Kategori: Hundgården

Nya hundgården; berikning

Nu har det gått snart två veckor sedan nya hundgården stod färdig. Sektionerna och gruset hade knappt kommit på plats innan jag började pyssla och konka på diverse berikningsinslag. Jag kan inte hjälpa det – det är så himla roligt! Ännu ska det byggas en mer ordentlig koja men i övrigt är det mesta färdigt. 

Min plan var initialt att Kit och Sally skulle få bo därinne, men Kit har uttryckt sin bestämda önskan att få bo i den äldre hundgården. Han känner sig hemma där och med tanke på den omställning som det redan är för honom med en flytt så känns det inte mer än rätt att han ska få hundgården där han så tydligt känner sig trygg. Som om det var förutbestämt så har dessutom Eldar visat tydligt att han föredrar den nya hundgården. Den är lite öppnare och ger en större överblick av trädgården jämfört med den äldre hundgården, vilket jag tror Eldar föredrar. Han är en hund som tycker om att ha koll. 

Där har de nu varit på dagarna då jag jobbat. Initialt har tjejerna bott inne hos Kit och Eldar ensam i hundgården jämte. Min tanke har varit att tjejerna, som är väldigt lättsamma, och Kit ska få skapa lite tajtare relationer samtidigt som Eldar nu i början får tillräckligt med utrymme för att få vänja sig vid den nya flockmedlemmen utan att det ska kännas jobbigt för vare sig honom eller Kit. Det har fungerat riktigt bra. Hundarna har varit jättenöjda och alla verkar trivas. Tjejerna har dessutom börjat sova ute hos Kit denna veckan, vilket har funkat över förväntan bra. De har ju bott ute ”på riktigt” förr i livet, så det är egentligen inte någon större övergång för dom, men det är alltid en omställning när rutiner bryts. Eldar har dock inte velat sova ute, så det slipper han. Den hunden är och har väl kanske aldrig varit riktigt som dom andra 😉

Här kommer lite bilder från den nya hundgården, tagna när den inte var helt färdig men nästan. 

Bild

Hundgården är ännu inte 100% färdig men nu börjar det verkligen likna nåt.

Bild

Utkiksplatser och platåer är mycket uppskattat bland våra hundar. I träden och takstolpen hänger kongar och annat skoj att gömma gotte i eller leka/slita/dra i för busiga vovvar.

Bild

Eldar i den högt uppskattade provisoriska kojan. Här ligger han gärna och spanar på sina ägor.

Bild

En tredjedel av nya hundgården utgörs av trall.

Bild

Avancerad godisgömma för gottegrisar. Fodersök är en mycket uppskattad aktivitet varma dagar.

Bild

Vyn inifrån den äldre hundgården, som är till hälften under tak och med trall. Och så Kit på sitt kojtak, såklart. Denna hundgård har jag planer på att uppdatera lite senare i sommar.

Berikningsnörderi

Det här med berikning är någonting jag tycker är oerhört roligt och spännande. Själva begreppet berikning handlar om det vi idag genom forskning vet om djurs behov av att få utlopp för sina medfödda, naturliga beteenden. Det vill säga beteenden som de skulle haft för sig om de levde opåverkade av människan. Beteenden som att leta/jaga föda, flockgemenskap, gräva, gömma sig, etc. Här ser man inte enbart till djurart (hund i vårt fall), utan bryter ned det till rasspecifikt och ytterligare till individ.

Berikning är ett ganska stort och spännande ämne som jag lätt nördar ned mig i. För några år sedan hade jag ingen aning om vad det innebar och trodde nog det var synonymt med aktivering, men ju mer jag lärt mig om skillnaderna, desto större fördelar ser jag med att lägga krut på att finna vägar att berika hundarnas vardag. Idag försjunker jag ofta i tankar när jag iakttar hundarna lite på avstånd. Vad gör dom när de ”bara” är hundar oberoende av mig? Hur kan jag skapa miljöer och situationer som berikas deras liv? Som främjar deras naturliga beteenden och ger mental såväl som fysisk stimulans? Hur kan jag se till att de får utlopp för dessa beteenden även när jag inte är med dom, så att deras vardag blir intressant även när jag är på jobbet och inte fysiskt närvarande? 

Bild

Berikning kan göra stor skillnad för hundar som bär på stress. Eldar är en individ som det gör mycket skillnad för att tänka berikning, snarare än aktivering. Där berikning skapar en lugn och harmonisk kille, skapar för mycket aktivering lätt en frustration och stress.

När jag planerar våra hundgårdar lägger jag ned väldigt mycket tanke och energi på att skapa intressanta miljöer för hundarna. Att en hundgård ska vara miljöberikad står faktiskt även i Jordbruksverkets bestämmelser. Det gäller framförallt när hundarna bor i hundgård mer permanent och det är lite öppet för tolkning vad man menar med just miljöberikning och i vilken grad det ska finnas. Oavsett om mina egna hundar inte bor i hundgård dygnet runt så känns den här punkten väldigt viktig för mig. Om det någonsin kommer en dag då en kontrollant kikar in på vår tomt så vill jag att de ska utbrista ”men oj, vilka fina och spännande hundgårdar!” och lämna oss med ett positivt intryck. Jag kanske skriver det med en lätt skämtsam ton, men jag menar det faktiskt. 

För något år sedan kikade jag in på Mushing Rocks blogg och hittade en så himla smart skiss över de hundgårdarna hon planerade. När vi nu står med bygget av vår nästa hundgård kom jag att tänka på just den skissen och inspirerades att göra en egen. Inte bara för att det är roligt, men för att det ger mig en väldigt bra och tydlig bild av vad jag har för idéer som är bra, samt gör det tydligt för mig om jag behöver tänka om. Om något saknas till exempel. 

Hemma har jag tre ganska olika individer, om än inom samma ras, som alla har sina preferenser, styrkor och svagheter. Nån behöver kanske jobba på balansen och tycker det är roligt att leta efter sin mat, en annan älskar att sitta högt upp och observera omvärlden i timmar, en tredje älskar att slita, tugga och dra i saker. När vi flyttade in i huset låg Eldar ofta nedgrävd bland lavendelbuskarna som växte runt dammen, så jag planterade helt enkelt lavendel i hundgården under den perioden då vi vande in honom vid den. I bakhuvudet fanns ett minne om en artikel jag läst där man skrivit om örters inverkan på djur, där just lavendel listats som lugnande för både hundar och människor. Ja, jag vill helt enkelt att där ska finnas möjlighet för samtliga individer att trivas och utmanas i hundgårdarna. 

Bild

Min nuvarande mindmap över hundgårdarna – både den existerande och den vi bygger på.

Funderar du över hur du kan jobba mer med berikning i din och hundarnas vardag? Här är några punkter du kan tänka på:

  • Vad har din hund för naturliga beteenden och behov?
  • Vad har din hund för rasspecifika behov? 
  • Vad har individen för behov? Vilken typ av berikning är intressant med tanke på personlighet, ålder, fysik och kön?
  • Finns det beteenden/behov din hund inte får utlopp för i vardagen? (Ex. jakt/leta upp sin föda) Kan du på något sätt ersätta dessa?


Mer om just berikning och hur jag jobbar med det hittar du under kategorin ”Berikning” här i högra sidan av bloggen. 

Hundgårdsrutiner och nybygge

Vi börjar allt mer komma in i en bra rutin med hundarna och ensamheten, nu när jag börjat jobba mer regelbundet igen. Det är fortfarande lite av en invänjningsperiod för framförallt Sally, men jag måste säga hon är fantastiskt duktig och framstegen kommer väldigt snabbt. Det är nu inga långa perioder de är ensamma då jag sällan jobbar hela dagar, men det är givetvis en omställning från det att jag varit hemma till stora delar i vinter. Vi har såklart också fördel av att Sally faktiskt växte upp i hundgård med mamma och syskon, så helt främmande har det ju inte varit.

Ratchel stortrivs därute i hundgården, vilket färgar av sig mer och mer på Sally. Vi har ju en övervakningskamera uppsatt och det är väldigt skönt att kunna titta till dom emellanåt, bara för att liksom se så allt är okej. De har allt oftare fått frukosten därute, ofta gömd så de får söka efter den och det märks att det ökar värdet på hundgården en hel del. Tjejerna är ju båda matglada och tycker det är roligt med fodersökslekarna jag hittar på, så de håller sig hyfsat sysselsatta. 

Eldar trivs bättre inne så i dagsläget har han faktiskt fått precis som han vill; hela vår säng för sig själv att ta sovmorgon i. Den hunden är utan tvekan en sjusovare. Och så länge jag inte jobbar heldag så går det ju alldeles utmärkt. Det viktigaste är trots allt att han är nöjd. 

Förra veckan fick vi äntligen hem sektionerna vi beställt till den nya hundgården. Ja, vi valde faktiskt att beställa färdiga sektioner den här gången, även om jag rent estetiskt hade föredragit att båda hundgårdarna sett likadana ut i grunden. Men jag måste säga det är galet smidigt med färdiga sektioner ändå, framförallt med tanke på att de är lika lätta att plocka ned (till exempel vid en flytt) som de är att sätta upp. Vill man ha upp en bra hundgård smidigt och snabbt så är det helt klart att föredra! 

I helgen började Erik fixa och dona med nya hundgården medan jag jobbade. Det största jobbet kommer helt klart vara att jämna ut och fixa till marken i bakre änden av hundgården, så det är där vi bestämt oss för att lägga den stora energin. Det syns ju inte på bilden, men den kommer byggas som ett tjockt L längsmed den gamla hundgården. Själv längtar jag tills jag får börja inreda såklart. Huvudet är fullt av berikningsidéer jag vill testa och på listan står också nya hundkojor. 

Bild

Sally och Ratchel har verkligen funnit varandra. De trivs inte bara i hundgården samman utan gör det mesta tillsammans även i övrigt.

Hundgårdsliv & tankar i vårsol

Det har nu gått två veckor sedan jag på allvar började vänja in hundarna (mest Eldar) vid att vistas i hundgården under de timmar jag är iväg och jobbar. Det har varit två veckor av oro och stress – men en oro och stress som avtagit för var dag som gått och istället ersatts av lättnad, frihetskänslor och insikter. Jag är så glad över de väldigt tydliga indikationerna vi har på att hundarna faktiskt trivs! Varje gång jag checkar in via övervakningskameran (både Erik och jag har gjort det med jämna mellanrum) är det lugnt. Dom sitter och spanar över skogen, vilar, pysslar om varandra och verkar allmänt nöjda. Eldar sitter allt mindre vid nätet och är uttråkad utan verkar ha anpassat sig rätt snabbt vid den nya rutinen. Även grannarnas rapporter tyder på att hundarna är lugna; de märker knappt av att hundarna är ute i hundgården – vilket de nog skulle göra om Eldar var uttråkad då han tenderar att låta mer då. Och lugnet i mina hundar varje gång jag kommer hem tyder på detsamma; de har det faktiskt bra där i hundgården.
Faktum är att både Eldar och Smella känns mer tillfreds. Mer mentalt stimulerade efter timmarna i hundgården, än en dag med mig på jobbet eller efter att ha varit inomhus (då rastade vid lunch givetvis). Kanske är det inte så konstigt. Det är troligtvis avsevärt mycket roligare, mer intressant och mer berikande att få vara utomhus där de kan spana på djur som rör sig i skogen, sola sig i den första vårsolen, gräva och tugga, bädda ned sig i halmen och göra ifrån sig när de behagar. Och hundarna sover helt klart mindre när de är ute i hundgården, jämfört med inomhus. Självklart blir de tröttare av det. De äter också mycket bättre – särskilt Eldar som ju alltid varit lite ojämn i aptiten förr. Numera äter han alltid upp sin mat. Kommer till och med och påminner om den, om han tycker det dröjer för länge. Smella håller vikten bättre, trots att jag ökat både hennes och Eldars fodergiva nu. Det kräver såklart mer energi i kroppen för att reglera temperaturen och jag gissar att de rör sig mer än de skulle göra om de var inomhus. 

Det känns helt enkelt som att vi alla är mer nöjda och har vunnit på det här konceptet! Vilket är en fantastiskt härlig känsla. Jag känner – sakta men säkert – hur känslan av skuld och av att vara otillräcklig avtar i takt med hur bra jag märker att det faktiskt fungerar. I takt med att jag för varje dag kommer lite längre i min insikt kring hur hundarna har det bra och trivs med de nya rutinerna. Och just den känslan är något som betyder oerhört mycket för mig, för jag har alltid burit omkring på en känsla av att inte räcka till, en känsla av skuld. Sådant kan suga mycket energi ur en människa. Särskilt om man samtidigt är en person med mycket höga krav på sig själv. Krav som i ärlighetens namn kanske inte alltid är så realistiska. 

Idag, efter att jag kom hem från jobbet och välkomnades av kärleksfulla polarisar och deras viftande svansar, satt jag en lång stund på trappen och funderade med en kaffekopp i handen medan hundarna lekte kring dammen. Jag gjorde en liten resa i tiden – tillbaks till de gångerna jag besökte Marlene och Yabasta-flocken där i början av vår vänskap. Det känns som hundra år sedan, som om de alltid har varit en stor, livsviktig och naturlig del av mitt liv. Det är en väldigt märklig känsla när jag inser det bara är två år sedan. Så mycket har hänt sedan dess. Mötet med Marlene och flocken var början på en ny tid i livet för mig, för oss. En tid där jag plötsligt kommit in i en helt ny bana vad gäller livet med hund (och mycket mer än så faktiskt), en bana som är betydligt mer avslappnad och tillåtande. Mot både människa och hund. Från den där första påsken vi spenderade i Björkliden med henne och flocken, ur de många samtalen och upplevelserna vi delat sedan dess, har min syn på hunderiet förändrats ganska mycket. Eller vuxit, är kanske ett mer korrekt ord. Utvecklats. Mina tankar började ändra riktning, mina drömmar och min syn på hur jag vill leva med mina hundar började ta en mer tydlig form. Och jag insåg idag, när jag satt där i den första riktiga vårsolen på trappen, att vi faktiskt inte är så långt ifrån det där livet längre. Inte riktigt framme, men otroligt nära. 

Inskolning för människa & hund

Det är en förändringarnas tid. Ja, ärligt talat har det ju varit det länge nu, på de allra flesta plan i livet. De senaste två åren har handlat helt om att förändra mitt liv och kanske framförallt mitt sätt att SE på mitt liv, mig själv och på vad som är verkligt viktigt. Alla dessa förändringar har också krävt av mig att ta ett steg tillbaks, få distans och börja skala bort de aspekter i mitt liv som tagit mer energi än de gett. Jag har behövt ta mig många rejäla funderare och beslut jag inte alltid känt mig helt redo att ta, men som behövt tas. Och jag har behövt lägga många planer och aktiviteter på is för att ägna mig åt det mest basala och det som ligger högst på priolistan. Saker som mitt mående (det mentala och definitivt det fysiska), min lilla familj och att komma på fötter igen – och komma tillbaks till arbetslivet.

Därav har bloggen hamnat på paus-listan. För att det inte varit så fruktansvärt viktigt, när det väl kommit till kritan. Och för att jag nog nånstans upplevde en viss press att prestera. En press jag verkligen inte varit i behov av. Ibland har jag saknat skrivandet; ljudet och känslan av att låta fingrarna spela över tangenterna och se hur orden formas där på skärmen. Det är något väldigt terapeutiskt med det, på ett sätt. Men jag tror också att jag har BEHÖVT känna den saknaden. Jag har behövt längta lite efter att skriva igen – och det har jag gjort en tid nu, men orken har inte riktigt funnits nu när jag börjat jobba igen. Det tar väldigt mycket på mina krafter att vara tillbaks i arbetslivet, att åka kommunalt och samla på mig så mycket intryck. Det tar tid att processa.
Bild

Eldar och Smella får ofta jobba för sin frukost. Här är en favoritvariant.

En av de stora förändringarna i våra liv nu är att jag från denna vecka börjar jobba fem dagar i veckan igen. Jag har precis påbörjat en fast tjänst (på samma hunddagis där jag har jobbat extra sen i höstas) och idag började min inskolning vad gäller längre dagar och nya arbetsuppgifter, då jag nu sitter på en ansvarspost. Det känns jätteroligt, men skrämmer mig också mycket. Jag vet inte hur mycket jag orkar och det är det vi nu i vår ska ta reda på. Jag har ett otroligt fint stöd från både kollegor och arbetsgivare och det är en enorm lättnad.

För hundarna innebär det givetvis också förändringar. Tidigare har jag ju alltid jobbat kvällar och på så vis har jag och Erik gått om varandra mycket; och hundarna har sällan behövt vara ensamma längre stunder på vardagarna. Både Eldar och Smella är lyckligtvis rätt chill vad gäller ensamhet, särskilt om de är tillsammans. Men det handlar inte längre om två-tre timmar om dagen, utan från denna vecka går vi in i mer normala arbetsdagar för min del och jag och Erik jobbar numera nästan samma tider. Det innebär för hundarna att de nu för första gången kommer behöva vänja sig vid att inte alltid ha oss omkring sig och vi genomgår just nu en liten prövoperiod.
Bild

En busig Eldar med favoritleksaken

Nu jobbar jag ju som sagt på ett hunddagis; jag KAN ta med mig hundarna. Och det är ju fantastiskt! Men ska jag vara helt ärlig så är det inte optimalt; inte för mig och inte för Eldar. Stressen ökar markant för både honom och mig när han varit med. Inte för att han inte sköter sig; båda två är absolut inga problem att ha med sig inne på dagis; men för att han liksom jag är så otroligt stress- och intryckskänslig. För hans del innebär det att han samlar på sig enorma mängder stress när vi är ute på promenader då vi befinner oss mitt i Solna centrum. Det är massor av hundmöten (nej, man kommer inte riktigt undan), massor av ljud, synintryck, dofter, människor, nya platser… Och för mig innebär det att min enda lediga tid på arbetsdagen går åt till att försöka hantera hans – och min – stress, när jag egentligen behöver använda den tiden till enbart återhämtning och stresshantering för egen del. Och en tokstressad matte plus en tokstressad hund, det är liksom inte den bästa kombon. Det bäddar för situationer där vi båda misslyckas, vilket känns otroligt dumt. Vi flyttade ut från innerstan av en (okej, många!) anledning… 

Alternativet vi denna vecka har börjat prova mer på allvar är hundgården. Smella är ju absolut inga problem; hon är ju van och trivs bra därinne. Eldar trivs egentligen också helt okej, MEN han har haft en tendens att bli himla uttråkad. Det vill säga, han börjar hitta på sätt att roa sig själv – som att tugga lite på gunnebot till exempel. Och han har vid ett tillfälle faktiskt lyckats ta sig ut när vi var iväg i drygt 20 minuter med bilen. Vi fick sätta nytt nät, säkra ännu mer. Det har såklart gjort mig väldigt nojig och osäker kring att ha honom i hundgård för länge (kom nu ihåg att jag också i perioder går runt med mycket ångest och hjärnspöken som det är pga utmattningen) eftersom jag, handen på hjärtat, är SKITRÄDD att han ska lyckas rymma och något olyckligt ska hända. När det kommer till sådana här saker; saker som rör hundarna och säkerhet; har jag ett enormt kontrollbehov. Det kan uppta nästan all min tankekraft, ärligt talat, när jag inte känner jag har kontroll över situationen. Och i längden är det något som bokstavligen slukar min energi. 
Lösning; vi har monterat en övervakningskamera över hundgården. En kamera som jag kan kontrollera via min mobil (Erik med) och som tillåter mig att känna en viss trygghet då jag kan checka in då och då för att se vad som händer därhemma. Rent rationellt kan jag på så sätt avvärja hjärnspöken och katastroftankar. Likväl vill jag inte gå för snabbt fram, det känns viktigt för mig, så nu har vi bestämt att den här veckan blir det bara förmiddagstimmarna i hundgården, sen åker Erik hem på lunchen, rastar dom och så får de vara de sista tre timmarna inomhus. Så får vi jobba oss framåt.

Och det har fungerat riktigt bra! Grannen har till och med rapporterat att hundarna (Eldar) varit både tysta och lugna, vilket känns väldigt skönt att höra. Det ger mig lite hopp om att det här faktiskt ska fungera – och att jag så småningom kommer kunna vila i vetskapen om att hundarna har det bra även när jag är på jobbet. Imorgon försöker vi igen och jag hoppas innerligt att det ska gå lika smidigt som idag.