Skymningspromenad

Det är dagen före julafton och ute liknar mer vår än vinter. Temperaturerna är milda, många av fälten är ännu vackert gröna och vi har knappt haft värmen på alls de senaste veckorna. Än mindre dragtränat regelbundet. Istället har det varit långa promenader där Smella fått springa mycket lös för att göra sig av med den värsta överskottsenergin (hon har massor – typen av individ som inte går att promenera trött riktigt), medan Eldar får springa mycket på långlina och flexikopplet. Vi tenderar att hålla oss till skogarna och fälten, där man kan få vara ifred. Jag personligen känner ett stort behov av lugn och utrymme omkring mig just nu, såhär i juletider när hetsen och stressen ofta vibrerar tjock i luften. Jag plockar upp de där atmosfärerna alldeles för lätt annars, kan inte riktigt värja mig och sortera ut.

De har äntligen tagit in kossorna nu – och öppnar upp alla stängsel mellan de enorma betesmarkerna omkring oss.  Jag älskar den punkten på året då de gör det. Hur det öppnar upp så väldigt mycket fler leder och mark för oss att röra oss på. Allt som oftast är vi dessutom ensamma här, om vi inte möter någon enstaka ryttare. Eller vilt då förstås. 

Gårdagens eftermiddagspromenad bjöd på spänning (som jag i och för sig helst varit utan) när vi fick ett oväntat hundmöte på stigen en bit från vårt hus. Hunden ifråga hade det jobbigt och skällde oavbrutet, något som mina lätt går igång på, så jag valde att gå direkt in i skogen istället för att slippa mötas på den trånga stigen. Eldar låste sig först, så jag fick plocka in honom vid sidan om mig för att få med mig honom de första metrarna och släppa förbi de mötande. Mitt i det här händer något och det tar mig någon nanosekund innan jag först förstår vad som händer när jag ser Eldar sätta av i världens fart in i skogen. Kvar står jag med kopplet i hand och undrar vad f-n som hände – gick kopplet av?! HUR!? Jag är ju så noga med att allting är helt! Nästa tanke är desto jobbigare, för jag vet så väl hur mycket vildsvin och rådjur som rör sig i skogsdungen bakom vårt bostadsområde – och jag är väl medveten om hur mycket Eldar går igång på eventuella spår och synintryck. Hur bristfällig inkallningen är OM han gått in i jakt, för honom kan jag inte bryta så lätt med bara rösten. Särskilt inte lös. Särskilt inte när han är mitt i det. Han försvinner ur sikte på två röda och tusen onda tankar rusar genom mitt huvud när jag ropar efter honom. Det är inte roligt när det är hunden med kottar i öronen som försvinner och att vara så väldigt medveten om att just samma hund älskar friheten och är så väldigt självständig. 

Någonstans i dessa onda tankevurpor får jag en impuls att locka honom till mig istället, för nåt säger mig att han ändå är i närheten men att han inte kommer komma om jag låter sådär rädd och lätt panikslagen när jag ropar. Man låter ju lätt lite arg då, när rädslan slår in. Så jag börjar högljutt stoja, springa upp för en backe och parkoura med Smella som snabbt hänger på – jag slänger godis omkring mig och är sådär jätterolig. Jag ropar på honom en gång, jätteglatt och lägger sen allt fokus på Smella istället. Och innan jag vet ordet av det har Eldar kommit i full fart genom skogen, tvärnitat framför mina fötter, satt sig och stirrar in i mina ögon för att få ta del av godiset och allt det roliga. Den lättnaden jag kände var så enorm att jag blev alldeles knäsvag! Eldar var dessutom mer intresserad av att leka med oss än att springa själv (inte en självklarhet!) och lät sig villigt kopplas igen. Och nej, kopplet hade ju inte gått av utan jag insåg sen att haken måste ha fastnat i mig på nåt vänster när jag plockade Eldar intill mig och åkt upp. Men den promenadstarten var lite FÖR spännande för min smak. Även om det säkert inte varade i mer än fem minuter.

Resten av promenaden förflöt utan överraskningsmoment – och det var jag tacksam över. När vi tagit oss förbi husen och stallen släpptes Smella lös och Eldar fick gå i flexit (jag har nästan alltid med mig ett vanligt koppel också, för att kunna byta utifall att nåt händer). Det var glada och nöjda hundar som rörde sig över de stora markerna med mig. Så mycket nya dofter att utforska och Smella kunde få sträcka ut ordentligt över vidderna, precis som hon älskar att göra. Omkring oss började det så småningom skymma – det går så fort nu – och vi vände tillbaks hem lagom tills att det började bli mörkt. Det är dessa promenader som är ljuspunkterna just nu, i brist på regelbunden hundkörning. Om man kan hålla Eldar kvar i kopplet vill säga 😉