Kategori: Personligheter

Ett år med Rackarungen

I fredags den femte maj firade vi en alldeles speciell dag härhemma i flocken. Det var nämligen årsdagen av Ratchels inflytt och därmed ett datum jag tänker på med lite extra värme i bröstet. Det är lätt att med tiden bli nästan lite hemmablind för hundarnas utveckling, vilket blir extra tydligt när jag tittar tillbaks bland alla bilder jag tagit under det här året. Ratchel har verkligen gått från rultig liten valp på väg in i könsmognad, till att se ut som en ståtlig ung dam. Ännu ska en hel del hända innan hennes kropp är helt färdigutvecklad, men nog börjar hon se allt vuxnare ut. Älskade rackartyget <3 

Här kommer en liten bildbombs-throwback!

Ratchel fem månader gammal – taget första gången jag träffade henne i februari 2016. En ännu valp-rultig och vinterpälsad liten tjej med massor av charm som stal mitt hjärta direkt. MÖRK var hon också! 
Första veckorna hos oss i Raxeira-flocken. Många soliga dagar och en busig fröken som visar ett gränslöst stort intresse för vatten, bad och föremål. Hon snor allting hon kommer åt; handskar, strumpor, kepsar, filtar och givetvis – favoriten – bollar. Hon får snabbt smeknamnet Rackartyget och charmar oss totalt. Människor såväl som hundar. Snart blir det riktigt varmt och hon börjar fälla all den härliga vinterpälsen.
Ratchel går också igenom en lite spökig och skygg period där hon tycker det är läskigt att promenera bland mycket människor. Det hela kommer väldigt plötsligt och vi bestämmer oss för att hänga lite extra i skogen. Efter några veckor går spökigheten över. I samband med detta går hon även igenom sitt första löp. Mot slutet av sommaren börjar vi springa korta rundor. Ratchel springer och jobbar i selen som om hon aldrig gjort annat från dag ett. Hon visar tidigt stor fallenhet som ledarhund och besitter ett driv som gör mig alldeles lycksalig. 
I september 2016 åker Ratchel på sin livs första fjällsemester och visar sig vara en oerhört trevlig hund att ha med på resa. Vi har en jättefin semester där vi kommer varandra närmare, får många mil i benen på våra upptäcktsfärder, blir förföljda av sällskapssjuka renar och njuter av att få spendera dygnens alla timmar ihop med vovvarna. 
Under hösten debuterar vi i tävlingssammanhang tillsammans i och med att Ratchel fyller ett år. I september springer hon motionsloppet med Erik i Velamsund. Ratchel tar hela evenemanget med en klackspark. Senare under hösten debuterar jag och Ratchel i linlöpning, officiell klass, på Nybrodraget och får med oss en liten fin bronsmedalj hem. Den säger förvisso inte så mycket om prestationen i sig då vi var få startande, men den blir en fin påminnelse om vår debut och första tävling. De följande månaderna utvecklas Ratchel väldigt mycket i draget då vi börjar träna mer regelbundet. Hon får mer rutin, börjar bygga fina muskler och gör riktigt bra ifrån sig.
I november kommer första snön! Vi blir totalt överraskade av de mängder som faller och passar på att ordna en första slädtur tillsammans med vänner. Ratchel visar sig vara oerhört lättsam att sätta ihop i spann med nya hundar och älskar att jobba i snön. Hon får nu chansen att för första gången testa på olika positioner, men utmärker sig lite extra i led. Matte är såklart oerhört glad över det! Strax innan jul går Ratchel in i sitt andra löp.
Dragträningen fortsätter och Ratchels utveckling likaså. Både i och utanför arbete. I slutet av januari 2017 får vi tillökning i flocken – till Ratchels stora förtjusning. Hon tar lyckligt på sig rollen som valpvakt, buskompis, storasyster och tålmodig uppfostrare. Och hon växer snabbt i sin nya roll. Plötsligt börjar vi se nya sidor utav henne; hur hon vänligt men bestämt börjar sätta gränser, håller uppsikt över sin flock och blir lite mognare. Ju större valpen blir, desto mer sammanbundna blir de två och snart ser man sällan den ena utan den andra. Ratchel och Sally blir riktiga bästisar. 
Tidigt på våren anmäler jag Ratchel till en utställning i Västerås, där både hon och jag debuterar. Vi går på lite ringträningar och övar mycket på att stå och hanteras av främmande. Ratchel lyckas med konststycket att fälla sin fina vinterskrud bara dagar innan hon ska upp i ringen och kan inte se knasigare ut. Domarens kritik blir därefter, men vi lämnar ändå Rocklunda med ett glatt humör efter att ha överlevt vår debut. Ratchel var dessutom väldigt duktig i ringen och fick beröm av domaren för sitt trevliga temperament. 

Ja, det har onekligen hänt en del med vår Rackarunge under det här första året tillsammans. Det är svårt att förstå vart tiden tagit vägen. Vi ser nu fram emot ännu ett härligt år med henne i familjen och känner oss tacksamma över att hon snubblade in i våra liv. Hon är en speciell fröken, utan tvekan. 

Eldar hos fysioterapeuten

De senaste veckorna har jag märkt hur någonting inte stått riktigt rätt till med Eldar. Det kom smygande först och jag började lägga in mer vila, mer massage, mer stretching i hopp om att det skulle göra skillnad. Likväl har jag känt att det inte räcker, att där är något tokig som jag inte lyckats komma åt ordentligt – eller som jag kanske faktiskt inte kan råda bot på själv utan behöver söka experthjälp för att komma tillrätta med. För det är ju så att någonstans måste man inse sina egna begränsningar i kunskap. 

