna, samt en kvinna som strax frågade om det gick bra att hon hälsade. Ratchel kände nog på sig att de var nyfikna för hon var snabbt framme till dom för att tigga kel. Kvinnan hade nästan gråt i rösten när hon berättade att det gjorde hela hennes dag att få hälsa på Ratchel då hennes egen hund var kvar hemma i Grekland och hon fann saknaden vara outhärdlig. Ratchel satt hos henne resten av resan, mycket nöjd. En liten bit bort satt en barnfamilj och pratade om den söta hunden med olikfärgade ögon, det var idel leenden och väldigt positivt bemötande. Ja, folk vände sig verkligen om för att titta på oss (ja, hundarna alltså). Det var verkligen en speciell stund – och ett bemötande jag inte är van vid att få när jag rör mig med hundarna inne i stan sådär. Snarare tvärtom. Men så pratar vi om min Rackarunge med. Och det är utan tvekan så att hon får hjärtan att smälta när hennes personlighet kommer fram. 

Bild

Ratchel var som alltid väldigt nöjd med att få en tuggis.

Väl framme i Kungsängen igen så valde jag att promenera hela vägen hem med Ratchel. En mysig promenad på drygt 45 minuter då jag, trots en enorm mental trötthet, gick där och kände idel stolthet över den lilla tiken som stal mitt hjärta för snart ett år sedan. Över hennes stora framsteg och oerhört fina personlighet. Över de styrkor hon besitter som långt övervinner de få svagheterna. Jag är så oerhört glad och tacksam över att hon så oväntat snubblade in i våra liv! Min lilla rackarunge.  

Löp nummer två

För några dagar sedan överraskade Ratchel oss alla med sitt livs andra löp. Nåja, nu blev jag kanske inte helt överraskad. Jag har haft ett par extra ögon på henne de senaste veckorna, efter eventuella tecken, då jag fick veta att Ratchels syster gick in i sitt andra löp nyligen. Trots att jag inte fick ihop det tidsmässigt; jag hade inte väntat mig nästa löp förrän efter årsskiftet. Men nåväl, nu är det här.

Det här löpet kom mycket mer plötsligt än hennes första löp. Där tyckte jag mig se tydliga tecken en tid innan, hur hanar blev mer intresserade, hur hon var mer ”låg” i sinnet och det faktum att hon svullnade. Men nu när jag tänker efter så inser jag att tecken nog funnits nu med, bara att jag inte fångat upp dom lika snabbt. Och jag erkänner att jag kanske tänkt mer ”busig, ofokuserad unghund” än ”aha, löp på gång”. Jag sitter här nu medan jag skriver och lägger ihop ett och ett och skrattar för mig själv. Så lätt det är att missta det ena för det andra ibland. Och så tydligt allting blir när poletten väl trillar ned!

Det är tacksamt, som jag nog sagt förr, att Eldar är en sådan artig herre när det kommer till löptikar. Han brukar inte bry sig nämnvärt eller vara särskilt intresserad av tiken förrän hon går in i höglöp, vilket innebär att han än så länge är väldigt lugn och obrydd. Dock måste jag säga att han aldrig visat så stort intresse för löptikar någonsin förut, som han gör för Ratchel. Och det var så jag förstod det var på g – han uppvaktade henne en dag. Ovanligt flitigt för att vara Eldar. Så jag ropade in honom och bestämde mig för att vidta säkerhetsåtgärder – och mycket riktigt så kom löpet med besked två dagar senare. 

Ratchel är inte överdrivet road över allt vad löpet innebär. Hon känns just nu som en typisk tonårsflicka med PMS – lite sådär lätt melankolisk och extra känslig. Och väldigt mycket mer långsint. Hon är inte heller jätteintresserad av att lyssna, har huvudet lite i det blå och den vanliga maten är bara sådär lagom intressant. Värst av allt är det att inte få busa med Eldar. Det är mycket djupa suckar och sneda blickar under lugg på oss tvåbenta. Men allt är förlåtet om man på kvällen får krypa upp tätt intill matte eller husse och få magen masserad. Ja, lika mycket som hon tjurar på dagarna, lika mycket söker hon närhet om kvällarna. 

