Ratchel i storstadsdjungeln

Att ha valp i huset innebär att de vuxna hundarna får dela på uppmärksamheten lite mer än vanligt. Särskilt såhär första tiden, när det mesta fortfarande är nytt och där är så väldigt mycket som ska läggas till grund för minstingen. Det blir onekligen så, men för mig känns det ändå väldigt viktigt att se till att även Eldar och Ratchel känner sig sedda och får sina stunder av odelad närvaro både från mig och Erik. 

Så i fredags valde jag att plocka med mig Ratchel till Älvsjö, där jag skulle på kurs för att lära mig att tillverka draglinor. Fantastiskt nog så fick vi plocka med oss våra hundar om vi ville och det blev ett ypperligt tillfälle för Ratchel att inte bara få egentid med mig, utan också få nyttig miljöträning. För henne skulle det innebära många första gånger; första turen med pendeltåg, första gången i Stockholm Central och första gången i tunnelbanan. Det är saker som var vardagsmat när Eldar var yngre och vi fortfarande bodde inne i stan, men idag är det inte längre någonting som hör till vardagen för oss. Av flera skäl; vi har sällan någon anledning att plocka med oss hundarna in i centrala Stockholm och ärligt talat så är det inte heller en miljö jag själv trivs särskilt bra i. Jag åker in till stan så lite och sällan det bara går. Egentligen bara när jag ska besöka någon eller om vi ska på något särskilt evenemang. 

Eftersom jag visste att där skulle bli väldigt mycket intryck för Ratchel (och mig) så valde jag att gå upp extra tidigt på morgonen och ta ett tidigare pendeltåg. Allting för att kunna ge oss så mycket tid som möjligt och minimera stressen. Jag ville ha tid att kunna sitta på perronger, titta på folk och vänja sig vid oljudet och de många sinnesintryck som det ju blir i storstaden.

Bild

Ratchel på pendeltåget hem.

Ratchel är en stabil ung fröken i de allra flesta sammanhang, men hon har också en känslighet rent intrycksmässigt som innebär att när det blir för mycket obehagliga intryck på en gång så blir hon väldigt obekväm och osäker. Hon agerar aldrig ut, men när intrycksbägaren rinner över är det som att hon vill fly och gå under jord. Det bästa jag kan göra för henne i sådana situationer är att ge henne utrymme rent fysiskt, men stöd mentalt. Att vara trygg, lugn och fast. Fast men mjuk, kanske är mer rätt. Lyckas jag med mitt jobb som trygg punkt och mental coach så går det snabbt för Ratchel att finna sig i situationen – det är något jag lärde mig när hon var som allra spökigast i somras. Utmaningen består egentligen mest i att också vara en mental coach för mig själv. Med min utmattningshistorik och högkänslighet för både stress och sinnesintryck så är det en stor utmaning även för mig att åka kollektivtrafik och vistas på platser såsom Stockholm Central. En jätteutmaning faktiskt. Och kanske låter det märkligt att jag då plockar med mig en hund som behöver mitt stöd och fokus och lugn när jag får kämpa så mycket för att behålla det för egen del, men faktum är att det är just det som också är min räddning. Det är just sällskapet av min hund, som behöver träning, som hjälper mig att inte fastna i mina egna känslor utan istället finna lugn och fokus i det faktum att jag har en uppgift att utföra. Någon annan att stötta. Någon som svarar direkt på min inre stress och som därför är beroende av att jag använder de mentala verktyg jag har för att ta mig ur negativa känslospiraler. 

Första minuterna när pendeltåget började åka var faktiskt lite jobbiga, men fem-tio minuter in så kom Ratchel till ro och lade sig äntligen ned, tryggt på mina fötter. Där låg hon sedan och tittade på medresenärerna, inte helt bekväm ännu men lugn. En välbehövlig mental vila för oss båda innan vi skulle vara framme på Centralen. Jag hade räknat ut att vi skulle ha dryga 40 minuter på oss innan vi skulle med tunnelbanan, där vi skulle möta upp Charlie och Gunne, vilket jag tänkt använda klokt. Jag valde att inte gå i det jag kallar för ”stressgången” (alltså passagen mellan pendeln och t-banan) utan att istället ge oss tiden att hämta andan utomhus genom att gå via Klarabergsviadukten bort till Sergels torg. Ovan jord var det lugn och skönt sådär på lördagmorgonen. Varken mycket folk eller trafik, vilket var en skön paus. Däremot var det mycket nya dofter för Ratchel så vi tog god tid på oss. På Sergels torg tittade vi på duvor en stund innan vi fortsatte in på stationen, där vi också satte oss en stund för att vänja oss vid all rörelse och ljuden. Istället för att ta trapporna ned till gröna linjens perrong så tog vi hissen; även det första gången för Ratchel. Hon tyckte hissen var ganska märklig, men fann sig i det.

