Kategori: Okategoriserade

Gryningstankar

Ju äldre jag blir desto större blir mitt behov av tystnad. Av lugn och av de stunder där jag får vara bara just precis den jag är. Den jag är bortom allt det där andra; bortom surret, normerna och det sociala spelet. Behovet av att få vara ensam med mina tankar och känslor är kanske ett av mina mest grundläggande behov för att jag ska må bra.

Egentligen har det nog inte någonting alls att göra med åldern. Jag är säker på att jag föddes sådan. Kanske är det bara så att det börjar kännas på riktigt först nu, att jag levt i ett tempo som inte är mitt eget. Att det inte längre går att pressa, trycka ihop och knåda ned det som är jag i ett par skor som är för små. Sådär som man kunde få för sig att göra när man var i de begynnande tonåren och absolut inte ville ha större fötter än storlek 36, för det var inte fint. Kanske är det inte så konstigt att det med tiden börjar skava. Gå hål och blöda. Och kanske är det inte så konstigt att det inte går att bara sätta plåster på i all evighet, för att sedan trycka ned sig i samma för små skor, i tron om att denna gång – ja, men denna gång ska det minsann gå. Nu har jag storlek 36.

Jag tror att jag är en av de där som är lätt att missta för att vara mer extrovert än vad jag i själva verket är. Att man tar fel på grund av hur jag hela livet gömt mig bakom stora ord, magstöd och verbal förmåga. Ordbajseri och leenden. Tar fel för att jag kan vara både öppen, social, framåt och lärt mig av livet att jag måste anpassa mig för att passa in. Så man ser kanske inte att jag i själva verket dör inombords om jag inte får tid eller utrymme att vara ensam. Bortkopplad och nedkopplad. Dör som en mobil som laddar ur och stänger ned utan förvarning, trots att det ser ut att vara femton procent kvar av livslängden på den lilla batteriikonen. 

Min starka längtan till naturen, bergen och vidderna, till utkanten av en liten by med lugnare tempo, kommer ur allt det här. Ur behovet av att få komma närmare min egen levnadstakt. Min puls, så som den är när den inte ständigt pressas. Jag längtar efter att få vakna till tystnad av naturens sort. Bortom stadsbrus, stora vägar och grannar som bor så nära inpå att jag ständigt behöver dela min (uppenbarligen rätt stora) privata sfär med dom. Vill kunna vandra i gryningen utan att höra sirener eller smittas av kollektivtrafikens stressade energi tills jag inte längre hör min själ. Leva där inte bruset förvandlar min hudlöshet till en svaghet.

​Jag längtar efter att få sträcka ut mina fötter och mina tår i skor som inte är trånga och små och andas dåligt. Skor som inte per automatik innebär att jag blir apotekets största plåsterkonsument. Jag längtar H-E-M, helt enkelt. Själsligt. 

Bild

Älskade energibank och vän
Det är även här kärleken för djur kommer in. Kärleken som varit som luft för mig ända sedan barnsben. Kärleken för hundarna, den oändliga. Relationen och samvaron med hundarna ger mig så oerhört stort socialt utbyte – det fyller mitt sociala behov utan att stjäla min energi. De är min portabla powerbank, skänker energi när procenten börjar bli låga. Med hundarna kan jag vara social på mitt vis; vi gör saker samman, är i samma sfär och andas samma luft. Vi skrattar och vi busar, dagdrömmer och filosoferar. Men där är aldrig krav på att jag ska vara annat än mig själv. Något annat än den där med storlek 37,5 och oborstat hår. Och de kräver aldrig av mig att leva i ett tempo som inte är mitt eget. Jag känner mig som vackrast och starkast när jag är med hundarna. Skitig, lerig och levande. När vi delar de där stunderna av samspel under tystnad. 

När jag går där bland de sömndruckna fält som omger mig och min fyrbenta kamrat, i dimman och i gryningen, så känner jag det extra starkt. Den där längtan. Rösten därinne som talar om behovet av att leva i ett habitat jag av naturen är gjord för. Där jag finner näring att blomstra. Där omgivningen talar samma språk och andas med samma rytm. Jag jobbar hårt för att ta mig dit nu. Riktar all energi jag kan uppbåda till att genomföra de förändringar som krävs. Jag kan inte gå mer, i skor av storlek 36.

Yrvädret Sally

Bild

Älskade yrväder. Alltid en orkan i hälarna
För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk – men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa – att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt – och jag förstår det – men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar – för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin ”karriär” – bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Bild

Sally började tidigt träna på att vara först och snabbast 😉 FOTO: Marie Israelsson

Idag, när jag tänker tillbaks, kan jag skratta gott åt de uppfattningar jag en gång hade kring vad en bra draghund var för något. Vad en duktig ledarhund var för något. Vad bra grundmaterial var för något. Herregud, så lite jag visste! Så lite jag hade sett av de där riktiga draghundarna! De där individerna som sticker ut ur mängden, som andas drag, springglädje och arbetslust i varje fiber och där inget kan vara mer belönande eller motiverande än att få sträcka ut, ta i hårdare.

Jag har mött och kört ganska många hundar sedan mitt första möte med draghundsporten. Sett hundar på träning och på tävling, i olika grenar och miljöer. Haft turen att träffa bra mentorer, erfarna förare och få köra sådär hisnande bra hundar. På nära håll fått följa deras utveckling i träning och mot konkurrens. Jag ser på Sally idag och jag fattar. Hon skulle kunna platsa bland dom en dag. Min ettåriga tokstolla till hund. Så oerhört mycket potential och råmaterial det finns i den hunden som jag bär ansvaret att förvalta rätt. Som jag hoppas och ber att vi har förnuftet, fingertoppskänslan och förmågan att göra henne rättvisa. Och som jag önskar att ni alla någon gång får chansen att uppleva det jag upplever med henne.

Höga toppar, djupa dalar

Den här hösten har varit en höst av många stora beslut. Beslut där vissa varit betydligt enklare än andra, men där samtliga på sina vis har varit avgörande. Det har varit en höst som jag, utan att tveka, redan nu kan säga att jag kommer blicka tillbaks till och se som tongivande på fler än ett vis. Tongivande på så vis att det varit en tid kantad av svindlande höga toppar och hänsynslöst djupa dalar på ett vis som kommer vara mycket betydande för Raxeira-flocken. 

Jag är ännu inte redo att berätta öppet om allting som hänt och händer, men tids nog kommer jag vara det. Tills dess kommer det säkert att vara tyst här emellanåt, ibland i längre perioder än andra. Det har skett så mycket nu på kort tid att min själ inte riktigt hunnit ikapp och här sitter jag nu och väntar in den. Väntar och ruvar. 


Den här hösten har jag på flera sätt behövt ta ett steg bak – med hundkörning, med tävling, med viljan och med planerna. Har varit för pressad, för utarbetad, för slagen och känt mig otillräcklig på så många plan. Och min kropp har alltmer sagt ifrån. Krävt återhämtning på ett vis där jag inte haft någonting att egentligen säga till om. Istället har det varit Erik som tagit ett steg fram och åtagit sig det allra största ansvaret för sådant som hundträning och tävlingar och han har gått in för uppgiften på ett sätt som han faktiskt aldrig gjort förr. Det är med en enorm tacksamhet jag iakttagit honom växa i rollen under dessa månader och det är inte utan stolthet jag säger att han har utvecklats väldigt som hundförare. Gått från att ”bara” tycka det är lite roligt, till att verkligen bli helhjärtat engagerad. Han har alltmer börjat ta på sig hundförar-glasögonen där han analyserar, funderar och gör egna, aktiva prioriteringar för att främja hundarnas träning och utveckling. Men kanske har det inte varit förrän han själv börjat uttrycka önskan om att utöka spannet – helst igår – för att kunna satsa mer på körningen, som jag verkligen trott på hans engagemang. Att Erik verbalt uttrycker sådana saker är faktiskt inte så vanligt. Och när han gör det så tar jag honom på orden.

Under hösten har störst fokus varit på att grundträna hundarna  – och framförallt Sally som har körts in. Bygga upp dom, vara noga med deras återhämtning och alltmer börja tänka på hundarna som team. Det är en av de andra stora skillnaderna denna säsong jämfört med förra; vi har fått ihop ett spann. Litet måhända, men ändock ett spann att bygga vidare på – och träningen har således varit därefter. Hundarna får testa positioner, utsätts för olika typer av störningsmoment och utmaningar och det har ganska snart visat sig var de kommer bäst till sin rätt. Det är en spännande historia att iaktta hundarna i olika positioner – för det får man sällan göra på regelbunden basis när man bara har en-två individer. Att få se hundarna arbeta nu innebär ständigt nya insikter. Vi ser styrkor och svagheter tydligare, likheter och olikheter. Och på den vägen fortsätter vi jobba oss framåt. 

Nu går vi en tidpunkt tillmötes i våra liv och vårt hunderi som kommer att förändra mycket för oss. På gott och ont. Jag försöker finna glädje och hopp där jag kan. För även i det mörkaste mörker kan man finna det – de ljusa glimtarna som vittnar om vad som komma skall. Som viskar åt en att inte förlora hoppet. Så jag fortsätter att vänta in min själ där jag sitter och ruvar. Och vänder blicken uppåt mot stjärnhimlen. Mot ljuset. 

Velamsundsdraget 2017

Bild


Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt ”uppvärmnings-tävling” inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten – en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i ”mål”. Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön – spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen – Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem – för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Bild

Team Raxeira’s; Erik med Kit och systerdotter Ratchel.

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka – det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb – och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass 🙂 

Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!

Grattis Ratchel

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst – ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis – ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

Rasspecialen @ Tånga Hed

I helgen som var besökte vi Tånga Hed och årets rasspecial för siberian husky. För oss var det första gången på rasspecialen och, bortsett från medeldistanstävlingarna där jag varit handler åt Yabasta-teamet, har vi nog aldrig sett så många huskies på en och samma plats. Det var hundra anmälda till utställningen och givetvis många fler hundar på plats därtill. Jättekul att uppleva! 

Vi mötte upp Marlene, Catti och hundarna på vägen och åkte större delen av vägen tillsammans. Min tanke hade varit att själv inte ställa ut hundar den här gången, inte ens mina egna tjejer, utan jag hade lejt Erik samt frågat Catti och Marlene om hjälp med ställandet. Själv hade jag planerat att få ta ett steg tillbaks och fota och på sin höjd värma upp hundar utanför ringen, samt vila kroppen (och knoppen) från stress då jag känt ett enormt behov av det. Jag förstod dock snart att det i praktiken inte skulle hålla; med våra egna plus Yabasta-hundarna så hade vi åtta hundar som skulle in i ringen och vi skulle sannolikt få krockar i programmet. Och fler hundar att ställa blev det, som vanligt. Det var bara till att springa 😉

Först ut av våra hundar var Sally som denna gången ställdes i juniorklass. En ganska stor sådan, varav hälften av hundarna bestod utav kullsyskon och kusiner – b.la. Marlenes tik Dolly som är kusin till Sally på både mammas och pappas sida. Jag hade på känn redan när jag såg alla tikar att Dolly skulle ta hem förstapriset i klassen och visst blev det så. Hon blev faktiskt utställningens bästa junior med CK. Grattis Malle! 

Målet för dagen med Sally var att hon skulle ha en trevlig upplevelse och framförallt att hon inte skulle tycka hantering av domaren var läskigt. När vi ställde på Ånnaboda så ville Sally överhuvudtaget inte hälsa på domare Göran Hallberg; hon hade precis börjat komma in i spökåldern och stora, bullriga karlar var för dagen mycket suspekt i hennes ögon. Sedan dess har Sally hunnit landa samt gå igenom sitt första löp och åter blivit en mycket framåt och social tjej. Kanske ännu mer än tidigare. Jag har dessutom lagt extra mycket tid på hanteringen, framförallt tandvisningen och jag hade på känn att det den här gången skulle gå lite bättre. Det gjorde det! Hon fixade hanteringen hur fint som helst och såg ut att trivas bättre i ringen. Stort tack till Catti som gjorde så fint jobb med att ställa henne åt oss <3

Bild

Hanteringen med domare Annika Uppström gick finfint. Men är tandvisningen verkligen så himla nödvändig ändå? undrade Sally när hon fick syn på matte med kameran 😉

Bild

”En finmejslad juniortik i utveckling. Feminint, välskuret huvud. Bra hals och rygg. Något brant kors. Tillräckliga vinklar runtom. Behöver utvecklas mer i förbröstet. Något styva mellanhänder. Rör sig ännu något obalanserat och löst. Sommarpäls. Trevligt temperament.”

Very good, juniorklass. Domare: Annika Uppström


Dagens stora överraskning och glädjebud var Ratchels bedömning i ringen. Ratchel har ställts en gång tidigare i Västerås i våras och kritiken då var väl sådär. Inte dålig, men lämnade mycket att önska. Hon fick ett Good och domaren skämtade om att hon knappt såg ut som en husky; Ratchel var ordentligt urfälld efter löp och de märkliga temperaturväxlingar vi haft under vårvintern. Denna gång lät det annorlunda! 

Trots att Ratchel även nu var i kraftig fällning så berömde domaren hennes pälskvalité, som hon tyckte var alldeles utmärkt. När hundarna skulle placeras tog det väldigt lång tid för domaren att bestämma sig och det var ett par mycket spännande minuter innan hon slutligen bestämde sig för att placera Ratchel på en tredjeplats. Hon förklarade för Marlene – som ställde Ratchel – att hon gärna hade placerat Ratchel högre men för dagen så var de tikarna som placerats etta och tvåa i något bättre form. Jätteroligt att höra, då det faktiskt är någonting vi kan jobba med! 

Ratchel skötte sig alldeles utmärkt i ringen och hade en riktig proffshandler i Malle (tack!). Det var väldigt roligt att få vara publik och se Ratchel på ett annat sätt än jag är van att se henne. Hon är en hund jag annars mest ser rumpan eller knasiga ansiktsuttryck i närbild på 😉 

”Feminin tik av trevlig modell. Välskuret huvud, något brett ansatta öron. Bra hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Goda vinklar bak. Bra ben och tassar. Rör sig med ett bra steg. Utmärkt pälskvalité, men i kraftig fällning. Trevligt temperament!”

Excellent, 3:e placering i unghundsklass. Domare: Annika Uppström

Det verkligen roligt att få se så många fina hundar både i och utanför ringen, samt träffa vänner och bekanta vi inte ser så ofta. Det var också väldigt kul att få träffa uppfödare Marie och Niklas och hela deras lurviga gäng, inklusive en drös släktingar till Sally. Dödstrött var jag när allting var över och vi satte oss i bilen för att resa hem, men vi lämnade Tånga Hed väldigt nöjda med dagen. Jag passade även på att handla in en superfin stakeout och en ny stamlina/fyrspannslina från Swedish Centerlines. Stort tack till Sara och Tobias för fantastisk service, superprodukter och en trevlig pratstund 🙂 Ett varmt tack ska såklart även Marlene och Catti ha för hjälpen med ställandet – och för att ni är världens bästa sällskap. 

Sist men inte minst vill jag också rikta ett stort TACK till rasklubben för det fina arbetet med årets rasspecial. Det är mycket arbete som ligger bakom event som dessa och under den korta tid jag suttit med i Mälardalens styrelse har det blivit allt tydligare hur mycket alla dessa eldsjälar verkligen betyder för att skapa en levande klubb! Det är lätt att underskatta alla de timmar av planering, organisering och fysiskt arbete som läggs ned ideellt av dessa människor som är med och arrangerar tävlingar, utställningar och andra aktiviteter. Så tack för att ni finns, ni som med passion arbetar för vår ras och våra medlemmar! 

Familjen har utökats!

Det är inte utan att det pirrar i magen sådär härligt när jag tänker på säsongen vi har framför oss. Särskilt inte eftersom vi inte bara fått en – utan egentligen två – nya familjemedlemmar denna sensommar. Jag presenterar härmed den ena av våra nya flockmedlemmar:

Danler European Open

Nu ser jag fram emot många roliga äventyr tillsammans med vår nya kompis och det lurviga gänget. Frågar ni mig får hösten och vintern gärna komma nu – vi är så väldigt redo!

Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

Berikning; högmotiverade beteenden

​För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet – jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden. 

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden. 

Bild

Ratchel har alltid älskat området kring dammen här hemma. Det är populärt att balansera på stenarna, leka tafatt i buskagen och vila i skuggan. Numera är dammen tömd och istället har den blivit en ypperlig sänka att gräva i, tycker hundarna.

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren – i det här fallet hundarna – att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra – alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för ”problembeteenden”. För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen – under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår… Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever – alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant – med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

Bild

Alla hundar mår bra av berikning.

I huvudsak kan vi berika våra hundar på två olika vis; via oss själva (hundägaren) eller via miljön den lever i. Aktiviteter såsom jaktträning, vallning, spår, vissa bruksgrenar och dragträning är ett exempel på det förstnämnda. Det vill säga berikning som tillförs då hundägaren direkt är med och agerar. Vissa former av berikning gränsar således till det vi ibland kallar för ”aktivering” – för att hunden genom aktiviteten får utlopp för ett högmotiverat beteende. Men där är skillnad mellan de två begreppen, mellan aktivering och berikning – något jag får återkomma till i ett separat inlägg. Det viktiga med berikning är dock inte vad vi människor upplever eller kallar det, utan vad hunden ifråga får utlopp för och upplever.

Att tillföra berikning via miljön innebär istället att skapa förutsättningar för hundarna att utföra vissa givna beteenden utan vår direkta medverkan. Skillnaden med att berika genom hundarnas miljö är att de i allra högsta grad helt själva kan och får avgöra när och hur dessa beteenden utförs. Valet är deras, men vi ger dom möjligheten. Många gånger är det därför bland den bästa berikningen, eftersom det i störst mån liknar den situation där beteendet skulle komma i vilt tillstånd och för att det hela tiden är på hundens egna initiativ. För hunden är det nämligen också viktigt att ha en känsla av egenkontroll. Berikning ska alltså heller inte skapa en stress i hunden, utan snarare tvärtom. 

Men först av allt, för att överhuvudtaget få till en bra berikning, behöver vi veta vad våra hundars högmotiverade beteenden är för några:

Bild

Födoberikning kan se ut på många olika sätt – här är ett utav dom. Frukt o grönt till frukosten.

Ätbeteenden

Ätbeteenden innebär alla slags beteenden som är relaterade till föda. Exempelvis tuggande, ätande, sorterande, sväljande, smakande, gömma mat, söka mat… Olika individer tenderar att ha olika stora behov av olika aspekter. Vissa har exempelvis ett stort tuggbehov, medan hundar med stor aptit ofta har ett stort sväljbehov, osv.

Idag får de allra flesta hundarna sin mat serverad i skål, en eller två gånger om dagen. Det är ofta samma mat, ex ett visst torrfoder, varje dag vid samma tidpunkt och inga större överraskningar. Den vilda hunden lever knappast så. I det vilda söker och fångar hundarna själva sin föda. De äter inte enbart kött utan rötter, bär och mycket annat som de först måste undersöka om det är ätbart eller inte. De smakar, sliter, gnager, tuggar och sväljer sin föda. De gräver ned den, gömmer den och sparar den till senare. 

Födoberikning är någonting som alla hundar mår bra av, oberoende av ras. Av hälsoskäl är det kanske bäst att inte mixtra för mycket med innehållet av hundens mat då magarna inte alltid tål det, men det finns oändligt många och enkla sätt att göra födan mer intressant för hunden. Även för den som är kräsen!

Exempel: 

  • fodersök – strö ut/göm maten och låt hunden leta upp det. Vill man försvåra så kan man sprida det i högt gräs, i snön, över en lurvig matta eller varför inte gömma det i trädens bark?
  • överraskningar i matskålen som hunden själv får undersöka och sortera ut. T.ex. frukt, grönsaker, matrester, ett kokt ägg, en pinne (nepp, det behöver faktiskt inte vara ätbart)… Det viktiga är inte att den äter upp det nya inslaget, utan att den får undersöka och sortera. 
  • göm maten i en Kong, PET-flaska, kartong eller något annat där hunden får slita och greja för att få sin mat.
  • Ben och andra tuggisar ger hunden utlopp för tugg- och slitbehovet. 
  • Låt hunden gömma sina ätbara skatter o ta fram dom senare (om möjligt).

Jaktbeteenden

Jaktbeteendet handlar inte bara om själva jakten i sig, utan om alla de beteenden som på olika vis är kopplade till jakten. D.v.s. välja ut, spåra, söka och lokalisera bytet. Smyga, valla, springa, anfalla, gripa och döda. Även bära, slita och tugga, gömma och försvara. Bland annat. Ni märker kanske också att det på sätt och vis angränsar till ätbeteenden?

Det finns oändligt många beteenden här att välja på och som man kan skapa fantastiska förutsättningar för hunden att få utlopp för. När det kommer till jaktberikning handlar det därför ofta om att klura ut vad just individen och rasen har störst behov av. Den här typen av berikning är t.ex. väldigt enkel när det kommer till polarhundar – de har nämligen i princip alla dessa beteenden kvar. Man brukar tala om att de har hela ”jaktkoden”. Fågelhundarna däremot är ofta i större behov av apporteringen och vallhundar följer ofta hela jaktkedjan men utan att greppa/döda sina byten. Men alla raser har jaktbeteenden kvar, bara mer eller mindre mycket. Därför är också alla sorters hundar i behov av jaktberikning, men på olika vis. Med lite efterforskning kring sin ras och observationer av individen är det ofta ganska enkelt att sen finna ut hur man ska gå till väga. 

Exempel:

  • Jakt, apportering, vallning, dragträning (bygger i stort på jaktinstinkten), lure coursing är alla exempel på berikning som tillförs via människan i olika grad.
  • Spår – särskilt blod-/viltspår är en fantastisk jaktberikning.
  • Pipleksaker att fånga, tugga på och ”döda”. Att de dessutom låter som döende djur ökar berikningen.
  • Djurhudar/fällar att slita och dra i. Eller varför inte hänga upp en nötnacke i trädet som hunden själv får upptäcka att den finns där och sen slita och kämpa för att fånga och ”fälla” det? En mycket uppskattad variant härhemma.
  • Jakt- och kamplekar.
Bild

Den hängande gottestubben i hundgården erbjuder rörelse-, jakt- och födoberikning allt i ett.

Bild

Sally roar sig ofta med att smyga på övriga flockmedlemmarna. Rätt som det är attackerar hon i ett försök att dra igång en skojig jaktlek.

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina ”ägor”?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!

Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila? Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

  • Halm, filtar och annat ”bäddbart” är utmärkt berikning för den individ som tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
  • Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan och vila. 
  • Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
  • Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn) och återhämtning. 
  • Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
  • ”Fria zoner” – d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift. Dessa filtar blir hundarnas ”fria zon” även på bortaplan där de kan välja att lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära sig att respektera.

Bild

Här i flocken är de upphöjda ligg- och utkiksplatserna mycket flitigt använda.

Bild

De olika halmbäddarna och kojorna är också oerhört populära. Hundarna tycker det är rena julafton varje gång de får ny halm i kojorna att bädda med.

Sociala beteenden

Att hunden är ett flockdjur är ingenting nytt. De har således alla ett behov av att få socialisera och samspela med andra levande varelser. Extra viktigt att umgås med andra hundar är det för ensamhunden. För trots att vi människor kanske räcker en god bit på vägen så kommer vi aldrig kunna täcka hundens behov av socialt samspel med sin egen art. 

Social berikning har att göra med all form av interaktion såsom lek, vårdande, fostran, konflikthantering, kel och att helt enkelt leva någon form av familjeliv. Det handlar också om att få utveckla sitt språk i umgänget med andra hundar och att inte uteslutas ur flocken. 
 
Yngelvårdsberikning är också viktigt. Alla som någon gång haft dräktiga eller skendräktiga tikar känner igen beteenden som att de ”boar sig”, bäddar och förbereder sig inför rollen som mammor på olika vis. Extra filtar att bädda med, halm, kojor och dylikt ger dom möjlighet att få utlopp för dessa beteenden. Skendräktiga tikar kan få yngelvårdsberikning genom att tillåtas adoptera mjukisdjur, strumpor eller andra ”valpar” att ta hand om då hon inte får några riktiga. Behovet finns faktiskt även hos vuxna hanhundar. Att låta dom få träffa valpar att leka med, rå om och fostra kan vara en fantastisk berikning för hanar – dessutom ges dom möjlighet att utvecklas som individer. Eldar är ett tydligt exempel på en hanhund som, trots att han varit väldigt osäker socialt, växt enormt genom flockliv och att få fostra yngre hundar. Även för Kit är detta viktigt och han har en mycket viktig roll som valpuppfostrare sedan länge. Ofta kallar vi honom skämtsamt för världens mest skendräktiga hane; han lägger nämligen mycket av sin fritid på att adoptera och omsorgsfullt vårda bollar, äpplen, diverse leksaker och andra gosiga föremål.

Kroppsvårdsbeteenden

Alla hundar behöver få utlopp för beteenden som har med kroppsvård att göra och det ingår litegrann i sociala beteenden. Att putsa, massera och tvätta sig själva – och även andra – hör till det mest naturliga. Liksom att klia sig, gnida sig mot saker, göra hälsokollar på kompisarna, rulla sig på marken, bada i lera och sand… Låt dom få berikningen det innebär att vårda sig själva och sin familj, vare sig den familjen består av hundar, människor eller andra djur.

Bild

Att ta hand om familjen är viktigt för hunden som art.

Bild

Härliga flockliv.

Bild

Matte ingår också i flocken och att vila samman är ofta en högt uppskattad aktivitet.


Samarbetsbeteenden

Det är precis som det låter – att samarbeta är för många hundar oerhört viktigt. All form av aktivitet som innebär ett samarbete mot ett gemensamt mål med en annan hund/hundar och/eller människa är således ett sätt att få utlopp för detta beteende och därför också ganska lätt att tillgodose med tanke på att de allra flesta hundar lever med åtminstone en människa. Hundar som lever i en flock samarbetar ofta vid till exempel lek och jakt, men i en trygg flock även vid fostring av yngre hundar.

Brukshundar är exempel på hundar som ofta har ett mycket stort behov av detta. För att återigen ta polarhunden som exempel så finns det få saker som är så roligt som att få springa tillsammans med sina kamrater i ett spann, mot ett gemensamt mål. Dragträningen är således inte enbart jaktberikning utan även samarbetsberikning. Och det räcker faktiskt inte där för dragträningen täcker även nästa punkt:

Rörelsebeteenden

Alla hundar har ett behov av att röra sig. Oavsett ras – allt ifrån den lilla chihuahuan till polarhunden. Rörelsebeteenden innebär all form av rörelse; skritta, trava, galoppera, hoppa, gräva, balansera, klättra, simma… Ja, ni förstår. Även om alla sorters hundar behöver få utlopp för dessa beteenden så finns det också raser som har extra stort behov av vissa specifika beteenden.

I princip all form av rörelseberikning får dagens hundar från människan genom promenader, lösspring i olika terräng och olika motionsformer. Men man kan också skapa förutsättningar för hunden att få rörelseberikning hemmavid, via miljön. Här kommer hundgårdar och rastgårdar in. Det är egentligen oerhört lätt att med lite kreativitet skapa levande miljöer där hundarna kan balansera, hoppa och klättra på stockar, stenar och springa på. Sandlådor eller andra möjligheter att gräva är också bra berikning för hundar som gärna gräver. Rastgårdar med en mer ”levande” miljö såsom t.ex. kuperad terräng, buskage, stockar och stenar är oftast att föredra framför en fyrkantig, platt gräs- eller grusplan. 

Bild

Två grävtokiga tjejer samarbetar. Att gräva är inte bara berikande, det är också ett bra och skoj sätt att stärka kroppens muskler.

Bild

Att arbeta i ett spann handlar i allra högsta grad om att samarbeta med både kamrater och matte/husse.


Nu när vi har benat ut vad hunden som art har för högmotiverande beteenden – vad ser du för beteenden extra ofta i din hund? Hur kan du finna vägar att berika livet för din fyrbenta vän? Vilka beteenden är viktiga för just honom/henne? Har du egna idéer på skojig berikning som inte nämns här? Dela gärna med dig 🙂

I nästa beriknings-avsnitt ska vi kika närmare på berikning vs. aktivering. Vad är egentligen skillnaden? Stay tuned!

Äppel päppel

Varma sommardagar är det inte många knop härhemma i flocken, men då och då känner sig hundarna lite extra kreativa och påhittiga. I sommar har vi fått ett nytt inslag vad gäller favoritaktivitet; äppelplockning.

Ratchel plockade en hel del jordgubbar förra året, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett hundarna här intressera sig för äppelträden tidigare. Men så kom Kit. Och Kit, han är en äppelpallare av rang. Elitpallare, till och med. 

Det dröjde inte längre förrän de andra blev nyfikna på vad det var Kit hölls med hela dagarna. Det verkade ju så väldigt roligt! Så numera står dom därunder en stund minst varje dag, äppelpallarna. Alla finner aktiviteten roande, men ingen är så passionerad som Kit. 

Bild

”Vad pysslar du med för något, Kit?” undrar Eldar. ”Tvättar äpple”, svarar Kit.

Bild

Sally blir också nyfiken på Kits äpple. ”Man får inte kidnappa andras äppelbebisar, men man kan lära sig att fånga egna”, förklarar Kit när Sally försöker låna äpplet.

Bild

Det kallas till flockmöte under äppelträden där Kit delar med sig av sina hemligheter.

Bild

Kit visar en utav sina elever hur man bäst plockar ett bebisäpple utan att skada det. Försiktig måste man vara, plocka mjukt med läpparna. Sally lär sig snabbt, så Kit visar även en mer avancerad teknik där man måste balansera.

Bild

”Får man svårt att hålla balansen kan man göra såhär”, förklarar experten och visar hur man kan stötta sig mot grenarna. Dom bästa äpplena finns längre upp och kräver lite list.

Bild

Eldar försöker också. Precis som Kit lärt honom så planerar han noga sin väg till det perfekta äpplet innan han agerar.

Bild

Efter lektionen återgår hundarna nöjt till vilan i sommarvärmen.

Bild

Kit anser att det är klokast att hålla lite extra koll på sitt äpple. Man vet ju aldrig om det försvinner annars.

Bild

Lite tröttsamt är det allt att lära ut i värmen och beskydda alla äpplen. Snart somnar även Kit. Med en beskyddande tass jämte sin skatt, såklart.