Kategori: Miljöträning

Ratchel i storstadsdjungeln

Att ha valp i huset innebär att de vuxna hundarna får dela på uppmärksamheten lite mer än vanligt. Särskilt såhär första tiden, när det mesta fortfarande är nytt och där är så väldigt mycket som ska läggas till grund för minstingen. Det blir onekligen så, men för mig känns det ändå väldigt viktigt att se till att även Eldar och Ratchel känner sig sedda och får sina stunder av odelad närvaro både från mig och Erik. 

Så i fredags valde jag att plocka med mig Ratchel till Älvsjö, där jag skulle på kurs för att lära mig att tillverka draglinor. Fantastiskt nog så fick vi plocka med oss våra hundar om vi ville och det blev ett ypperligt tillfälle för Ratchel att inte bara få egentid med mig, utan också få nyttig miljöträning. För henne skulle det innebära många första gånger; första turen med pendeltåg, första gången i Stockholm Central och första gången i tunnelbanan. Det är saker som var vardagsmat när Eldar var yngre och vi fortfarande bodde inne i stan, men idag är det inte längre någonting som hör till vardagen för oss. Av flera skäl; vi har sällan någon anledning att plocka med oss hundarna in i centrala Stockholm och ärligt talat så är det inte heller en miljö jag själv trivs särskilt bra i. Jag åker in till stan så lite och sällan det bara går. Egentligen bara när jag ska besöka någon eller om vi ska på något särskilt evenemang. 

Eftersom jag visste att där skulle bli väldigt mycket intryck för Ratchel (och mig) så valde jag att gå upp extra tidigt på morgonen och ta ett tidigare pendeltåg. Allting för att kunna ge oss så mycket tid som möjligt och minimera stressen. Jag ville ha tid att kunna sitta på perronger, titta på folk och vänja sig vid oljudet och de många sinnesintryck som det ju blir i storstaden.

Bild

Ratchel på pendeltåget hem.

Ratchel är en stabil ung fröken i de allra flesta sammanhang, men hon har också en känslighet rent intrycksmässigt som innebär att när det blir för mycket obehagliga intryck på en gång så blir hon väldigt obekväm och osäker. Hon agerar aldrig ut, men när intrycksbägaren rinner över är det som att hon vill fly och gå under jord. Det bästa jag kan göra för henne i sådana situationer är att ge henne utrymme rent fysiskt, men stöd mentalt. Att vara trygg, lugn och fast. Fast men mjuk, kanske är mer rätt. Lyckas jag med mitt jobb som trygg punkt och mental coach så går det snabbt för Ratchel att finna sig i situationen – det är något jag lärde mig när hon var som allra spökigast i somras. Utmaningen består egentligen mest i att också vara en mental coach för mig själv. Med min utmattningshistorik och högkänslighet för både stress och sinnesintryck så är det en stor utmaning även för mig att åka kollektivtrafik och vistas på platser såsom Stockholm Central. En jätteutmaning faktiskt. Och kanske låter det märkligt att jag då plockar med mig en hund som behöver mitt stöd och fokus och lugn när jag får kämpa så mycket för att behålla det för egen del, men faktum är att det är just det som också är min räddning. Det är just sällskapet av min hund, som behöver träning, som hjälper mig att inte fastna i mina egna känslor utan istället finna lugn och fokus i det faktum att jag har en uppgift att utföra. Någon annan att stötta. Någon som svarar direkt på min inre stress och som därför är beroende av att jag använder de mentala verktyg jag har för att ta mig ur negativa känslospiraler. 

Första minuterna när pendeltåget började åka var faktiskt lite jobbiga, men fem-tio minuter in så kom Ratchel till ro och lade sig äntligen ned, tryggt på mina fötter. Där låg hon sedan och tittade på medresenärerna, inte helt bekväm ännu men lugn. En välbehövlig mental vila för oss båda innan vi skulle vara framme på Centralen. Jag hade räknat ut att vi skulle ha dryga 40 minuter på oss innan vi skulle med tunnelbanan, där vi skulle möta upp Charlie och Gunne, vilket jag tänkt använda klokt. Jag valde att inte gå i det jag kallar för ”stressgången” (alltså passagen mellan pendeln och t-banan) utan att istället ge oss tiden att hämta andan utomhus genom att gå via Klarabergsviadukten bort till Sergels torg. Ovan jord var det lugn och skönt sådär på lördagmorgonen. Varken mycket folk eller trafik, vilket var en skön paus. Däremot var det mycket nya dofter för Ratchel så vi tog god tid på oss. På Sergels torg tittade vi på duvor en stund innan vi fortsatte in på stationen, där vi också satte oss en stund för att vänja oss vid all rörelse och ljuden. Istället för att ta trapporna ned till gröna linjens perrong så tog vi hissen; även det första gången för Ratchel. Hon tyckte hissen var ganska märklig, men fann sig i det.

Det var en dryg kvart kvar till vår tunnelbana när vi kom ned på perrongen. Det var ganska mycket liv och som alltid mycket oväsen därnere – för att inte tala om alla de vibrationer i golv och väggar som måste upplevas tusen gånger starkare av våra hundar. Vi hittade en bra plats på en bänk där vi satte oss för att bara titta. För varje ny upplevelse blev det faktiskt lite lättare för Ratchel, jag kunde se hur hon mer och mer började bli sig själv igen. Hon satt tryggt mellan mina knän och iakttog omgivningen, nu med en allt större nyfikenhet. När Ratchel började slappna av så kopplades också hennes naturliga charm på och plötsligt lade jag märke till hur många blickar hon drog till sig. Folk vände sig om och tittade nyfiket, log mot oss. På bänken fick vi snart sällskap av två äldre damer som snart frågade om dom fick hälsa och inom kort hade Ratchel charmat dom båda såpass att vi hamnade i ett samtal om slädhundar som varade ända tills deras tåg kom. De ställde många bra frågor och jag tyckte det var jätteroligt med det stora intresset dom visade. 

Bild

Ratchel myser med Charlie

När vi sedan gick på tunnelbanan och mötte upp Charlie, samt tiken Gunne, var det som var kvar av Ratchels osäkerhet som bortblåst. Hon känner ju både Charlie och Gunne ganska väl vid det här laget och var väldigt glad att se dom. Gunne är dessutom världens coolaste lilla dam, så med henne som sällskap kände sig Ratchel extra trygg. En busstur från Gullmarsplan följde på det och sedan gick vi en kort promenad innan kursen började. 

Kursen hölls på ett hunddagis och tjejen som ägde det hade gjort i ordning inne i rummet så att där fanns både liggplatser och tuggben till hundarna – jättegulligt! Själv hade hon med sig en ursöt och trevlig 10 månader gammal tervueren-tik, som var den enda hunden på plats utöver Ratchel och Gunne. Vi valde snart att låta alla vara okopplade samman eftersom dom var så himla avspända alla hundarna och de spenderade större delen av de tre timmarna med att småbusa och vila jämte varandra medan vi människor splitsade linor. Så härligt det är med så okomplicerade damer!

Vägen hem gick som en dans på rosor. Det är det här som är så väldigt fint med Ratchel – hon kommer över jobbigheterna förvånansvärt snabbt när hon väl varit med om dom! Den finaste stunden av dom alla var kanske på tunnelbanan från Gullmarsplan tillbaks till Stockholm Central när vi hamnade på en vagn där i princip samtliga resenärer höll på att spricka av nyfikenhet när de såg oss. Ratchel väl så himla cool att det kändes som att hon åkt tunnelbana hela livet. Till höger om oss satt två äldre män som nyfiket ställde frågor om hundarna, samt en kvinna som strax frågade om det gick bra att hon hälsade. Ratchel kände nog på sig att de var nyfikna för hon var snabbt framme till dom för att tigga kel. Kvinnan hade nästan gråt i rösten när hon berättade att det gjorde hela hennes dag att få hälsa på Ratchel då hennes egen hund var kvar hemma i Grekland och hon fann saknaden vara outhärdlig. Ratchel satt hos henne resten av resan, mycket nöjd. En liten bit bort satt en barnfamilj och pratade om den söta hunden med olikfärgade ögon, det var idel leenden och väldigt positivt bemötande. Ja, folk vände sig verkligen om för att titta på oss (ja, hundarna alltså). Det var verkligen en speciell stund – och ett bemötande jag inte är van vid att få när jag rör mig med hundarna inne i stan sådär. Snarare tvärtom. Men så pratar vi om min Rackarunge med. Och det är utan tvekan så att hon får hjärtan att smälta när hennes personlighet kommer fram. 

Bild

Ratchel var som alltid väldigt nöjd med att få en tuggis.

Väl framme i Kungsängen igen så valde jag att promenera hela vägen hem med Ratchel. En mysig promenad på drygt 45 minuter då jag, trots en enorm mental trötthet, gick där och kände idel stolthet över den lilla tiken som stal mitt hjärta för snart ett år sedan. Över hennes stora framsteg och oerhört fina personlighet. Över de styrkor hon besitter som långt övervinner de få svagheterna. Jag är så oerhört glad och tacksam över att hon så oväntat snubblade in i våra liv! Min lilla rackarunge.  

Miljöträning, utställning och stora framsteg

I lördags bar det av till Nynäshamn och brukshundsklubbens inofficiella utställning tillsammans med min vän Elise och hennes Diva. Solen låg på hela dagen och utflykten bjöd på både nya bekantskaper, erfarenheter och inte minst stora överraskningar. 

Jag hade tidigare i sommar planer på att ställa Ratchel i träningssyfte, men valde att av flera skäl att avstå. Dels kände jag inte att vi var redo för den typen av miljö – Ratchel var fortfarande alldeles för spökig och påverkad av nya miljöer, vilket ledde till beslutet att inte skynda fram med någonting, och dels såg det ut som om jag skulle få svårt att komma iväg överhuvudtaget. Så jag lade utställningsplanerna på is och bestämde mig för att istället lägga tid på att fortsätta jobba med Ratchels självsäkerhet i nya miljöer och utanför flocken. Magkänslan sade mig att vi skulle vinna i längden på att skynda långsamt och faktiskt låta tiden göra sitt bara. Att ge individen tid och utrymme att landa och växa i sig själv har ju gjort under för oss tidigare…

Och så, för en dryg vecka sedan började jag äntligen notera en väsentlig skillnad. Jag började notera framsteg i de promenader vi tog på tu man hand. Hur hennes kroppspråk började förändras och hur sinnesstämningen lättades – även i miljöer såsom kring lekplatser, skolor och elljusspår där mycket främmande människor och hundar rör sig. Platser som Ratchel tidigare tyckt varit ganska jobbiga att passera och befinna sig i. Vi kunde tidigare starta en promenad helt utan konstigheter, men så hände någonting på vägen som skrämde henne och hon kunde med ens bli helt paralyserad av vad-det-nu-var och ville bara hem eller in i närmaste buske. Första gången det hände skedde det så plötsligt att jag inte förstod någonting. Varför blev min bekymmersfria lilla tjej plötsligt som förbytt? Väldigt modfälld och med gråten i halsen vände jag hemåt med en känsla av att ha gjort något hemskt fel som matte – och en stark känsla av att ha misslyckats med mitt uppdrag att skydda Ratchel från otrevligheter. Och i sedvanlig ordning ledde upplevelsen till att jag började analysera och dissekera det som skett in i minsta detalj. 

Bild

Ratchel ute på långpromenad kring Lillsjön.

Jag funkar som så. Jag ältar. Jag vänder och vrider och dissekerar totalt, för av naturen så är jag en sådan som verkligen vill förstå saker och ting. Andra. Mig själv. För mig har det aldrig räckt eller fungerat att bara skaka av mig en dålig upplevelse och gå vidare. Jag må skapa mig själv mycket huvudbry och visst kan det ta energi – men det är så jag lär mig. Jag går vidare, men jag bär också alltid med mig det som hänt. Det är så jag navigerar genom livet. Både som människa och som hundmamma. 

Veckorna gick, Ratchel utvecklades från dag till dag och efter löpet kändes det som att hon började landa mer och mer. Hon började kännas tryggare i sig själv, men ändå släppte det inte helt med osäkerheten. Så vi fortsatte att ta det sakta och försiktigt. Att efter bästa förmåga skydda henne från obehagliga upplevelser och istället jobba mycket med att stärka vår relation genom att göra mycket roligt tillsammans, som att leka, canicrossa och klickerträna. Promenader fick ske tillsammans med Eldar i mer utmanande miljöer – annars i skogen eller i de omgivningar som är närmast hemmet. Där hon kände sig lugn. Och sakta började vi utmana lite mer, men hela tiden med stor försiktighet. 

Så tog vi då till slut den där promenaden kring Lillsjön, på tu man hand, förra veckan. Och promenaden började lite knaggligt – vi mötte tre hundekipage på raken där samtliga hundar skällde ut oss och det sista ekipaget bestod av tre lösa malinoiser som rusade mot oss (men tack och lov kallades tillbaks av matten innan de hann hela vägen fram). Ratchel, som är en väldigt signalkänslig och artig tjej, tog illa vid sig och blev tydligt låg. Magkänslan sa åt mig att sätta flexikopplet på henne istället (jag har ofta både vanligt koppel och flexi med mig), att ge henne större rörelsefrihet – kanske skulle hon känna att hon hade lite mer kontroll på läget om hon fick större rörelsefrihet? Jag måste ha varit någonting på spåret, för faktum är att för varje steg hon tog i flexit kunde jag märka hur sinnesstämningen förändrades. Då och då kallade jag in henne, alltid med belöningar och ibland satte vi oss ned på en stenhäll tillsammans och bara gosade medan vi tittade på omgivningen. Promenaden må ha börjat lite knaggligt men det kom att bli en av dom mysigaste promenaderna vi någonsin tagit tillsammans. Inga mer otrevligheter och Ratchels kroppsspråk vittnade om hennes goda humör resten av vägen hem.

Ja, det var faktiskt en så stor skillnad på hur Ratchel hanterade sina känslor och alla intryck att jag började fundera på om vi inte skulle åka till Nynäshamn ändå. Spela roll om vi inte skulle in i ringen, vi kunde ju faktiskt åka bara för att vistas i miljön. Som en slags mjukstart inför den dagen vi faktiskt anmäler oss till en utställning på riktigt. Och dessutom så visste jag ju att Nina, matte till Ratchels kullsyster Laura, skulle ställa ut både Laura och en till av hennes hundar. 

Bild

Ratchels syster Laura i förgrunden – och en busig Miki bakom som försöker smyga till sig en godis. Båda två ställdes senare. Miki blev utvald till BIG – och Laura som ställdes för första gången fick fantastiskt fin kritik, men med en önskan om större självsäkerhet i ringen. Det ska bli roligt att följa utvecklingen i framtiden!

Jag hade förberett mig på att vår ankomst till Nynäshamn skulle bjuda på en del utmaningar från start. Ny plats, massor av främmande människor och hundar, konstiga saker, ständig rörelse och en viss stress i luften. Därav hade jag både sele och halsband med – utifall att hon skulle försöka ta sig ur (även om hon aldrig försökt tidigare). Jag hade laddat ryggsäcken med hennes frukost och godheter, vatten och andra förnödenheter. Och jag hade förberett mig mentalt i flera dagar. Förberett mig på det värsta för att inte bli tagen på sängen OM det skulle ske. 

MEN INGENTING HÄNDE! Herregud – hon var så oförskämt cool att jag stod med hakan i marken. Hon var så fruktansvärt tillfreds med situationen hon befann sig i att jag hade kunnat svära på att hon var född och uppvuxen på utställningsplatsen. Vi fick snabbt syn på Nina med familj och det var med en enorm förvåning jag såg hur Ratchel snabbt var framme för att hälsa hjärtligt på allihopa. Min lilla rackarunge, som annars är så blyg inför främmande människor!? Samma lilla tik som tyckte småbarn var jättekonstiga och obehagliga, stod tre sekunder senare och tiggde kel av Ninas dotter som blev alldeles överförtjust i ”Lauras söta syster”. Laura fick sig två pussar, sen fick det vara nog på sentimentaliteterna, tyckte Ratchel.  Och precis på det viset fortsatte dagen. Ratchel njöt för fulla muggar i folks knän, ofta halvsovandes medan hon blev kliad på magen och jag njöt av att se henne blomma ut. Hon var framåt och nyfiken, ville gärna titta in i alla de tält som stod uppradade kring ringarna, charmade folk till höger och vänster och var totalt obekymrad över alla hundarna runt om. Hon kände sig till och med så trygg att hon gav katten i att jag ibland smög iväg med kameran för att fota, medan hon stannade kvar hos Elise och Ninas familj. Snopet på något vis – men vilken jäkla vinst! Älskade lilla hund!

Bild

Rackarungen bredde totalt ogenerat ut sig i knät på folk – här i Palles knä.

Med facit i hand är jag så väldigt glad att vi åkte till Nynäshamn – och jag är så obeskrivligt stolt Ratchel! Över de fantastiskt stora framstegen hon gjort och den klokhet hon besitter. Stolt och tacksam. Vilken liten diamant jag kommit över!