Det var en dryg kvart kvar till vår tunnelbana när vi kom ned på perrongen. Det var ganska mycket liv och som alltid mycket oväsen därnere – för att inte tala om alla de vibrationer i golv och väggar som måste upplevas tusen gånger starkare av våra hundar. Vi hittade en bra plats på en bänk där vi satte oss för att bara titta. För varje ny upplevelse blev det faktiskt lite lättare för Ratchel, jag kunde se hur hon mer och mer började bli sig själv igen. Hon satt tryggt mellan mina knän och iakttog omgivningen, nu med en allt större nyfikenhet. När Ratchel började slappna av så kopplades också hennes naturliga charm på och plötsligt lade jag märke till hur många blickar hon drog till sig. Folk vände sig om och tittade nyfiket, log mot oss. På bänken fick vi snart sällskap av två äldre damer som snart frågade om dom fick hälsa och inom kort hade Ratchel charmat dom båda såpass att vi hamnade i ett samtal om slädhundar som varade ända tills deras tåg kom. De ställde många bra frågor och jag tyckte det var jätteroligt med det stora intresset dom visade. 

Bild

Ratchel myser med Charlie

När vi sedan gick på tunnelbanan och mötte upp Charlie, samt tiken Gunne, var det som var kvar av Ratchels osäkerhet som bortblåst. Hon känner ju både Charlie och Gunne ganska väl vid det här laget och var väldigt glad att se dom. Gunne är dessutom världens coolaste lilla dam, så med henne som sällskap kände sig Ratchel extra trygg. En busstur från Gullmarsplan följde på det och sedan gick vi en kort promenad innan kursen började. 

Kursen hölls på ett hunddagis och tjejen som ägde det hade gjort i ordning inne i rummet så att där fanns både liggplatser och tuggben till hundarna – jättegulligt! Själv hade hon med sig en ursöt och trevlig 10 månader gammal tervueren-tik, som var den enda hunden på plats utöver Ratchel och Gunne. Vi valde snart att låta alla vara okopplade samman eftersom dom var så himla avspända alla hundarna och de spenderade större delen av de tre timmarna med att småbusa och vila jämte varandra medan vi människor splitsade linor. Så härligt det är med så okomplicerade damer!

Vägen hem gick som en dans på rosor. Det är det här som är så väldigt fint med Ratchel – hon kommer över jobbigheterna förvånansvärt snabbt när hon väl varit med om dom! Den finaste stunden av dom alla var kanske på tunnelbanan från Gullmarsplan tillbaks till Stockholm Central när vi hamnade på en vagn där i princip samtliga resenärer höll på att spricka av nyfikenhet när de såg oss. Ratchel väl så himla cool att det kändes som att hon åkt tunnelbana hela livet. Till höger om oss satt två äldre män som nyfiket ställde frågor om hundarna, samt en kvinna som strax frågade om det gick bra att hon hälsade. Ratchel kände nog på sig att de var nyfikna för hon var snabbt framme till dom för att tigga kel. Kvinnan hade nästan gråt i rösten när hon berättade att det gjorde hela hennes dag att få hälsa på Ratchel då hennes egen hund var kvar hemma i Grekland och hon fann saknaden vara outhärdlig. Ratchel satt hos henne resten av resan, mycket nöjd. En liten bit bort satt en barnfamilj och pratade om den söta hunden med olikfärgade ögon, det var idel leenden och väldigt positivt bemötande. Ja, folk vände sig verkligen om för att titta på oss (ja, hundarna alltså). Det var verkligen en speciell stund – och ett bemötande jag inte är van vid att få när jag rör mig med hundarna inne i stan sådär. Snarare tvärtom. Men så pratar vi om min Rackarunge med. Och det är utan tvekan så att hon får hjärtan att smälta när hennes personlighet kommer fram. 

Bild

Ratchel var som alltid väldigt nöjd med att få en tuggis.

Väl framme i Kungsängen igen så valde jag att promenera hela vägen hem med Ratchel. En mysig promenad på drygt 45 minuter då jag, trots en enorm mental trötthet, gick där och kände idel stolthet över den lilla tiken som stal mitt hjärta för snart ett år sedan. Över hennes stora framsteg och oerhört fina personlighet. Över de styrkor hon besitter som långt övervinner de få svagheterna. Jag är så oerhört glad och tacksam över att hon så oväntat snubblade in i våra liv! Min lilla rackarunge.  
Facebook Comments

0 thoughts on “Ratchel i storstadsdjungeln

  1. Åh, så underbar dag! Va härligt att det gick så bra! Allt åkande och sen vara cool under kursen!

    Känner så väl igen mig idet där att det är en utmaning att åka tunnelbana/buss/tåg. Något som vi skulle behöva prova igen, men lillfian tyckte det var läskigt när hon var liten. :/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *