Kategori: Ratchel

Första löpet

Ratchel löper för första gången och med det kommer lite nya utmaningar i vardagen. Än en gång slås jag av en gränslös saknad av Smella, av den roll hon hade att spela i vår lilla flock. Och jag slås av insikten av hur otroligt mycket jag hade räknat med henne i vardagen. Min kloka och rutinerade tant.

I det stora hela är det inte vidare stökigt. Eldar har alltid varit väldigt duktig kring löp, lätt att bryta med rösten när han blir för på tikar som doftar gott och framförallt har han i jämförelse med de allra flesta hanhundar jag mött inte blivit sådär tokstressad eller blockerad av löptikar omkring sig. Jag tackar min lyckliga stjärna för det idag. För att han är så fruktansvärt medgörlig i situationer likt denna.

Givetvis vill jag ändå inte ta några chanser – för olyckor händer alldeles för lätt och vi pratar ändå om en av de absolut starkaste drivkrafter som finns i oss levande varelser. Driften att föröka sig kan få både människor och djur att göra ganska extrema saker… Så jag har betraktat dom med hökögon när jag förstått att löpet måste vara på ingång, väntat och letat efter minsta signal alltmedan jag försökt att komma fram till hur vi ska lösa det på bästa sätt i vardagen. Nu när de stategier jag en gång hade inte längre finns att ta till. Nu när Smella inte längre är med oss. Varje gång jag tänker den tanken måste jag fortfarande hålla andan en stund för att inte brista helt… 

Det är inte så att jag egentligen tvivlar på att vi kommer att kunna lösa det hela bra, men jag sörjer likväl de möjligheter som inte längre finns. Jag sörjer det faktum att Smella inte kommer finnas tillgänglig för att vara sällskap åt Ratchel under de perioder som hon och Eldar behöver hållas isär. Jag sörjer det faktum att Smellas lugnande inverkan på de båda andra (och mig) inte längre är ett vapen i vår arsenal. Inte längre fungerar som en livs levande Adaptil. Jag sörjer att det gör saker så mycket mer komplicerade i situationer där jag hade räknat med henne. Och jag sörjer för att alla dessa insikter kommer till mig på en och samma gång, såhär i efterhand. För att jag inser hur otroligt stort rum hon fyllde upp och hur viktig roll hon hade i vår flock och familj. 

Bild

Lite sådär halvnöjd över att ha trosa inne i vardagsrummet. Vilken tur att man ändå är ute mest hela dagarna!

Trots allting så funkar det än så länge helt okej med Ratchels löp, trots att vi fått gå på plan B och ibland C. Mycket tack vare att jag inte jobbar heltid och de närmsta veckorna har både få och korta arbetsdagar, samt möjlighet att jobba hemifrån. Jag är otroligt glad för det nu, för det hade varit oändligt mycket krångligare annars. 

Ratchel är inne i en ganska känslig period nu och jag tycker inte hon har känts tillräckligt lugn och tillfreds ensam i hundgården de gånger vi har testat. Det är inga problem så länge Eldar är ute på tomten och rör sig, men det är inte lika lätt för Ratchel när han är inomhus. Och jag vill inte att hundgården på något vis ska vara förknippad med dåliga upplevelser..! Jag vill inte att hon sitter där och stressar upp sig och utvecklar separationsångest när jag inte kan vara där för att jobba med det, utan jag vill behålla det lugn som finns i henne idag när hundarna är ensamma hemma. Och det lugn som hon känt i hundgården sedan tidigare, när de varit där tillsammans. Hundgården ska vara trevlig, en miljö man kan slappna av och tycka det är okej att vara i. Inte någon form av straff, obehag eller att hundarna ska känna sig direkt exkluderade. Och definitivt inte förknippat med stress och ångest! 

Så de här två förmiddagarna som jag jobbar den här veckan får de vara inomhus båda två där de känner sig lugna, med huset uppdelat mellan sig, i hopp om att de ändå ska känna av tryggheten hos varandra. Återigen tackar jag min lyckliga stjärna för att Eldar är världens mest okomplicerade var gäller ensamhet. Att där finns enorma styrkor att hämta i honom, trots att han samtidigt har sina svårigheter på andra områden. Det köper oss lite tid till att träna vidare på att vara ensam i hundgård utan negativa känslor. Och förhoppningsvis förflyter det lika lugnt som det gjort hittills. Även om jag går runt med min Ågren och överanalyserar saker mer än vad som egentligen kanske är nödvändigt.

En försmak av framtiden

Lördagskväll. Klockan är 23:30 och vi har precis kommit innanför dörrarna, rusiga av glädje och stolthet. Ikväll smygstartade vi höstens inkörning av Ratchel! Och jag kan inte säga annat än att det gick så långt över förväntan att jag varit alldeles gråtmild.

Under eftermiddagen och kvällen har vi haft ett hejdundrande oväder med både hällregn och rejält åskväder. Riktigt mysigt faktiskt, tycker jag som älskar den typen av oväder. Älskar känslan av elektricitet i luften och den stora urladdning som ett åskväder innebär. Älskar att sitta vid ett fönster eller under ett plåttak och höra det riktigt smattra mot rutan medan det dundrar ovanför mig. Det är någonting med det som får mig att känna mig väldigt levande. 

En annan aspekt jag fullkomligt älskar med den här typen av oväder är hur ren och fräsch och icke-klibbig luften känns efteråt. Och ikväll sjönk dessutom temperaturen från 24 grader till strax under 12, på nolltid, och med den även fuktigheten till väldigt stor del. Vi hade tänkt ta en långpromenad nu sent på kvällen, men istället bestämde vi oss för att ta chansen att smyga in en dragträning nu när tillfället gavs. Skulle vi testa första gången med Ratchel framför en cykel, istället för att canicrossa? Bara köra de där två kilometerna runt själva fälten och på så vis få ordentlig uppvärmning OCH nedvarvning?

Jag var inställd på att ta det väldigt försiktigt – att hon kanske skulle tycka cykeln var konstig och vara sådär lagom tittig med huvudet lite bland molnen, sådär som en unghund kan vara. Att vi kanske skulle stöta på nåt oförutsett hinder längs vägen, störningar jag inte kan kontrollera. Ingenting är ju enligt planerna längre – de planer jag gjort upp kring Ratchels inkörning jämte Smella som miljöstark läromästare. Och jag har sörjt detta faktum djupt och mycket. En dröm som slogs till spillror. 

Någonstans måste hon ha funnits med oss ikväll ändå. Jag hade faktiskt aldrig kunnat drömma ens om en bättre debut med Ratchel framför cykeln. Det är ett alldeles otroligt driv den lilla hunden har i sig! Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit på att hon arbetat hundra gånger tidigare framför cykeln och att hon var en bra bit äldre än sina snart tio månader. Det fokuset fanns det inte tillstymmelse till hos Eldar i samma ålder..! Jag låg på bromsen hela rundan för att hålla nere farten, men ju motigare det blev att ta sig framåt, desto hårdare låg hon framåt i selen. Som om motståndet triggade. Det är någonting med hennes sätt att arbeta som påminner oerhört mycket om hennes morbror Kit. Och det är något att vara oerhört glad över!

Nu står cyklarna åter på sin plats och dragselarna hänger uppe för tork. Hundarna strosar runt på sin sista kiss i trädgården och jag sitter här med en längtan till hösten. En förväntan som växt sig om möjligt ännu större. Vi har fått en försmak av framtiden ikväll. Vilken oslipad diamant vi kommit över!

Lugna gatan

Bild

Ratchel funderar vid dammen som vi jobbat hårt för att tömma och rengöra – men som många dagars regn återigen fyllt upp.

Det har varit en rad lugnare dagar det senaste då ovädren har avlöst varandra. Det märks så tydligt även på hundarna att de inte är jättesugna på att vara ute när det står som spön i backen och fukten är uppe i nästan 100% om dagarna. Jag tror det suger musten ur oss allihopa litegrann. Eldar har varje morgon vänt i dörren och blängt på mig som om det är mitt fel att han blir blöt när han lämnar huset. 

När vädret och temperaturen ändå har tillåtit så har vi passat på att ta oss iväg. Långa, lugna promenader i skogen eller simträning. Ratchel har varit överlycklig när det vankats bad och första gången hon stod på en brygga hoppade hon självmant ut i djupet för att simma. Nog är hon ett litet vattendjur alltid! Eldar är fortfarande lite för feg för att hoppa i själv; han står och tvekar och piper, tar sats men vågar inte ta hoppet. Vi får helt enkelt ge honom den lilla knuffen som behövs för att han ska i. Men nog är det skillnad alltid från den hund som fick smärre panik när han skulle i vattnet för ett-två år sedan.

​Idag skiner äntligen solen igen och vi passar på att njuta ut i trädgården. Hundarna – nåja, Ratchel mest – har ätit vattenmelon och busat, samt fått klorna klippta medan vi myst på en filt i gräset. Jag ska strax bege mig in i min lilla friggebod (a.k.a ”ateljén”) och fortsätta jobbet med målningarna inför utställningen senare i sommar, medan hundarna får fortsätta mysa ute i trädgården. Troligtvis blir det senare en sväng till svärföräldrarna och, om vädret håller i sig, en sväng ned till bryggan för att simma hundarna. 

Senare i veckan kommer även efterlängtade del två av inlägget ”Ut på tur, aldrig sur” att publiceras på bloggen. Missa inte det!

Rackarungar och rackartyg

Ja, nog känner vi igen det alltid. Den begynnande tonårsperioden som kommer med stor energi och aptit på rackartyg. Den växande rastlösheten och blicken som letar efter saker att hitta på, äventyr. Det växande behovet av att få röra sig, jobba och få utlopp för det som spritter därinuti.

​Det brukar pratas om den här tiden som ”slyngelåldern” hos våra fyrbenta vänner. Tiden i våra gemensamma liv då vi sliter våra hår och simultant får grå strån. Jag funderar mycket på det där just nu, kanske inte helt otippat. Jag iakttar, analyserar och jämför med tidigare erfarenheter. Både egna och andras. Och jag kan inte riktigt låta bli att fråga mig vad det är med just den här perioden som gör oss så frustrerade? Inte så att jag inte förstår det, vi är trots allt människor allihopa och vi människor är ganska bristfälliga på många vis när det väl kommer till kritan, men vad jag menar är att jag undrar om det inte är så att vi själva många gånger skapar oss större problem än vad det behöver vara? Mig själv inklusive. Jag är den första att säga jag är lika mycket människa som någon annan. Att små problem blir lite väl stora på nära håll ibland.

Det är när jag funderar i sådana här banor som jag hela tiden återkommer till precis en och samma tanke; vi människor – samhället – ställer så förbannat stora krav på våra fyrbenta vänner! Och jag förstår varför de kravfyllda skorna blir alldeles för stora att fylla, alldeles för ofta. Varför våra tonårshundar springer åt motsatt håll när vi ropar, inte tycker vi har dom bästa idéerna och börjar stå upp för sig själva. Jag minns ju hur det var att själv vara i tonåren… Hur det var när känslorna växte sig för stora för ens kropp, när mina föräldrar var det tjatigaste som fanns på jorden och jag hellre ville upptäcka livet på egen hand. Jag minns också rastlösheten. Jag minns jag upplevde vuxenvärlden så fruktansvärt kravfylld och omöjlig att göra nöjd. För fyrkantig. Inte tillräckligt med utrymme eller förståelse. Tråkig. Och jag minns destruktiviteten som fanns i mig om inte energin riktades åt rätt håll. Jag tänker att det är lite likadant med våra unga hundar. Att det inte är så konstigt ändå att de är som de är och gör som de gör, trots att vi är av olika art. Och att vi kommer långt med lite förståelse.

Bild

Att mjukstarta draget med korta powerwalks/jogging när temperaturen tillåter är ett sätt för oss att rikta energin åt rätt håll med både liten och stor hund. Ratchel har redan i sig det som behövs; ett driv och en vilja att jobba. Inga kottar i öronen då inte.


Våra fyrbenta vänner lever i en värld, ett samhälle som inte riktigt är deras och så ofta kräver av dom att inte ens bete sig som sig själva. Att inte reagera och agera som hundar. Människans värld med människans lagar och regler för hur allt och alla ska bete sig. Hur stora skor är inte det att fylla – egentligen – när inte ens vi människor lyckas med det alla gånger? Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det här är ett fruktansvärt svårt samhälle att leva i väldigt ofta. Att ramarna är för snäva, kraven (upplevda eller inte) för stora och utrymmet för litet. Må så vara att det nu låter som att jag förmänskligar våra hundar – och det kanske jag gör på sätt och vis – men jag tror faktiskt inte det är helt uppåt väggarna heller, hur jag resonerar. Att det faktiskt ligger något i det.

Jag såg hur Eldar växte och blev tryggare i sig själv från den dagen jag började släppa på kraven att passa in. När jag/vi istället började acceptera den individ han ju faktiskt är, oavsett vad någon annan tycker och tänker. Började utgå ifrån honom istället ifrån mig, någon annan eller omvärlden. Han är på många sätt en helt annan hund att ha att göra med idag. Men det krävdes en vilja att förstå, genuint och ödmjukt. Att inse att vi människor faktiskt inte alltid vet så himla bäst ändå – och särskilt inte när det kommer till hundarnas egna behov. De vet själva och de försöker så ofta tala om det för oss på de vis de kan. Men vi är inte alltid så duktiga på att fånga upp, tyvärr.

Jag bär med mig allt det där idag och särskilt nu när Ratchel är i vad man brukar refera till som slyngelåldern. Alla erfarenheter och upplevelser med Eldar, dom finns där i mig som ständiga påminnelser. Och känslan i mig som säger att kraven behöver släppas snarare än ökas påminner mig dagligen om att räkna till tio istället för att bli upprörd över bagateller. Över en trasig sko eller omkullvält kruka, som inget egentligen har någon betydelse. Över att en ung hund har betett sig som just en hund i en människovärld full av människosaker och människoregler. Jag gör med kraven som sig bör när man köper nya skor för att inte få skoskav; värmer och utvidgar och går in så de bli lite större och en dag passar bättre. Påminner mig själv om att energi behöver riktas och tonåringar förstås och älskas extra mycket. Och jag skänker en tacksam tanke till universum över att jag ens har en busig (och helt normal och fantastisk) unghund som hittar på alla rackartyg och fyller dagarna med så mycket glädje, skratt och kärlek. Rackartygen blir så väldigt obetydliga i det stora hela. (Alla dessa rackartyg gör också att det känns som att Smella finns lite närmare oss om dagarna, det hade varit outhärdligt tomt utan en tokig liten individ som hittade på hyss härhemma. Hon var en hejare på det…)

Bild

Ratchels favorithyss: sno grejer att tugga på o gömma 😉

(Hjärn)Spöken

Hon skyggar för postlådorna och stirrar stint på tegelstenarna som ligger uppradade. Barnvagnar är konstiga och förbipasserande, högljudda människor jätteläskiga.  Ja, det spökar onekligen mycket nu och det slår mig hur lätt man glömmer hur det var att ha en liten hemma.

Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom vissa saker – på något vis är det ändå som att minnet gör lite som det vill. Försätter somliga saker i glömska eller åtminstone väldigt långt bak i huvudet. Det tog faktiskt pinsamt lång tid (ja, flera minuter!) för poletten att trilla ned hos mig vad gäller Ratchels nya, märkliga reaktioner på saker och situationer som hör till vardagen för oss annars. Ibland glömmer man faktiskt att hon är rätt liten fortfarande, för hon är på något vis otroligt mogen och klok för sin ålder. Kanske är det särskilt lätt att glömma för att jag jämför med Eldar och hur han var i samma ålder – ja, han var en riktig barnrumpa med enbart kottar i öronen! Men jag insåg häromdagen, efter en sällsynt märklig promenad, att Ratchel ju faktiskt börjat komma in i en ny fas i sin utveckling; en fas som ofta kommer med spöken i släptåg. Hon är nu dryga åtta månader och det är således inte så konstigt ändå att det händer mycket i henne. Där ÄR mycket som SKA hända nu och många månader fram. 

Jag minns mer än väl (nu när jag tänker efter) hur känslig Eldar var i det här utvecklingsstadiet och hur det spökade under varje promenad en ganska lång tid. Det var plastpåsar och träd, människor i fladdriga kläder och afghanhundar (!), buskar och presenningar. Eldar var kanske inte typen som skyggade i första hand, men jag minns hur han stelt och dovt voffade på precis allt som kändes hotfullt och stirrade ut sina spöken under lugg. Många saker var helt enkelt läskiga. Och jag minns mer än väl hur det satte djupa, djupa spår i honom när han just i början av den här fasen i sitt liv blev påflugen och biten av en annan hund. Någonstans kort därefter började hans utfall i koppel mot andra hundar och det eskalerade ett ganska bra tag innan jag fick rätsida på det. Innan jag förstod sambanden och hur jag skulle jobba med det i just Eldars fall. Jag mår fortfarande fysiskt dåligt när jag tänker tillbaks på när allt det där hände och hur det var där i början när jag var alldeles förtvivlad över tillvaron. Jag minns stressen, frustrationen och den enorma sorgen jag ständigt bar omkring på. Och skammen. Idag tror jag att det är mer jag än Eldar som fortfarande bär på dom psykiska ärren, men det har varit otaliga månader och ja, år av arbete för att hjälpa honom förbi det. Och ärligt talat, för att hjälpa mig själv förbi det. Vi får än idag återfall ibland, både han och jag, men vi har kommit oerhört långt under de senaste två åren. Även om jag glömmer det ibland. 

Bild

Ratchel finner en enorm trygghet i ”storebror” Eldar. Det är en otroligt fin relation som vuxit och växer fram de två emellan.

Söker man efter information och pratar med hundfolk därute är det många som menar att det är en oerhört känslig utvecklingsfas som våra hundar går igenom i den här åldern. En fas som på många sätt kan sätta stora spår hos känsligare individer långt in i framtiden – på gott och ont. Man hör att det är fas där de bör besparas så mycket som möjligt från stora, obehagliga händelser och där trygghet är av enorm vikt. Ska jag vara ärlig så bär jag – efter mina erfarenheter med Eldar – på en hel del rädslor kring den här perioden. Jag vill helt enkelt inte göra fel och har så mycket taskiga saker i mitt bagage som färgar mina tankar. Så för mig blir det därför naturligt att vilja ha en plan för hur jag ska hantera eventuella situationer som kan dyka upp – och framförallt en plan för hur jag ska hantera mina egna känslor kring det hela. Hur gör jag för att inte låta mina spöken sätta krokben för oss framöver? Ett utav mina starkaste vapen i sådana här tillfällen är att jag har ett helt ovärderligt bollplank att vända mig till i form av Marlene och Sarah. Och även vetskapen om att jag också har en erfaren och klok uppfödare att vända mig till med tankar och funderingar när jag behöver. Det är så väldigt ovärderligt att ha den tryggheten; för handen på hjärtat så befinner även jag mig i någon form av spökålder ganska ofta. Och jag behöver trygga och lugna mentorer att vända mig till, liksom jag tänker mig att Ratchel behöver och särskilt nu när det händer mycket i hennes lilla huvud och kropp. Lugn, trygghet och många, goda erfarenheter.
Bild

Lilla hjärtat. Min rackarunge
Så ja, det spökar i både mig och lilltjejen härhemma. Och vår vardag läggs upp därefter, för att stärka och bygga upp istället för det motsatta. Vi ägnar oss åt sådant som är roligt och kravlöst. Undviker onödig stress och obehag. Leker, myser och fortsätter att lära känna, utveckla och stärka relationen oss emellan. Och vi umgås mycket alla tillsammans, där tryggheten är som störst för Ratchel, som är en väldigt flockbunden tjej.

I ärlighetens namn så är nog tryggheten som störst där även för mig; tillsammans med min lilla familj. 

Kemi

Jag finner mig ofta sitta där och bara titta på dom. På hur dom rör sig, kommunicerar, vilar och leker tillsammans. Ibland undrar jag om det verkligen bara är tjugo dagar sedan hon flyttade hem till oss, Ratchel. De verkar ha levt tillsammans i ett helt liv. Så synkroniserade. Så sammansvetsade. 

Det är något visst med deras kemi, det är tydligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag ser det. Hur han inte känner något som helst behov av att vara övertydlig med henne. Hur han är avslappnad och tillåtande, delar med sig av både utrymme och leksaker på ett vis han annars är väldigt restriktiv med till en början. Han låter henne härja och busa med honom på ett sätt jag sällan sett honom göra, med oändligt tålamod och stor humor. Som den gången hon slängde sig på rygg över hans huvud när han låg och vilade. Eller boxade till honom hårt med tassen i ansiktet när han gosade med Erik. Eller som när hon otaliga gånger tagit sats då han står och funderar med blicken ut mot skogen – och i full fart dundrat med huvudet före rätt in i sidan på honom. Ja, fröken gillar ju att skapa reaktioner hos honom och behöver uppenbarligen ta till lite drastiska metoder ibland. Den tokan. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att ”jävlar, nu surnar han till!” och sedan stått där förvånad – och oerhört stolt – över hur lugnt och fint han hanterat situationen. Dom kommunicerar och är så otroligt lyhörda för varandra! Och det är ärligt talat med ett hjärta som svämmar över av både kärlek, glädje och stolthet jag skriver dom orden. För jag inser hur fantastiskt mycket Eldar växer för varje dag som går sedan Ratchel snubblade in i våra liv. 

Bild

”Kom igen då, brorsan! Sno min boll då!”

Bild

Hundarna vilar ofta tätt samman i den (för året högt försummade) rabatt som ligger på huset skuggsida.


Det är en sådan oerhörd glädje att se dom båda tillsammans. Jag tänker tillbaks på den där första gången jag träffade henne och jag förstår varför jag fastnade så för henne. Varför jag föll så handlöst. För om man tänker att Eldar är en hund som till sin personlighet på många sätt är väldigt lik mig, på gott och ont, så kanske det heller inte är så konstigt att både han och jag trivs oerhört i Ratchels närhet. Hon har en enormt lugnande inverkan, med inte bara sin tydliga kommunikation och inre lugn, utan med den stora inre trygghet hon besitter. Och hon är så fenomenalt rolig och klipsk. Man kan tydligt se henne observera sin omgivning med en eftertänksamhet; hur andra gör i vissa givna situationer och reagerar; för att sedan ta upp det hon märker funkar. På gott och ont givetvis 😉 Men det tyder på en stor intelligens och förmåga att tänka kreativt och sätta saker i ett sammanhang! Jag ser det inte bara i sådana situationer, men även vid de tillfällen jag plockat fram klickern för en liten stunds hjärngympa. Hur hon verkligen tänker efter, med stort tålamod och noggrant går igenom samtliga beteenden hon tidigare bjudit på. Som för att utesluta det som inte är rätt. På något vis är det som att hon har en mix av Smellas enorma arbetslust, kreativitet och will to please – tillsammans med den där stora eftertänksamheten som Eldar har, där man jobbar mer utefter ett noga genomtänkt mönster och med precision. Det är en oerhört fin kombo! En som jag upplever är otroligt lätt att jobba med och jag kan verkligen se hur hennes personlighet kommer vara en enorm tillgång för oss inte bara nu, utan i framtiden. I drömmen att bygga ett spann.

Ratchels personlighet fortsätter att växa och bli mer färgrik för varje dag nu. Man ser ett större och större spektra av den stora personligheten som ryms i den lilla, kraftfulla kroppen. De senaste dagarna har hon börjat ”prata” med oss alltmer – ett djupt kuttrande som påminner oerhört mycket om morbror Kits och som är otroligt mysigt att lyssna på. Kuttrandet kommer när hon vill något särskilt som att t.ex. bli utsläppt, ser mig plocka med selar (hon närmast hoppar in i sin sele på egen hand) eller när hon tycker det är dags för mat. Men allra oftast kommer det när hon vill att vi ska mysa. När hon vill leka så sänker hon huvudet och stirrar på mig, strax innan ett litet valpigt skall undslipper henne. Ja, hon har börjat leta upp mig för att leka. Vi har utvecklat någon form av lek (som hon älskar!) där hon smyger på mig och jag låtsas att jag inte ser, för att sedan skutta till så hon får tokfnatt och lyckligt springer ett enormt varv runt trädgården, så snabbt att hon ibland inte hinner med sig själv. Och så kommer hon tillbaks för att börja om på samma vis igen. 

Hon har också utvecklat en stoooor kärlek för bollar – ja rent generellt är hon väldigt föremålsintresserad och bär gärna runt på saker. Hon tycker dom är såpass roliga att hon mer än gärna kommer till mig med bollen och vill att jag ska kasta iväg den. Ja, hon apporterar faktiskt! Outtröttligt! Eldar han tittar på och tycker hon är helknasig. Han är då verkligen inte den apporterande typen 😉 

Bild

Lilla knasiga charmtrollet
Igår utvecklades en ny liten lek mellan oss, återigen efter att hon nyfiket observerat mig och Eldar brottas. Eldar älskar att brottas! När jag och Eldar lekt en stund tog vi en liten paus och jag lade mig raklång ned på gräsmattan för att andas ut – och blev plötsligt överfallen av Ratchel. Först visste hon inte riktigt hur hon skulle göra när jag lekfullt puttade undan henne, men det dröjde inte länge förrän vi utvecklat en egen liten brottningslek som börjar med att jag ligger/sitter ned på gräsmattan och hon ”attackerar” genom att flyga upp på min rygg eller mage och jag försöker ”skydda mig” från monstret. Hon hoppar och skuttar och försöker fånga mina armar, så mjukt, så mjukt greppar hon mina armar att jag blir full i skratt över hur försiktigt hon ”tar fast” mig i sina attacker. Det hela slutar alltid med att jag ”dör” och slänger mig raklång på marken, med henne ovanpå mig. Hon sträcker ut hela sin kropp över min och sedan ligger vi där en lång stund och gosar.

Hon är så himla rolig och jag tycker det är så kul när hon kommer med egna initiativ sådär. Det är en egenskap jag verkligen uppskattar hos mina hundar och uppmuntrar; jag vill verkligen att de ska känna sig så trygga att de vågar komma med egna initiativ. Kanske passar det sig inte alltid i alla situationer och då är det inte värre än att jag/vi erbjuder ett annat alternativ just den gången eller helt enkelt ”bromsar” in, för visst finns det gränser även när taket är högt och klimatet tillåtande, men i det stora hela är initiativtagande och kreativitet högt uppskattat i vårt hem. Jag ser hur det skapar individer som känner sig trygga i vår närhet och som vill vara med. Som växer i vetskapen om att de kommer bli lyssnade på och inte ständigt få benen kapade när de kommer med idéer. För även jag växer i ett sådant klimat. Vi växer tillsammans.  

”Jag ska lära dig allt jag kan!”

Bild

”Kom nu, Ratchel. Det gör ingenting att dom tömt dammen. Jag ska lära dig en schysst grej inför sommaren..”

Bild

”Ser du vattnet som kommer ut? Ser du hur strålen går därifrån och hit ungefär? Exakt här ska du anfalla..”

Bild

”Titta nu noga – jag visar och sen är det din tur!”

Bild

”Ååååh DÄR! Nej, jag missade!”

Bild

”Försök igen, du klarar det! Kom, vi gör det tillsammans!”

Bild

”Oj så roligt.. Men vad trött jag blev. Bäst att ha en tupplur i solen.”

Vi bor ihop oss

Dagarna går och vi blir allt mer vana vid varandra, allihopa. Det märks på både tvåbenta och fyrbenta att vi börjat sova lite bättre, mer kvalitativt liksom och att det gör mycket för dagsformen. Vi börjar hitta rutiner som passar oss och hundarna känns mer och med synkade för varje dag som går. Sådana saker märks väldigt tydligt på Eldar och hur han liksom blir mer och mer okej med att släppa Ratchel innanför sin stora personliga sfär även när det inte leks och busas. Ratchel är såklart överlycklig; oj så förtjust hon är i honom, svansar efter och söker kontakt hela tiden. Känner man inte Eldar väldigt väl, spenderar man inte väldigt mycket tid med honom, så ser man kanske aldrig riktigt de här nyanserna. Men i mina ögon syns dom tydligt. Jag kan känna hur hans sinnesstämning förändras och hur han blir mer avslappnad för varje dag. Och jag tror att det gör mycket för honom också att han får regelbundna ”pauser” varje dag där jag ser till att han får komma undan en liten stund och vila ostört och på så sätt bearbeta alla intryck ordentligt. På så vis fungerar han och jag väldigt lika.

Det märks även på Smella att hon börjar se Ratchel mer och mer som en naturlig del av flocken. Hennes behov av att sätta gränser och uppfostra blir allt mindre, hennes signaler blir mer subtila och mjukare. Hon tar det lugnare och känner inte lika stort behov av att hålla konstant koll på nykomlingen när hon busar runt. Det är väldigt intressant det där med hur dynamiken i en flock förändras när den utökas. Det händer saker hela tiden och spenderar man mycket tid med att på lite avstånd iaktta hundarna interagera, så ser man hur relationerna etableras, växer och förändras. Jag kan sitta i timmar och observera våra tre tillsammans. Även när man tror att ingenting händer eller sägs, så pågår där en massa saker i deras kommunikation. Och jag önskar jag hade förmåga att uppfatta allt, men jag vet inte om det ens är möjligt för en människa.

Ratchel fortsätter att nästla sig in i våra hjärtan. Vilken guldklimp hon är! Hon är så otroligt enkel att leva med. Det spelar liksom inte riktigt någon roll vad det gäller, hon tar det mesta med ro och är fenomenalt lyhörd både för mig/oss och de andra hundarna. Igår när vi satt och myste på kvällen hade jag plockat med mig klotången, i träningssyfte. När jag har en hund som Eldar – där hantering varit en stor utmaning från dag ett och något som jobbats otaliga timmar med för att få det att fungera – så känns det oerhört viktigt för mig att lägga krut på hantering med de hundar som kommer in i familjen. Det är jätteviktigt för mig att de ska känna sig bekväma och att där ska finnas ett ömsesidigt förtroende. Jag lägger tid på att pilla på tassar, titta på tänder, undersöka öron och päls, handdukstorka och så vidare. Igår testade jag således att klippa någon klo på Ratchel – och hon tog det med en axelryckning (om hundar nu ryckte på axlarna) så jag klippte en till. Och snart hade jag kommit igenom båda framtassar och hennes största reaktion var att nosa på klotången och busigt försöka sno den när jag lade den ifrån mig. Älskade lilla hund! Hon upphör inte att förvåna mig.

Förälskade!

Söndag kväll och vi har nu varit fem i familjen i nästan fyra dygn. Vi är alla fortfarande ganska trötta av alla nya intryck, men åh så vi trivs med att ha fått ännu en familjemedlem! Det är så väldigt roligt att se hur relationerna utvecklas, både mellan hundarna och mellan oss tvåbenta och vår nykomling, samt se hur mer och mer av Ratchels personlighet blommar ut ju tryggare hon blir med allt det nya. Vi upptäcker nya sidor hela tiden, den ena charmigare än den andra.

