Tankar kring föreläsningen: Stefan Bellika – Äventyr med hund

Vi sitter på pallar och filtar utlagda på golvet i det lilla rummet, tätt samman. Utanför har mörkret för längesedan fallit och förväntan finns i luften. Den är påtaglig, jag kan ta på den där jag sitter med benen i kors och kikar på de ansikten som samlats runt om mig. Det är precis såhär jag tycker om det. Avskalat. Intimt. Jag känner mig som ett barn i färd med att förloras i sagor kring lägerelden. Och just i det ögonblicket känner jag verkligen att jag är på helt rätt plats, vid helt rätt tillfälle. Ibland bara vet man.

Stefan Bellika. Jag vet egentligen ingenting om honom – mer än att han är en väldigt duktig fotograf vars bilder, känslan i dom, ofta fångat mitt intresse. Mannen jag nu ser framför mig är inte alls som jag förväntat mig. Han är mer blygsam, mjukare än jag tänkt mig. Fast jag vet egentligen inte riktigt vad jag har tänkt mig. Bara någonting annat. Jag tycker mig ana en känslighet och samtidig styrka hos honom, någonting jag inte kan sätta fingret på riktigt men jag tycker instinktivt om personen jag ser framför mig. Och det fångar mitt intresse. I samma ögonblick som han berättar om den stora intryckschocken det är att komma till Stockholm Central, när man lever större delen av sitt liv i vildmarken, när han förklarar det blir ett slags slitage med så mycket intryck och folk omkring sig. Där och då har han fångat mig. För jag förstår varje ord.

Han berättar om sin bakgrund och hur han skaffat sin första egna hund – en krävande border collie – i vad han kallar ”kanske ett försök att rädda mig själv”. Och jag kan inte låta bli att le. För jag tänker på Eldar. På hur det så drastiskt förändrade mitt liv att ta mig an honom och hjälpte mig genom en tid av stort slitage. På hur den hunden fått mig upp ur sängen, ut i naturen och varit ett sätt för min själ att finna ro. Rent generellt snuddar mina tankar vid Eldar ganska många gånger under kvällen. Det finns så många paralleller i Stefans historia som på något vis går in i min egen historia, saker jag inte alltid förstått mig på men som lett mig dit jag idag befinner mig. Det är fint, att sitta en kväll i novembermörkret och lyssna på historier från en slags spegel. Historier från någon som tycks förstå just det där som jag så länge försökt sätta ord på, för mig själv och andra. Kärleken till djuren, naturen och upplevelserna. Vädret och vinden. Den starka längtan och viljan att ägna sitt liv, sin tid åt sådant man älskar – fastän det går stick i stäv med normerna. Och kanhända blir det ibland åt det extrema. 

När man inte lyssnar på reglerna – då sker det saker, säger han. Och rebellen inom mig jublar. 
​

Att lära och utvecklas genom ”trial and error” verkar onekligen vara hans väg. Och jag kan relatera till det. Kan relatera till det han berättar om att han sällan spenderat mycket tid på att planera minutiöst, läsa på massor innan han testar och istället gå på intuition. Lära av praktiken. Tänka kreativt. Kasta sig ut och lita på att det löser sig. Han må vara tio gånger mer extrem än jag (tror jag, hans berätteelser om de ganska otroliga Alaska-äventyren får mig åtminstone att dra den slutsatsen!) men jag känner igen sättet att tänka. Känner igen sättet att navigera efter sin egen känsla och de erfarenheter man samlar på sig på vägen. Hur man blir duktig på kreativa lösningar, på att hitta vägar.

Två timmar går väldigt fort. Det känns som att vi just kommit in på ämnet draghundsträning, börjat diskutera, när det är dags att resa sig och tacka av. Jag tittar ned på anteckningarna i mitt knä och vet att det kommer ta ett par dagar innan jag sorterat de tankar och känslor föreläsningen lämnat mig med. Både vad gäller livet och träning av våra hundar. Just nu vill jag bara vara kvar i känslan.