Kategori: Okategoriserade

Simsäsongen har börjat

I helgen har vi officiellt inlett årets simsäsong för hundarna. I år är första sommaren som vi jobbar utefter ett ordentligt strukturerat träningsschema, både vad gäller aktiviteter och individuella mål. Tidigare år har jag förvisso haft en mental plan för vad jag velat göra, men jag har inte tagit mig tiden att verkligen sätta det på pränt och därmed också haft svårt att följa min plan och verkligen utvärdera varje individ ordentligt. Nu har vi ju i ärlighetens namn inte heller tidigare haft så många individer att jobba med, men i år ändras vi på det. I och med att vi i höst kommer att påbörja träningen av vårt första fyrspann så känner jag ett större behov av en mer målinriktad och genomtänkt planering. En plan som också tillåter mig att individanpassa med enkla medel.

Simningen blir alltså en stor del utav vår sommar i år. Inte bara för att det är en förhållande vis enkel och skonsam aktivitetsform både för mig, Erik och hundarna, som samtidigt tillåter lite återhämtning, utan också för att det är en fantastisk motionsform. På förhållandevis kort tid ger det stor utdelning och hjälper oss att underhålla den kondition och styrka vi byggt under de kallare månaderna. På så vis behöver vi inte börja från noll igen i höst och hundarna startar dragsäsongen i redan ganska god form. 

Sally, som nu är sju månader gammal, kommer få simma hon med. Version light. Idag har hon fått prova på att simma lite mer fokuserat för första gången och det gick riktigt fint. Hon är en effektiv simmare som dessutom verkar tycka att det är riktigt roligt att plaska runt i vattnet. För hennes del blir det mycket introduktioner i sommar inför det som komma skall. Mer om det kan ni snart läsa på Draghundar.se när mitt nästa gästbloggsinlägg publiceras! 

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Nya hundgården; berikning

Nu har det gått snart två veckor sedan nya hundgården stod färdig. Sektionerna och gruset hade knappt kommit på plats innan jag började pyssla och konka på diverse berikningsinslag. Jag kan inte hjälpa det – det är så himla roligt! Ännu ska det byggas en mer ordentlig koja men i övrigt är det mesta färdigt. 

Min plan var initialt att Kit och Sally skulle få bo därinne, men Kit har uttryckt sin bestämda önskan att få bo i den äldre hundgården. Han känner sig hemma där och med tanke på den omställning som det redan är för honom med en flytt så känns det inte mer än rätt att han ska få hundgården där han så tydligt känner sig trygg. Som om det var förutbestämt så har dessutom Eldar visat tydligt att han föredrar den nya hundgården. Den är lite öppnare och ger en större överblick av trädgården jämfört med den äldre hundgården, vilket jag tror Eldar föredrar. Han är en hund som tycker om att ha koll. 

Där har de nu varit på dagarna då jag jobbat. Initialt har tjejerna bott inne hos Kit och Eldar ensam i hundgården jämte. Min tanke har varit att tjejerna, som är väldigt lättsamma, och Kit ska få skapa lite tajtare relationer samtidigt som Eldar nu i början får tillräckligt med utrymme för att få vänja sig vid den nya flockmedlemmen utan att det ska kännas jobbigt för vare sig honom eller Kit. Det har fungerat riktigt bra. Hundarna har varit jättenöjda och alla verkar trivas. Tjejerna har dessutom börjat sova ute hos Kit denna veckan, vilket har funkat över förväntan bra. De har ju bott ute ”på riktigt” förr i livet, så det är egentligen inte någon större övergång för dom, men det är alltid en omställning när rutiner bryts. Eldar har dock inte velat sova ute, så det slipper han. Den hunden är och har väl kanske aldrig varit riktigt som dom andra 😉

Här kommer lite bilder från den nya hundgården, tagna när den inte var helt färdig men nästan. 

Bild

Hundgården är ännu inte 100% färdig men nu börjar det verkligen likna nåt.

Bild

Utkiksplatser och platåer är mycket uppskattat bland våra hundar. I träden och takstolpen hänger kongar och annat skoj att gömma gotte i eller leka/slita/dra i för busiga vovvar.

Bild

Eldar i den högt uppskattade provisoriska kojan. Här ligger han gärna och spanar på sina ägor.

Bild

En tredjedel av nya hundgården utgörs av trall.

Bild

Avancerad godisgömma för gottegrisar. Fodersök är en mycket uppskattad aktivitet varma dagar.

Bild

Vyn inifrån den äldre hundgården, som är till hälften under tak och med trall. Och så Kit på sitt kojtak, såklart. Denna hundgård har jag planer på att uppdatera lite senare i sommar.

Dyngsur dragtur

Det är en lyx att komma hem en sen kväll i slutet av maj och upptäcka temperaturen är såpass låg att den är körvänlig. Då finns det inte några andra alternativ än att snabbt få i sig mat, byta om till hundkläder och sela hundarna. Det spöregnar ute ikväll, vilket innebar extra svalka för hundarna i den lite fuktigare luften och – trots att det kanske låter konstigt – så älskar jag faktiskt att vara ute i spöregn, när det är självvalt. Det är en speciell känsla att sitta bakom springande hundar, med vatten forsandes ned för ansiktet och bli sådär dygnsur. Man känner sig så levande.

Det blev dryga fyra kilometer i spöregnet med Kit och Ratchel. Vi fick ett par störningar som för en unghund kan vara ganska svåra; två tajta överrasknings-möten med skällande hundar (jag känner till både ägare och hundar) och unga tjurar som blivit släppta på bete och nu gjorde oss sällskap längsmed hela staketet. Ratchel är ännu en ung hund och i draget pågår fortfarande hennes utbildning; hon har en del kvar innan hon kan räknas som rutinerad draghund. För det mesta är Ratchel väldigt duktig med störningar, men blir de riktigt svåra så blir hon gärna ganska ”tittig”. Hon får lite svårt att fokusera framåt och vill hålla koll på det som för tillfället stör henne. Det är så otroligt värdefullt att kunna låta henne gå jämte en trygg och säker draghund som Kit! Som knappt ägnar störningen en blick ens utan bara fortsätter gå framåt. Och som dessutom är trygg nog i sin roll att han kan övertyga spannkamraten att göra detsamma. Det var fantastiskt roligt att köra Kit jämte Ratchel – det gav mig en oerhört härlig känsla inför höstens träning. Jag tror det här kan bli riktigt, riktigt bra!

Nu ligger vi här ihopkurade i soffan, Kit och jag. De andra hundarna ligger och vilar lite här och var, utspridda både i hus och trädgård. Men Kit och jag, vi har haft lite extra kvalitetstid. Nu har han precis somnat tätt, tätt intill mig och det sprider ett sådant lugn inuti mig. Det gör mig glad att se honom söka min närhet på det vis han gör. Det är ingenting jag tar för givet, även om jag känner honom sedan tidigare. Men det blir allt tydligare att han börjar känna sig lite hemmastadd i vårt hem. Fina Kitten. Jag är så glad att ha honom här. 

Bild

Ratchel och morbror Kit

Välkommen Kit

Bild

LAZY LUPUS KIT WALKER. Foto: Marlene Karlsson, Yabasta

Minns ni att jag nämnde ännu en stor anledning att åka till Ånnaboda? Här har ni honom – Kit Walker! Han följde nämligen med oss hem från Ånnaboda i torsdags kväll. Kit har i många år levt i Yabasta-flocken där han inte bara varit en viktig spannhund i rollen som kommandoledare, utan också haft den stora uppgiften att fostra flockens valpar och unghundar. Han är således en individ som vi spenderat mycket tid med och som legat mig varmt om hjärtat sedan länge, så vi är mycket glada över att ha honom på lån under 2017/18. 

Det är alltid en omställning att få in en ny hund i hemmet, men att få in Kit i flocken har hittills varit en förhållandevis enkel sådan. Han kände genast igen sig hemma hos oss och i hundgården där han tidigare övernattat när Yabasta-teamet varit på genomresa på vägen norrut. Därinne visar han tydligt att han trivs och känner sig trygg, gärna utsträckt på kojtaket. De andra hundarna har tagit hans närvaro med ro; tjejerna är överlyckliga över ännu en hund i flocken och Eldar… Ja, Eldar har verkligen förvånat mest av alla med sitt lugna och avslappnade sätt de här dagarna sedan Kit följde med oss hem. Det har varit väldigt fint att se. 

Våra förhoppningar är att Kit ska trivas här hos oss, både i flocken till vardags och med vår träning. Han kommer få en oerhört värdefull roll som rutinerad läromästare åt de yngre hundarna. Vi går således in i ett nytt skede i Raxeira-flocken, där vi i höst för första gången kommer kunna träna ett riktigt fyrspann på regelbunden basis. Det känns fantastiskt roligt och spännande! 

Så välkommen Kit! Och tack för förtroendet, Marlene!

För att läsa mer om Kit kan ni besöka hans personliga sida HÄR. 

Ånnaboda

Tidigt i torsdags morse blev det så dags att fara ned mot Ånnaboda för den årliga SPHK-utställningen. Det blev en intensiv men härlig dag i sällskapet av goda vänner, nya och gamla bekantskaper som alla hade polarhundsintresset gemensamt. Jag lärde mig mycket nytt, både kring att arrangera en utställning och vad gäller att själv ställa hund. 

Innan utställningen öppnades så hjälpte jag till att få ordning på tält och priser, för att sedan hamna i sekretariatet ett tag. Ring två, där siberian husky skulle visas, öppnades inte förrän kl. 11 då jag skulle vara först ut med Sally i valpklass. Däremellan var min huvuduppgift att agera fotograf under dagen. 

Det var bara Sally jag ställde utav mina egna hundar, men jag hjälpte som vanligt till att ställa andras hundar när min hjälp behövdes. Det är ett bra sätt att vänja sig vid att springa i ringen med hund, det blir liksom lite mindre jobbigt för varje gång. 

Bild

Sally och jag i ringen.

Sally var ensam valp i siberian husky-ringen och dömde gjorde Göran Hallberger. Det var en vänlig, men stor och ”bullrig” karl, vilket jag anade kunde bli lite läskigt i Sallys ögon. Hon är vanligtvis en väldigt tuff tjej, men har ju precis börjat spöka lite smått; hon reagerar på saker hon vanligtvis inte gör och blir lite mer osäker på vissa främlingar än vad hon egentligen är. Sally ställde upp sig fint och viftade glatt på svansen, men ville inte alls hälsa på domaren. Han bedömde därför att hon skulle slippa hanteringen med tanke på den känsliga åldern och att det viktigaste var att ge henne en trevlig upplevelse i ringen. Det kändes skönt, men jag förstod också att det antagligen skulle innebära att vi missade HP:t vilket jag måste erkänna kändes lite tråkigt. Såklart det hade varit roligt att få ett HP! Men det var utan tvekan helt rätt beslut, för Sallys skull. Det går alltid först.

Göran var som domare väldigt tydlig och verbal, vilket är skönt när man själv inte är vidare erfaren som utställningshandler. Springandet kändes ganska kaosigt;  Sally var full av bus och ville gärna upp i galopp och skutta runt som en liten vildhäst, helt klart extra exalterad över hundarna som stod vid sidan av ringen. På film däremot (Catti filmade) ser det väldigt annorlunda ut gentemot hur jag upplevde det, vilket är väldigt intressant. Det blev väldigt tydligt för mig att min inre upplevelse verkligen inte alltid stämmer överens med hur saker egentligen är. Jag kan vara ganska (mja, väldigt) hård mot mig själv… Det är väldigt lätt för mig att bli besviken på mig själv när jag känner att jag inte gör hundarna rättvisa eller lyckas stötta dom på rätt sätt, vilket ibland kan vara ganska tungt att bära runt på. Det är faktiskt ganska sällan jag blir besviken eller skyller på hundarna när något inte går som önskat, men på mig själv desto oftare. På så vis är jag väldigt tacksam över att jag fick se det där klippet på när vi sprang. Det gav mig lite distans till mig själv. 

Att läsa kritiklappar och lära sig tyda dessa är en sport i sig självt, men jag börjar bli bättre på det tack vare min översättare Marlene 😉 Sallys kritik blev ändå rätt bra, utifrån vad jag förstår. Hon är trots allt en växande valp som har mycket kvar vad gäller utveckling, både fysiskt och mentalt och kritiken blir ju givetvis därefter.
​Den några månader äldre kusinen Dolly (Team Yabasta) ställdes också, med nästan identisk kritik (de är väldigt lika varandra både fysiskt och mentalt) och blev bästa SH-juniortik med CK, vilket känns jättekul! När jag träffar Dolly är det som att få en glimt av framtidens Sally. Dollys pappa är nämligen kullbror till Sallys pappa, liksom Dollys mamma är kullsyster till Sallys mamma. Så ja, de är otroligt lika och inte är det så konstigt kanske. 

Team Israelsson Sally, 6 månader. Domare: Göran Hallberger
”Feminint huvud med något stora öron. Ok kropp och benstomme. Kunde vara något bättre vinklad. Goda rörelser, päls och färg ok. Bra tassar. Behöver mer ringträning.”

Bild

Sallys kusin Team Israelsson Seppalas Dolly. Hennes kritik – i princip identisk med Sallys – står här nedanför.

Team Israelsson Seppalas Dolly, 10 månader. EXCELLENT, CK, JKK1. Domare: Göran Hallberger. 
”Huvud som har något vitt ställda öron. Kunde haft ett bättre stop. Bra kropp och benstomme. Ordinärt vinklad. Fina rörelser. Päls och färg utan anmärkning. Bra tassar.” 

Jag ser fram emot att se hur Sally utvecklas. Jag måste erkänna att jag redan är lite sugen på att åka iväg på nästa utställning, kanske lite längre fram i sommar när Sally hunnit få lite mer träning och framförallt landat lite mer i sig själv igen. Då kanske jag vågar mig på att ställa både henne och Ratchel! 😉

Film: Sally tränar utställning

Det är alltid intressant att filma när vi tränar. Sally börjar helt klart fatta galoppen! Ja, hon börjar till och med förstå att hon ska stå still även när jag flyttar lite på mig för att kika på henne. Just nu är jag inte överdrivet noga med exakt hur hon står, utan det viktiga är för mig att hon förstår att hon ska stå någorlunda vettigt och att vi får en viss stadga i det. Jag har valt att försöka få hundarna att ställa upp sig på egen hand – mitt mål är att kopplet ska kunna vara avslappnat och att jag själv inte ska behöva ”hålla upp” dom för att de ska visa upp sig för domaren. Det går faktiskt hyfsat enkelt ändå, även om jag som handler fortfarande är grön och under utveckling! De förstår snabbt vad jag vill åt, även om jag sen kanske får finslipa lite mer vad gäller positionering av ben för att göra det mesta utav uppvisningen och verkligen få fram vinklarna. Det var lite liten yta att springa ordentligt på, så det ska vi göra lite mer nere på vändplan nu dagarna innan utställningen. Ni ser också det jag skrev om igår; tandvisningen som Sally just nu tycker är lite sisådär. Det ska vi pilla vidare lite med, framförallt  för att hon ska känna igen sig så mycket som möjligt i situationen och känna sig hyfsat trygg i det. Det viktigaste av allt för mig med utställningen är ju att hon ska få en trevlig upplevelse, allt annat är sekundärt. I mina ögon är hon ju ändå en riktig guldklimp, oavsett resultat! 

Jag har testat lite olika varianter på koppel med Sally i helgen, både för tränings skull men också för att jag velat känna av vad hon känner sig mest bekväm i. Vi hittade helt klart rätt i det svarta kopplet i filmen, som har en ställbar och lite mer fast ögla för halsen. 

Hon är duktig ändå, min tokfia. Hon ser väldigt lugn ut här på film (hon var lite trött) men låt er inte luras 😉 Det är en helgalen liten dam jag har där i mitt koppel. Vild som en liten mustang 🙂

Ånnaboda närmar sig

Nu är det knappa fyra dagar kvar till innan vi far mot SPHK-utställningen i Ånnaboda. Jag åker dit inte enbart i egenskap av hundägare som ska ställa ut och hänga med vänner, men också som en del utav den organiserande styrelsen med uppgift att jobba runt omkring. Och det finns faktiskt ännu en stor anledning till varför vi åker dit… Men den håller jag lite på 🙂

Det är således med förväntan, en hel del nerver och med lust att lära som jag ser fram emot Kristi himmelsfärds-helgen. Det är första gången som jag är med och arrangerar en utställning, ja rent utav arbetar praktiskt med styrelsen och inte bara i teorin, vilket känns väldigt spännande. Det kommer vara mycket som är helt nytt för mig. På så vis känns det också lite skönt, lite hemma, att en utav mina största uppgifter kommer vara att befinna mig bakom kameran och dokumentera. Där trivs jag oerhört bra.

Den här gången är det bara Sally som är anmäld. Ratchel har ju sett så trist ut i pälsen att jag velade in i det sista vad gäller anmälningen och till slut missade datumet för efteranmälan, men jag kände å andra sidan att det kunde vara lite skönt att bara behöva koncentrera mig på en hund när det redan är så mycket annat nytt för mig. Såhär fyra dagar innan ångrar jag mig en gnutta, för lagom till nu har Ratchel gått och blivit riktigt fin i päls och hull igen. Bytt om till sommarklädsel, men utan att se tråkig, torr eller glanslös ut så som de ofta gör direkt efter fällning och löp. Hon har också fått tillbaks lite av hullet hon tappat kring löp/skendräktigheten tidigare i vår. Nåväl, nu vet jag det till nästa gång! Likväl blir det fin social träning för Ratchel – och nog kan vi ju använda alla störningar för att träna lite utställning vid sidan av ändå 🙂

Bild

Nog är det skillnad alltid på hur Ratchel såg ut dagarna efter Västerås-utställningen och på hur hon ser ut just nu. Huskyns päls är en stor faktor som utan tvekan påverkar helhetsintrycket!

För Sallys del blir det utställningsdebut i valpklassen 6-9 månader då hon (idag faktiskt) blivit sex månader gammal. Det är ju inte alltid att kroppen växer helt i proportion i den här åldern, så det blir spännande att se hur bedömningen lyder. Jag hade dock önskat att vi kunnat komma iväg på en ordentlig ringträning innan utställningen, att hon fått vara i den stimmiga miljön och fått uppleva hanteringsbiten med en okänd ”domares” händer istället för enbart mina. Mitt jobbschema har dessvärre inte stämt överens med ringträningarna de senaste veckorna och därför har det inte blivit av. Kanske är det mest jag själv som tycker det är lite jobbigt, eftersom jag lätt blir lite nervig av att inte veta vad jag ska förvänta mig i situationen. Det vill säga hur Sally kommer att reagera. Jag brukar föredra att ha testat först, doppat tårna lite liksom, för att kunna ha en strategi. Kanske är det en ”arbetsskada” efter åren med Eldar, det där med att känna jag måste vara i beredskap hela tiden för att inte hamna i en slags känslospiral av oro.

Vi har i alla fall fortsatt träna hemmavid, med utställningskoppel, ståendet och springandet. Sally är ju i en ålder nu där hon är FULL av energi och bus, så ärligt talat förbereder jag mig för att lite vadsomhelst kan hända på torsdag. Det är ju trots allt en valpklass 😉 Just nu har hon bestämt sig för att det där med tandvisning är drygt och onödigt, trots att vi tränat på det ända sedan hon flyttade hit utan konstigheter. Men nu har hon minsann ändrat åsikt och har inte tid med sådana dumheter. Så på tandvisning ska vi lägga lite extra träningstid nu fram tills att det är dags att åka ned till Ånnaboda. Vi kommer vara på plats tidigt på morgonen och hon (och jag) kommer ha god tid att vänja sig vid miljön då vår ring öppnar först vid 11l. Även Erik och de andra hundarna är med, så det ska nog gå alldeles finfint. 

