Inskolning för människa & hund

Det är en förändringarnas tid. Ja, ärligt talat har det ju varit det länge nu, på de allra flesta plan i livet. De senaste två åren har handlat helt om att förändra mitt liv och kanske framförallt mitt sätt att SE på mitt liv, mig själv och på vad som är verkligt viktigt. Alla dessa förändringar har också krävt av mig att ta ett steg tillbaks, få distans och börja skala bort de aspekter i mitt liv som tagit mer energi än de gett. Jag har behövt ta mig många rejäla funderare och beslut jag inte alltid känt mig helt redo att ta, men som behövt tas. Och jag har behövt lägga många planer och aktiviteter på is för att ägna mig åt det mest basala och det som ligger högst på priolistan. Saker som mitt mående (det mentala och definitivt det fysiska), min lilla familj och att komma på fötter igen – och komma tillbaks till arbetslivet.
​
Därav har bloggen hamnat på paus-listan. För att det inte varit så fruktansvärt viktigt, när det väl kommit till kritan. Och för att jag nog nånstans upplevde en viss press att prestera. En press jag verkligen inte varit i behov av. Ibland har jag saknat skrivandet; ljudet och känslan av att låta fingrarna spela över tangenterna och se hur orden formas där på skärmen. Det är något väldigt terapeutiskt med det, på ett sätt. Men jag tror också att jag har BEHÖVT känna den saknaden. Jag har behövt längta lite efter att skriva igen – och det har jag gjort en tid nu, men orken har inte riktigt funnits nu när jag börjat jobba igen. Det tar väldigt mycket på mina krafter att vara tillbaks i arbetslivet, att åka kommunalt och samla på mig så mycket intryck. Det tar tid att processa.

En av de stora förändringarna i våra liv nu är att jag från denna vecka börjar jobba fem dagar i veckan igen. Jag har precis påbörjat en fast tjänst (på samma hunddagis där jag har jobbat extra sen i höstas) och idag började min inskolning vad gäller längre dagar och nya arbetsuppgifter, då jag nu sitter på en ansvarspost. Det känns jätteroligt, men skrämmer mig också mycket. Jag vet inte hur mycket jag orkar och det är det vi nu i vår ska ta reda på. Jag har ett otroligt fint stöd från både kollegor och arbetsgivare och det är en enorm lättnad.
​
För hundarna innebär det givetvis också förändringar. Tidigare har jag ju alltid jobbat kvällar och på så vis har jag och Erik gått om varandra mycket; och hundarna har sällan behövt vara ensamma längre stunder på vardagarna. Både Eldar och Smella är lyckligtvis rätt chill vad gäller ensamhet, särskilt om de är tillsammans. Men det handlar inte längre om två-tre timmar om dagen, utan från denna vecka går vi in i mer normala arbetsdagar för min del och jag och Erik jobbar numera nästan samma tider. Det innebär för hundarna att de nu för första gången kommer behöva vänja sig vid att inte alltid ha oss omkring sig och vi genomgår just nu en liten prövoperiod.

Nu jobbar jag ju som sagt på ett hunddagis; jag KAN ta med mig hundarna. Och det är ju fantastiskt! Men ska jag vara helt ärlig så är det inte optimalt; inte för mig och inte för Eldar. Stressen ökar markant för både honom och mig när han varit med. Inte för att han inte sköter sig; båda två är absolut inga problem att ha med sig inne på dagis; men för att han liksom jag är så otroligt stress- och intryckskänslig. För hans del innebär det att han samlar på sig enorma mängder stress när vi är ute på promenader då vi befinner oss mitt i Solna centrum. Det är massor av hundmöten (nej, man kommer inte riktigt undan), massor av ljud, synintryck, dofter, människor, nya platser… Och för mig innebär det att min enda lediga tid på arbetsdagen går åt till att försöka hantera hans – och min – stress, när jag egentligen behöver använda den tiden till enbart återhämtning och stresshantering för egen del. Och en tokstressad matte plus en tokstressad hund, det är liksom inte den bästa kombon. Det bäddar för situationer där vi båda misslyckas, vilket känns otroligt dumt. Vi flyttade ut från innerstan av en (okej, många!) anledning… 

Alternativet vi denna vecka har börjat prova mer på allvar är hundgården. Smella är ju absolut inga problem; hon är ju van och trivs bra därinne. Eldar trivs egentligen också helt okej, MEN han har haft en tendens att bli himla uttråkad. Det vill säga, han börjar hitta på sätt att roa sig själv – som att tugga lite på gunnebot till exempel. Och han har vid ett tillfälle faktiskt lyckats ta sig ut när vi var iväg i drygt 20 minuter med bilen. Vi fick sätta nytt nät, säkra ännu mer. Det har såklart gjort mig väldigt nojig och osäker kring att ha honom i hundgård för länge (kom nu ihåg att jag också i perioder går runt med mycket ångest och hjärnspöken som det är pga utmattningen) eftersom jag, handen på hjärtat, är SKITRÄDD att han ska lyckas rymma och något olyckligt ska hända. När det kommer till sådana här saker; saker som rör hundarna och säkerhet; har jag ett enormt kontrollbehov. Det kan uppta nästan all min tankekraft, ärligt talat, när jag inte känner jag har kontroll över situationen. Och i längden är det något som bokstavligen slukar min energi. 
Lösning; vi har monterat en övervakningskamera över hundgården. En kamera som jag kan kontrollera via min mobil (Erik med) och som tillåter mig att känna en viss trygghet då jag kan checka in då och då för att se vad som händer därhemma. Rent rationellt kan jag på så sätt avvärja hjärnspöken och katastroftankar. Likväl vill jag inte gå för snabbt fram, det känns viktigt för mig, så nu har vi bestämt att den här veckan blir det bara förmiddagstimmarna i hundgården, sen åker Erik hem på lunchen, rastar dom och så får de vara de sista tre timmarna inomhus. Så får vi jobba oss framåt.

Och det har fungerat riktigt bra! Grannen har till och med rapporterat att hundarna (Eldar) varit både tysta och lugna, vilket känns väldigt skönt att höra. Det ger mig lite hopp om att det här faktiskt ska fungera – och att jag så småningom kommer kunna vila i vetskapen om att hundarna har det bra även när jag är på jobbet. Imorgon försöker vi igen och jag hoppas innerligt att det ska gå lika smidigt som idag.