Höga toppar, djupa dalar

Den här hösten har varit en höst av många stora beslut. Beslut där vissa varit betydligt enklare än andra, men där samtliga på sina vis har varit avgörande. Det har varit en höst som jag, utan att tveka, redan nu kan säga att jag kommer blicka tillbaks till och se som tongivande på fler än ett vis. Tongivande på så vis att det varit en tid kantad av svindlande höga toppar och hänsynslöst djupa dalar på ett vis som kommer vara mycket betydande för Raxeira-flocken. 

Jag är ännu inte redo att berätta öppet om allting som hänt och händer, men tids nog kommer jag vara det. Tills dess kommer det säkert att vara tyst här emellanåt, ibland i längre perioder än andra. Det har skett så mycket nu på kort tid att min själ inte riktigt hunnit ikapp och här sitter jag nu och väntar in den. Väntar och ruvar. 


Den här hösten har jag på flera sätt behövt ta ett steg bak – med hundkörning, med tävling, med viljan och med planerna. Har varit för pressad, för utarbetad, för slagen och känt mig otillräcklig på så många plan. Och min kropp har alltmer sagt ifrån. Krävt återhämtning på ett vis där jag inte haft någonting att egentligen säga till om. Istället har det varit Erik som tagit ett steg fram och åtagit sig det allra största ansvaret för sådant som hundträning och tävlingar och han har gått in för uppgiften på ett sätt som han faktiskt aldrig gjort förr. Det är med en enorm tacksamhet jag iakttagit honom växa i rollen under dessa månader och det är inte utan stolthet jag säger att han har utvecklats väldigt som hundförare. Gått från att ”bara” tycka det är lite roligt, till att verkligen bli helhjärtat engagerad. Han har alltmer börjat ta på sig hundförar-glasögonen där han analyserar, funderar och gör egna, aktiva prioriteringar för att främja hundarnas träning och utveckling. Men kanske har det inte varit förrän han själv börjat uttrycka önskan om att utöka spannet – helst igår – för att kunna satsa mer på körningen, som jag verkligen trott på hans engagemang. Att Erik verbalt uttrycker sådana saker är faktiskt inte så vanligt. Och när han gör det så tar jag honom på orden.

Under hösten har störst fokus varit på att grundträna hundarna  – och framförallt Sally som har körts in. Bygga upp dom, vara noga med deras återhämtning och alltmer börja tänka på hundarna som team. Det är en av de andra stora skillnaderna denna säsong jämfört med förra; vi har fått ihop ett spann. Litet måhända, men ändock ett spann att bygga vidare på – och träningen har således varit därefter. Hundarna får testa positioner, utsätts för olika typer av störningsmoment och utmaningar och det har ganska snart visat sig var de kommer bäst till sin rätt. Det är en spännande historia att iaktta hundarna i olika positioner – för det får man sällan göra på regelbunden basis när man bara har en-två individer. Att få se hundarna arbeta nu innebär ständigt nya insikter. Vi ser styrkor och svagheter tydligare, likheter och olikheter. Och på den vägen fortsätter vi jobba oss framåt. 

Nu går vi en tidpunkt tillmötes i våra liv och vårt hunderi som kommer att förändra mycket för oss. På gott och ont. Jag försöker finna glädje och hopp där jag kan. För även i det mörkaste mörker kan man finna det – de ljusa glimtarna som vittnar om vad som komma skall. Som viskar åt en att inte förlora hoppet. Så jag fortsätter att vänta in min själ där jag sitter och ruvar. Och vänder blicken uppåt mot stjärnhimlen. Mot ljuset. 
Facebook Comments

0 thoughts on “Höga toppar, djupa dalar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *