Sally i fårhagen

Det känns verkligen som att våren är kommen nu, på riktigt. Den sista isen har smält bort från vår tomt, här och var har små vårtecken börjat dyka upp och inte minst så har pollenallergin börjat bryta ut. Vi har haft ett par varma dagar nu det senaste och det märks också på hur hundarna allt oftare ligger och vilar i någon solfläck. 

I veckan var jag och Sally iväg på en egen promenad bort till ”vår” fårhage. Det var ett tag sedan jag besökte den nu, så det var ett kärt återseende. Under det kallare halvåret stöter man ibland på ett äldre par som är där och matar fåglar – de har skapat stora oaser med vinterbuffeer för hungriga småfåglar – och just dom mötte vi denna förmiddag. Har man Sally med sig så fångar man lätt människors uppmärksamhet, det är ett som är säkert.
​Hon och det äldre paret hälsade och gosade med varandra, varpå Sally försökte hoppa in i deras öppna bagagelucka där det var fullt av spännande grejer. Vid det laget var hon fortfarande fastspänd i flexikopplet, som hon var mycket snabb med att trassla runt i buskagen med, så jag släppte henne ganska snart så hon kunde röra sig lite mer obehindrat. Under tiden hamnade jag i ett ganska långt samtal med det äldre paret som var genuint nyfikna och fascinerade av det här med slädhundar. De ställde massor av frågor och jag svarade och förklarade efter bästa förmåga. Det är så kul när det händer, de där oväntade mötena som blir sådär riktigt trevliga. Sally spenderade ganska många minuter med att försöka hoppa upp i fågelbufféerna i träden. Hon var inte ens i närheten av att lyckas, men inte gav hon sig för det. Den flickan har envishet så det räcker och blir över! 

Så småningom sa vi hejdå och fortsatte in i den enorma fårhagen, hela vägen ned till vattenbrynet. Min plan var att se till att Sally fick göra av med den värsta energin innan vi satte oss ned och åt frukost/lunch och också tränade lite passivitet. Fårhagen är ju ett fantastiskt ställe att träna inkallning på; det är otroligt stort, väldigt blandad terräng med mycket spännande att upptäcka för hundarna, men inhägnat. Det händer sällan att hundarna tar sig från en ände av staketet till den andra, faktiskt. Så stort är det. 

Vi sprang och busade, lekte kurragömma och inkallning. Jag har också så smått börjat introducera balansträning/parkour för Sally, så lite sånt lekte vi också runt med. Efter en stund satte vi oss nere vid vattnet för att äta vår matsäck och bara vara en liten stund. Sally förvånade mig när hon direkt var med på noterna och lade sig tillrätta jämte mig i solen. Så himla mysigt att sitta sådär tillsammans och bara njuta av vädret och sällskapet. 

Det märks tydligt på Sally för varje vecka som går hur hennes självständighet växer. Än så länge går det väldigt fint att vara lös, hon kommer när jag ropar och sticker inte iväg hur som helst. MEN radien växer lite för varje gång och jag får jobba allt hårdare för att vara roligare än omgivningen. Hon är en oerhört tuff och modig liten tjej med ett självförtroende som ibland verkar alldeles gränslöst. Det är egenskaper jag tycker är väldigt trevliga och välkomnar hos en hund, även om det ibland innebär lite extra jobb från min sida i vissa situationer. Som Marlene uttryckte det – man behöver ibland påminna sig själv om att det är en hund med större vilja än förstånd.

Ju mer jag lär känna av Sally, ju fler dimensioner av hennes personlighet som ger sig tillkänna och utvecklas framför mina ögon, desto mer älskar jag henne. Hon har en färgstark personlighet och massor av skinn på nosen, är inte lättskrämd eller ängslig, men hon är samtidigt väldigt mjuk och tillgiven. Hon är fullkomligt HOPPLÖS vad gäller att tigga mat (gärna direkt ur min mun som en svältande haj!), men det är hittills det enda som känns som jobb. Allt annat med henne går så väldigt lätt. Hantering, socialisering, hundmöten, miljöer… Hon känns så oerhört stabil! Och jag hoppas innerligt att det är någonting jag lyckas förvalta väl.