För vems skull?

Mina ambitioner att skriva har varit större än min faktiska ork det senaste. Det finns flera anledningar till det, men den allra största är att jag gått upp i arbetstid, på en helt ny arbetsplats och det i sig är en stor omställning. Av naturliga skäl ligger det inte högt på priolistan att sedan sätta sig här och skriva, utan nummer ett när jag kommer hem är att få spendera tid med hundarna. Att andas, varva ned tillsammans och träna. 

Vi har haft ett par riktigt fina dragturer det senaste. Temperaturer och väder har verkligen gjort sitt bästa för att vi ska kunna få regelbundna pass i fantastiskt härligt väder, i vackra solnedgångar och på fina, äntligen isfria körvägar. Förra helgen fick vi också sällskap ut av Charlie och hundarna, vilket var jättemysigt. Än är temperaturerna tillräckligt låga för att vi ska kunna köra ganska obehindrat, men det är tydligt att det ganska snabbt kryper uppåt och att vattningarna blir tätare och viktigare för hundarna. 

Ratchel är just nu inne i en unghundsperiod då hon slår dövörat till i vardagen, men hon gör sitt yttersta i träningen. Hon visar framtassarna ordentligt när vi kör tillsammans med andra och det är så härligt att se. Samtidigt blir det tydligare och tydligare hur Eldar varken håller för eller vill träna lika ofta eller länge. Han återhämtar sig inte lika snabbt som Ratchel, får oftare träningsvärk (som jag upplever det) och jobbar bara så länge han själv tycker det är roligt, vilket sällan är hela rundan. Jämte en väldigt motiverad arbetsmyra blir det oerhört tydligt. Jag tror jag börjar närma mig en punkt då jag känner att det faktiskt är mest riktigt mot honom att inte ställa krav på att han ska jobba bra i selen. Att låta honom vila oftare och att inte pressa honom att göra mer än vad han själv faktiskt vill, ens om jag gör det med glad röst och hejarop. Jag ställer mig allt oftare frågan för vems skull vi egentligen är ute egentligen? På vems villkor? 

Nu säger jag inte att Eldar inte alls uppskattar en och annan dragtur, för det gör han. Han tycker det är jätteroligt att springa; i ett större spann blommar han till och med ut och går igång ordentligt, såpass att han kan jobba ganska bra även på lite längre distanser. Han är alltid fantastisk vad gäller kommandon, han vänder om, tar riktningar och allt sådant utan minsta tvekan. Där briljerar han. Men han tycker inte det är lika roligt att jobba och göra slitgörat när det börjar bli tungt. Det har nog alltid varit så, men inte alltid synts lika tydligt. Och där ÄR faktiskt en skillnad mellan de två. Ratchel upplever nog inte ens dragträningen som jobb, för henne är det det roligaste som finns och det tvivlar jag inte på det minsta. Tyckte hon annorlunda skulle jag aldrig behöva ligga på bromsen så ofta som jag faktiskt gör och hon skulle aldrig kämpa hårdare ju motigare det blev. De har två totalt olika arbetshuvuden. Och när allting kommer till kritan så skulle Eldar nog vara precis lika glad och nöjd (om inte gladare?) om han fick ta sina långa skogspromenader, spåra nångång ibland, sova på altanen och sen sitta på en sten och fundera över livet resten av tiden. 

Eldar är ju likväl vår högt älskade grabb. Det kommer han alltid vara och det ska inte ens behöva sägas egentligen, utan det bör vara underförstått. Vare sig hans ambitioner i livet är att bli elit-filosof eller springa i selen. Han hör hemma här under vårt tak oavsett. Men jag kommer inte ifrån känslan av att tycka det är tråkigt. Det blir nog onekligen så när man vill något väldigt mycket – och jag vill ju köra hund. Jag vill köra hundar som vill blir körda. Jag vill bygga mitt spann och jag vill göra det kring individer som verkligen bär på en genuin vilja att inte bara springa, men att jobba. Jag vill ha ett team där jag inte behöver lägga kraften på att ständigt motivera dom, där motivationen med råge faktiskt redan finns inuti dom och där mitt jobb är att förvalta deras kapacitet, vilja och förmågor på rätt sätt. Det är så jag vill att framtiden ska se ut. Det är därför Sally blev ett självklart val – en chans som dök upp som jag omöjligen kunde försitta. Ett mycket strategiskt val med hjärtat. En ”no brainer”. Jag skulle bli obeskrivligt förvånad om den fröken inte levererar det jag söker i framtiden. Ja, men faktiskt. 

Inte heller kommer jag ifrån känslan av att det är dags att fundera över vad som är rätt för och mot Eldar. Det är ändå mitt ansvar som hans matte att se till att hans liv har ett värde för just honom och inte bara mitt. Att det vi gör tillsammans är minst lika mycket, eller kanske mer, på hans villkor än på mina. För han har inget val. Som hund i en människovärld är det vi hundägare som gör valen åt våra hundar. Som formar deras liv och bestämmer vilka aktiviteter som utgör deras tid. Det är inte ett ansvar jag personligen tar lätt på. 

Bild

Eldar myser på Hamra fjäll. Att gå dagsturer och vandra över skog och fjäll är någonting som Eldar verkligen älskar.

Facebook Comments

0 thoughts on “För vems skull?

  1. Så fin bild på Eldar där i gräset/blommorna! <3

    Kul med nytt jobb och allt! Jag väntar ju alltid på ett nytt inlägg, och blir lika glad varje gång det kommer ett nytt. Men förstår att det inte blir lika prioriterat.

    Synd att Eldar inte jobbar lika bra som Ratchel, men antar att det är andra slags gener i Eldar? Tur att du har Sally på g iaf 😉
    Hoppas du hittar åt en bra balans för Eldar, så han har kul och gillar livet, med träning och filosofi och gos. Men jag skulle nog bli förvånad om du inte gör det, för du är så mån om dina hundar! <3

  2. Tack för din söta kommentar!

    Nej, men så är det ju – det är väldigt olika linjer i, egentligen, alla tre hundarna. Sally är ju från rena arbetarlinjer som är väldigt väl beprövade i draget, Ratchel kommer också från linjer som varit mer arbetande men inte alltid lika väl beprövade (alltså meriterade) och Eldar har ju en större blandning av arbete/show i sig. Men sen får man ju inte glömma att det alltid handlar om individer och lika mkt som det kan bli ett dragmonster ur en avel där man tänkt ”sällskapshusky” så kan det ju bli motsatsen. Det är givetvis också så att MINA ambitioner och planer förändrats sedan den gången jag köpte min första husky (Eldar), vilket ju innebär att jag har andra glasögon på mig när jag idag tittar på hundar som känns intressanta att ta in i flocken. Den faktorn kommer man ju inte ifrån 🙂

    Jag hoppas också på att hitta en bra balans. Steg ett tänker jag oavsett är att gå till en fysioterapeut eller liknande för att utesluta fysiska problem, sedan börja leka mig fram med träningsupplägg tills jag hittar något som verkar passa honom och hans motivationsnivå. Gissar en blandning på nån kortare dragtur i veckan, många skogsprommisar, spår och filosoferande 😉
    Vem vet? Kanske taggar han till ordentligt den dagen vi kör ett riktigt spann? Men jag räknar samtidigt inte med det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *