(Hjärn)Spöken

Hon skyggar för postlådorna och stirrar stint på tegelstenarna som ligger uppradade. Barnvagnar är konstiga och förbipasserande, högljudda människor jätteläskiga.  Ja, det spökar onekligen mycket nu och det slår mig hur lätt man glömmer hur det var att ha en liten hemma.

Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom vissa saker – på något vis är det ändå som att minnet gör lite som det vill. Försätter somliga saker i glömska eller åtminstone väldigt långt bak i huvudet. Det tog faktiskt pinsamt lång tid (ja, flera minuter!) för poletten att trilla ned hos mig vad gäller Ratchels nya, märkliga reaktioner på saker och situationer som hör till vardagen för oss annars. Ibland glömmer man faktiskt att hon är rätt liten fortfarande, för hon är på något vis otroligt mogen och klok för sin ålder. Kanske är det särskilt lätt att glömma för att jag jämför med Eldar och hur han var i samma ålder – ja, han var en riktig barnrumpa med enbart kottar i öronen! Men jag insåg häromdagen, efter en sällsynt märklig promenad, att Ratchel ju faktiskt börjat komma in i en ny fas i sin utveckling; en fas som ofta kommer med spöken i släptåg. Hon är nu dryga åtta månader och det är således inte så konstigt ändå att det händer mycket i henne. Där ÄR mycket som SKA hända nu och många månader fram. 

Jag minns mer än väl (nu när jag tänker efter) hur känslig Eldar var i det här utvecklingsstadiet och hur det spökade under varje promenad en ganska lång tid. Det var plastpåsar och träd, människor i fladdriga kläder och afghanhundar (!), buskar och presenningar. Eldar var kanske inte typen som skyggade i första hand, men jag minns hur han stelt och dovt voffade på precis allt som kändes hotfullt och stirrade ut sina spöken under lugg. Många saker var helt enkelt läskiga. Och jag minns mer än väl hur det satte djupa, djupa spår i honom när han just i början av den här fasen i sitt liv blev påflugen och biten av en annan hund. Någonstans kort därefter började hans utfall i koppel mot andra hundar och det eskalerade ett ganska bra tag innan jag fick rätsida på det. Innan jag förstod sambanden och hur jag skulle jobba med det i just Eldars fall. Jag mår fortfarande fysiskt dåligt när jag tänker tillbaks på när allt det där hände och hur det var där i början när jag var alldeles förtvivlad över tillvaron. Jag minns stressen, frustrationen och den enorma sorgen jag ständigt bar omkring på. Och skammen. Idag tror jag att det är mer jag än Eldar som fortfarande bär på dom psykiska ärren, men det har varit otaliga månader och ja, år av arbete för att hjälpa honom förbi det. Och ärligt talat, för att hjälpa mig själv förbi det. Vi får än idag återfall ibland, både han och jag, men vi har kommit oerhört långt under de senaste två åren. Även om jag glömmer det ibland. 

Söker man efter information och pratar med hundfolk därute är det många som menar att det är en oerhört känslig utvecklingsfas som våra hundar går igenom i den här åldern. En fas som på många sätt kan sätta stora spår hos känsligare individer långt in i framtiden – på gott och ont. Man hör att det är fas där de bör besparas så mycket som möjligt från stora, obehagliga händelser och där trygghet är av enorm vikt. Ska jag vara ärlig så bär jag – efter mina erfarenheter med Eldar – på en hel del rädslor kring den här perioden. Jag vill helt enkelt inte göra fel och har så mycket taskiga saker i mitt bagage som färgar mina tankar. Så för mig blir det därför naturligt att vilja ha en plan för hur jag ska hantera eventuella situationer som kan dyka upp – och framförallt en plan för hur jag ska hantera mina egna känslor kring det hela. Hur gör jag för att inte låta mina spöken sätta krokben för oss framöver? Ett utav mina starkaste vapen i sådana här tillfällen är att jag har ett helt ovärderligt bollplank att vända mig till i form av Marlene och Sarah. Och även vetskapen om att jag också har en erfaren och klok uppfödare att vända mig till med tankar och funderingar när jag behöver. Det är så väldigt ovärderligt att ha den tryggheten; för handen på hjärtat så befinner även jag mig i någon form av spökålder ganska ofta. Och jag behöver trygga och lugna mentorer att vända mig till, liksom jag tänker mig att Ratchel behöver och särskilt nu när det händer mycket i hennes lilla huvud och kropp. Lugn, trygghet och många, goda erfarenheter.