Snö & tillförsikt

Rustade med långlinor, hundar och kamera begav vi oss ut för en långpromenad i det väder vi älskar. Med ett spirande hopp i bröstet om att imorgon kunna plocka ut släden, kanske. Det ser så ut. Hundarna var överlyckliga, både över kylan, snön och över rörelsefriheten. Och jag var lycklig över att dom var lyckliga. Över att befinna oss i den där bubblan av OSS som är så fantastisk att vara i. Nuet-bubblan. Där inga bekymmer riktigt når en, på riktigt. 

Ungefär 1,5 timme in i promenaden, mitt i ett långlinetrassel, lyckades Ratchel på något vis krypa ur sin sele, jag tror knappt hon märkte vad som hände själv och det var en mycket oförståendes Erik som stod på andra änden av linan. Hon hade försvunnit upp över backen och ur synhåll inom loppet av en millisekund. I vanliga fall hade jag blivit oerhört stressad och rädd i en sådan här situation; jag hinner tänka så mycket ont. Men inte idag. Idag var jag så fylld av lugn att jag aldrig hann hamna i stress utan lugnt och rationellt tänkte att det ordnar sig. Hon kommer vända när hon märker hon är ensam. Jag vet inte vart den tillförsikten kom ifrån. Det var som att jag plötsligt fick kontakt med en del av mig själv som jag tappade bort under och efter utmattningskraschen. Den förtröstan jag i djupet av mig, av naturen, alltid känt för att saker ska ordna sig. Idag fick jag en glimt av den.

Jag tjoade lite glatt och stannade kvar där vi var. Och mycket riktigt, det hann nog inte gå en hel minut ens innan jag såg henne komma galopperandes emot oss med ett lite förvirrat uttryck – och vi andades lättade ut. Det var som att hon plötsligt insett att vi inte varit med henne och vänt. Hon fick ordentligt med beröm och glada tillrop när hon kom till oss, det är ett som är säkert. Tack gode gud för flockbundna hundar!