Rackarungar och rackartyg

Ja, nog känner vi igen det alltid. Den begynnande tonårsperioden som kommer med stor energi och aptit på rackartyg. Den växande rastlösheten och blicken som letar efter saker att hitta på, äventyr. Det växande behovet av att få röra sig, jobba och få utlopp för det som spritter därinuti.

​Det brukar pratas om den här tiden som ”slyngelåldern” hos våra fyrbenta vänner. Tiden i våra gemensamma liv då vi sliter våra hår och simultant får grå strån. Jag funderar mycket på det där just nu, kanske inte helt otippat. Jag iakttar, analyserar och jämför med tidigare erfarenheter. Både egna och andras. Och jag kan inte riktigt låta bli att fråga mig vad det är med just den här perioden som gör oss så frustrerade? Inte så att jag inte förstår det, vi är trots allt människor allihopa och vi människor är ganska bristfälliga på många vis när det väl kommer till kritan, men vad jag menar är att jag undrar om det inte är så att vi själva många gånger skapar oss större problem än vad det behöver vara? Mig själv inklusive. Jag är den första att säga jag är lika mycket människa som någon annan. Att små problem blir lite väl stora på nära håll ibland.

Det är när jag funderar i sådana här banor som jag hela tiden återkommer till precis en och samma tanke; vi människor – samhället – ställer så förbannat stora krav på våra fyrbenta vänner! Och jag förstår varför de kravfyllda skorna blir alldeles för stora att fylla, alldeles för ofta. Varför våra tonårshundar springer åt motsatt håll när vi ropar, inte tycker vi har dom bästa idéerna och börjar stå upp för sig själva. Jag minns ju hur det var att själv vara i tonåren… Hur det var när känslorna växte sig för stora för ens kropp, när mina föräldrar var det tjatigaste som fanns på jorden och jag hellre ville upptäcka livet på egen hand. Jag minns också rastlösheten. Jag minns jag upplevde vuxenvärlden så fruktansvärt kravfylld och omöjlig att göra nöjd. För fyrkantig. Inte tillräckligt med utrymme eller förståelse. Tråkig. Och jag minns destruktiviteten som fanns i mig om inte energin riktades åt rätt håll. Jag tänker att det är lite likadant med våra unga hundar. Att det inte är så konstigt ändå att de är som de är och gör som de gör, trots att vi är av olika art. Och att vi kommer långt med lite förståelse.

Bild

Att mjukstarta draget med korta powerwalks/jogging när temperaturen tillåter är ett sätt för oss att rikta energin åt rätt håll med både liten och stor hund. Ratchel har redan i sig det som behövs; ett driv och en vilja att jobba. Inga kottar i öronen då inte.


Våra fyrbenta vänner lever i en värld, ett samhälle som inte riktigt är deras och så ofta kräver av dom att inte ens bete sig som sig själva. Att inte reagera och agera som hundar. Människans värld med människans lagar och regler för hur allt och alla ska bete sig. Hur stora skor är inte det att fylla – egentligen – när inte ens vi människor lyckas med det alla gånger? Jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker det här är ett fruktansvärt svårt samhälle att leva i väldigt ofta. Att ramarna är för snäva, kraven (upplevda eller inte) för stora och utrymmet för litet. Må så vara att det nu låter som att jag förmänskligar våra hundar – och det kanske jag gör på sätt och vis – men jag tror faktiskt inte det är helt uppåt väggarna heller, hur jag resonerar. Att det faktiskt ligger något i det.

Jag såg hur Eldar växte och blev tryggare i sig själv från den dagen jag började släppa på kraven att passa in. När jag/vi istället började acceptera den individ han ju faktiskt är, oavsett vad någon annan tycker och tänker. Började utgå ifrån honom istället ifrån mig, någon annan eller omvärlden. Han är på många sätt en helt annan hund att ha att göra med idag. Men det krävdes en vilja att förstå, genuint och ödmjukt. Att inse att vi människor faktiskt inte alltid vet så himla bäst ändå – och särskilt inte när det kommer till hundarnas egna behov. De vet själva och de försöker så ofta tala om det för oss på de vis de kan. Men vi är inte alltid så duktiga på att fånga upp, tyvärr.

Jag bär med mig allt det där idag och särskilt nu när Ratchel är i vad man brukar refera till som slyngelåldern. Alla erfarenheter och upplevelser med Eldar, dom finns där i mig som ständiga påminnelser. Och känslan i mig som säger att kraven behöver släppas snarare än ökas påminner mig dagligen om att räkna till tio istället för att bli upprörd över bagateller. Över en trasig sko eller omkullvält kruka, som inget egentligen har någon betydelse. Över att en ung hund har betett sig som just en hund i en människovärld full av människosaker och människoregler. Jag gör med kraven som sig bör när man köper nya skor för att inte få skoskav; värmer och utvidgar och går in så de bli lite större och en dag passar bättre. Påminner mig själv om att energi behöver riktas och tonåringar förstås och älskas extra mycket. Och jag skänker en tacksam tanke till universum över att jag ens har en busig (och helt normal och fantastisk) unghund som hittar på alla rackartyg och fyller dagarna med så mycket glädje, skratt och kärlek. Rackartygen blir så väldigt obetydliga i det stora hela. (Alla dessa rackartyg gör också att det känns som att Smella finns lite närmare oss om dagarna, det hade varit outhärdligt tomt utan en tokig liten individ som hittade på hyss härhemma. Hon var en hejare på det…)

Bild

Ratchels favorithyss: sno grejer att tugga på o gömma 😉

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *