Kategori: Smella

367 dagar utan dig

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte… 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så… 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.

Ett år har nu passerat. Ett år har passerat och såren är fortfarande lika smärtsamt öppna, nu som då. Blöder fritt om jag så bara vidrör den flortunna skorpan. 367 dagar och jag kan fortfarande inte tala om dig utan att den där kalla handen kramar mitt hjärta. Utan att det bränner bakom ögonlocken. Utan att jag rasar över hur orättvist det känns. Jag hade velat ge dig ett bättre slut, älskade vän. 

Ett år har passerat… Och varje dag går jag förbi det vita vitrinskåpet i vårt vardagsrum, oförmögen att möta urnan som står där med blicken. Den står där med det som finns kvar av dig här på jorden. Orörd, öronbedövande tyst. En dag kanske jag förmår möta den med blicken. Men den dagen är inte idag.

Ditt röda halsband

Jag hittade ditt halsband idag. Ditt röda, fina, nya halsband och ditt fina läderkoppel. Jag var inte beredd på känslostormen som skulle komma att överrumpla mig, som en kniv djupt in i magen. Insåg inte förrän det var försent. Det där röda halsbandet och mjuka kopplet var det enda jag fick med mig hem igen den där torsdagsmorgonen då vi åkte in till akuten.

Dagarna går och ibland överraskas jag över hur jag tar mig igenom dagarna utan att gå i bitar. Jag vet inte hur, men jag antar att det måste vara så. Att det är min kropp som tagit över och att jag får vila en stund. Att mitt undermedvetna alldeles för väl vet när det är dags för försvaret att sätta in, för det är enda sättet att ta sig framåt. Men jag har inte glömt dig – och jag tror du vet. 

Jag lever som vore jag halvt utanför min egen kropp. Där men inte riktigt. Med ena foten utanför. Jag tror inte jag förmår vara helt inuti mig själv för mycket ännu. Inte för långa stunder. För då minns jag. Och bilderna av dig, som jag sist såg dig, blir alltför verkliga. Och jag vet inte än, hur jag ska bli kvitt dom när dom väl kommit. Så jag stannar lite utanför. Ler och skrattar och leker social. Jag är duktig på det, trots allt. Har tränat i tjugonio år. Men jag har inte glömt – och jag vet att du vet. 

Men så händer det att jag ändå minns. Kastas runt, obarmhärtigt, som fången mellan hårda vindar. Och jag tänker att om jag blundar och håller andan tillräckligt hårt, tillräckligt länge, räknar till tio-nej, hundra- nej, tiotusen, så kanske jag vaknar och finner jag drömt ändå. Det händer aldrig, men jag försöker likförbannat. För jag vet inte vad annat jag ska göra. Jag blundar, håller andan och fokuserar all energi jag kan uppbåda på de andra två. Hör du alla de gånger jag förväxlar era namn? Ropar efter dig, per automatik? Jag går sönder varje gång. Tyst. Förtvivlat. Bakom det där förvirrade leendet. För jag väntar fortfarande på dig varje morgon och varje kväll. Lyssnar fortfarande efter din svans mot soffan och dina tassar mot golvet. Jag minns exakt hur ljudet av dina tassar lät. Kunde urskilja dom från de andras från andra sidan huset. Och jag minns ännu din säregna doft – hur den var som starkast just där bakom öronen, där din päls var som lenast – men blir inte kvitt rädslan att det minnet en dag ska blekna. Förändras. 

Du fattas mig, älskade vän. Du fattas mig. Varje morgon, varje dag och varje ångestladdad timme innan sömnen griper tag. Det brukade vara du som lugnade mig då…

Överallt finns du

Du finns i mina tankar hela tiden. Vad jag än gör, vart jag än går, där finns du. Du finns på ängarna i de tidiga morgontimmarna och i mossans mjuka grönska. I vinden som susar förbi mig hör jag dig lyckligt galoppera för att plötsligt stanna upp och vänta in oss. Jag ser dina kloka, bruna ögon framför mig. Hur du vänder på huvudet för att se så vi är med dig medan du ivrigt trampar där du står. I porlande vatten kan jag höra ditt energiska tjatter när du talade om sådant du kände var viktigt. Din doft fyller mig när jag sluter mina ögon, skrotan. Du hade en så speciell doft, jag älskade den. Som varma, nypoppade popcorn en ljummen sommarkväll. Din doft var det sista jag tog med mig när du lämnade oss. Och en stor del av mig är så rädd att jag en dag ska glömma.