Vi kommer även ha med oss Elise och Cattis, samt Ratchels kullbror Danny på utställningen. Jag ser mycket fram emot en rolig, lärorik och hundig dag med goda vänner och andra likasinnade. Jag börjar känna av nerverna, men oj så jag ser fram emot det nu! Efter utställningen i Västerås känner jag mig lite mer härdad. Jag hoppas innerligt att Sally tar det med lika stor ro som Ratchel gjorde. Det gör hon säkert – det är en tuff liten fröken med skinn på nosen, den där Sally!

Bild

Sally har växt rätt ordentligt sedan vi hämtade hem henne i slutet av januari.

Bild

Sally ställer ofta upp sig rätt fint på egen hand och har en oerhört härlig trav när hon får ta ut sina rörelser ordentligt. Förhoppningsvis syns detta även på utställningar framöver.

367 dagar utan dig

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte… 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så… 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.

Ett år har nu passerat. Ett år har passerat och såren är fortfarande lika smärtsamt öppna, nu som då. Blöder fritt om jag så bara vidrör den flortunna skorpan. 367 dagar och jag kan fortfarande inte tala om dig utan att den där kalla handen kramar mitt hjärta. Utan att det bränner bakom ögonlocken. Utan att jag rasar över hur orättvist det känns. Jag hade velat ge dig ett bättre slut, älskade vän. 

Ett år har passerat… Och varje dag går jag förbi det vita vitrinskåpet i vårt vardagsrum, oförmögen att möta urnan som står där med blicken. Den står där med det som finns kvar av dig här på jorden. Orörd, öronbedövande tyst. En dag kanske jag förmår möta den med blicken. Men den dagen är inte idag.

Det har äntligen kommit!

För drygt två år sedan föddes en dröm. Den våren spenderade jag mycket tid hos Marlene på Yabasta-kenneln, där hennes första egenuppfödda kull nyss fötts. Det var en mycket speciell vår som jag tänker tillbaks på med enorm värme och tacksamhet över att ha varit en del av. De där valparna, som idag inte är så små längre, kommer för alltid vara oerhört speciella för mig. Jag följer dom med falkögon.

Jag lärde mig onekligen oerhört mycket den våren som ”bonusmatte” till valparna – OCH de andra hundarna på kenneln. För hur mycket jobb det än kan bli med valparna så finns ju fortfarande de andra hundarna, som alla har sina behov av skötsel, kärlek och motion. 

Det har satt någonting i rullning, helt klart. Frön blev sådda och jag kom upprepade gånger på mig själv med att tänka tanken: en dag vill jag också göra det här. Någonstans på vägen bestämde jag mig och började ta medvetna steg mot den drömmen. Jag vill göra det rätt. Är det någonting som är viktigt för mig så är det just det. Jag vill göra det rätt, av rätt skäl och framförallt vill jag se till att vara påläst. Medveten och ödmjuk inför det jobb och ansvar uppfödarrollen innebär. Även om jag i första hand vill föda upp småskaligt, till mitt egna spann. Ännu dröjer det innan dagen kommer då jag känner mig redo; jag vill ha mer kött på benen, mer tid att testa och utvärdera hundar. Fundera över val individer, kriterier, mål… Ja, vi befinner oss fortfarande i ett tidigt stadie av en dröm som börjar få lite mer konkreta ramar, men därinuti är det fortfarande ganska mycket som är abstrakt. Som just börjar få antydningar till konturer.

Tidigt i vintras bestämde jag mig för att ansöka om ett kennelnamn – jag ville ju ha mitt namn och inte vilket som helst. Jag har följt processen, hållit utkik på FCI’s kennelregister och väntat otåligt. Kring påsk fick jag besked om att namnet blivit godkänt och i förra numret av Hundsport kom det ut i skrift. Första maj var protesttiden över och i fredags så kom det äntligen på posten. 

Nu är det officiellt!