Bild

Rackartyget är inte sådär jätteroad av det där med löp. Särskilt tråkigt är det att inte få busa med bästa kompisen.

Det är skönt att veta att mitt december är ganska lugnt på jobbfronten – stora delar av mina veckor spenderas hemmavid och jag kan lägga extra uppmärksamhet på hundarna. I lördags fick Ratchel följa med på middag ute hos Eriks föräldrar och det blev väldigt nyttig social träning för henne. Det är lustigt hur cool och framåt hon är i sociala miljöer där det är stimmigt och mycket hundar, såsom utställningar och tävlingar, men hur blygheten växer sig stor när vi är i mer intima hemmamiljöer med bara ett fåtal nya människor. Särskilt nu när hon löper. Man skulle kunna tänka att det borde vara tvärtom, att det stimmiga borde vara jobbigare, men kanske är det så att den mer intima miljön – utan hundar och när man lätt hamnar i centrum – gör det nya så mycket mer påtagligt? Vem vet, men jag ser ibland mig själv i hennes sätt. 

Hon var i alla fall superduktig i lördags! Hon är ju aldrig rädd, men hon kan helt klart vara ganska reserverad till en början, något tveksam liksom. Lite som jag själv kan vara, antar jag. Vill gärna hålla sig i bakgrunden och observera en stund först, i sin egen takt. Och det är fint då att Eriks familj är så van vid och funnits med under hela Eldars uppväxt. De har fått lära sig från grunden att hålla tillbaks egna impulser och istället vänta in hundarna. Att aldrig vara påträngande eller ta sig friheter på hundarnas bekostnad. Jag kan alltid lita på att de talar om för eventuella gäster vad som gäller med hundarna, vilket de gjort även i lördags kväll när åtta vänner till Eriks syster var på besök.

Som vanligt plockade jag fram en filt och lade ut den i ett avskilt hörn i köket/vardagsrummet i samma stund vi kom dit. Jag lade grunden för filtträning med Eldar redan som valp och jag har gjort samma sak med Ratchel från det att hon flyttade in hos oss. Det är en utav de absolut stora grundreglerna i vårt hem och i vår familj; ligger en hund på filten så går ingen dit och stör. Jag och Erik får göra undantag om det behövs, men ingen annan. På så vis har hundarna lärt sig att söka sig till filtarna när de vill vara ifred. Så på den filten låg Ratchel till en början, med ett gottigt ben mellan framtassarna, och ömsom tuggade, ömsom observerade sin omgivning. Det är så tydligt hur starkt hon förknippar den där filten med trygghet numera; hela hennes inställning förändrades i samma sekund som hon lade sig på den och genast började hon slappna av. När vi andra till slut satte oss för att äta och ingen längre hade tid att titta på henne (för där var många nyfikna och längtansfulla blickar bland förtjusta gäster!) tog hon mod till sig och började smyga bordet runt för att undersöka alla de nya människorna som satt där. Jag iakttog henne ur ögonvrån med ett litet leende på läpparna. Hon är rolig den fröken. Ibland undrar jag om hon på fullt allvar tror att hon är osynlig bara hon rör sig sakta och tyst. 

En stund in i middagen hade hon bestämt sig för att dom där nya människorna visst inte var så farliga ändå och utsett en utav tjejerna som mest intressant att mysa med. Där satt hon en lång stund och tiggde kel med sina bestämda tassar, alltmedan gästen förtjust gjorde henne till viljes. Så småningom bestämde Ratchel sig för att vandra vidare runt bordet och sticka upp huvudet jämte var och en för att tigga sig en liten klapp – och kanske en matbit med – och sen var blygheten som bortblåst. På de tre timmar vi var där kunde man tydligt se hur kugghjulen jobbade bakom pannbenet alltmedan hon skapade sig en uppfattning om allt nytt. Det var en mycket nöjd, men trött, fröken som somnade så snart vi satte oss i bilen för att köra hemåt och matte här kände sig mycket stolt. Det är alltid en skön känsla att se hundarna lyckas med något – hur stort eller litet det än är – och det är så tydligt när de själva vet om att de gjort det. 

Bild

Det är mysigt att ligga nära och bli ompysslad. Ibland passar man på att putsa på matte lite också.

Ratchel 1 år!

Idag fyller Ratchel och alla hennes syskon i Wild Kids-kullen ett helt år. Tolv månader gamla är dom nu – vilket innebär att de nu får börja tävla i linlöpning och om ytterligare ett halvår även i dragtävlingar med fordon. Det är med andra ord en ganska betydande milstolpe för en liten draghund, om man nu skulle vilja bege sig ut och försöka testa dom i arbete mot konkurrens. 

De här månaderna som gått sedan Ratchel flyttade in hos oss, har gått otroligt snabbt. Att lillan redan är ett år är på något vis lite svårt att greppa och kanske är det så eftersom man mentalt är van vid att få hem en mycket yngre valp. Det var ju trots allt det jag var totalt inställd på när jag spanade efter kullar, redan långt innan jag ens träffade eller hörde talas om Ratchel första gången. En liten valp på mellan 8-10 veckor till sommaren. 

Men så var hon plötsligt bara där! Den mjuka, nyfikna valpen vid mina fötter som kikade upp på mig med kloka ögon. Jag var på besök hos Lisa och Leif å en väns vägnar som sökte en äldre, rutinerad hund. Jag visste och var förberedd på att där skulle finnas en valpkull på ett par månader, men ingen hade kunnat förbereda mig för Ratchel. För hur kan man förbereda sig på att falla handlöst för en annan varelse? Falla inom loppet av en sekund utan möjlighet att förhindra det. Tro mig, den lilla rationella delen som finns i min hjärna försökte förhindra fallet. Men det var precis samma känsla som första gången jag mötte valpen Eldar… BOOM! Lönlöst att göra något åt.

Jag är så glad idag att jag – trots att det stred mot min noggrant uttänka plan – valde att lyssna på mitt hjärta och min intuition. Ratchel, som individ, är allt jag älskar och drömt om hos en framtida hund. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det tidigare, aldrig uttalat det på det här viset förut. Men i samma stund som jag skrev ut orden insåg jag att det är precis så jag känner. Hon har alltihop. Mjukheten utan att bli vek, följsamheten utan att tappa sin självständighet och lugnet utan att förlora driv eller energi. Hon besitter en fantastisk känslighet och klokhet för sin ålder som yttrar sig på så många olika vis; i hennes makalöst goda kommunikation med andra hundar oavsett hur de beter sig, i lärsituationer och träning, i förmågan att känna av och känna in sin omgivning. Mig. Jag älskar hennes knasiga humor (ja, jag är övertygad om att hundar har humor!) och hur hon så prestigelöst bjuder på sig själv vare sig vi leker eller tränar. Jag älskar hennes stora, intensiva arbetsglädje och hur lätt det är att motivera henne. Hur hon jobbar hårdare när det blir motigt och motiverar oss andra med sin energi när vi blir trötta. Ju mer jag ser henne utvecklas och växa, desto tydligare blir alla dessa egenskaper. Mentalt, men också exteriört. Det här är en tik, som om hon utvecklas åt det håll jag tror och hoppas att hon kommer göra, jag tydligt kan se som min framtida stamtik… 

Många gånger i livet har jag tänkt att universum konspirerar för att se till att vi alla hamnar där vi ska i slutändan. Och någonting säger mig att universum gjort just precis det när de såg till att våra vägar korsades. Att det var Ratchel som flyttade in just när hon gjorde det. Som om Smella lämnade över stafettpinnen till sin utsedda efterträdare.. Ja, universum visste nog.

Grattis på födelsedagen älskade rackarunge!

Miljöträning, utställning och stora framsteg

I lördags bar det av till Nynäshamn och brukshundsklubbens inofficiella utställning tillsammans med min vän Elise och hennes Diva. Solen låg på hela dagen och utflykten bjöd på både nya bekantskaper, erfarenheter och inte minst stora överraskningar. 

