Ditt röda halsband
Dagarna går och ibland överraskas jag över hur jag tar mig igenom dagarna utan att gå i bitar. Jag vet inte hur, men jag antar att det måste vara så. Att det är min kropp som tagit över och att jag får vila en stund. Att mitt undermedvetna alldeles för väl vet när det är dags för försvaret att sätta in, för det är enda sättet att ta sig framåt. Men jag har inte glömt dig – och jag tror du vet.
Jag lever som vore jag halvt utanför min egen kropp. Där men inte riktigt. Med ena foten utanför. Jag tror inte jag förmår vara helt inuti mig själv för mycket ännu. Inte för långa stunder. För då minns jag. Och bilderna av dig, som jag sist såg dig, blir alltför verkliga. Och jag vet inte än, hur jag ska bli kvitt dom när dom väl kommit. Så jag stannar lite utanför. Ler och skrattar och leker social. Jag är duktig på det, trots allt. Har tränat i tjugonio år. Men jag har inte glömt – och jag vet att du vet.
Men så händer det att jag ändå minns. Kastas runt, obarmhärtigt, som fången mellan hårda vindar. Och jag tänker att om jag blundar och håller andan tillräckligt hårt, tillräckligt länge, räknar till tio-nej, hundra- nej, tiotusen, så kanske jag vaknar och finner jag drömt ändå. Det händer aldrig, men jag försöker likförbannat. För jag vet inte vad annat jag ska göra. Jag blundar, håller andan och fokuserar all energi jag kan uppbåda på de andra två. Hör du alla de gånger jag förväxlar era namn? Ropar efter dig, per automatik? Jag går sönder varje gång. Tyst. Förtvivlat. Bakom det där förvirrade leendet. För jag väntar fortfarande på dig varje morgon och varje kväll. Lyssnar fortfarande efter din svans mot soffan och dina tassar mot golvet. Jag minns exakt hur ljudet av dina tassar lät. Kunde urskilja dom från de andras från andra sidan huset. Och jag minns ännu din säregna doft – hur den var som starkast just där bakom öronen, där din päls var som lenast – men blir inte kvitt rädslan att det minnet en dag ska blekna. Förändras.
Du fattas mig, älskade vän. Du fattas mig. Varje morgon, varje dag och varje ångestladdad timme innan sömnen griper tag. Det brukade vara du som lugnade mig då…