Ånnaboda närmar sig

Nu är det knappa fyra dagar kvar till innan vi far mot SPHK-utställningen i Ånnaboda. Jag åker dit inte enbart i egenskap av hundägare som ska ställa ut och hänga med vänner, men också som en del utav den organiserande styrelsen med uppgift att jobba runt omkring. Och det finns faktiskt ännu en stor anledning till varför vi åker dit… Men den håller jag lite på 🙂

Det är således med förväntan, en hel del nerver och med lust att lära som jag ser fram emot Kristi himmelsfärds-helgen. Det är första gången som jag är med och arrangerar en utställning, ja rent utav arbetar praktiskt med styrelsen och inte bara i teorin, vilket känns väldigt spännande. Det kommer vara mycket som är helt nytt för mig. På så vis känns det också lite skönt, lite hemma, att en utav mina största uppgifter kommer vara att befinna mig bakom kameran och dokumentera. Där trivs jag oerhört bra.

Den här gången är det bara Sally som är anmäld. Ratchel har ju sett så trist ut i pälsen att jag velade in i det sista vad gäller anmälningen och till slut missade datumet för efteranmälan, men jag kände å andra sidan att det kunde vara lite skönt att bara behöva koncentrera mig på en hund när det redan är så mycket annat nytt för mig. Såhär fyra dagar innan ångrar jag mig en gnutta, för lagom till nu har Ratchel gått och blivit riktigt fin i päls och hull igen. Bytt om till sommarklädsel, men utan att se tråkig, torr eller glanslös ut så som de ofta gör direkt efter fällning och löp. Hon har också fått tillbaks lite av hullet hon tappat kring löp/skendräktigheten tidigare i vår. Nåväl, nu vet jag det till nästa gång! Likväl blir det fin social träning för Ratchel – och nog kan vi ju använda alla störningar för att träna lite utställning vid sidan av ändå 🙂

Bild

Nog är det skillnad alltid på hur Ratchel såg ut dagarna efter Västerås-utställningen och på hur hon ser ut just nu. Huskyns päls är en stor faktor som utan tvekan påverkar helhetsintrycket!

För Sallys del blir det utställningsdebut i valpklassen 6-9 månader då hon (idag faktiskt) blivit sex månader gammal. Det är ju inte alltid att kroppen växer helt i proportion i den här åldern, så det blir spännande att se hur bedömningen lyder. Jag hade dock önskat att vi kunnat komma iväg på en ordentlig ringträning innan utställningen, att hon fått vara i den stimmiga miljön och fått uppleva hanteringsbiten med en okänd ”domares” händer istället för enbart mina. Mitt jobbschema har dessvärre inte stämt överens med ringträningarna de senaste veckorna och därför har det inte blivit av. Kanske är det mest jag själv som tycker det är lite jobbigt, eftersom jag lätt blir lite nervig av att inte veta vad jag ska förvänta mig i situationen. Det vill säga hur Sally kommer att reagera. Jag brukar föredra att ha testat först, doppat tårna lite liksom, för att kunna ha en strategi. Kanske är det en ”arbetsskada” efter åren med Eldar, det där med att känna jag måste vara i beredskap hela tiden för att inte hamna i en slags känslospiral av oro.

Vi har i alla fall fortsatt träna hemmavid, med utställningskoppel, ståendet och springandet. Sally är ju i en ålder nu där hon är FULL av energi och bus, så ärligt talat förbereder jag mig för att lite vadsomhelst kan hända på torsdag. Det är ju trots allt en valpklass 😉 Just nu har hon bestämt sig för att det där med tandvisning är drygt och onödigt, trots att vi tränat på det ända sedan hon flyttade hit utan konstigheter. Men nu har hon minsann ändrat åsikt och har inte tid med sådana dumheter. Så på tandvisning ska vi lägga lite extra träningstid nu fram tills att det är dags att åka ned till Ånnaboda. Vi kommer vara på plats tidigt på morgonen och hon (och jag) kommer ha god tid att vänja sig vid miljön då vår ring öppnar först vid 11l. Även Erik och de andra hundarna är med, så det ska nog gå alldeles finfint. 

Vi kommer även ha med oss Elise och Cattis, samt Ratchels kullbror Danny på utställningen. Jag ser mycket fram emot en rolig, lärorik och hundig dag med goda vänner och andra likasinnade. Jag börjar känna av nerverna, men oj så jag ser fram emot det nu! Efter utställningen i Västerås känner jag mig lite mer härdad. Jag hoppas innerligt att Sally tar det med lika stor ro som Ratchel gjorde. Det gör hon säkert – det är en tuff liten fröken med skinn på nosen, den där Sally!

Bild

Sally har växt rätt ordentligt sedan vi hämtade hem henne i slutet av januari.

Bild

Sally ställer ofta upp sig rätt fint på egen hand och har en oerhört härlig trav när hon får ta ut sina rörelser ordentligt. Förhoppningsvis syns detta även på utställningar framöver.

Facebook Comments

0 thoughts on “Ånnaboda närmar sig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *