Om Nicole

 

Nicole


Från Västgötaskogarna och en familj där djur alltid haft en given plats kommer jag, Nicole. Som liten ägnades mycket av min tid i stallet, utomhus eller gömd under täcket med ficklampa och bok långt in på småtimmarna. Givna favoritböcker var sådant som Svarta Hingsten och Varghunden. Ända sedan dess har jag drömt om att en dag bo på en gård nära skog och vatten – med ett mindre zoo som familj.

Efter ett par års jobb utomlands hamnade jag till slut 2010 i Stockholm för att studera. Mina första två år i storstaden kändes på ett sätt väldigt tomma när jag inte hade djur omkring mig i hemmet, vilket resulterade i att jag började passa vänners hundar när jag fick tillfälle och dessutom blev medryttare till ett arabsto utanför Vallentuna en tid. Att jag inom en rimlig framtid skulle ha egna fyrbenta familjemedlemmar igen var för mig självklart och någonting jag hela tiden strävade efter.

Att det däremot skulle bli en husky som flyttade in i vår lilla familj, det var aldrig riktigt givet. Huskyn hade alltid varit en ras jag fascinerats av – men jag har aldrig riktigt tänkt i banorna att jag skulle kunna ha en. Det jag däremot alltid vetat var att jag sökte en hund med karaktär, egen vilja och stor intelligens. En kamrat som kunde tänka sig hänga med på de flesta äventyr och gärna en som skulle innebära ett mer aktivt vardagsliv. Kanske var det ändå, precis som för så många andra, lite mer hjärta än hjärna som valde hund till slut – men jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Resan med min första husky har inte alltid varit en dans på rosor och de år som gått sedan vi hämtade hem Eldar har vi många gånger ställts inför stora utmaningar. Men med stora utmaningar kommer också stora lärdomar och insikter.

Åren som gått sedan dess har nya drömmar tagit form och kärleken för polarhundarna – huskyn framförallt – har bara blivit större. I takt med att jag lärt mig mer kring både draghundssporten och rasen, har drömmarna om ett fjällnära liv norr i landet tillsammans med en flock hundar vuxit. Där står jag nu idag.

För mig är det livsstilen som lockar, snarare än tävlandet och jakten på pallplatser. De många timmarna bakom jobbande hundar, naturupplevelserna och samhörigheten man känner med sitt spann när man spenderar så mycket tid tillsammans. Att leva med hund handlar för mig helt om relation – att samspela och känna närhet. För mig är det viktigt att mina hundar ska känna sig trygga, att vår relation bygger på en ömsesidig respekt, hänsyn, förtroende och vilja att vara tillsammans. Jag strävar efter att mina hundar ska få vara just hundar och bete sig på hundars vis – och ju mer jag lär mig desto mer vill jag försöka se till att tillgodose deras behov av en miljö där de mår bra av att leva. Jag är med mina hundar som jag tror jag är mot de flesta; mjuk, vänlig och tillåtande. Det innebär emellertid inte att där inte finns någon form av regler eller gränssättning i vår vardag.


Facebook Comments