Jag fick till slut tid – snabbare än väntat – hos Camilla på Hundpoolen, som jag funnit via rekommendationer från en vän. Nu är det ju så, som många utav er vet, att Eldar är en hund som är väldigt obekväm med att bli hanterad av människor utanför närmaste familjen. Såpass att han ibland känner sig tvungen att gå i försvar, för att han upplever han blir så trängd. Närkontakt kan han söka med människor han känner väl, men hantering, det vill säga att låta någon komma så nära inpå hans privata sfär, det är inte ett förtroende man vinner på en kvart. Det är ett förtroende man förtjänar över tid. Lång tid. Det kräver fingertoppskänsla, tålamod och kreativitet. Mycket av alla de tre. Utöver den biten är han en individ som är mycket stresskänslig och reaktiv, sådan har han alltid varit. 

Som ägare till en sådan hund blir man snart duktig på att alltid ha strategier. Man blir (för) duktig på att i största möjliga mån scanna av alla miljöer och situationer för att kunna skapa en känsla av kontroll, så stor som det nu är möjligt. Man lär sig att scanna av precis allt; flyktvägar, potentiella farozoner, små signaler både hos egna hunden och alla andras, tiden på dygnet då det är störst risk för triggers, osv. Det är som att gå runt i ständig beredskap. Man lär sig snabbt att man har ett stort ansvar, inte bara mot sin hund men också mot sin omgivning och därför utvecklar man många copingmekanismer för att vardagen ska fungera. Som ägare till en sådan hund bär man ofta på ett mycket tungt bagage – och trots att man gör framsteg så är det väldigt lätt gjort att leva kvar i det förgånga. Det ligger så djupt inuti en, har blivit en så stor del utav en, en slags identitet. Och faktum är att jag nog vill påstå att många, många hundägare till reaktiva hundar, hundar med egenskaper som inte är socialt accepterade, faktiskt bär på någon form av posttraumatisk stress. Som till slut fungerar som någon form av medberoende. 

Inte konstigt många utav oss blir mentalt utmattade. 

Under de år som gått sedan vi flyttade ut hit har jag börjat inse vidden av mitt egna bagage, mitt medberoende och de väldigt många, för mig traumatiska händelser, jag bär med mig i min ryggsäck. Det kommer delvis ur min resa genom utmattningen, timmar av terapi och det faktum att jag behövt jobba väldigt mycket med det jag bär på i form av upplevelser jag haft. Men det kommer också ur att jag ofta är med om att min kropp reagerar på sätt som är för starka i motsvarighet till det som faktiskt skett och utlöst reaktionen. Min kropp reagerar precis som när allting var som jobbigast, innan vi började göra stora framsteg med Eldar. Ofta. Och Eldar behöver inte ens finnas med i ekvationen.

Det kan vara att jag är ute på promenad med någon av de andra hundarna, ingen av dom reaktiv eller utåtagerande vilket jag vet, och plötsligt hör ett skall från en annan hund. Kroppen svarar genast med ett rejält adrenalinpåslag och jag går genast in i beredskap. Men ingenting sker. Utom att jag hoppat tio meter upp i luften och adrenalinet far runt i kroppen utan att få något utlopp. Det som lämnas kvar i kroppen sedan är stress, ångest och gamla rädslor. Gamla spöken som gör sig påminda. Hemma ligger Eldar och sover och i min hand håller jag ett koppel till en hund som obekymrat nosar i backen. Reaktionen är totalt oproportionerlig. 

Jag blev varse om just dessa spöken, än en gång, när vi besökte Hundpoolen igår. Som alltid var jag förberedd på alla möjliga scenarion. Det sker så snabbt, per automatik; varenda scenario har spelats upp i mitt huvud och strategier tar form. Givetvis är det också mycket lättare att se alla de sämsta tänkbara utgångarna, snarare än de bästa. För man har lärt sig att det är bättre att förvänta sig det värsta och bli positivt överraskad, än att hoppas för mycket och bli besviken. Eller ännu värre – tappa kontrollen.

Som vanligt hade jag mailat först för att berätta om Eldar. Min strategi är alltid att vara rak och tydlig med hur han fungerar, för att vara säker på att jag gett andra inblandade all information. Därefter hade vi pratat per telefon när vi bokat tiden och för att vara riktigt säker så gick jag in i lokalen innan Eldar togs ur bilen. För att jag skulle ha en chans att scanna av och planera bästa sättet att minimera hans stress på. Hela dagen hade jag fått jobba väldigt hårt med att hålla mina hjärnspöken, min ångest i schack. Inte bara ångesten över vad som kunde hända under behandlingen, hur Eldar skulle ta det, utan också för att jag bar på en rädsla över att vi skulle hitta något allvarligt fel på honom. Ska jag vara ärlig så var jag utmattad, känslomässigt, redan innan vi tog oss in på Hundpoolen och jag är så glad att Erik var med och kunde ta vid där jag inte förmådde i det läget. Jag hade redan en tanke om att jag själv kanske gjorde bäst i att inte vara med, utan gå ut ur rummet under behandlingen, just för att jag igår kände mig så väldigt obalanserad. I det läget är man sällan ett bra stöd för sin stressade hund…

Men så kom vi in till Camilla och så snart Erik lyft upp Eldar på bordet, sade hon att jag skulle sätta mig och bara gosa med Eldar. Jag gjorde precis så. Hon var så lugn och förtroendeingivande att jag ganska snart kände lugnet sprida sig även i mig. För Eldar var det jobbigt. Initialt oerhört jobbigt. Inte är det konstigt egentligen när man redan bär på hans reservationer och en främmande människa nu ska pilla på ens ömma punkter. För han hade ont, det var tydligt. Det är svårt att göra en sådan situation helt bra, hur fint bemötande man än får. Det blir ett nödvändigt ont som behöver genomlidas – för det är inte heller hållbart att låta honom gå runt med en växande smärta för att man väntar på den dagen då man nått tillräckligt långt med framstegen för honom att känna sig hundra procent bekväm i situationen. Den dagen kanske aldrig kommer. Jag kände mig trots allt lugnare för varje minut, men jag ska heller inte ljuga om att det var känslomässigt svårt för mig att se min älskade grabb sådär. Det är det. Jag är så oerhört känslig för Eldars mående – och han för mitt – att det ibland blir vår stora akilleshäl. Det är liksom svårt att veta vart han slutar och jag börjar. 

Trots det så blev det bättre. Inte helt bra och bekvämt, men bättre. Korta, korta stunder kändes det nästan som om han faktiskt kunde tycka det var lite skönt, antagligen när spänningarna började släppa lite, och andas lite. Vi jobbade tillsammans alla tre; jag kliade och gosade med honom på ett vis jag vet lugnar (oss båda), samtidigt som jag jobbade med att skymma hans sikt då Eldar alltid blir oroligare av att SE vad man gör, Erik höll i halsbandet och Camilla jobbade på med att lösa upp de värsta spänningarna under tiden. Under tiden pratade vi en hel del om just hundar som Eldar och hon berättade att i hennes ögon så var Eldar faktiskt inte en av de riktigt svåra fallen hon varit med om, utan faktiskt väldigt duktig och medgörlig trots allt. (Och han VAR verkligen enormt duktig med tanke på allt!) För någon som bär på det bagage jag gör är sådana ord obeskrivligt sköna att höra. Det blir också en slags bekräftelse på att den oron som bärs runt på faktiskt inte alltid är helt befogad. Att det är okej att slappna av lite och faktiskt våga lita på att någon annan har kontroll på situationen. Att lita på att någon annan tar ansvar för sin egen del i det hela. Den är väldigt, väldigt svår för mig; att lita på andra människor. Att lita på att de inte kommer göra skada eller missbruka sin makt. 

Det Camilla i slutändan upptäckte var framförallt stora spänningar i höftböjarmuskeln – en muskel där mycket stress sätter sig hos hundar. Den var väldigt öm och den stora boven i dramat. Men ryggen var fin och stark, småspänningar fanns men ingenting att oroa sig över. Vidare fanns där lite större spänningar kring atlas och i käkarna på Eldar, vilket också är vanligt på hundar som lätt blir stressade eller är reaktiva. För varje gång de stressar upp sig bygger det liksom på och slaggprodukterna samlas i musklerna. Precis som för oss människor.  Vissa svagheter i Eldars exteriör skapar troligen också lite obalans, vilket leder till att kroppen börjar kompensera för det som är svagt och det leder till att spänningar skapas. Det gör såklart inte saken mycket bättre. Men den goda nyheten är att han kommer bli smärtfri igen och troligtvis relativt snabbt under förutsättning att vi nu jobbar vidare på de stretchövningar och massagen vi fått i läxa, för att sedan fortsätta underhålla hans kropp. I slutet av månaden träffar vi Camilla igen och hoppas på förbättringar. 

Det är med en ny känsla av lugn och, faktiskt, en glädje jag tänker tillbaks på vårt besök på Hundpoolen igår. Jag känner mig så väldigt tacksam över att Eldar får hjälp med det som gör ont och att vi hamnat hos någon jag känner ett genuint förtroende för. Eldar har i sin tur varit väldigt trött efter besöket; han somnade direkt efteråt och sov djupt resten av kvällen. Idag har vi masserat och stretchat, precis som ordinerat, men jag har tagit det ganska lugnt och försiktigt med honom i övrigt. Jag upplever mig ändå se en viss förbättring, som att han rör sig lite, lite friare idag. Han känns också gladare, lättare till sinnes liksom, även om han tydligt är öm fortfarande. Men Rom byggdes inte på en dag. ​Och nu har vi i alla fall hittat en väg dit. 

För vems skull?

Mina ambitioner att skriva har varit större än min faktiska ork det senaste. Det finns flera anledningar till det, men den allra största är att jag gått upp i arbetstid, på en helt ny arbetsplats och det i sig är en stor omställning. Av naturliga skäl ligger det inte högt på priolistan att sedan sätta sig här och skriva, utan nummer ett när jag kommer hem är att få spendera tid med hundarna. Att andas, varva ned tillsammans och träna. 

Vi har haft ett par riktigt fina dragturer det senaste. Temperaturer och väder har verkligen gjort sitt bästa för att vi ska kunna få regelbundna pass i fantastiskt härligt väder, i vackra solnedgångar och på fina, äntligen isfria körvägar. Förra helgen fick vi också sällskap ut av Charlie och hundarna, vilket var jättemysigt. Än är temperaturerna tillräckligt låga för att vi ska kunna köra ganska obehindrat, men det är tydligt att det ganska snabbt kryper uppåt och att vattningarna blir tätare och viktigare för hundarna. 

Ratchel är just nu inne i en unghundsperiod då hon slår dövörat till i vardagen, men hon gör sitt yttersta i träningen. Hon visar framtassarna ordentligt när vi kör tillsammans med andra och det är så härligt att se. Samtidigt blir det tydligare och tydligare hur Eldar varken håller för eller vill träna lika ofta eller länge. Han återhämtar sig inte lika snabbt som Ratchel, får oftare träningsvärk (som jag upplever det) och jobbar bara så länge han själv tycker det är roligt, vilket sällan är hela rundan. Jämte en väldigt motiverad arbetsmyra blir det oerhört tydligt. Jag tror jag börjar närma mig en punkt då jag känner att det faktiskt är mest riktigt mot honom att inte ställa krav på att han ska jobba bra i selen. Att låta honom vila oftare och att inte pressa honom att göra mer än vad han själv faktiskt vill, ens om jag gör det med glad röst och hejarop. Jag ställer mig allt oftare frågan för vems skull vi egentligen är ute egentligen? På vems villkor? 

Nu säger jag inte att Eldar inte alls uppskattar en och annan dragtur, för det gör han. Han tycker det är jätteroligt att springa; i ett större spann blommar han till och med ut och går igång ordentligt, såpass att han kan jobba ganska bra även på lite längre distanser. Han är alltid fantastisk vad gäller kommandon, han vänder om, tar riktningar och allt sådant utan minsta tvekan. Där briljerar han. Men han tycker inte det är lika roligt att jobba och göra slitgörat när det börjar bli tungt. Det har nog alltid varit så, men inte alltid synts lika tydligt. Och där ÄR faktiskt en skillnad mellan de två. Ratchel upplever nog inte ens dragträningen som jobb, för henne är det det roligaste som finns och det tvivlar jag inte på det minsta. Tyckte hon annorlunda skulle jag aldrig behöva ligga på bromsen så ofta som jag faktiskt gör och hon skulle aldrig kämpa hårdare ju motigare det blev. De har två totalt olika arbetshuvuden. Och när allting kommer till kritan så skulle Eldar nog vara precis lika glad och nöjd (om inte gladare?) om han fick ta sina långa skogspromenader, spåra nångång ibland, sova på altanen och sen sitta på en sten och fundera över livet resten av tiden. 

Eldar är ju likväl vår högt älskade grabb. Det kommer han alltid vara och det ska inte ens behöva sägas egentligen, utan det bör vara underförstått. Vare sig hans ambitioner i livet är att bli elit-filosof eller springa i selen. Han hör hemma här under vårt tak oavsett. Men jag kommer inte ifrån känslan av att tycka det är tråkigt. Det blir nog onekligen så när man vill något väldigt mycket – och jag vill ju köra hund. Jag vill köra hundar som vill blir körda. Jag vill bygga mitt spann och jag vill göra det kring individer som verkligen bär på en genuin vilja att inte bara springa, men att jobba. Jag vill ha ett team där jag inte behöver lägga kraften på att ständigt motivera dom, där motivationen med råge faktiskt redan finns inuti dom och där mitt jobb är att förvalta deras kapacitet, vilja och förmågor på rätt sätt. Det är så jag vill att framtiden ska se ut. Det är därför Sally blev ett självklart val – en chans som dök upp som jag omöjligen kunde försitta. Ett mycket strategiskt val med hjärtat. En ”no brainer”. Jag skulle bli obeskrivligt förvånad om den fröken inte levererar det jag söker i framtiden. Ja, men faktiskt. 

Inte heller kommer jag ifrån känslan av att det är dags att fundera över vad som är rätt för och mot Eldar. Det är ändå mitt ansvar som hans matte att se till att hans liv har ett värde för just honom och inte bara mitt. Att det vi gör tillsammans är minst lika mycket, eller kanske mer, på hans villkor än på mina. För han har inget val. Som hund i en människovärld är det vi hundägare som gör valen åt våra hundar. Som formar deras liv och bestämmer vilka aktiviteter som utgör deras tid. Det är inte ett ansvar jag personligen tar lätt på. 

Bild

Eldar myser på Hamra fjäll. Att gå dagsturer och vandra över skog och fjäll är någonting som Eldar verkligen älskar.

Sally i fårhagen

Det känns verkligen som att våren är kommen nu, på riktigt. Den sista isen har smält bort från vår tomt, här och var har små vårtecken börjat dyka upp och inte minst så har pollenallergin börjat bryta ut. Vi har haft ett par varma dagar nu det senaste och det märks också på hur hundarna allt oftare ligger och vilar i någon solfläck. 

I veckan var jag och Sally iväg på en egen promenad bort till ”vår” fårhage. Det var ett tag sedan jag besökte den nu, så det var ett kärt återseende. Under det kallare halvåret stöter man ibland på ett äldre par som är där och matar fåglar – de har skapat stora oaser med vinterbuffeer för hungriga småfåglar – och just dom mötte vi denna förmiddag. Har man Sally med sig så fångar man lätt människors uppmärksamhet, det är ett som är säkert.
​Hon och det äldre paret hälsade och gosade med varandra, varpå Sally försökte hoppa in i deras öppna bagagelucka där det var fullt av spännande grejer. Vid det laget var hon fortfarande fastspänd i flexikopplet, som hon var mycket snabb med att trassla runt i buskagen med, så jag släppte henne ganska snart så hon kunde röra sig lite mer obehindrat. Under tiden hamnade jag i ett ganska långt samtal med det äldre paret som var genuint nyfikna och fascinerade av det här med slädhundar. De ställde massor av frågor och jag svarade och förklarade efter bästa förmåga. Det är så kul när det händer, de där oväntade mötena som blir sådär riktigt trevliga. Sally spenderade ganska många minuter med att försöka hoppa upp i fågelbufféerna i träden. Hon var inte ens i närheten av att lyckas, men inte gav hon sig för det. Den flickan har envishet så det räcker och blir över! 

Bild

Tjohoo! Sally är en tjej som älskar fart och fläkt.

Så småningom sa vi hejdå och fortsatte in i den enorma fårhagen, hela vägen ned till vattenbrynet. Min plan var att se till att Sally fick göra av med den värsta energin innan vi satte oss ned och åt frukost/lunch och också tränade lite passivitet. Fårhagen är ju ett fantastiskt ställe att träna inkallning på; det är otroligt stort, väldigt blandad terräng med mycket spännande att upptäcka för hundarna, men inhägnat. Det händer sällan att hundarna tar sig från en ände av staketet till den andra, faktiskt. Så stort är det. 

Vi sprang och busade, lekte kurragömma och inkallning. Jag har också så smått börjat introducera balansträning/parkour för Sally, så lite sånt lekte vi också runt med. Efter en stund satte vi oss nere vid vattnet för att äta vår matsäck och bara vara en liten stund. Sally förvånade mig när hon direkt var med på noterna och lade sig tillrätta jämte mig i solen. Så himla mysigt att sitta sådär tillsammans och bara njuta av vädret och sällskapet. 

Bild

”Du glömmer väl inte att dela med dig av maten, matte?”

Det märks tydligt på Sally för varje vecka som går hur hennes självständighet växer. Än så länge går det väldigt fint att vara lös, hon kommer när jag ropar och sticker inte iväg hur som helst. MEN radien växer lite för varje gång och jag får jobba allt hårdare för att vara roligare än omgivningen. Hon är en oerhört tuff och modig liten tjej med ett självförtroende som ibland verkar alldeles gränslöst. Det är egenskaper jag tycker är väldigt trevliga och välkomnar hos en hund, även om det ibland innebär lite extra jobb från min sida i vissa situationer. Som Marlene uttryckte det – man behöver ibland påminna sig själv om att det är en hund med större vilja än förstånd.

Ju mer jag lär känna av Sally, ju fler dimensioner av hennes personlighet som ger sig tillkänna och utvecklas framför mina ögon, desto mer älskar jag henne. Hon har en färgstark personlighet och massor av skinn på nosen, är inte lättskrämd eller ängslig, men hon är samtidigt väldigt mjuk och tillgiven. Hon är fullkomligt HOPPLÖS vad gäller att tigga mat (gärna direkt ur min mun som en svältande haj!), men det är hittills det enda som känns som jobb. Allt annat med henne går så väldigt lätt. Hantering, socialisering, hundmöten, miljöer… Hon känns så oerhört stabil! Och jag hoppas innerligt att det är någonting jag lyckas förvalta väl. 

Bild

Sally tycker det är jätteroligt att leka inkallning när matte blir sådär fånig och glad. Vi kan ju hoppas det håller i sig 😉

Film: kloklipp med Eldar

Ni som följt oss länge vet ju att Eldar är en hund som aldrig riktigt uppskattat hanteringssituationer, milt uttryckt. Att det varit många utmaningar längsmed vägen i min strävan att vända på negativa känslor (något jag varit fast besluten om att göra!) och för min del väldigt mycket reflekterande, ja det vet ni också. 

Här i bloggen har ni läst många inlägg, särskilt bland de äldre, om hur jag och Eldar testat oss fram för att hitta sätt som fungerar för oss. Kanske inte alltid de sätt som rekommenderas därute, men de som känns rätt för just oss som ekipage. Som överensstämmer med vad jag personligen tycker är försvarbart, schysst och etiskt riktigt. Jag brukar tänka som så att jag är väldigt fast i mina mål och principer, men flexibel i mina metoder. Jag är i grunden en mycket principfast människa, men någonting jag eftersträvar rent generellt i livet är just att vara flexibel och förstå att det finns flera vägar som alla kan leda till samma mål. Att man ibland bara behöver bredda perspektivet och vara kreativ, samt att det går att göra utan att överge sina egna principer, men däremot kanske gå emot andras. Ibland innebär det till synes en omväg, men vad spelar det för roll om du ändå kommer fram?

Idag tänkte jag inte skriva så himla mycket mer om hur jag jobbar med Eldar och hanteringen – idag vill jag visa er istället. Inte hur det ser ut på en av våra riktigt bra dagar, för det skulle inte bli mycket till filmsnutt, men hur det kan se ut en dag då Eldar faktiskt tycker det är lite jobbigt att klippa klor. Hur han, jag och Erik samarbetar för att ta oss igenom kloklippningen så smärtfritt som möjligt. Hur det får ta tid och vara lite omständigt och på Eldars villkor.

Hade jag vridit tillbaks klockan och filmat för ett par år sedan hade det sett otroligt annorlunda ut. Ni hade sett en hund med panik och vild blick, som känt sig så trängd att den enda utväg han såg var att ta till sitt starkaste försvar. Som inte gick att hantera utan munkorg och knappt ens då. Och ni hade sett en matte som känt sig frustrerad, förtvivlad och oerhört rådvill. Som ”hade testat ALLT” och som förgäves försökt lyssna och agera efter tusentals välmenande råd av alla de sorter. Jag är så väldigt glad att jag inte är den matten längre. Att jag valde att överge andras metoder och principer för att finna mina egna. Jag är glad och jag är stolt över de framsteg vi tillsammans gjort. 

Mer utförligt om hur vi jobbat med Eldar hittar ni HÄR.

Lekträning med Sally

För drygt två veckor sedan, när Sally var ungefär tolv veckor gammal, började hon tydligt visa på en förståelse för vad ”höger” och ”vänster” innebär. Hon följde inte längre bara efter de stora hundarna eller mig utan hon gick längst fram i flexikopplet och tog kommandon helt på egen hand och utan att behöva tänka efter särskilt länge. Plötsligt fick jag en förnimmelse av framtiden…

När man pratar om mänsklig intelligens pratar man om de många olika typer av intelligens våra hjärnor besitter. Howard Gardner var en amerikansk professor i pedagogik och den första att börja tala om multipla intelligenser. Han menade alltså att det inte handlar om huruvida vi är intelligenta eller inte – det är vi alla – utan om hur vi är intelligenta. Vi har våra särskilda talanger och begåvningar, olika typer av kreativitet och fallenheter. De flesta av oss har lite av varje intelligensform i oss, men vi tenderar att ha ett par där vi briljerar lite extra. Får vi sen möjlighet att använda oss av våra egna största intelligenser, då presterar vi också bättre i skola eller arbetsliv. 

Jag har alltid varit starkt övertygad om att det här är något som kan appliceras även på djur – något som hela tiden också styrks mer och mer utav de etologer därute som forskar på kognitiva beteenden. Jag tycker det här är superspännande! Framförallt tycker jag att det är fantastiskt hur vi människor inte längre kan komma undan (på riktigt) med att säga ”äsch, min hund är så dum – han kan inte lära sig nåt, förstår ingenting”. 

I alla fall… Åter till Sally!

Så Sally, min goa och busiga lilla valp, visar på en mycket intressant fallenhet; hon är fantastiskt snabb på att plocka upp ord och sätta dom i en kontext! Med andra ord så utvecklar hon väldigt snabbt en ordförståelse. I förlängningen har jag upptäckt att det inte bara innebär att hon har lätt för att lära sig vad mina kommandon betyder – utan att hon också motiveras och tar åt sig väldigt mycket av verbalt beröm. Hon förstår precis vad jag menar när jag säger att hon varit duktig eller gjort rätt. Hon verkar dessutom motiveras mer av en glad röst än av exempelvis godis. Hur värdefullt är inte det?

