Yrvädret Sally

För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk – men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa – att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt – och jag förstår det – men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar – för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin ”karriär” – bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Idag, när jag tänker tillbaks, kan jag skratta gott åt de uppfattningar jag en gång hade kring vad en bra draghund var för något. Vad en duktig ledarhund var för något. Vad bra grundmaterial var för något. Herregud, så lite jag visste! Så lite jag hade sett av de där riktiga draghundarna! De där individerna som sticker ut ur mängden, som andas drag, springglädje och arbetslust i varje fiber och där inget kan vara mer belönande eller motiverande än att få sträcka ut, ta i hårdare.

Jag har mött och kört ganska många hundar sedan mitt första möte med draghundsporten. Sett hundar på träning och på tävling, i olika grenar och miljöer. Haft turen att träffa bra mentorer, erfarna förare och få köra sådär hisnande bra hundar. På nära håll fått följa deras utveckling i träning och mot konkurrens. Jag ser på Sally idag och jag fattar. Hon skulle kunna platsa bland dom en dag. Min ettåriga tokstolla till hund. Så oerhört mycket potential och råmaterial det finns i den hunden som jag bär ansvaret att förvalta rätt. Som jag hoppas och ber att vi har förnuftet, fingertoppskänslan och förmågan att göra henne rättvisa. Och som jag önskar att ni alla någon gång får chansen att uppleva det jag upplever med henne.