Jag hade tidigare i sommar planer på att ställa Ratchel i träningssyfte, men valde att av flera skäl att avstå. Dels kände jag inte att vi var redo för den typen av miljö – Ratchel var fortfarande alldeles för spökig och påverkad av nya miljöer, vilket ledde till beslutet att inte skynda fram med någonting, och dels såg det ut som om jag skulle få svårt att komma iväg överhuvudtaget. Så jag lade utställningsplanerna på is och bestämde mig för att istället lägga tid på att fortsätta jobba med Ratchels självsäkerhet i nya miljöer och utanför flocken. Magkänslan sade mig att vi skulle vinna i längden på att skynda långsamt och faktiskt låta tiden göra sitt bara. Att ge individen tid och utrymme att landa och växa i sig själv har ju gjort under för oss tidigare…

Och så, för en dryg vecka sedan började jag äntligen notera en väsentlig skillnad. Jag började notera framsteg i de promenader vi tog på tu man hand. Hur hennes kroppspråk började förändras och hur sinnesstämningen lättades – även i miljöer såsom kring lekplatser, skolor och elljusspår där mycket främmande människor och hundar rör sig. Platser som Ratchel tidigare tyckt varit ganska jobbiga att passera och befinna sig i. Vi kunde tidigare starta en promenad helt utan konstigheter, men så hände någonting på vägen som skrämde henne och hon kunde med ens bli helt paralyserad av vad-det-nu-var och ville bara hem eller in i närmaste buske. Första gången det hände skedde det så plötsligt att jag inte förstod någonting. Varför blev min bekymmersfria lilla tjej plötsligt som förbytt? Väldigt modfälld och med gråten i halsen vände jag hemåt med en känsla av att ha gjort något hemskt fel som matte – och en stark känsla av att ha misslyckats med mitt uppdrag att skydda Ratchel från otrevligheter. Och i sedvanlig ordning ledde upplevelsen till att jag började analysera och dissekera det som skett in i minsta detalj. 

Bild

Ratchel ute på långpromenad kring Lillsjön.

Jag funkar som så. Jag ältar. Jag vänder och vrider och dissekerar totalt, för av naturen så är jag en sådan som verkligen vill förstå saker och ting. Andra. Mig själv. För mig har det aldrig räckt eller fungerat att bara skaka av mig en dålig upplevelse och gå vidare. Jag må skapa mig själv mycket huvudbry och visst kan det ta energi – men det är så jag lär mig. Jag går vidare, men jag bär också alltid med mig det som hänt. Det är så jag navigerar genom livet. Både som människa och som hundmamma. 

Veckorna gick, Ratchel utvecklades från dag till dag och efter löpet kändes det som att hon började landa mer och mer. Hon började kännas tryggare i sig själv, men ändå släppte det inte helt med osäkerheten. Så vi fortsatte att ta det sakta och försiktigt. Att efter bästa förmåga skydda henne från obehagliga upplevelser och istället jobba mycket med att stärka vår relation genom att göra mycket roligt tillsammans, som att leka, canicrossa och klickerträna. Promenader fick ske tillsammans med Eldar i mer utmanande miljöer – annars i skogen eller i de omgivningar som är närmast hemmet. Där hon kände sig lugn. Och sakta började vi utmana lite mer, men hela tiden med stor försiktighet. 

Så tog vi då till slut den där promenaden kring Lillsjön, på tu man hand, förra veckan. Och promenaden började lite knaggligt – vi mötte tre hundekipage på raken där samtliga hundar skällde ut oss och det sista ekipaget bestod av tre lösa malinoiser som rusade mot oss (men tack och lov kallades tillbaks av matten innan de hann hela vägen fram). Ratchel, som är en väldigt signalkänslig och artig tjej, tog illa vid sig och blev tydligt låg. Magkänslan sa åt mig att sätta flexikopplet på henne istället (jag har ofta både vanligt koppel och flexi med mig), att ge henne större rörelsefrihet – kanske skulle hon känna att hon hade lite mer kontroll på läget om hon fick större rörelsefrihet? Jag måste ha varit någonting på spåret, för faktum är att för varje steg hon tog i flexit kunde jag märka hur sinnesstämningen förändrades. Då och då kallade jag in henne, alltid med belöningar och ibland satte vi oss ned på en stenhäll tillsammans och bara gosade medan vi tittade på omgivningen. Promenaden må ha börjat lite knaggligt men det kom att bli en av dom mysigaste promenaderna vi någonsin tagit tillsammans. Inga mer otrevligheter och Ratchels kroppsspråk vittnade om hennes goda humör resten av vägen hem.

Ja, det var faktiskt en så stor skillnad på hur Ratchel hanterade sina känslor och alla intryck att jag började fundera på om vi inte skulle åka till Nynäshamn ändå. Spela roll om vi inte skulle in i ringen, vi kunde ju faktiskt åka bara för att vistas i miljön. Som en slags mjukstart inför den dagen vi faktiskt anmäler oss till en utställning på riktigt. Och dessutom så visste jag ju att Nina, matte till Ratchels kullsyster Laura, skulle ställa ut både Laura och en till av hennes hundar. 

Bild

Ratchels syster Laura i förgrunden – och en busig Miki bakom som försöker smyga till sig en godis. Båda två ställdes senare. Miki blev utvald till BIG – och Laura som ställdes för första gången fick fantastiskt fin kritik, men med en önskan om större självsäkerhet i ringen. Det ska bli roligt att följa utvecklingen i framtiden!

Jag hade förberett mig på att vår ankomst till Nynäshamn skulle bjuda på en del utmaningar från start. Ny plats, massor av främmande människor och hundar, konstiga saker, ständig rörelse och en viss stress i luften. Därav hade jag både sele och halsband med – utifall att hon skulle försöka ta sig ur (även om hon aldrig försökt tidigare). Jag hade laddat ryggsäcken med hennes frukost och godheter, vatten och andra förnödenheter. Och jag hade förberett mig mentalt i flera dagar. Förberett mig på det värsta för att inte bli tagen på sängen OM det skulle ske. 

MEN INGENTING HÄNDE! Herregud – hon var så oförskämt cool att jag stod med hakan i marken. Hon var så fruktansvärt tillfreds med situationen hon befann sig i att jag hade kunnat svära på att hon var född och uppvuxen på utställningsplatsen. Vi fick snabbt syn på Nina med familj och det var med en enorm förvåning jag såg hur Ratchel snabbt var framme för att hälsa hjärtligt på allihopa. Min lilla rackarunge, som annars är så blyg inför främmande människor!? Samma lilla tik som tyckte småbarn var jättekonstiga och obehagliga, stod tre sekunder senare och tiggde kel av Ninas dotter som blev alldeles överförtjust i ”Lauras söta syster”. Laura fick sig två pussar, sen fick det vara nog på sentimentaliteterna, tyckte Ratchel.  Och precis på det viset fortsatte dagen. Ratchel njöt för fulla muggar i folks knän, ofta halvsovandes medan hon blev kliad på magen och jag njöt av att se henne blomma ut. Hon var framåt och nyfiken, ville gärna titta in i alla de tält som stod uppradade kring ringarna, charmade folk till höger och vänster och var totalt obekymrad över alla hundarna runt om. Hon kände sig till och med så trygg att hon gav katten i att jag ibland smög iväg med kameran för att fota, medan hon stannade kvar hos Elise och Ninas familj. Snopet på något vis – men vilken jäkla vinst! Älskade lilla hund!

Bild

Rackarungen bredde totalt ogenerat ut sig i knät på folk – här i Palles knä.

Med facit i hand är jag så väldigt glad att vi åkte till Nynäshamn – och jag är så obeskrivligt stolt Ratchel! Över de fantastiskt stora framstegen hon gjort och den klokhet hon besitter. Stolt och tacksam. Vilken liten diamant jag kommit över!