Jag har inte decennier av erfarenhet som hundkörare, men jag har under åren snabbt lärt mig hur effektivt och smidigt det är att köra draghundar som verkligen lystrar till och motiveras av en glad, peppande röst. (Andra sidan av myntet är också att de kan ta mycket illa vid sig när rösten blir arg och hotfull.) När det blir tungt och jobbigt och hundarna börjar bli trötta kan de där hejaropen göra hela skillnaden, något som är enormt tydligt på mina egna hundar.

Häromdagen passade jag på att filma när vi var ute på vår lunchpromenad, Sally och jag. Jag hade planerat att vi skulle få in lite miljöträning och valde därför en runda som till stort går längsmed hästhagar och genom en stor, ofta livfull, stallplan. Det gav mig också chansen att fortsätta jobba på kommandot ”förbi”, som jag använder väldigt mycket vid störningar. Det kan vara andra hundar, vilt eller något annat som pockar på uppmärksamheten – så kommandot ”förbi” är nog något av ett favoritord. Just hästar är en störning vi ofta stöter på när vi kör hund här hemmavid, så jag vill gärna se till att mina hundar är vana vid att möta och passera dom utan konstigheter. 

Jag jobbar sedan en tid tillbaks mycket med att öva mig i att se och ta till vara på de träningsmöjligheter som kan dyka upp längs vägen, särskilt med Sally. För det dyker alltid upp något! Det kan vara något väldigt plötsligt, kanske ett möte med ett rådjur, eller någonting som jag själv spontant kommer att tänka på som att t.ex. träna kommandon mellan träden i skogen. Och just det här var någonting som hände när jag filmade, utan att jag egentligen tänkte över det. Det dök upp roliga träningstillfällen – eller som jag kallar det tillfällen till ”lekträning” 🙂 

När jag tittat på klippen efteråt är det himla spännande att se hur väl min snart fjorton veckor gamla Sally förstår vad jag vill och menar när jag pratar med henne. Jag får många tillfällen att testa hennes ordförståelse genom lek, öva på kommandon, signaler och moment jag vill ska sitta i ryggmärgen på henne i framtiden. Och hon är helt klart en intelligent tjej! 😉

Ratchel tränar utställning

Från det att Ratchel trillade in i våra liv har jag så smått försökt lära mig det här med utställning. Jag har inte mycket erfarenhet vare sig i teori eller praktik, men jag prövar mig fram som vanligt. Det hjälper att ha varit på ett par utställningar som åskådare, samt har jag någon enstaka gång varit handler och fått snabbgenomgångar.  Jag tittar också mycket på hur vänner gör när de ringtränar. Men handen på hjärtat så lär jag mig bäst när jag får göra saker på egen hand. Trial and error, det är min grej. 

Nu är jag betydligt mer intresserad av draget än av utställning, men jag kan se fördelar med att åka på lite utställningar här och var med. Fördelar som att det är ett fint tillfälle till socialisering och miljöträning (både för hund och människa) och att det dessutom är lärorikt att titta på många olika exemplar inom rasen. Att lära sig se objektivt på vinklar, rörelser och vad som egentligen är eftersträvansvärt och rastypiskt. Men visst finns det också en nyfikenhet kring att få bedömningar på de egna hundarna, rent exteriört. 

Så, mest som en kul grej, tittar jag nu lite på vad för utställningar runt om i landet som skulle kunna vara intressanta för oss att besöka det här året. Tills dess behöver vi träning, både jag och mina fyrbenta. Som ett steg i vår träning har jag börjat filma litegrann när vi tränar, vilket är mycket nyttigt för mig. Det ger mig en chans att se hundarna från en annan vinkel än den när jag står som handler, samt synliggör det sådant som jag behöver göra annorlunda eller träna mer på för att göra det tydligare för hunden vad jag vill uppnå.

Såhär såg det ut senast vi tränade – med en busig Sally som störning 😉

Ratchel i storstadsdjungeln

Att ha valp i huset innebär att de vuxna hundarna får dela på uppmärksamheten lite mer än vanligt. Särskilt såhär första tiden, när det mesta fortfarande är nytt och där är så väldigt mycket som ska läggas till grund för minstingen. Det blir onekligen så, men för mig känns det ändå väldigt viktigt att se till att även Eldar och Ratchel känner sig sedda och får sina stunder av odelad närvaro både från mig och Erik. 

Så i fredags valde jag att plocka med mig Ratchel till Älvsjö, där jag skulle på kurs för att lära mig att tillverka draglinor. Fantastiskt nog så fick vi plocka med oss våra hundar om vi ville och det blev ett ypperligt tillfälle för Ratchel att inte bara få egentid med mig, utan också få nyttig miljöträning. För henne skulle det innebära många första gånger; första turen med pendeltåg, första gången i Stockholm Central och första gången i tunnelbanan. Det är saker som var vardagsmat när Eldar var yngre och vi fortfarande bodde inne i stan, men idag är det inte längre någonting som hör till vardagen för oss. Av flera skäl; vi har sällan någon anledning att plocka med oss hundarna in i centrala Stockholm och ärligt talat så är det inte heller en miljö jag själv trivs särskilt bra i. Jag åker in till stan så lite och sällan det bara går. Egentligen bara när jag ska besöka någon eller om vi ska på något särskilt evenemang. 

Eftersom jag visste att där skulle bli väldigt mycket intryck för Ratchel (och mig) så valde jag att gå upp extra tidigt på morgonen och ta ett tidigare pendeltåg. Allting för att kunna ge oss så mycket tid som möjligt och minimera stressen. Jag ville ha tid att kunna sitta på perronger, titta på folk och vänja sig vid oljudet och de många sinnesintryck som det ju blir i storstaden.

Bild

Ratchel på pendeltåget hem.

