Dräktighetsdagbok – Supertrek 2019

Här i dräktighetsdagboken kommer ni att kunna följa uppdateringar kring Surprise/Trek-parningen. Dagboken är lika mycket i syfte att fungera som dokumentation för mig själv, som för att låta valpköpare följa med på resan.

12 juni 2019

Surprise börjar löpa! Vi befinner oss ute i rasthägnet på förmiddagen när jag plötsligt noterar en bloddroppe där Surprise suttit och lyckan vet inte gränser. En mix av känslor sköljer över mig när jag inser att det jag så länge gått och väntat på helt plötsligt är på väg att bli verklighet. Det är dags att börja omsätta planer till realitet!

Den tilltänkta avelshanen är bestämd sedan flera månader; Trailbound Lokibodens Trek. En välbeprövad och erfaren herre både i avel och i arbete. Samma dag som Surprise börjar löpa hör jag av mig till Treks ägare för att göra upp en plan.


20 juni 2019

Eftersom detta är min första kull och Surprise inte löpt tidigare hemma hos oss vill jag ta det säkra före det osäkra, så vi far till veterinären torsdagen innan midsommarhelgen för att ta ett progesteronprov, samt se över nödvändiga vaccinationer inför dräktighet. I samband med veterinärbesöket har Surprise också avmaskats med Axilur. Hos veterinären görs både ett vaginalutstryk och ett progesteronprov – vi konstaterar att det ännu är för tidigt för parningsresa och får rådet att observera henne tillsammans med våra hanhundar de närmsta dagarna. Det kan trots allt gå fortare än vi tror. Hittills har Surprise varit sitt vanliga jag och tämligen ointresserad av hanarna – så fort någon varit i närheten av hennes bak har hon bestämt satt sig ned och låtsats som att det regnat.


23 juni 2019

Nu går saker och ting plötsligt väldigt fort – på löpets tolfte dag går Surprise in i höglöp och det blir dags för en dejt! När hon och Trek introduceras är det mycket tydligt att där är kemi mellan dom. Trek är en mycket artig gentleman som tar god tid på sig att omsorgsfullt lära känna sin dejt, medan Surprise mycket snart bjuder in till lek och svansar runt honom som om hon aldrig sett någon snyggare karl. Hon visar tydligt att hon är förtjust i honom, gör sig till, busar och ställer upp sig. Jag har inte förväntat mig att en parning ska ske så snart utan har räknat med att det kanske tar någon dag till innan Surprise är redo, men jag tittar bort i en halv minut och så vips har det skett – en första parning! Hängningen varar i ca 12-13 minuter.


24 juni 2019 (Dag 2 – räknat från första parningen)

Under morgonen får vi ännu en lyckad parning – denna gång med en hängning som varar i nästan 25 minuter.


25 juni 2019 (Dag 3)

Under kvällen blir det en tredje och sista dejt mellan Surprise och Trek. Det tar en liten stund – hundarna känner sig lite extra busiga ikväll – men så småningom blir det ännu en parning. Hängningen varade i strax över 16 minuter.

Nu är det bara till att vänta, hålla tummarna och låta tiden utvisa om det blir smått i slutet av augusti eller inte. Fy tusan, jag hatar att vänta i ovisshet – men vi får hoppas att den som väntar på något gott… Ja, ni vet!

 

29 juni 2019 (Dag 6)

Snart en vecka har nu gått sedan första parningen och jag väntar otåligt på dagen då jag ser första tecknet på dräktighet. Än så länge kan jag inte märka så mycket skillnad på Surprise – hon äter som vanligt med oändlig aptit och hennes energi är lika sprudlande som alltid. Jag har idag tagit mått på bröstkorg och midja i förhoppningen om att det kanske kan hjälpa mig att tidigare synliggöra eventuell dräktighet. Vi får väl se. Jag skriver idag också upp vikten här från innan parningen – så får vi se om där är nån skillnad under vecka 4 när vi besöker veterinären på nytt. Eftersom det är min första kull och därtill en på flera plan viktig parning för mig så har jag bestämt mig för att absolut ultraljuda i hopp om att kunna avgöra om där är något som växer i magen.

Vikt innan parning: 16,8 kg

Midjemått, dag 6: 52 cm

Magmått, dag 6: 51 cm

Bröstkorgsmått, dag 6: 61 cm

 

Vad händer i magen just nu – OM hon är dräktig?

Jag kan ju inte låta bli att undra. Såhär en vecka in i en dräktighet borde äggen ha blivit befruktade och celldelningen har påbörjats. De första befruktade äggen inväntar de de som blivit befruktade någon dag senare – så när äggen till slut rör sig mot livmodern så har alla ändå samma ålder rent utvecklingsmässigt. Häftigt va? Väl inne i livmodern kommer de att flyta fritt omkring i den skyddande livmodervätskan under ytterligare 7-10 dagar, innan implantationen sker. I det här stadiet är det alltså fullt normalt för tiken att vara ”som vanligt” och förändringarna i vår vardag blir inte jättestora.


6 juli 2019 (Dag 13)

Det har nu gått snart två veckor sedan första parningen mellan Surprise och Trek. Det går inte en dag utan att jag tittar efter tecken på eventuell dräktighet – nu är det inte så långt kvar tills vi faktiskt också kan ultraljuda och förhoppningsvis få svar en gång för alla.

De senaste två-tre dagarna har jag tyckt mig ana små, små förändringar i Surprises humör/tålamod gentemot de andra hundarna. Sup är ju en individ som mer eller mindre alltid är glad och lättsam i flocken. Det krävs väldigt mycket för att göra henne på dåligt humör – och ingen av de andra hundarna försöker ens provocera henne då hon är väldigt (vänligt) tydlig med sina gränser. Men nu sista dagarna har jag upplevt henne något ”polisig”. Hon har liksom snäst ifrån vid tillfällen hon annars aldrig reagerar nämnvärt på. Om det är relaterat till eventuell dräktighet eller inte vågar jag inte säga med säkerhet, såklart, men jag utesluter det inte heller då det inte är likt henne.

Aptiten är ännu stor och god – men i morse upplevde jag henne lugnare vid matning (hon går vanligtvis upp i varv när det vankas mat) och inte fullt lika hetsig i sitt ätande. Jag har noterat vid ett par tillfällen att hon ätit gräs efter frukost och igår såg jag att någon hade spytt lite gräsblandat i hundgården som Surprise delar med Cora, men jag vet inte vem av dom. Det skulle kunna vara ett tecken på illamående – men det är inte säkert det heller. Nu när tredje veckan närmar sig kommer jag att låta Surprise flytta in mer eller mindre på heltid. Delvis för att kunna ha lite mer koll på henne men också för att jag vill hon tar det så lugnt som möjligt under tredje veckan då embryots infästning i livmoderväggen sker. Surprise är ju en individ som gärna hoppar runt och rör på sig mycket, så jag vill minimera risken för höga hopp såsom upp och ned på hundkojetaket osv. Misstänker nog ändå att damen kommer vara rätt nöjd med att få sova i sängen ett tag.

Under morgonen mätte jag Surprises mage/midja/bröstkorg på nytt. Jag tyckte under gårdagens promenad att det såg ut som att hon ökat en pytteaning – och måttbandet visade på detsamma. Vågar inte ta ut nåt i förskott, men visst hoppas jag det ska vara ett tecken. Om det sedan beror på att hon rör sig mindre o får samma matmängd, det kan jag inte säga säkert. Vi får se om en vecka – då bör där förhoppningsvis börja dyka upp tydligare tecken. Jag har idag också tagit bilder på spenarna, samt försökt på en vettig bild på Surprises tandkött. Det sägs att tandköttet/slemhinnorna ljusnar runt dygn 20-21, så vi får väl se om jag märker någon skillnad. Om Surprise är dräktig så är det också troligt att spenarna blir mer rosa och större. Bilder kommer framöver när där finns något att jämföra med!

Midjemått, dag 13: 54 cm (+2 cm)

Magmått, dag 13: 52 cm (+1 cm)

Bröstkorg, dag 13: 62 cm (+1 cm)


11 juli 2019 (Dag 18)

Dagarna kommer och går här på kenneln. Det är lustigt hur de kan gå så fort och samtidigt kännas som en evighet när man går och väntar på att få veta om där växer något i magen eller inte. Vi är nu inne på dygn arton och de närmaste två veckorna framöver är spännande veckor; det är nu embryona börjar fästa sig i livmoderväggen. Det är alltså först nu och framåt som en dräktighet på allvar börjar påverka tiken. Symptom som förändrad aptit och illamående är vanliga. Om ca 1-1,5 vecka och framåt kommer vi att kunna åka in för att ta ett ultraljud och det längtar jag efter – dock inte utan en viss bävan över att där ska vara tomt.

Surprise har varit något lugnare än vanligt och väldigt, väldigt närhetssökande. Nu är hon ju alltid väldigt kontaktsökande på ett ganska intensivt vis, men jag upplever hennes sätt att söka kontakt lugnare, om än mycket frekvent. Hon känns harmonisk och nöjd, äter bra och sover/vilar mycket. De andra hundarna tycker hon luktar intressant, märker jag. Till skillnad från sist jag skrev så märker jag dock inte av humörsvängningarna denna vecka, utan hon känns jämnare i humöret igen. I slutet av veckan blir det nya bilder på tandkött och spenar, så får vi se om där hänt något alls. Kanske, kanske inte.

 


14 juli 2019 (Dag 21)

Idag märks det väldigt tydligt att Surprises aptit inte är som vanligt; hon äter som en ”vanlig” hund. Tar någon kula i taget, tuggar ordentligt, stannar upp ibland, funderar, lugnt och sansat och tar god tid på sig. Surprise är en otroligt matglad individ som annars gärna inhalerar sin mat så snabbt att den är borta innan jag ens hunnit blinka. Jag spenderade nästkommande timme med henne och Cora ute i hundgården, där vi låg och myste – och plötsligt märker jag att Surprise går in i kojan där jag hör henne stöka runt. Det är inte riktigt karaktäristiskt så jag blir nyfiken och kikar in för att upptäcka att hon kräkts lite, vilket hon nu är i färd med att äta upp igen.

Dag 21 sägs ju vara en dag då man ska kunna se på slemhinnorna i munnen om tiken är dräktig; de ska vara märkbart ljusare – och nog tycker jag att hennes slemhinnor är ljust ljusrosa idag. Nog tycker jag även att spenarna börjat rodna, samt svullnat lite och att Surprise är betydligt mindre aktiv än vanligt. Hon vilar gärna förnöjt, är väldigt lugn (för att vara en högenergisk hund 😉 ) när hon rör sig lös i rasthägnet och inte så intresserad av att leka. Samtidigt känns hon glad och harmonisk. Och väldigt kelsjuk. Med tanke på hur aktivitetsmängden sjunkit, både pga värmen som till slut kommit denna sommar och pga att hon själv inte är lika aktiv hela tiden, så skulle hon i normala fall med stor sannolikhet byggt en del stress vid det här laget av att inte få träna som vanligt. Surprise är ju annars en individ med ett mycket stort stimulansbehov, men det behovet verkar för tillfället ha sjunkit ganska markant.

 

Vad händer i magen just nu – OM hon är dräktig?

Vid det här laget har vi nått en tredjedel in i dräktigheten och i livmodern har nu implantationen av embryona skett. De har nu bildat fostersäckar och moderkakor. Hjärna, huvud och ryggmärg börjar utvecklas.

Efter tredje veckan ska man ibland vid palpation kunna känna runda fosterblåsor som är ca. 15 mm i diameter.


16 juli 2019 (Dag 23)

Surprise äter åter sin frukost långsammare än normalt och tar det generellt mycket lugnare om dagarna. Har försökt ta lite bilder, men kelsjuk och uppmärksamhetstörstig som hon är så har hon slagit telefonen ur händerna på mig varenda gång och till slut gav jag upp, haha. Idag fick hon vara lös i några timmar med Cora o Santi i rasthägnet. Syskonen stojade som tokar, medan Surprise tog ett litet varv runt hängnet för att ganska snart be om att få bli insläppt i sin hundgård där hon nöjt lade sig att vila i solen. Lät dörren stå öppen, men hon lämnade bara hundgården för att lägga sig i mitt knä när jag satte mig ned i hägnet. Är det inte valpar i den där magen så vet jag inte… Då har hon kanske blivit tokig!

Mindre än en vecka kvar till ultraljudet nu…

Nog har spenarna börjat ändra både storlek och form senaste veckan – de är vanligtvis mycket små och ljusa.

22 juli 2019 (Dag 29)

Under veckan som varit har intuitionen viskat allt högre att nog tusan är det valpar i den där magen. Där har varit små, små subtila grejer ibland; någonting i blicken, någonting i det harmoniska lugnet hon utstrålar, sättet på vilket hon bemöts av de andra hundarna. Där är en ny värdighet eller kanske artighet i deras sätt att interagera med Surprise. Till och med de allra galnaste och buffligaste unghundarna är lugnare runt henne, bjuder inte längre in till lek och när de leker med varandra så håller de sig runt Surprise, men aldrig för nära. Själv har Surprise ofta suttit där i mitten, lugnt och stilla och liksom filosoferat. 

Det har också varit saker som att hon i helgen börjat gräva stora, skålformade gropar på väl utvalda platser. De skiljer sig från hur Surprises gropar vanligtvis ser ut, då hon oftast bara gräver för att komma åt gräsrötter annars. Dessa är liksom symmetriska och rundade, som om de är noga planerade för det som komma skall. Hennes bröstkorg känns bredare. Midjan inte lika väl markerad. Min annars så smidiga ledartik har nästan känts lite klumpig, som att det börjar kräva lite mer av henne att röra sig som förr. När hon lagt sig att vila har hon börjat sträcka ut ena bakbenet på ett vis hon annars inte gör så ofta – som för att inget ska klämmas, som om där är mindre plats och mindre bekvämt. Och när jag tittat på bilderna av henne i rastgården… Visst fan har hon sett tydligt större ut. Bredare. Mindre definierade muskler; mer hull. Likväl har jag hela tiden ifrågasatt min egna känsla, för kanske vill jag ha dessa valpar så mycket att jag går runt och börjar inbilla mig saker?

Men så var det idag äntligen dags för ultraljud… Och där rådde ingen tvekan om saken – visst tusan är det valpar i magen! Veterinären såg flera foster och kände sig rätt säker på minst tre, men var också tydlig med att där kan finnas fler som hon inte kunnat se tydligt på ett ultraljud. Lyckan vet inte gränser! 

Den annars så välmarkerade midjan har allt mer börjat vidgas.
Visst ser väl bröstkorgen rundare ut?
Känns hon inte ovanligt klumpig ut? Nästan så att jag inte känner igen henne…
Nog ser hon fylligare ut alltid, eller?

Vad händer i magen just nu?

Under kommande vecka, det vill säga den femte dräktighetsveckan, börjar utvecklingen gå ganska snabbt och vi går nu in i fosterstadiet. Det är inte omöjligt att tikar mår lite illa under även femte veckan, samt börjar nu bukförstoring och juverförstoring bli mer tydliga. Vid fem veckors dräktighet är fosterblåsorna dryga 30-35 mm stora och tydligt ovala i formen. Fostrena börjar framöver nu alltmer likna små hundar; ögonlocken formas, morrhår och ögonfransar anläggs. Öronen börjar växa, bröstvårtor och yttre könsorgan börjar utvecklas. Valpfostrets tassar börjar forma sig – det dröjer bara några dagar nu tills även trampdynor och tår syns tydligt. Tarmsystemet, som ännu är i navelsträngen, börjar nu också att bildas. Valparna börjar också nu gå upp i vikt i takt med att skelettet börjar mineraliseras.

Ett 30 dagar gammalt foster. (Lånad bild från stjarnliden.se)

30 juli 2019 (Dag 37)

Surprise har nu precis gått in i sin sjätte vecka i dräktigheten och vare sig man sett ett ultraljud eller inte så råder inte längre någon tvekan om att dräktigheten är ett faktum. Det syns tydligt! Hon har snart ingen midja alls och har blivit klart rundare och tyngre – det märks på henne nu att den extra vikten faktiskt är lite otymplig emellanåt. Jag undrar jag om där inte är fler än tre små där inuti hennes mage. Såpass som hon växer så lär hon ju rulla fram sista tiden!

Under slutet av femte veckan märktes det också tydligt att Surprises hunger ökat och likaså hennes tuggbehov, vilket jag gissar hänger samman. Hon har därför blivit försedd med extra tuggisar men vi har också ökat fodergivan/antal måltider per dag. Nu är det också dags att sätta över henne på RC:s foder för dräktiga/digivande tikar och valpar så att hon ska få i sig allt hon behöver. I övrigt känns hon pigg och glad, något mer aktiv än förra veckan vilket säkert också beror på att det inte är fullt lika varmt ute heller.

Valplådan byggdes häromdagen och flyttade in i vårt sovrum, där Sup och småttingarna kommer bo första veckorna. Faktum är att jag somnade i den tillsammans med henne igår och sov där hela natten sedan, haha. Tänk att vi nu är förbi 50% av dräktighetstiden! Det känns helgalet! Tiden går så fort – och ändå så olidligt långsamt.

Nog ser magen betydligt rundare ut alltid <3
Surprise är kelsjuk och väldigt, väldigt mysig.
En dryg vecka mellan varje bild – den längst till höger är från dygn 35.
Valplådan är på plats och på avlastningsytan står nu även en våg, rena handdukar och så sakteliga börjar valpningskitet komma på plats.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


6 augusti 2019 (Dag 44)

Sjunde veckan! Helt galet vad snabbt det går nu på slutet, alldeles nyss hade vi just kommit in i vecka sex och nu är den redan förbi. Det är knappt så att jag hinner med i svängarna längre. Under de dagar som passerat sedan jag skrev senast har Surprises dräktighet utvecklats i rasande takt och det syns mer än väl. Hon växer så det knakar!

På morgonen dag 38 orkade Surprise för första gången inte äta upp sin frukost. Hon försökte verkligen, för hungrig är hon, men till slut låg där ändå tre små foderkulor kvar i skålen. Det har aldrig någonsin hänt förut att Surprise lämnat mat – hade det inte varit för att jag visste hon är dräktig hade jag trott hon varit riktigt sjuk! Men jag inser ju att den mer logiska förklaringen till de tre foderkulorna som blev kvar, det är att valparna nu växer så snabbt och mycket att det börjar bli lite trångt i magen och därmed svårt att fylla den med stora portioner. Vi har därför sedan den morgonen börjar ge mindre portioner men mer utspritt under dagen, vilket har funkat mycket bättre. Sedan dess är skålen alltid renslickad. Rent generellt slukar Surprise nu allt som bjuds och eftersom hennes tuggbehov ökat så försöker jag se till att hon får lite att knapra på ibland, morötter tex.

Magen har tilltagit i storlek ordentligt under senaste veckan – den börjar nu tydligt bli tung och lite jobbig. Surprise är fortfarande pigg och glad, men jag märker att hon tycker det är lite jobbigt för henne att inse att hon inte längre är lika smidig som förr. Magen är liksom i vägen, både när hon rör sig och försöker hitta bra sätt att ligga på. Det märks också att det börjar kräva mer energi att vara aktiv; hon går fortfarande gärna på promenader och tycker fortfarande det är härligt att få röra sig fritt i rasthägnet med de andra hundarna, men det går allt långsammare och för varje dag som går tycker jag att man kan ana det går snabbare för henne att bli trött och vilja vila. Hon söker sig gärna till svala platser då den extra vikten gör det lättare för henne att bli varm och lite andfådd. Hon har försökt busa lite halvhjärtat nån enstaka gång, viljan finns, men det är som att hon inser att det inte är så värst bekvämt och jag kan svära på att där är lite, lite besvikelse i blicken då.

I helgen upptäckte jag att magen börjat bli allt kalare. Jag satt och myste med henne när jag plötsligt såg jag hade stora, lösa tussar i händerna. Plötsligt ser man delar av den utspända magen tydligt – och man ser hur juvrena börjat växa. Särskilt märks det på de bakersta.

Smutsig är hon också! Hon har lagt mycket av sin tid utomhus på att fortsätta gräva lyor och boa runt. Senast såg jag att hon försökt gräva under trallen i hundgården där hon är om dagarna medan jag pysslat med bygget eller de andra hundarna. I kojan kan hon stöka runt ordentligt emellanåt, bädda runt och dona frenetiskt. Upptäckte också häromdagen att hon under natten snott åt sig ett av våra gästtäcken, som hon dragit ned i sin valplåda och omsorgsfullt börjat slita i bitar att bädda med. Oops. Så var det kanske inte riktigt tänkt att det täcket skulle användas.

Mot slutet av vecka 6 började stora tussar lossna från Suppis mage.
Lilla tjockisen jämte favoritkompisen Sally.
Spännande att spana på fåren, vars bete just stängslats om och nu går längsmed hundarnas hägn. Fårspaning blir en bra substitut-aktivitet när det inte längre är så lätt att stoja runt med kompisarna.

 

De andra hundarna, särskilt de yngre, är väldigt måna om att artigt undersöka Surprise extra mycket nu för tiden.

Vad har händer i magen?

Fostrena både utvecklas och växer snabbt nu. Under sjätte veckan är fostrena dryga 7 cm stora och i slutet av vecka sju har de växt till dryga 10 cm. Skeletten har börjat mineraliseras och under sjätte veckan har även rörbenen börjat förbenas. Mot slutet av vecka sex har öronsnibbar och ögonlock växt såpass att de nu täcker örongångar och ögon. Även könstillhörigheten hos valparna har utvecklats och kunnat avgöras. Tår har separerats, klor har utvecklats och morrhåren har börjat växa ut under den gångna veckan. Tarmsystemet har nu lämnat navelsträngen och är placerad i bukhålan.

Under vecka sju börjar fostrena alltmer likna riktiga små hundar; tassar och trampdynor blir färdigutvecklade, kroppsbehåringen växer ut och man börjar kunna se färgmarkeringar. Från och med nu är det egentligen mest storleken som förändras och de är snart helt färdigutvecklade, men riktigt än kan de inte överleva utanför tikens livmoder. Tikens buk är oftast tydligt förstorad vid det här laget och mjölkproduktionen har ofta kommit igång.

Från dag 48 är förbeningen av skelettet så långt gången att man kan se fostrena tydligt på röntgen. Det är också under den sjunde veckan som fostrena börjar bli så starka att man för första gången kan känna fosterrörelser på magen – och så småningom också se dom.


8 augusti 2019 (Dag 46)

Igår mätte magen hela 71 cm i omkrets! Det är en ökning på 20 cm på 40 dagar. När jag tittar på ”före”-bilder på Surprise och på henne nu så är det svårt att tro att det är samma hund. Det är så att jag ibland undrar hur hon någonsin ska bli sig lik i kroppen igen, för nu rullar hon väl snart fram. Benen börjar se löjligt korta ut med den där stora magen som bara växer och växer. Lilla vännen…

Vänster bild från i november och höger bild från slutet av vecka 6.

 

Under natten till idag var Surprise inte alls nöjd med hur magen var i vägen för att ligga bekvämt. Hon stökade runt och blev varm, bytte mellan valplådan, det svala golvet och intill mig i sängen för att tigga lugnande klappar, men inget utav det vart hon riktigt nöjd med. Hon domderade runt med vart hon skulle ha mina händer – än var det på magen för att i nästa vilja bli klappad på huvudet och sen på bröstet. Hon är mycket tydlig med vad hon vill ha och när hon tycker man gör rätt. Och igår var det verkligen inte lätt att göra helt rätt, så som hon ändrade sig hela tiden. Till slut somnade hon i alla fall, nere på det svala timmergolvet. 

Man kan nu ibland höra hur Surprise börjat andas tyngre än vanligt, så kanske har de små därinne redan börjat trycka lite på lungorna. Juvren och spenarna har växt sig betydligt större bara nu senaste två dagarna och hennes mage är nu inte mycket päls kvar på alls. Den är spänd och väldigt varm, som vore hon en livs levande varmvattenflaska. Jag längtar så efter att få känna den där första lilla sparken – men ingenting ännu. Har jag tur dröjer det inte länge förrän jag får uppleva det. Jag undrar så hur många det egentligen är som gömmer sig därinne. Häromnatten drömde jag att Surprise låg och diade sex mörka och fläckiga små valpar, fyra små tikar och två hanar. Nu är det inte många dagar kvar tills vi får veta säkert. 


12 augusti 2019 (Dag 50)

Så var vi då officiellt inne i åttonde veckan – snacka om att vi är inne på slutsträckan nu. Det känns så himla overkligt! För varje dag blir jag nervigare och nervigare, måste jag erkänna. Det är inte bara av godo, det här med att läsa på kring hundavel, för där är så mycket som kan hända som man i fantasin inte kunnat ana. Jag är dock glad att jag har uppfödarkursen i ryggen och så många erfarna uppfödare i min vänskapskrets; jag vet att jag är förberedd även om det inte alltid känns så när jag är som mest nervig.

Surprise har de senaste dagarna växt ännu mer – hur det nu är möjligt! Igår mätte Surprises mage 74 cm, dvs en 3 centimeters ökning under helgen, och en första liten droppe mjölk hade på kvällen letat sig ur en av spenarna. Småttingarna verkar ha levt rövare därinuti den stora magen på sistone, jag har känt deras livliga sparkar och förnummit hur besvärad Surprise har känt sig när de levt om som mest. Lika mycket som jag känner med henne, för det är nog inte alltid superskönt kan jag tänka mig, så gläds jag så över de tydliga livstecken jag ser och känner mot mina händer. Så länge där är hela havet stormar i magen så är där liv, lugnar jag mina nerver. Surprise har dock, som sagt, känt sig ganska besvärad emellanåt och det verkar som att valparna lever om mest under nätterna. Nattugglor visst. Hon har haft svårt att komma till ro och somna, har stökat runt och krävt lugnande klappar – endera på huvudet, endera på den tokvarma magen – och hållit mig vaken långt in på småtimmarna. Nåde mig om jag somnat, då har där kommit en hård och missnöjd tass i ögat på mig. Och det är väl kanske inte mer än rätt att även jag ska få lida lite för att de små stökar runt såpass i magen på henne att hon inte får sova om nätterna, det är ju trots allt mitt fel till väldigt stor del.

Inatt däremot sov hon för första gången hela natten i sin valplåda – tungt och djupt. Så djupt att jag tidigt på morgonen när jag vaknade, helt på allvar (och med min nojjiga ångesthjärna), undrade om hon verkligen levde. Fick stålsätta mig med ett mycket djupt andetag och smyga mig upp för att titta så hon verkligen andades – och det gjorde hon ju såklart. Men så gott hon sov! Ja, hjärnspökena spelar just nu många spratt med mig. Och värre blir det ju närmare beräknad valpning vi kommer. Surprise däremot, hon har känt sig nöjd och lugn som en filbunke idag. Lite ordentlig sömn har nog varit både skönt och välbehövligt.

Aptiten är ännu väldigt god, extremt hungrig är hon skulle jag vilja säga, men hon äter sakta nu. Inte så mycket för att hon är osugen, som jag upplever det, utan för att det helt enkelt är jobbigt att äta. Det kräver energi och framförallt så kräver det plats i den fulla magen. Hon tuggar faktiskt sin mat numera. Sväljer den inte bara hel, som vore hon en dammsugare. Hon behöver göra ifrån sig allt oftare och rör sig allt långsammare. Ja, hon längtar nog lika mycket som jag efter den där valpningen. Tänk så skönt det ska bli för henne att få tillbaks sin smidighet igen och inte vandra runt som en otymplig tunna.

 


19 aug 2019 (Dag 58)

Inne i vecka nio och nedräkningen har officiellt börjat. Fy tusan så snabbt och samtidigt suuuperlångsamt tiden går just nu! Det är så himla svårt att greppa att det kommer vara Supertrek-valpar här om bara några dagar. Mina nerver har den senaste veckan varit på helspänn och det är kanske inte så konstigt jag varit både trött och obalanserad emellanåt när oron satt in. Jag har lusläst varenda dräktighetsjournal jag kunnat komma över de senaste veckorna, både en och tio gånger — är så himla tacksam över de uppfödare därute som är så generösa och öppna med sina erfarenheter och upplevelser. 

Vi har i helgen som var börjat ta tempen på Surprise morgon och kväll. Hon tyckte först det var himla onödigt, men fick hon bara ligga ned och bli klappad på magen samtidigt så kunde hon finna sig i mattes tramsiga påhitt. Tempen har pendlat en del – igår låg den på 37.0 och nu på morgonen 36.6 – så vi får se vad den visar senare idag. Oavsett vilket så är jag i beredskap denna veckan, eftersom valparna från och med idag faktiskt kan överleva om de föds. MEN jag hoppas det dröjer några dagar till.

Magen mätte denna morgon nu 76,5 cm — hon har alltså ökat ytterligare 2,5 cm sedan dag 50. Med jämna mellanrum kan man märka hur Surprises mage blir hård, jag gissar det är sammandragningar som gör henne lite obekväm emellanåt och då är det skönt att bli klappad på den varma, spända magen.

Hon äter med väldigt god aptit allt vad jag erbjuder, precis som förra veckan, även om det går långsammare. Lämnar skålen renslickad varje gång och blir överlycklig för minsta ätbara grej. Även tuggbehovet är fortsatt väldigt stort och jag upplever att det också lugnar henne att få tugga på nåt när valparna stökar som mest. Därför ser jag till att där finns renhorn och tugg lite varstans där hon rör sig.

Generellt mår Surprise, precis som hon under hela dräktigheten gjort, alldeles utmärkt. När hon är vaken känns hon alert och glad, men hon numera när hon vilar är det allt oftare riktig sömn, snarare än halvslumrande. Gärna också lite undangömt. Hon sover lugnare om nätterna nu i jämförelse med förra veckan, och även om valparna är väldigt aktiva så verkar hon ta det med lite större lugn. Kanske är hon helt enkelt också alldeles för trött om nätterna nu för att orka stå emot sömnen.
Hon somnar allt tidigare och har börjat ta sovmorgnar, vilket hon i vanliga fall ytterst sällan gör. Surprise är ju nämligen körledare här i flocken och tar gärna ton runt klockan 6.30-7.00 då morgonkonserten vanligtvis startar. Idag sov hon djupt och gott ända till nio (och morgonkonserten startade inte förrän tio)! Det trots att hon sovit djupt hela natten och inte väckt mig en enda gång. Lättväckt som jag är när jag är på spänn så vaknar jag av minsta rörelse, men inte inatt.

Senaste två-tre dagarna har Surprise börjat bli alltmer ”hemlig”. Den mer insynskyddade delen av valplådan, som jag också hängt en filt över för att mörka ned, är mycket populär och hon ligger gärna därinne och myser. Ibland räcker det med att bara ha huvudet därinne, även om resten av kroppen hamnat utanför. Hennes propellersvans drar igång så snart hon hör min röst men huvudet blir hemlighetsfullt kvar därunder filten, haha. Rent generellt kan vi ju konstatera att valplådan nu blivit mycket populär, vilket ju känns väldigt skönt att se.


20 aug 2019 (Dag 59)

Strax innan fyra imorse blev jag väckt av Surprise som lämnat valplådan och kommit smygandes upp i sängen för att lägga sig ovanpå mig. (Jisses, hon är tung nu alltså!) Som alltid när hon känner sig orolig söker hon närhet och i morse var det tydligt att hon tyckte det var riktigt jobbigt med sammandragningarna. Hon flåsade, gnydde svagt ibland och hade svårt att finna ro, så jag klappade och masserade mjukt på panna, bröst och mage – sådär som jag vet att hon blir lugn av. Det blev inte mycket sömn för egen del, men när hon till slut somnade om jämte mig i sängen kändes det ändå värt de få sömntimmar jag själv fick. Av förklarliga skäl var hon mycket trött på morgonen idag så jag lät henne sova vidare ostört i sängen så länge hon kände för det. Hon vaknade till slut strax innan 9.30 – fortfarande märkbart trött men lugnare och gladare än där vid fyra. 

Igår innan läggdags hade tempen gått upp till 37.1 grader igen. Tog morgontempen på Sup nu strax efter att hon vaknat och då låg den på 36.8 – just nu verkar det som att det pendlar lite fram och tillbaka en halv grad om dagarna. Tyckte ändå att 36.6 igår var ganska lågt, så jag mätte en gång extra mitt på dagen och kanske gör samma sak idag. Surprise har i alla fall börjat vänja sig vid de regelbundna temperaturkollarna, så det går numera snabbt och smidigt. Återkommer med ny uppdatering lite senare under dagen…

Temperaturer under dagen:

kl. 11:50 — 36.3 grader

kl. 17.30 — 36.8 grader

Surprise har under dagen varit märkbart trött och till stor del har hon sovit bortsett från korta rastningar. Ibland har jag passat på att försöka ta en kort tupplur med henne, för jag är inte heller så himla pigg efter denna natt. I förmiddags, innan temptagning no.2 för dagen, hade jag henne en kort stund i hundgården för rastning. Jag ville ha lite koll på henne samtidigt som jag grejade med lite annat — och så på nåt vänster hade hon lyckats gräva sig under trallen i hundgården. Hur det nu ens är fysiskt möjligt när hon är så stor och utrymmet under så himla begränsat pga armeringsmattan under gruset?! Jag ropade på henne och hon kikade fram, mycket skeptisk till att komma ut. Men så ångrade hon sig, bestämde sig för att hon skulle till mig och jag insåg snabbt att jag nog skulle behöva hjälpa till att gräva ut henne för att vara försiktig med hennes mage. Herregud… Blev både orolig och full i skratt. Insåg i alla fall att det från och med nu får bli rastningar under strikt bevakning, för annars lär hon väl gräva ned sig någon annanstans.
Idag var första gången någonsin som Surprise inte åt när jag erbjöd henne mat. Hon tog någon foderkula av lunchen och gick sedan därifrån med en min som tycktes säga ”meh”. Jag gapade stort av förvåning måste jag erkänna. Kort därpå gick hon istället och lade sig att slumra en stund. Två timmar senare när jag tittade till henne stod hon och knaprade fundersamt på maten, så den gick ner till slut ändå. Under dagen, när hon varit vaken, har hon varit i färd med att krafsa runt och bädda mer än vanligt…

Mitt i allt fick vi oanmält besök av kennelkonsulenten – supertrevliga och bra att ha att göra med (!) – och vi satt en stund ute på altanen och pratade om den stundande valpningen. Ena kvinnan, som varit uppfödare längre än jag funnits på jorden, skrattade åt mig när jag svarade på hennes fråga om senaste temperaturen. Vänta du bara, inatt kommer dom ska du se, utbrast hon och blinkade mot mig. Jag själv tog henne först inte på allvar men så tittade hon på mig och nickade. Joho du, ställ klockan på 03.00 och ha kaffet redo inatt. Dom kommer.” Jag visste inte riktigt om jag skulle få panik eller bli överlycklig, menade hon verkligen allvar alltså!? Well… Jag chansar inte, utan tar henne på orden och är redo för vadsomhelst. Har bunkrat med snacks till både mig och Sup, sett över valpningskitet och valplådan en extra gång och lagt fram penna och anteckningspapper. Så får vi se.

Ett litet mellanmål ställde jag fram vid 16.30 efter en rastning i hägnet där jag var mycket noga med att inte ta ögonen ifrån henne. Hon tog nån tugga av mellisen och lämnade resten. Lät det stå framme, så äter hon kanske när hon blir hungrig. Om någon hade sagt till mig för några veckor sedan att jag skulle kunna ha mat framme utan att Surprise rörde den, ja då hade jag skrattat högt och skakat på huvudet.

Ja, vad säger ni? Valpar inatt eller inte? Är inte helt övertygad, men vad tusan vet jag. Blir spännande att se vad tempen visar lite senare ikväll…

 

 


22 aug 2019 (Dag 61)

Denna eviga väntan… Ja – som ni förstår så har inga valpar behagat göra entré ännu. Tji fick kennelkonsulenten – och jag borde vetat bättre än att tvivla på min egna magkänsla som sade det skulle dröja lite till 😉 På tisdagskvällen steg nämligen Surprises temperatur till det normala igen. Med tanke på att hon ligger relativt lågt både normalt och när hon pendlar så funderar jag på om den ”riktiga” sänkan kanske sjunker så lågt ner som till 35-nånting? Återstår att se. I morse låg tempen på 36.7 – inget ovanligt med andra ord. 

I övrigt har inte så mycket nytt hänt sedan sist; Surprise mår bra. Hon vilar, bäddar och är mindre intresserad av maten. Orolig emellanåt, men sedan lugn igen. Inatt sov hon lugnt och djupt hela natten igenom verkar det som, för mig har hon då inte väckt efter att vi hade vårt obligatoriska godnattmys i sängen. På rastningarna känns hon tung, men himla pigg och glad. Hon kissar mycket och ofta nu, blir nog fullt och tryck på blåsan lätt numera. I morse levde valparna om såpass i magen att jag tydligt kunde se hur dom rörde sig därinuti – det är bra fascinerande ändå.

Men ja… I övrigt väntar vi (inte särskilt) tålmodigt. Jag försöker hålla huvudet upptaget med annat för att inte bli tokig av att gå här och vänta. Tur är det kanske att fosterfåren bestämde sig för att rymma både igår kväll och tidigt i morse när de insåg batteriet till elstängslet dött och det fanns massa saftigt att mumsa på även på vår uppfart – det har hållit oss upptagna en stor del av morgonen, haha.

Fast nu tycker jag nog de där små kan ta och skynda sig lite..!


23 aug 2019 (Dag 62)

Idag har Surprises beteende varit markant förändrat. I morse väckte hon mig, efter en natt av djup sömn, genom att flyga upp i min säng och lägga sig tillrätta raklång på min bröstkorg för att intensivt tvätta mitt ansikte. Gissa om jag vaknade förvånad! Hon kändes pigg och glad, harmonisk liksom. Hon åt färskfodret jag erbjöd henne med god aptit (torrt ratade hon fram till eftermiddagen då hon bara åt små, små doser om jag gav henne ur handen) och var ett riktigt energiknippe på morgonrastningen. Dragigare i kopplet än hon varit på flera veckor nu.

Efter igår på morgonen så lade jag ned temperaturtagandet. Jag insåg, efter samtal med goda uppfödarvänner, hur mycket stress tempandet skapat i mig de senaste dagarna. Det vart som om kontrollbehovet (och rädslan över allt som kan gå fel) i mig triggade en känsla av att jaga låga siffror – och varje gång siffran inte var låg nog tappade jag modet. Det låter kanske helknäpp – jag tyckte det själv och det tar faktiskt emot att erkänna mina hjärnspöken såhär i skriven, offentlig form. Ja, eller det LÄT knäppt fram till att flera av de uppfödare jag pratade med igår erkände att de nångång känt precis samma sak. Och att de ofta därför slutat tempa numera. Jag tror att jag, när allt det här är över, ska sätta mig och skriva någon form av ”10 saker jag önskar jag vetat innan min första egna kull”-inlägg som påminnelse till mig själv inför nästa gång – och kanske är det någon annan grön uppfödare därute som kan ha nytta av den påminnelsen med. Tids nog kommer det bli tydligt ändå när valparna är på väg på allvar, sänkan märks. Men nu har jag lärt mig till nästa gång. TACK till er – Tobbe, Jeanette och Malle – som kommit med lugnande och ärliga ord när jag behövt höra dom.

Surprise är en tik som för det mesta starkt uppskattar närhet när hon är orolig. När flåsandet är som värst är det skönt med lite lugnande klappar.

Och nog har sänkan märkts! Det började någongång efter morgonrastningen idag. Först kräktes hon i valplådan och jag hade fullt sjå med att göra rent när hon plötsligt visade att hon ville ut igen. Ute tömde hon tarmen två gånger och sedan ville hon in igen. Kräktes igen, i princip hela frukosten. Hade det inte varit för att allmäntillståndet ännu var precis som det skulle hade jag blivit orolig, men jag valde mycket medvetet att ha is i magen. Påminde mig om att jag läst ett par andra dräktighetsdagböcker där tikarna spytt när det närmat sig valpning. Ögonen idag har varit glansigare än vanligt och visat på ömsom oro, ömsom ett mycket tydligt fokus. Och så började hässjandet och flåsandet. Intensivt, ihållande och högt. Enda stunden skulle hon ha mig tätt, tätt intill för att bli lugnad av mjuka klappar över huvud och bröstkorg, för att i nästa springa och gömma sig i valplådan, fullt upptagen med sitt arbete. Bäddandet, som hon ändå pysslat med lite då och då de senaste veckorna, ökade i frekvens och intensitet med råge. Hon har varit helt manisk i sitt bäddande idag! Slitit och strimlat och rivit och tuggat och krafsat som besatt. Hon har till och med tuggat och rivit på väggarna på valplådan, som om inredningsstilen var helt fel och hon egentligen vill ha det shabby chic. Jag är glad att jag sparat tidningar åt henne att ha sönder och har backup-filtar – för de där stackars grejena är mest småbitar nu. Mitt i allt har hon börjat tvätta sig frenetiskt. Och så plötsligt – totaldäckning. I tio minuter. Och sedan har det börjat om igen. Däremellan har hon velat springa och tömma sig betydligt oftare än vanligt. Det är verkligen himla fascinerande det där med hur starka instinkter de har.

Jag noterade igår att gravidmagen ändrat form rätt tydligt. Som att hon fått tillbaks lite midja igen nu när valparna ligger så mycket längre ned i buken. Superhäftigt och supermärkligt! Och idag, när jag känt på magen, har den varit markant svalare än igår kväll. Såpass att jag för 2 h sedan bestämde mig för att ta tempen ändå, bara för att vara säker på att jag inte inbillade mig något denna gången. Och mycket riktigt – hon var nere på 35.6 grader, precis som jag funderade över igår.

Ja… Jag undrar jag om det inte blir valpar nångång inatt. På riktigt.

 

Mycket nöjd med sitt nya titthål.
Viktigt att vila i någon minut och tigga någon klapp mellan allt bäddande.

 

Snark. Det tar på krafterna att frenestiskt möblera om.

25 aug 2019 (Dagen efter valpning)

Så är dom då äntligen här — Supertrek-kullen! Precis som jag skrev sist så började Surprise gå in i öppningsfasen under fredagen den 23 aug, men det blev inga valpar förrän igår runt lunch. Jag ska berätta om allt så småningom, men as for now så får det räcka med att berätta att alla mår bra och är friska. Surprise har tagit sig an sin nya roll som om hon aldrig gjort annat, men det förvånar mig inte det minsta. Den lilla, kloka tiken är mig så förbannat kär. 

Fyra valpar blev det – två tikar och två hanar. Alla fyra mörkt bruna som de allra finaste av chokladpraliner. Två är mycket lika pappa Trek, med sina stora vita kragar och den ena har till och med samma vita lilla fläck på sidan av ryggen. Det är tydligt i de avkommor jag sett efter just Trek att hans gener är mycket starka färg-/utseendemässigt – och faktum är ju att även Surprise har mörka föräldrar, så chanserna för att det skulle bli läckert mörka valpar var ju väldigt stor. Det har också blivit väldigt mycket duktiga ledarhundar både efter Trek och efter Surprises förfäder, så jag längtar spänt efter den dagen då jag får se vad det blir av dessa små. Det jag kan se redan nu är att det är fyra mycket aktiva och matglada små valpar. Jag tycker mig faktiskt redan från det att de kom ut kunna skönja litegrann av deras personligheter och det ska bli så otroligt roligt att få följa utvecklingen och se om det jag ser redan nu är sådant som kommer hänga kvar. Har en tanke om att skriva en liten dagbok för varje valp de kommande veckor, särskilt för den som flyttar, för det tror jag kan bli himla kul för valpköparen. Som ni då förstår så blir det alltså tre valpar som stannar på kenneln.

Mer om hur allting gick till berättar jag lite senare. Until then – första lilla gruppbilden:

Lilla familjen <3
Facebook Comments