I morse gick vi på vår första ”riktiga” koppelpromenad tillsammans. Tidigare har vi bara gått mellan bilen och huset samt ned till postlådorna och det var lite märkligt, tyckte hon. Det finns ju lite mer omkring vårt hem än det hon är van vid, så reaktionerna är ju inte det minsta konstiga när man har den vetskapen med sig. Vi tog därför med oss alla hundarna när vi gick ut i morse; det har varit väldigt tydligt att hon känner sig tryggare när dom också är med. Än så länge håller vi oss endast här i närheten runt åkrarna/skogen, där störningarna inte är lika många och ”konstiga”. Det räckte gott och väl att se hästarna (stora som dinosaurier, tyckte Ratchel) och insupa alla nya dofter. Så fort någonting är märkligt så stannar hon upp, sätter sig gärna och tittar en stund och funderar. Jag har gjort så att jag satt mig ned jämte henne och bara småpratar lugnt om det vi ser för att ta det helt i hennes takt. Ju längre vi kom på vår lilla runda, desto tuffare kände hon sig och mot slutet struttade hon på som om hon aldrig gjort annat.

Bild

Valprumpa på upptäcktsfärd i buskagen. Här finns mycket att klättra på för en nyfiken och växande valp.

För att se till att alla får ordentligt med sömn och tid att bearbeta alla intryck har vi idag kört Skalman-stilen med en mat-(bus-)och-sov-klocka. Det har fungerat riktigt bra och även om jag märker att särskilt Eldar fortfarande har mycket att bearbeta så har dagens lite mer ”strikta” (för att vara i vår familj) schema verkligen gjort skillnad. Han har känts jämnare i humöret och mer avslappnad än igår. Det blir nog ett likadant upplägg imorgon. 

När det inte varit vilostunder så har vi varit ute i trädgården under varmaste tiden på dygnet. Ratchel har busat och badat (hon älskar vatten såpass att jag ibland undrar om hon är flatte!) och roat sig med att dundra runt i buskagen och jaga småkryp. Har hon haft tur så har Eldar orkat leka en stund med henne, för att sedan återgå till att sträcka ut sig i skuggan någonstans. Och hon har varit ute på skattjakt också! Trädgårdshandskar och strumpor och fårskinn och diverse annat hon tycker är värdefullt, det har hon samlat på sig och gömt i ”sin” fåtölj och sedan somnat ovanpå. Erik berättade hur hon hade upptäckt ett av de större fårskinnen och dragit det omsorgsfullt med sig upp i fåtöljen igår. Knasmaja! Hon kan gott få hållas så länge det är ofarliga grejer hon tar, jag tycker mest det är charmigt. För varje dag blir hon också allt gosigare och mer kontaktsökande (dvs mer sig själv). Idag har hon faktiskt varit riktigt följsam överallt och kommit med mig så fort jag visslat eller ropat. Hon verkar tycka oerhört mycket om att bara sitta nära och luta sin panna mot min medan jag kelar med henne. Långa stunder. Då översköljs jag återigen av det där enorma lugnet som finns i henne. Det som fortplantar sig i mig på en millisekund. Jag kan se hur just den egenskapen kommer komma att bli otroligt värdefull för mig med tiden. Jag som är en människa som ofta tampas med mycket oroskänslor..
De senaste nätterna har hon också själv bestämt att hon minsann är så stor och modig att hon absolut ska sova i ”sin” fåtölj ute i vardagsrummet med dom stora hundarna. Och det har hon gjort, hela natten utan minsta konstigheter. Jag måste erkänna att det är ganska motvilligt som jag låter hundarna få som de vill i den frågan 😉 Men jag får trösta mig med att jag fortfarande blir väckt på morgonen av en gosig halvårsvalp som kryper upp intill mig i sängen och borrar huvudet mot min halsgrop. Och en evigt kärlekstörstande toktant som kommer fäktandes med krävande tassar om jag inte vaknar snabbt nog 😉

Bild

Samtal mellan stor och liten.

Bild

Nog är det lite tröttsamt med allt detta busande i värmen alltid, tycker Smella.

Nyss ikväll tog vi en lite längre promenad runt ängarna. Solnedgången var helt fantastisk. Vi fick sällskap ut av Lollo och Fredrik som kom hem från Skåneresan ikväll; de bor tvärsöver gatan och räknas mer eller mindre som bonusfamilj vid det här laget. Vi bor i princip hos varandra. Det kan tyckas tidigt att introducera dom för Ratchel, men jag valde medvetet att göra så enbart eftersom Lollo hjälper mig mycket med hundarna de dagar jag jobbar och ofta är med mig ut på löparrundor/promenader med dom. Det är således viktigt för mig att de känner varandra väl – och hundarna älskar henne! Särskilt Eldar (och det säger inte så lite om henne!). Det blev en otroligt mysig promenad tillsammans i det magiska skenet från solnedgången. Ratchel glömde strax att vara blyg och var mycket bekvämare nu på kvällspromenaden. Hon travade lyckligt på och gärna nära Eldar, som ju hela tiden hittade spännande saker att undersöka. Det naturliga drivet framåt tittade fram. Det fanns stunder då jag liksom fick en föraning av hur det kommer vara att köra in henne – och jag lovar att mitt hjärta fladdrade till lite extra. Jag anar en riktig guldklimp i den där fröken!

Erik, som har spelat bortamatch i Gävle (am. fotboll) hela dagen kom hem nu för en liten stund sedan och det var så himla roligt att se hur Ratchel idag vaknade till för att hälsa honom hem lika lyckligt som de andra hundarna. Den lilla svansen gick som en propeller när hon såg honom och hon sträckte ivrigt på sig för att få pussa sin saknade husse i mungipan. Jag blir så otroligt glad av att faktiskt kunna se hur hon trivs med oss! Vi är redan så väldigt förälskade i henne..!

Bild

Omtyckt husse med hela, lilla Raxeira-flocken.

Nu är hon äntligen här!

Nu är det lite mer än ett dygn sedan vi kom tillbaks hem med Ratchel. Hela gårdagen spenderades hos Lisa och Leif och deras hundar. Eldar och Smella var givetvis med och hängde i lekhagen tillsammans med Ratchel, hennes syster Laura och senare även med några av valparnas mostrar. Eldar blev sådär extra förtjust i Kimimela och förtjusningen verkade vara besvarad då de for runt som galningar tätt samman och knappt släppte varandra ur sikte en sekund ens. Jag blir alldeles lycklig av att se hundarna så.  

Som vanligt när vi varit där så går alla former av tidsplaner fullständigt i stöpet. Det är helt enkelt svårt att slita sig och tiden går som alltid alldeles för fort. Men vi kom iväg så småningom. Eldar och Smella somnade innan vi ens hunnit lämna gårdsplanen och jag var inte det minsta förvånad. Ratchel var lite förvirrad först, det var nog lite konstigt för henne att lämna syrran och gänget, men kom så småningom till ro och somnade hon också.

Första dygnet har sedan gått över förväntan. Givetvis en omställning för oss alla och det kommer ta lite tid att landa, som det ju alltid gör, men det känns så väldigt bra det här. Ratchel tyckte allt det var lite märkligt där i början när vi kom hem. Det var så mycket nytt och hon visste inte vart hon skulle börja med sina noggranna undersökningar, så hon for än hit, än dit för att hinna nosa igenom hela trädgården innan hon fortsatte med huset. För att hon inte skulle stressa upp sig under natten valde vi att ta med henne in i sovrummet och stänga om oss. På så vis kunde de andra två sova ostört och Ratchel kom till ro i sängen mellan mig och Erik. Hon verkade trivas rätt bra där i sängen 😉

Det var ganska tydligt att Smella och framförallt Eldar behövde få sova och ta igen sig mentalt, så på kvällen såg vi till att de fick ta det väldigt lugnt rent generellt. Eldar har vi varit väldigt noga med att ge utrymme när han bett om det; för honom är det alltid lite extra viktigt att få återhämta sig mentalt för att inte bygga stress. Får han bara sova ut, i lugn och ro utan att bli störd, så är han snart på banan igen. Av den anledningen lät jag också honom göra Erik sällskap i sovrummet på morgonen när jag och tjejerna steg upp. Ratchel ville ut redan vid femtiden, morgonpigg fröken det där, och Smella hängde på medan killarna tog en välbehövd sovmorgon. Vi hamnade sedan framför tv:n medan kaffet puttrade. Smella och Ratchel bestämde sig båda två för att sitta i knät på mig, så det var bara att kapitulera. Det gör jag så gärna. Jag förstår inte hur vi fick plats där i fåtöljen alla tre, men på något vis finns det ju alltid stjärterum när det finns hjärterum. Båda två somnade så småningom så jag blev kvar där fram tills det att Erik och Eldar steg upp kring nio. 

Resten av dagen har vi tagit det väldigt lugnt. Jag tror att vi alla har haft ett stort behov av en totalt kravlös dag, där vi får återhämta oss och landa i det nya. Man glömmer lätt hur mycket energi det tar såhär i början, hur roligt man än har det. Eldar och Smella har mestadels legat utslagna nånstans i trädgården, medan Ratchel har växlat mellan att busa och gosa, för att sedan somna en stund ovanpå kabeltrumman vi har som avlastningsbord ute. Vilken ljuvlig liten toka hon är! Mot kvällen när det svalnat av lite har även de stora hundarna orkat springa lite och busa med henne mellan vilopauserna. Och när de inte orkat så har hon inte haft några som helst problem med att roa sig själv med alla de hundratals fjärilar som flyger omkring på tomten eller något annat roligt. 

För varje timme som går desto tydligare blir det att hon känner sig mer och mer hemma. Det märks på sättet hon rör sig, hur hon tar för sig och hur hon söker kontakt. Och på det faktum att hon mot eftermiddagen/kvällen faktiskt gått och lagt sig när hon varit trött, till skillnad från gårdagen. Hon har snabbt hittat en favoritplats i den fåtölj som står närmast fönstret mot trädgården. Där har hon nu kurat ihop sig och somnat.

Nu lider dag ett mot sitt slut och känslan av surrealism börjar så sakteliga avta. Sakta, sakta. Nu har vi två otroligt lugna veckor framför oss där allting får handla om att landa och vänja sig vid varandra. Det är lika bra att ni förbereder er på tusentals bilder o historier kring vår lilltjej – här och på Instagram! 😉