Ratchel är en stabil ung fröken i de allra flesta sammanhang, men hon har också en känslighet rent intrycksmässigt som innebär att när det blir för mycket obehagliga intryck på en gång så blir hon väldigt obekväm och osäker. Hon agerar aldrig ut, men när intrycksbägaren rinner över är det som att hon vill fly och gå under jord. Det bästa jag kan göra för henne i sådana situationer är att ge henne utrymme rent fysiskt, men stöd mentalt. Att vara trygg, lugn och fast. Fast men mjuk, kanske är mer rätt. Lyckas jag med mitt jobb som trygg punkt och mental coach så går det snabbt för Ratchel att finna sig i situationen – det är något jag lärde mig när hon var som allra spökigast i somras. Utmaningen består egentligen mest i att också vara en mental coach för mig själv. Med min utmattningshistorik och högkänslighet för både stress och sinnesintryck så är det en stor utmaning även för mig att åka kollektivtrafik och vistas på platser såsom Stockholm Central. En jätteutmaning faktiskt. Och kanske låter det märkligt att jag då plockar med mig en hund som behöver mitt stöd och fokus och lugn när jag får kämpa så mycket för att behålla det för egen del, men faktum är att det är just det som också är min räddning. Det är just sällskapet av min hund, som behöver träning, som hjälper mig att inte fastna i mina egna känslor utan istället finna lugn och fokus i det faktum att jag har en uppgift att utföra. Någon annan att stötta. Någon som svarar direkt på min inre stress och som därför är beroende av att jag använder de mentala verktyg jag har för att ta mig ur negativa känslospiraler. 

Första minuterna när pendeltåget började åka var faktiskt lite jobbiga, men fem-tio minuter in så kom Ratchel till ro och lade sig äntligen ned, tryggt på mina fötter. Där låg hon sedan och tittade på medresenärerna, inte helt bekväm ännu men lugn. En välbehövlig mental vila för oss båda innan vi skulle vara framme på Centralen. Jag hade räknat ut att vi skulle ha dryga 40 minuter på oss innan vi skulle med tunnelbanan, där vi skulle möta upp Charlie och Gunne, vilket jag tänkt använda klokt. Jag valde att inte gå i det jag kallar för ”stressgången” (alltså passagen mellan pendeln och t-banan) utan att istället ge oss tiden att hämta andan utomhus genom att gå via Klarabergsviadukten bort till Sergels torg. Ovan jord var det lugn och skönt sådär på lördagmorgonen. Varken mycket folk eller trafik, vilket var en skön paus. Däremot var det mycket nya dofter för Ratchel så vi tog god tid på oss. På Sergels torg tittade vi på duvor en stund innan vi fortsatte in på stationen, där vi också satte oss en stund för att vänja oss vid all rörelse och ljuden. Istället för att ta trapporna ned till gröna linjens perrong så tog vi hissen; även det första gången för Ratchel. Hon tyckte hissen var ganska märklig, men fann sig i det.

Det var en dryg kvart kvar till vår tunnelbana när vi kom ned på perrongen. Det var ganska mycket liv och som alltid mycket oväsen därnere – för att inte tala om alla de vibrationer i golv och väggar som måste upplevas tusen gånger starkare av våra hundar. Vi hittade en bra plats på en bänk där vi satte oss för att bara titta. För varje ny upplevelse blev det faktiskt lite lättare för Ratchel, jag kunde se hur hon mer och mer började bli sig själv igen. Hon satt tryggt mellan mina knän och iakttog omgivningen, nu med en allt större nyfikenhet. När Ratchel började slappna av så kopplades också hennes naturliga charm på och plötsligt lade jag märke till hur många blickar hon drog till sig. Folk vände sig om och tittade nyfiket, log mot oss. På bänken fick vi snart sällskap av två äldre damer som snart frågade om dom fick hälsa och inom kort hade Ratchel charmat dom båda såpass att vi hamnade i ett samtal om slädhundar som varade ända tills deras tåg kom. De ställde många bra frågor och jag tyckte det var jätteroligt med det stora intresset dom visade. 

Bild

Ratchel myser med Charlie

När vi sedan gick på tunnelbanan och mötte upp Charlie, samt tiken Gunne, var det som var kvar av Ratchels osäkerhet som bortblåst. Hon känner ju både Charlie och Gunne ganska väl vid det här laget och var väldigt glad att se dom. Gunne är dessutom världens coolaste lilla dam, så med henne som sällskap kände sig Ratchel extra trygg. En busstur från Gullmarsplan följde på det och sedan gick vi en kort promenad innan kursen började. 

Kursen hölls på ett hunddagis och tjejen som ägde det hade gjort i ordning inne i rummet så att där fanns både liggplatser och tuggben till hundarna – jättegulligt! Själv hade hon med sig en ursöt och trevlig 10 månader gammal tervueren-tik, som var den enda hunden på plats utöver Ratchel och Gunne. Vi valde snart att låta alla vara okopplade samman eftersom dom var så himla avspända alla hundarna och de spenderade större delen av de tre timmarna med att småbusa och vila jämte varandra medan vi människor splitsade linor. Så härligt det är med så okomplicerade damer!

Vägen hem gick som en dans på rosor. Det är det här som är så väldigt fint med Ratchel – hon kommer över jobbigheterna förvånansvärt snabbt när hon väl varit med om dom! Den finaste stunden av dom alla var kanske på tunnelbanan från Gullmarsplan tillbaks till Stockholm Central när vi hamnade på en vagn där i princip samtliga resenärer höll på att spricka av nyfikenhet när de såg oss. Ratchel väl så himla cool att det kändes som att hon åkt tunnelbana hela livet. Till höger om oss satt två äldre män som nyfiket ställde frågor om hundarna, samt en kvinna som strax frågade om det gick bra att hon hälsade. Ratchel kände nog på sig att de var nyfikna för hon var snabbt framme till dom för att tigga kel. Kvinnan hade nästan gråt i rösten när hon berättade att det gjorde hela hennes dag att få hälsa på Ratchel då hennes egen hund var kvar hemma i Grekland och hon fann saknaden vara outhärdlig. Ratchel satt hos henne resten av resan, mycket nöjd. En liten bit bort satt en barnfamilj och pratade om den söta hunden med olikfärgade ögon, det var idel leenden och väldigt positivt bemötande. Ja, folk vände sig verkligen om för att titta på oss (ja, hundarna alltså). Det var verkligen en speciell stund – och ett bemötande jag inte är van vid att få när jag rör mig med hundarna inne i stan sådär. Snarare tvärtom. Men så pratar vi om min Rackarunge med. Och det är utan tvekan så att hon får hjärtan att smälta när hennes personlighet kommer fram. 

Bild

Ratchel var som alltid väldigt nöjd med att få en tuggis.

Väl framme i Kungsängen igen så valde jag att promenera hela vägen hem med Ratchel. En mysig promenad på drygt 45 minuter då jag, trots en enorm mental trötthet, gick där och kände idel stolthet över den lilla tiken som stal mitt hjärta för snart ett år sedan. Över hennes stora framsteg och oerhört fina personlighet. Över de styrkor hon besitter som långt övervinner de få svagheterna. Jag är så oerhört glad och tacksam över att hon så oväntat snubblade in i våra liv! Min lilla rackarunge.  

Lekfarbror

Det är när jag sitter där med kameran i hand och iakttar dom i smyg som det slår mig hur otroligt mycket Eldar växt. Hur hans språk utvecklats och blivit mer nyanserat. Det finns en rent prestigelös och avslappnad aura kring honom där han rullar runt på marken och gör sig till för Sally. Låter henne busa och klättra, utmana och brotta ned honom.

Det slår mig att det var just såhär det såg ut en gång för tre och ett halvt år sedan, där i rastgården i lilla Hjorthagen. Valp-Eldar och lekfarbror Sonko. Idag är det Eldar som har blivit farbror Lek. Som högljutt men vänligt och med glimten i ögat busar med de små. Han gör sig till och spelar clown, spelar upprörd och blir en teaterapa. Och det är någonting med det där som Sally tycker är fantastiskt roligt, som får henne att uppmärksamt svansa efter honom med lysande ögon. 

Bild

”Ha! Nu har jag dig!”

Det är verkligen något alldeles särskilt att se just Eldar på det här viset. Min känsliga, komplexa Eldar med sin stora personliga sfär och integritet. Hunden som haft det så svårt socialt på så många vis och som varit så otroligt missförstådd. Det är en synnerligen stor glädje, stolthet och kärlek som sköljer över mig när jag ser honom så glad och bekväm med de andra, efter allting vi har gått igenom. Och som han växer i sin nya roll som snäll och rolig farbror. 
Bild

Eldar och Sally delar på hans gamla kampis-lamm. Någonting som faktiskt inte alltid varit så himla självklart för honom att göra,

Bild

Att ligga tätt samman och busbrottas är någonting som både Eldar och Sally tycker är väldigt roligt.

In i valpdimman

Bild

Team Israelsson Sally. En av mina stora kärlekar i livet.

Vi är nu inne på vår andra vecka med Sally i flocken och det börjar kännas som om hon alltid varit en del utav den. Jag tillbringar mycket tid i trädgården med hundarna, iakttar dom medan de leker och lär känna varandra. Det är alltid lika intressant att se hur gruppdynamiken utvecklas, skiftar och förändras i och med varje ny flockmedlem som introduceras.

Det är tredje gången jag erfar det nu, en utökning av flocken, och återigen känner jag en sådan enorm tacksamhet och förundran över hur otroligt fint hundarna kommunicerar. Hur de med lätthet navigerar i de situationer som uppstår, med tydliga signaler och stor lyhördhet. Det är så tydligt när det kommer till individer som vuxit upp i flock med andra språksäkra hundar. Jag ser på Eldar – en hund som är väldigt signalkänslig – hur otroligt viktigt det varit och är för honom att omges av individer som förstår sociala koder, som kommunicerar och är tydliga. Ända sedan Smella först flyttade in har han växt enormt, liksom han fortsatt göra med Ratchel och nu än en gång med Sally. Jag får se så många nya sidor växa fram hos honom, sidor jag inte visste fanns. 

Det är en fantastiskt fin känsla att luta sig tillbaks mot husväggen, verkligen slappna av och känna den typ av stolthet jag gör över min lilla flock hundar. Stolthet över varje individ och dess stora, unika personlighet. Stolthet över dom som grupp. När jag sitter såhär, ensam i lugnet med hundarna, får jag se så mycket som många andra aldrig får. Det är faktiskt något speciellt med det. Något värdefullt med att få leva i den lilla bubblan i vetskapen om att man är med om något väldigt fint. Jag skulle inte byta det mot något.

Bild

På söndagspromenad med hela familjen. Sally fick springa lös och ryggsäcken var med utifall att hon behövde vila.

Såhär när man befinner sig mitt i valpdimman tar det lite tid att hitta fungerande rutiner och tiden flyter liksom samman. Det är onekligen en omställning med en liten hemma, som dessutom tränas till att bli rumsren och har lite andra behov än de äldre hundarna. Det blir (alldeles för) många koppar kaffe om dagarna och huvudet är inte alltid med mig, men på något vis blir det också lättare att befinna sig i det annars så svårfångade nuet tack vare det. Hjärnan är liksom lite för trött för att orka tänka på allt annat. Jag ser det som en gåva, även om det ibland känns som att förflytta sig i trögflytande sirap. Tur ändå att trögflytande sirap smakar så gott! 😉

Ja, vi passar på att njuta av den flyktiga valptiden. Med lek, mys, lösspring och allt vad det innebär. Plötsligt står vi där med en unghund som ska köras in (vi längtar!) och frågar oss själva hur den lilla ulliga valpen blev så stor över natten. En bitterljuv känsla minst sagt. Men så vet vi ju också att när hösten kommer och Sally närmar sig inkörningsålder, det är då festen på riktigt börjar. 

Bild

”We solemnly swear we are up to no good.”