Jag väntar fortfarande på dig varje morgon när jag ligger i vår säng. På ditt lilla, ivriga ansikte i dörren och din bestämda tass i mitt ansikte. Det känns så tomt att inte bli väckt av dig längre. Jag vet jag ofta grälade kärleksfullt på dig när du hårdhänt tvingade upp mig i tidiga morgontimmar – men jag hade aldrig velat ha det annorlunda. 

Jag serverar fortfarande din mat varje dag, innan insikten kommer som ett knytnävsslag i magen. Vänder mig om för att förvänta mig se dig ligga där vid bordet i väntan på din högt älskade frukost som du tre sekunder senare kommer kasta dig över, innan jag minns. Det sitter i ryggmärgen. Rutinerna. Alla de där små självklara sakerna jag aldrig någonsin reflekterat över innan. 

Jag kommer på mig själv med att ropa på dig när jag kallar in de andra. Jag säger fel namn. Plockar fram fel saker och står där handfallen. Varför kommer du inte? Du som alltid har så bråttom till mig? Jag kan inte hjälpa förvirringen jag känner när jag inte har dig trampandes runt mina fötter så jag nästan snubblar över dig. Kan inte hjälpa att jag kommer av mig när du inte nästan fäller mig när jag öppnar dörren, för du är så ivrig att komma iväg. Jag rår inte över att jag med blicken letar efter dig när vi vandrar i urskogen. Förväntar mig att du ska komma dundrandes över bergsknallarna bland den vita mossan. Men du kommer aldrig. Och det bränner i bröstet när jag återigen minns. När jag inser du aldrig mer kommer galoppera mig till mötes bland granarna med ditt stora leende.

Jag går till soffan om kvällarna för att kyssa dig godnatt, så som jag alltid gjort, för att inte finna dig där. För att stå där handfallen i de där smärtsamma sekunderna innan jag minns du är borta. Innan jag minns du aldrig mer kommer ligga där ihopkurad med högertassen över ansiktet efter att ha bäddat bland filtarna med minutiös noggrannhet. Och jag går sönder. Jag går sönder och undrar vart du är. För vem ska nu krypa intill mig när ångesten river, med en fuktig nos i min halsgrop och en bestämd tass mot min kind?

Jag kan inte förmå mig till att städa undan efter dig. Inte ens de trasiga bitarna från fällen du älskade att slita i bitar när du var uttråkad. Förmår inte plocka bort din matskål, dina tillskott eller selar. Eller handledskyddet som fortfarande ligger på tv-bänken och skvallrar om dina senaste galenskaper i skogen. Hur ska jag kunna plocka bort det som minner om dig?

Älskade vän, du fattas mig. Och jag är så fruktansvärt rädd att glömma.

Farväl, älskade vän

Jag förstår fortfarande inte. Minnesbilder rasar för mitt inre och jag får för mitt liv inte ihop det. Insikten kommer som i vågor. Tsunamis av flashbacks. Hjärnan försöker sortera. Hjärtat försöket förstå. Du är borta. Du är borta, du är borta, du är borta. Och de finns inget som kan mildra det enorma tomrum du lämnat efter dig. Det var inte såhär det skulle sluta…

Jag försöker för mitt liv greppa vad det var som hände, men någonstans inom mig vet jag att jag antagligen aldrig kommer få veta. Aldrig kommer få svar. Aldrig kommer förstå. Det gick så fort. Fanns ingen förvarning. Du gick från att vara den mest levnadsglada och energiska lilla individ jag mött, till att inte orka mer över en natt. På något sådant hade jag aldrig kunnat förbereda mig. Jag trodde vi hade mer tid. Jag trodde vi hade tid…

I mitt minne spolar jag tillbaks till de tidiga morgontimmarna i torsdags. Jag vet inte vad det var som väckte mig ur min djupsömn, vad det var som framkallade den obeskrivligt starka känslan i mig att någonting var fel och som ledde till att jag steg upp för att titta till er. Jag förstod i samma sekund jag såg dig, liggandes vid badrumsdörren där du aldrig någonsin vilat tidigare, att någonting inte var som det skulle. Jag kunde inte sätta fingret på det. Älskade vän. Jag är så ledsen för att jag bad dig att resa dig upp och gå de där stegen. Jag visste du gjorde det enbart för min skull. Jag kände din smärta. Din trötthet. Jag kände din panik i varje fiber av min kropp när jag bar dig in i bilen till akuten och jag är så ledsen för den smärta jag åsamkade dig när tog på din kropp.

Tack älskade vän, för att du försökte. För att du kämpade dig igenom de där sista dygnen när jag bad dig göra det. För att du inte såg på mig med förebrående ögon när jag bad dig hålla ut lite till. För att du delade med dig av ditt lugn och din kärlek trots din smärta, och väntade in oss.

Tack älskade vän, för att du så tydligt talade om när det var dags att släppa taget. Din ofantliga inre styrka gav mig styrka att välja den väg som var rätt för dig, trots att det krossade mitt hjärta i tusentals vassa bitar. Jag hade velat kämpa. Jag hade velat slåss mot hela världen för att få behålla dig i våra liv. Men du bad mig låta bli. Tack för din ärlighet. För att du i din sista stund i livet omslöt oss med ditt stora, orubbliga lugn innan du gav dig av.

Du har lämnat ett enormt tomrum efter dig, krutgumman min. Saknaden är bottenlös. Men du är fri nu. Och någonstans därborta, på andra sidan regnbågen, kan jag se dig lyckligt springa över snöklädda fjäll med alla de stora själarna, där du hör hemma. För sådan var du. En av dom allra största.

Om en åldrande krutgumma

Jag tänker på det ofta nu. Det smyger sig liksom på, tankarna kring hur livet går sin gilla gång och hur hennes kropp åldras framför ögonen på mig. Den alltmer grånande nosen (har den inte blivit mycket vitare sen sommaren?), den begynnande stelheten i kroppen när hon reser sig efter att ha vaknat på morgonen, hur stor skillnad tillskotten faktiskt gör… Det må inte märkas på energinnivån. Kanske inte heller på det som sitter mellan öronen. Men min lilla krutgumma börjar faktiskt bli gammal… 

Jag känner ofta att Smella kom in i våra liv alldeles för sent. Att jag önskar vi hade haft betydligt längre tid tillsammans än vad vi troligtvis har, för jag vet hon kommer att lämna ett ofantligt tomrum efter sig den dagen hon bestämmer sig för att gå. Och jag känner mig inte redo för något sådant. Men trots det, trots att hon kom till oss sent i livet, så kom hon på något vis just när vi behövde henne. Just när jag behövde henne. Hennes lättsamhet, närhet och enorma tillgivenhet. Hennes stora, outsinliga energi, arbetsvilja och aptit på livet. Jag är så väldigt medveten om att det är delar av henne som i allra högsta grad hjälpt mig framåt under en tid som på många sätt varit den svåraste i mitt liv. Och jag ser hur hon varit ett enormt stöd för Eldar, rent socialt. Ja, hon kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig när hon väljer att gå. 

Det blir onekligen så att man börjar fundera när man står här och bevittnar åldrandet av de fyrbenta vänner man älskar så djupt. Inte bara över livet, men över vad som är rätt. Vad som är riktigt mot min vän och rätt rent etiskt. Vad som är god djurhållning och ansvarsfullt agerande som matte/husse. Vad som egentligen är ett värdigt liv – inte för mig, utan för den fyrbenta individen. Och är jag säker på att alla dessa beslut tas utan att låta mitt ego och mina behov gå före? Det är stora frågor som på intet sätt är särskilt svartvita och som går att vrida och vända på i all oändlighet. Jag tror att jag måste få vrida och vända. Dissekera minsta detalj för att, förhoppningsvis, en dag vara säker på att jag väljer det som är rätt för min vän. Vi är inte där än, kanske inte på många år om vi har tur, men jag behöver den tiden. Behöver förberedelsen, antar jag. Och påminnelsen om att ta till vara på den tid vi har. Den här otroligt flyktiga tiden som jag har privilegiet att dela med dessa fantastiska varelser. För när den dagen kommer så vet jag att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar och jag behöver vara redo att tänka klart, välja rätt för hennes skull, den dagen det sker. 

Kanske är det så att min fenomenalt tokiga krutgumma kom in i våra liv alldeles för sent. Att vi inte får så väldigt många år tillsammans. Men hon kom just när vi behövde henne som mest. Och för det kommer jag alltid att vara henne tacksam.

Tidig morgon i mars

Idag vaknade vi upp till ett vitt landskap. Inte helt utan förvåning, med tanke på den vecka som varit temperaturmässigt. Det har varit idel sol och ofta tvåsiffriga plusgrader. Fjärilar som börjat vakna till liv, blommor som börjat knoppa och pollenallergin har varit på ingång. Och ska jag vara helt ärlig så har jag varit väldigt glad över att våren visat sig. Jag gillar inte det där mellantinget, när det varken är vinter eller vår. När det mest är is och slask och lera – och ständigt växlar i temperaturer.

​Hundarna, nåja Eldar mest, var däremot väldigt förtjusta när jag släppte ut dom strax efter sextiden i morse. Kände mig själv väldigt utvilad vid den tiden och valde därför att stanna uppe med dom. Iaktta dom när de pysslade med sitt i trädgården, medan jag själv bryggde kaffe. Kunde till slut inte motstå att dra på mig min gröna parkas och göra dom sällskap, med kameran i hand. 

Picture

”Kom igen. Ska vi leka, Smella?” Eldars andra försök att starta bus, men Smella är en hejare på att ignorera busiga pojkar när hon själv inte är på humör.

Picture

”Jo men lite vill du väl leka i alla fall?”

Picture

”Helt säker på att du inte vill leka med mig?” Eldar försöker en sista gång, men får onda ögat av Smella, som hellre vill upp i knät och gosa med matte.

Eldar var på bushumör, men Smella tyckte det var en dålig idé. Hon var väldigt tydlig med att hon minsann hellre ville in och kura ihop sig på soffan. Satte sig till slut demonstrativt på trappen och väntade på oss andra. Det fick bli jag som fick leka en stund med Eldar istället. Jag är fortfarande såpass förkyld att jag blir andfådd och yr av att röra mig för mycket, så jag lekte “fånga-benen-leken” med honom, som han går igång riktigt på. På så vis slapp jag röra mig särskilt mycket och lät honom göra jobbet med det vilda skuttandet. Så höll vi på en stund och jag försökte fånga nån enstaka bild med vinvinkeln när jag hade chansen. Däremellan buset blev det mysiga kelstunder och vi pysslade noggrant om varandra. Eldar putsade och pussade på mig, medan jag masserade mjukt och kliade tillbaks. Älskar dom stunderna. Det märks så tydligt att hundarna uppskattar det och jag tror faktiskt det är lika viktigt, lika berikande för dom som det är för mig.

Så småningom blev det frukostdags och därefter har hundarna fått vara en stund i hundgården, på Eldars begäran. Smella hängde såklart på, av lojalitet mer än någonting annat, det är jag säker på. Där har de sedan suttit och spejat ut över skogen tillsammans, boffat lite på grannarna som varit ute och promenerat i skogen med två av de hundar de ibland är jourhem åt. 

Picture

”Åh nej! Du fångade mig! Vänta bara…!”

Picture

”Raaaow, precis där kliar det matte!” Eldar njuter av att bli kliad och putsad i ryggslutet.

Erik har erbjudit sig att ta hundarna på en träningsrunda med kickbiken nu på förmiddagen. Det har redan börjat töa bort, allt det där vita vi vaknade till, så förhoppningsvis kommer väglaget aldrig hinna frysa till is på nytt dom här dagarna. Och det känns faktiskt helt okej för mig. Jag ser hellre att barmarkssäsongen på allvar får börja så vi kan köra regelbundet igen, utan risk för halkolyckor. 

Det blir en sväng till Barkarby idag med för att införskaffa/uppdatera lite utrustning inför resan till Lakavattnet. Marlene har lovat att lära mig hur jag ska binda om släden bland annat, vilket jag ser fram emot, så det ska ordnas lite nytt vad gäller rep och sådant. Nu är det inte alls långt kvar tills vi åker!

Skymningspromenad

Bild

Det är dagen före julafton och ute liknar mer vår än vinter. Temperaturerna är milda, många av fälten är ännu vackert gröna och vi har knappt haft värmen på alls de senaste veckorna. Än mindre dragtränat regelbundet. Istället har det varit långa promenader där Smella fått springa mycket lös för att göra sig av med den värsta överskottsenergin (hon har massor – typen av individ som inte går att promenera trött riktigt), medan Eldar får springa mycket på långlina och flexikopplet. Vi tenderar att hålla oss till skogarna och fälten, där man kan få vara ifred. Jag personligen känner ett stort behov av lugn och utrymme omkring mig just nu, såhär i juletider när hetsen och stressen ofta vibrerar tjock i luften. Jag plockar upp de där atmosfärerna alldeles för lätt annars, kan inte riktigt värja mig och sortera ut.
Bild

De har äntligen tagit in kossorna nu – och öppnar upp alla stängsel mellan de enorma betesmarkerna omkring oss.  Jag älskar den punkten på året då de gör det. Hur det öppnar upp så väldigt mycket fler leder och mark för oss att röra oss på. Allt som oftast är vi dessutom ensamma här, om vi inte möter någon enstaka ryttare. Eller vilt då förstås. 

Gårdagens eftermiddagspromenad bjöd på spänning (som jag i och för sig helst varit utan) när vi fick ett oväntat hundmöte på stigen en bit från vårt hus. Hunden ifråga hade det jobbigt och skällde oavbrutet, något som mina lätt går igång på, så jag valde att gå direkt in i skogen istället för att slippa mötas på den trånga stigen. Eldar låste sig först, så jag fick plocka in honom vid sidan om mig för att få med mig honom de första metrarna och släppa förbi de mötande. Mitt i det här händer något och det tar mig någon nanosekund innan jag först förstår vad som händer när jag ser Eldar sätta av i världens fart in i skogen. Kvar står jag med kopplet i hand och undrar vad f-n som hände – gick kopplet av?! HUR!? Jag är ju så noga med att allting är helt! Nästa tanke är desto jobbigare, för jag vet så väl hur mycket vildsvin och rådjur som rör sig i skogsdungen bakom vårt bostadsområde – och jag är väl medveten om hur mycket Eldar går igång på eventuella spår och synintryck. Hur bristfällig inkallningen är OM han gått in i jakt, för honom kan jag inte bryta så lätt med bara rösten. Särskilt inte lös. Särskilt inte när han är mitt i det. Han försvinner ur sikte på två röda och tusen onda tankar rusar genom mitt huvud när jag ropar efter honom. Det är inte roligt när det är hunden med kottar i öronen som försvinner och att vara så väldigt medveten om att just samma hund älskar friheten och är så väldigt självständig. 

Någonstans i dessa onda tankevurpor får jag en impuls att locka honom till mig istället, för nåt säger mig att han ändå är i närheten men att han inte kommer komma om jag låter sådär rädd och lätt panikslagen när jag ropar. Man låter ju lätt lite arg då, när rädslan slår in. Så jag börjar högljutt stoja, springa upp för en backe och parkoura med Smella som snabbt hänger på – jag slänger godis omkring mig och är sådär jätterolig. Jag ropar på honom en gång, jätteglatt och lägger sen allt fokus på Smella istället. Och innan jag vet ordet av det har Eldar kommit i full fart genom skogen, tvärnitat framför mina fötter, satt sig och stirrar in i mina ögon för att få ta del av godiset och allt det roliga. Den lättnaden jag kände var så enorm att jag blev alldeles knäsvag! Eldar var dessutom mer intresserad av att leka med oss än att springa själv (inte en självklarhet!) och lät sig villigt kopplas igen. Och nej, kopplet hade ju inte gått av utan jag insåg sen att haken måste ha fastnat i mig på nåt vänster när jag plockade Eldar intill mig och åkt upp. Men den promenadstarten var lite FÖR spännande för min smak. Även om det säkert inte varade i mer än fem minuter.

Bild

Resten av promenaden förflöt utan överraskningsmoment – och det var jag tacksam över. När vi tagit oss förbi husen och stallen släpptes Smella lös och Eldar fick gå i flexit (jag har nästan alltid med mig ett vanligt koppel också, för att kunna byta utifall att nåt händer). Det var glada och nöjda hundar som rörde sig över de stora markerna med mig. Så mycket nya dofter att utforska och Smella kunde få sträcka ut ordentligt över vidderna, precis som hon älskar att göra. Omkring oss började det så småningom skymma – det går så fort nu – och vi vände tillbaks hem lagom tills att det började bli mörkt. Det är dessa promenader som är ljuspunkterna just nu, i brist på regelbunden hundkörning. Om man kan hålla Eldar kvar i kopplet vill säga 😉