Hundgårdsliv & tankar i vårsol
Det har nu gått två veckor sedan jag på allvar började vänja in hundarna (mest Eldar) vid att vistas i hundgården under de timmar jag är iväg och jobbar. Det har varit två veckor av oro och stress – men en oro och stress som avtagit för var dag som gått och istället ersatts av lättnad, frihetskänslor och insikter. Jag är så glad över de väldigt tydliga indikationerna vi har på att hundarna faktiskt trivs! Varje gång jag checkar in via övervakningskameran (både Erik och jag har gjort det med jämna mellanrum) är det lugnt. Dom sitter och spanar över skogen, vilar, pysslar om varandra och verkar allmänt nöjda. Eldar sitter allt mindre vid nätet och är uttråkad utan verkar ha anpassat sig rätt snabbt vid den nya rutinen. Även grannarnas rapporter tyder på att hundarna är lugna; de märker knappt av att hundarna är ute i hundgården – vilket de nog skulle göra om Eldar var uttråkad då han tenderar att låta mer då. Och lugnet i mina hundar varje gång jag kommer hem tyder på detsamma; de har det faktiskt bra där i hundgården.
Faktum är att både Eldar och Smella känns mer tillfreds. Mer mentalt stimulerade efter timmarna i hundgården, än en dag med mig på jobbet eller efter att ha varit inomhus (då rastade vid lunch givetvis). Kanske är det inte så konstigt. Det är troligtvis avsevärt mycket roligare, mer intressant och mer berikande att få vara utomhus där de kan spana på djur som rör sig i skogen, sola sig i den första vårsolen, gräva och tugga, bädda ned sig i halmen och göra ifrån sig när de behagar. Och hundarna sover helt klart mindre när de är ute i hundgården, jämfört med inomhus. Självklart blir de tröttare av det. De äter också mycket bättre – särskilt Eldar som ju alltid varit lite ojämn i aptiten förr. Numera äter han alltid upp sin mat. Kommer till och med och påminner om den, om han tycker det dröjer för länge. Smella håller vikten bättre, trots att jag ökat både hennes och Eldars fodergiva nu. Det kräver såklart mer energi i kroppen för att reglera temperaturen och jag gissar att de rör sig mer än de skulle göra om de var inomhus.
Det känns helt enkelt som att vi alla är mer nöjda och har vunnit på det här konceptet! Vilket är en fantastiskt härlig känsla. Jag känner – sakta men säkert – hur känslan av skuld och av att vara otillräcklig avtar i takt med hur bra jag märker att det faktiskt fungerar. I takt med att jag för varje dag kommer lite längre i min insikt kring hur hundarna har det bra och trivs med de nya rutinerna. Och just den känslan är något som betyder oerhört mycket för mig, för jag har alltid burit omkring på en känsla av att inte räcka till, en känsla av skuld. Sådant kan suga mycket energi ur en människa. Särskilt om man samtidigt är en person med mycket höga krav på sig själv. Krav som i ärlighetens namn kanske inte alltid är så realistiska.
Idag, efter att jag kom hem från jobbet och välkomnades av kärleksfulla polarisar och deras viftande svansar, satt jag en lång stund på trappen och funderade med en kaffekopp i handen medan hundarna lekte kring dammen. Jag gjorde en liten resa i tiden – tillbaks till de gångerna jag besökte Marlene och Yabasta-flocken där i början av vår vänskap. Det känns som hundra år sedan, som om de alltid har varit en stor, livsviktig och naturlig del av mitt liv. Det är en väldigt märklig känsla när jag inser det bara är två år sedan. Så mycket har hänt sedan dess. Mötet med Marlene och flocken var början på en ny tid i livet för mig, för oss. En tid där jag plötsligt kommit in i en helt ny bana vad gäller livet med hund (och mycket mer än så faktiskt), en bana som är betydligt mer avslappnad och tillåtande. Mot både människa och hund. Från den där första påsken vi spenderade i Björkliden med henne och flocken, ur de många samtalen och upplevelserna vi delat sedan dess, har min syn på hunderiet förändrats ganska mycket. Eller vuxit, är kanske ett mer korrekt ord. Utvecklats. Mina tankar började ändra riktning, mina drömmar och min syn på hur jag vill leva med mina hundar började ta en mer tydlig form. Och jag insåg idag, när jag satt där i den första riktiga vårsolen på trappen, att vi faktiskt inte är så långt ifrån det där livet längre. Inte riktigt framme, men otroligt nära.