Löp nummer två

För några dagar sedan överraskade Ratchel oss alla med sitt livs andra löp. Nåja, nu blev jag kanske inte helt överraskad. Jag har haft ett par extra ögon på henne de senaste veckorna, efter eventuella tecken, då jag fick veta att Ratchels syster gick in i sitt andra löp nyligen. Trots att jag inte fick ihop det tidsmässigt; jag hade inte väntat mig nästa löp förrän efter årsskiftet. Men nåväl, nu är det här.

Det här löpet kom mycket mer plötsligt än hennes första löp. Där tyckte jag mig se tydliga tecken en tid innan, hur hanar blev mer intresserade, hur hon var mer ”låg” i sinnet och det faktum att hon svullnade. Men nu när jag tänker efter så inser jag att tecken nog funnits nu med, bara att jag inte fångat upp dom lika snabbt. Och jag erkänner att jag kanske tänkt mer ”busig, ofokuserad unghund” än ”aha, löp på gång”. Jag sitter här nu medan jag skriver och lägger ihop ett och ett och skrattar för mig själv. Så lätt det är att missta det ena för det andra ibland. Och så tydligt allting blir när poletten väl trillar ned!

Det är tacksamt, som jag nog sagt förr, att Eldar är en sådan artig herre när det kommer till löptikar. Han brukar inte bry sig nämnvärt eller vara särskilt intresserad av tiken förrän hon går in i höglöp, vilket innebär att han än så länge är väldigt lugn och obrydd. Dock måste jag säga att han aldrig visat så stort intresse för löptikar någonsin förut, som han gör för Ratchel. Och det var så jag förstod det var på g – han uppvaktade henne en dag. Ovanligt flitigt för att vara Eldar. Så jag ropade in honom och bestämde mig för att vidta säkerhetsåtgärder – och mycket riktigt så kom löpet med besked två dagar senare. 

Ratchel är inte överdrivet road över allt vad löpet innebär. Hon känns just nu som en typisk tonårsflicka med PMS – lite sådär lätt melankolisk och extra känslig. Och väldigt mycket mer långsint. Hon är inte heller jätteintresserad av att lyssna, har huvudet lite i det blå och den vanliga maten är bara sådär lagom intressant. Värst av allt är det att inte få busa med Eldar. Det är mycket djupa suckar och sneda blickar under lugg på oss tvåbenta. Men allt är förlåtet om man på kvällen får krypa upp tätt intill matte eller husse och få magen masserad. Ja, lika mycket som hon tjurar på dagarna, lika mycket söker hon närhet om kvällarna. 

Bild

Rackartyget är inte sådär jätteroad av det där med löp. Särskilt tråkigt är det att inte få busa med bästa kompisen.

Det är skönt att veta att mitt december är ganska lugnt på jobbfronten – stora delar av mina veckor spenderas hemmavid och jag kan lägga extra uppmärksamhet på hundarna. I lördags fick Ratchel följa med på middag ute hos Eriks föräldrar och det blev väldigt nyttig social träning för henne. Det är lustigt hur cool och framåt hon är i sociala miljöer där det är stimmigt och mycket hundar, såsom utställningar och tävlingar, men hur blygheten växer sig stor när vi är i mer intima hemmamiljöer med bara ett fåtal nya människor. Särskilt nu när hon löper. Man skulle kunna tänka att det borde vara tvärtom, att det stimmiga borde vara jobbigare, men kanske är det så att den mer intima miljön – utan hundar och när man lätt hamnar i centrum – gör det nya så mycket mer påtagligt? Vem vet, men jag ser ibland mig själv i hennes sätt. 

Hon var i alla fall superduktig i lördags! Hon är ju aldrig rädd, men hon kan helt klart vara ganska reserverad till en början, något tveksam liksom. Lite som jag själv kan vara, antar jag. Vill gärna hålla sig i bakgrunden och observera en stund först, i sin egen takt. Och det är fint då att Eriks familj är så van vid och funnits med under hela Eldars uppväxt. De har fått lära sig från grunden att hålla tillbaks egna impulser och istället vänta in hundarna. Att aldrig vara påträngande eller ta sig friheter på hundarnas bekostnad. Jag kan alltid lita på att de talar om för eventuella gäster vad som gäller med hundarna, vilket de gjort även i lördags kväll när åtta vänner till Eriks syster var på besök.

Som vanligt plockade jag fram en filt och lade ut den i ett avskilt hörn i köket/vardagsrummet i samma stund vi kom dit. Jag lade grunden för filtträning med Eldar redan som valp och jag har gjort samma sak med Ratchel från det att hon flyttade in hos oss. Det är en utav de absolut stora grundreglerna i vårt hem och i vår familj; ligger en hund på filten så går ingen dit och stör. Jag och Erik får göra undantag om det behövs, men ingen annan. På så vis har hundarna lärt sig att söka sig till filtarna när de vill vara ifred. Så på den filten låg Ratchel till en början, med ett gottigt ben mellan framtassarna, och ömsom tuggade, ömsom observerade sin omgivning. Det är så tydligt hur starkt hon förknippar den där filten med trygghet numera; hela hennes inställning förändrades i samma sekund som hon lade sig på den och genast började hon slappna av. När vi andra till slut satte oss för att äta och ingen längre hade tid att titta på henne (för där var många nyfikna och längtansfulla blickar bland förtjusta gäster!) tog hon mod till sig och började smyga bordet runt för att undersöka alla de nya människorna som satt där. Jag iakttog henne ur ögonvrån med ett litet leende på läpparna. Hon är rolig den fröken. Ibland undrar jag om hon på fullt allvar tror att hon är osynlig bara hon rör sig sakta och tyst. 

En stund in i middagen hade hon bestämt sig för att dom där nya människorna visst inte var så farliga ändå och utsett en utav tjejerna som mest intressant att mysa med. Där satt hon en lång stund och tiggde kel med sina bestämda tassar, alltmedan gästen förtjust gjorde henne till viljes. Så småningom bestämde Ratchel sig för att vandra vidare runt bordet och sticka upp huvudet jämte var och en för att tigga sig en liten klapp – och kanske en matbit med – och sen var blygheten som bortblåst. På de tre timmar vi var där kunde man tydligt se hur kugghjulen jobbade bakom pannbenet alltmedan hon skapade sig en uppfattning om allt nytt. Det var en mycket nöjd, men trött, fröken som somnade så snart vi satte oss i bilen för att köra hemåt och matte här kände sig mycket stolt. Det är alltid en skön känsla att se hundarna lyckas med något – hur stort eller litet det än är – och det är så tydligt när de själva vet om att de gjort det. 

Bild

Det är mysigt att ligga nära och bli ompysslad. Ibland passar man på att putsa på matte lite också.

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *