Kategori: Sally

Påskhelg hos Yabasta

Ända sedan påsken då vi först mötte Marlene och Yabasta-gänget har det blivit något av en tradition att spendera påskdagarna samman. Även i år höll traditionen i sig och vi åkte ned till Motala för att spendera en långhelg på Yabastas hemmaplan. En långhelg fylld av byggprojekt, hundkörning, knasiga påhitt och otroligt efterlängtad tid med fantastiska vänner. Och med en lite dramatisk början på skärtorsdagskvällen…

När jag och Marlene på torsdagskvällen skulle ordna med hundarnas kvällsmat i hundhuset så lyckades Sally på något vis ta sig ur den mycket väl inhägnade tomten. Jag har funderat många varv över varför och hur det egentligen gick till; Sally har aldrig varit en rymmare eller visat några som helst tendenser av att ha ett intresse av att rymma tidigare. Inte ens hemmavid, trots att skogen bakom hundgårdarna är full av rådjur och andra smådjur som kan kicka igång jaktlusten hos hundarna. Jag har funderat i banor som att om det enbart varit vilt som motiverat henne att ta sig ur tomten, ja då borde de andra hundarna (flera med större jaktlust än henne) ha hängt på. Vi borde ha hört något, tror jag. Hundarna borde ha varit mer uppe i varv, inte suttit utanför dörren och lugnt väntat på mat. Det enda jag gång på gång kommer fram till är att Sallys motivation måste ha varit stor och att det sannolikt har handlat om att hon velat ta sig in till oss. Hon kan nämligen öppna dörrar och vid ett tillfälle gjorde hon just det – och jag tog ut henne på tomten igen för att vi skulle få dona med maten ifred. Jag låste därefter dörren och kanske kan det ha lett till att Sally börjat leta efter en annan väg in? För det går ju att komma in via garaget.. Om man först tar sig ut ur tomten… Kanhända gjorde hon just det, tog sig ut för att söka efter en annan väg in i byggnaden och kanske fick hon då korn på nåt vilt? Ja.. vem vet. Det är bara spekulationer och jag kommer aldrig riktigt veta vad som hände, mer än att Sally aldrig dök upp när vi ropade in våra hundar för kvällsmat. Först trodde vi att hon gömt sig någonstans på den stora tomten. Det finns gott om finurliga gömställen i Björkliden så jag, Erik och Marlene sprang runt med våra pannlampor och letade i varje vrå alltmedan vi lockade på Sally. Vi letade inomhus med, för hon kunde ju faktiskt ha öppnat dörren. Men nej, hon var absolut ingenstans. Och ingenstans kunde jag hitta tecken på att någon försökt bryta sig ut i stängslet – ändå var den enda logiska förklaringen till hennes försvinnande just den att hon måste ha tagit sig ut. Min gissning är via grinden; att hon lyckats öppna den tillräckligt för att slinka ut och att den sedan gått igen på nytt. När vi väl förstått att hon inte var på tomten så gav sig Erik ut för att leta i skogen som omger tomten. Själv höll jag mig kvar runt huset och fortsatte att ropa och kalla in henne medan jag spejade längsmed vägen och åkrarna på andra sidan. Min förhoppning var att hon skulle höra mig och komma tillbaka. Marlene startade ATV:n vilket hon visste skulle framkalla ett högt ylande från hela flocken som vi hoppades skulle locka tillbaks Sally hem – och sedan körde hon iväg för att söka efter henne.

Jag vet inte hur länge vi letade där i mörkret. Sannolikt över en halvtimma, kanske fyrtio minuter eller närmare en timme. Det kändes så jäkla hopplöst när jag gick runt där ensam, visslandes och ropandes hennes namn. Och jag vet verkligen inte hur jag kunde hålla mig så iskallt lugn. Jag kände tydligt Marlenes oro över situationen, jag kände Eriks med, men för mig var det som om jag gick in i någon form av krisberedskap. Som att jag gick runt alldeles bedövad, känslomässigt, men med varje sinne på helspänn. Lugn på ett nästan skrämmande vis. Jo, jag förstod nog någonstans i bakhuvudet att känslorna skulle komma ikapp så småningom, att någonstans där bak rasade katastroftankarna och rädslan fram i 180 knyck… Jag kunde bara inte låta allt det ta över innan jag funnit Sally. Hon måste dyka upp. Ibland tyckte jag mig höra henne, höra det prassla till inne i skogen på ett vis det bara gör när ett relativt lätt och snabbt djur rör sig mellan träd och buskar, över skaren. Lika ofta tänkte jag modfällt att det var inbillning. Till slut, efter att nästan ha ropat mig hes, gick jag in på tomten igen för att försäkra mig än en gång om att hon inte var där någonstans ändå. Jag hann inte vara inne på tomten i mer än två-tre minuter när jag hör något bakom mig – och där får jag syn på henne i slussen innanför grinden! Hon stod på bakbenen och viftade på svansen när hon såg mig, gnydde när hon försökte ta sig in till mig. Jag var framme hos henne på en millisekund. Kan inte ens förklara hur hårt hjärtat slog i mitt bröst och hur tårarna genast började bränna bakom ögonlocken av lättnad när jag lyfte upp henne i min famn och höll henne hårt intill. I just det ögonblicket var det enda jag kunde känna en överväldigande kärlek, tacksamhet och glädje över den nätta lilla tiken i mina armar. Herregud, som jag älskar den hunden! Jag vet inte vad jag hade gjort om något allvarligt hade hänt henne..!

Några minuter senare dök Erik och Marlene upp, varpå jag lättat ropade åt dom att Sally hade dykt upp. Det tog inte någon lång stund innan jag såg Charlie och Philips blå bil köra upp på parkeringen – de körde sakta eftersom jag hade sms:at dom om att Sally var på rymmen. Allting som hände därefter är fortfarande lite luddigt för mig; känslorna kom plötsligt ikapp mig när jag satte mig ned i soffan och jag kröp slutligen ned fullt påklädd i sovsäcken, invirad i två tjocka täcken, för att råda bot på frossan och kölden som härjade i min kropp som ett uttryck för den starka ångest som grep tag om mig när adrenalinet hade avtagit. Jag somnade snabbt den kvällen.

Déjà och Pila i morgonsolen

Nästa morgon vaknade vi upp till en trädgård som badade i helt fantastiskt ljus. Den härliga känslan blev dock kortlivad när jag upptäckte att Sally hade en blågrå ”fläck” på hornhinnan. Genast kände jag en gnagande oro i magen, en kall hand om hjärtat. Ni som följt Yabasta en längre tid vet att Marlene vid det här laget har blivit ganska duktig på det här med skador på ögon, så när hon bekräftade mina tankar om att åka in akut till veterinären så var det inte mycket snack om saken. Hon ringde och förvarnade veterinärerna i Kumla, som väl känner till Malles huskygäng, och Erik for under förmiddagen iväg med Sally för en undersökning. För min del var ångesten skyhög vid det laget och jag var oerhört trött mentalt efter känslostormen kvällen innan, så det var skönt att få fokusera på de andra hundarna medan Erik var iväg. Tillsammans med de andra packade vi in både Charlie/Philips, Malles och våra hundar i bilarna och for ut i skogen för att träna dom. Ja, det blev faktiskt en heldag ute.

Det är alltid lika lärorikt och roligt att köra tillsammans med andra – och man vet verkligen aldrig riktigt vad för utmaningar som kan dyka upp längsmed vägen. För varje gång vi gör en start med flera ekipage på det här sättet så kommer jag till nya insikter. Under fredagen körde vi fyra olika spann; Marlene och Philip körde ett sexspann med ATV, jag ett fyrspann på vagn, Charlie ett trespann med trehjuling och Amanda körde ett trespann med ännu en trehjuling. Att få starten att gå smidigt till – utan att köra ifrån varandra – var inte helt lätt. Hundarna var galet heta och jag som startade först försökte hålla nere farten så mycket som möjligt för att vänta in de andra ekipagen, men det var allt annat än en enkel uppgift. Till slut kom dom andra ikapp, men någonstans därefter körde jag och Charlie lite vilse. Det resulterade i att vi körde leriga 22 km istället för de tänkta 16, men vi tog oss tillbaks till startplatsen till slut och det lagom till att Jörgen (som varit kvar hemma och jobbat på ett byggprojekt) startat en brasa. Alla hundarna fick vila på stake out och kom snart till ro i granriset och solen, medan vi andra grillade över öppen eld och fyllde på med energi. Erik gjorde oss sällskap efter att de kommit tillbaks från Kumla och hade med sig både Sally och Déjà. Och efter lunchen sattes strax över hälften av hundarna ihop i ännu ett storspann som jag och Charlie tog på ytterligare en tur med ATV:n. Totalt gick de 40 kilometer den dagen – vilket är rekorddistans för Ratchel på en och samma dag. Jag är verkligen glad över hennes utveckling i år! Hon har i vinter äntligen börjat hitta en bra balans i selen och börjat springa mer fokuserat igen, efter en period av att ha huvudet lite i det blå. Men nu börjar jag känna igen henne i arbete igen och det är fint att se att vår träning den här säsongen verkligen gett resultat <3 Även Kit sprang distansen riktigt fint; han kändes stark och pigg. Nästa helg kommer Amanda Gardelin ut för att känna igenom hundarna och jag ser fram emot att bolla med henne kring hundarnas fysiska form.

Långfredagstur no. 2 tillsammans med Charlie
Kitten myser i granriset mellan träningspassen

Hos veterinären hade man kommit fram till att Sally fått en rispa på hornhinnan, vilket var precis vad jag misstänkt. Utlåtandet blev att det mycket sannolikt skulle läka utan större komplikationer med rätt omvårdnad och vi fick således med oss recept på återfuktande droppar, en ögonsalva och smärtlindrande. För säkerhetsskull ska Sally på återbesök i veckan för att se så allting läker ordentligt. Under helgen har hon fått vila från samtliga träningspass; jag har inte velat riskera att förvärra någonting. Spannhundar får lätt grus och lera i ansiktet under den här tiden på året och efter skrapningen av hornhinnan har Sally dessutom varit lite extra ljuskänslig. Vi verkar ha haft lite tur med att såret inte blivit alltför djupt, men jag måste ändå erkänna att där bor en oro i mig över att där ska bli några bestående men på hennes öga. Min älskade lilla tjej, vilken olycksfågel hon varit i vinter. Det gör så ont i mig att veta där inte går att skydda hundarna från precis allting som kan skada dom. Att där finns en gräns för hur mycket jag kan kontrollera, hur mycket jag än försöker. Att veta någon av dom mår dåligt eller har ont, det påverkar mig starkare än jag kan finna ord till. Jag önskar så att jag hade förmågan att skydda dom från precis allt negativt, alltid…

Sally – en mycket speciell hund för mig.

Resten av påskhelgen förflöt med betydligt mindre dramatik, tack och lov. Vi byggde kök, körde mer hund, spelade spel och lekte filmstjärnor. Åt lite för mycket godis och lite för lite riktig mat – precis som småungar när föräldrarna är bortresta. Det var ljuvligt att få umgås med goda vänner utan att behöva titta på klockan eller ha bråttom iväg någonstans. Det är ju trots allt det som jag saknar mest av allt när där är sådana avstånd mellan oss alla; att ha utrymme att verkligen spendera kvalitetstid ihop. Det blir lätt att vi ses på tävlingar och utställningar, vilket givetvis är helt underbart, men samtidigt innebär det alltid begränsat med tid och fokus på umgänge. Vi är liksom alltid på väg någonstans. Det är därför påsken blivit mig så kär; den innebär att vi verkligen avsätter tid för varandra. Tid att bara vara oss själva. Oborstade och avslappnade och tillsammans med varandra och, givetvis, hundarna.

Påsken innebar också att Turbo flyttade hem igen efter att ha spenderat vintermånaderna hos oss. Det kändes oerhört bitterljuvt att inte ta med sig Tubbe tillbaks till vårt hem. Såpass att jag faktiskt inte riktigt fixade säga hejdå till honom när vi skulle åka, utan medvetet valde att strunta i det. Kände liksom att jag behövde distansen. Det är dock oerhört skönt att veta jag kommer träffa honom med jämna mellanrum hos Malle – han är ju en del av min utökade familj, även om vi inte längre har honom runt oss i vardagen. Tubbe är en grabb vars närvaro märks väldigt tydligt och jag en person som fäster sig väldigt snabbt vid andra levande varelser jag tycker om, så det är inte utan att det känns lite tomt när han inte längre ränner runt i trädgården med Déjà, i färd med att hitta på nya hyss och kreativa projekt. Fina killen <3

Turbo – en social grabb som på rekordtid blev en oerhört omtyckt flockkamrat. Särskilt mycket bondade han med ”sin” valp Déjà.

En grabb må ha lämnats i Motala i helgen, men en annan herre följde med oss hem – nu som permanent flockmedlem. Innan vi lämnade Björkliden skrev vi nämligen papper på Kitten, som numera även rent juridiskt tillhör Raxeira’s. Ärligt talat, det fanns väl aldrig något annat alternativ? Kit har varit en given pusselbit hemma hos oss ända sedan dag ett och innerst inne har vi alla vetat om det hela tiden. Jag har faktiskt svårt att föreställa mig att det inte ens är ett år sedan han följde med oss hem från Ånnaboda, det känns som om han alltid funnits här. Kanske för att han varit mig så väldigt kär redan innan jag visste han skulle hamna här. Ibland när jag iakttar honom för tankarna mig tillbaks till värmestugan där i Nornäs, mitt under Vildmarksracet 2016, där jag och Kit satt på golvet. Jag kan riktigt se framför mig han hade lagt sig tillrätta där i mitt knä och dragit en riktigt djup suck innan han somnat, alltmedan jag masserade honom ömt. Minns hur jag exakt där och då förnam den där alldeles speciella värmen i bröstet. Ni vet den som indikerar på att man känner sådär riktigt starkt för någon… Fina lilla gubben, jag är så glad att han hittade hit <3

Nu är det ett år kvar till nästa påsk – och vem vet. Kanske firar vi den i Härjedalsfjällen och vårt framtida hem nästa gång 🙂

Ännu en helg på vift

I helgen som var arrangerade SPHK Mälardalen ännu en Grönt kort-kurs i Fjällnora och jag var på plats, i egenskap av styrelsemedlem och arrangör. Vi hade återigen bokat in fantastiska Amanda Gardelin som examinerad instruktör från Draghundsportförbundet och med oss på kursen hade vi femton deltagare, ivriga att komma igång med draghundsport och ta sig ut på tävlingsbanorna.

Första gången jag var med och arrangerade en Grönt kort-kurs var i höstas och även om det som alltid är väldigt mycket (ideellt) jobb kring dessa helgkurser så gav det verkligen mersmak. Jag hade nästan glömt hur roligt jag tycker det är med undervisning av den här typen. Det är så otroligt givande att få dela med sig av kunskap, bolla och diskutera med andra människor. Att få möta personer med ett starkt gemensamt intresse, trots olika bakgrund, förutsättningar och erfarenhet. Det är också väldigt givande för mig att få chansen att hålla fler kurser inom samma ämne för att finslipa upplägg, pedagogiken och praktiska övningar. Just denna helg hade vi kanske inte någon tur med väglaget – tövädret i distriktet ger inte direkt perfekta förutsättningar för bra hundkörning – men vi lyckades ändå lösa det bra med lite improvisation. Åtminstone såpass att samtliga deltagare fick en chans att öva starter, omkörningar och känna en aning på sporten. Det var verkligen roligt att få se våra duktiga deltagare med hundar in action. Att få höra om deras tankar, funderingar och hur intresset för hundkörning fötts. Jag upplever ofta att ju mer jag får chansen att observera och bolla med andra ekipage, desto mer lär jag mig. Nya tankar formas, frön blir sådda, insikter sjunker in och framförallt lär jag mig väldigt mycket om mig och mina egna hundar som team. Vart våra styrkor och svagheter ligger. Många gånger är det just lätt att se svagheterna tydligast, alla de bitar som behöver byggas och förbättras. Ja, så lätt att jag ibland missar de aspekter och moment vi faktiskt är riktigt duktiga på. Eller till och med förstorar de svagheter jag tycker mig se.

Ett gäng väldigt fokuserade kursdeltagare.

Med oss som deltagare på kursen hade vi bland annat Kalle, Ratchels ”bonushusse”, som under de praktiska övningarna fick låna hund av oss i brist på en egen. Jag och Erik bodde i Fjällnora under helgen och hade därför med oss hela flocken och det gav också de deltagare som av ett eller annat skäl inte hade egen hund med, chansen att ändå få testa på de praktiska momenten med hund. Erik körde under helgen grabbarna, medan Ratchel och Sally fick agera lånehundar på kursen, vilket verkligen var intressant för mig att se. Som musher är det ju sällan så att jag får en chans att observera mina egna hundar i arbete ur en annan synvinkel är ståendes bakom dom. Mina hundar är heller inte särskilt vana vid att vistas på kurser med en massa andra hundar (Ratchel är faktiskt den enda som varit på någon enstaka kurs och ringträning) så att de ska vara lugna och coola i en sådan situation, det är ingenting jag per automatik räknar med. Men som de tjejerna gjorde mig stolt! De fann sig väldigt snabbt i det hela, skötte sig superfint och hade synbart även roligt med sina respektive förare. Att Ratchel är en mild och klok hund som aldrig ställer till med bråk, det visste jag redan, men jag måste erkänna att jag i helgen förvånades stort av Sally. Hur mogen, stabil och klok jag upplevde henne – sådär lite utifrån. Mycket har helt klart fallit på plats sedan hennes andra löp. Och det var en fröjd att se hur tydligt det är att hon förstått det här med nedräkning i starten och hur fint hon jobbade även för en ny förare! Så värdefullt det är att få se sina hundar med en åskådares ögon ibland och inte alltid med en förares. Att se dom båda i helgen gjorde mig väldigt medveten om hur mycket gott som kommit ur allt resande till tävlingar och utställningar under säsongen 2017-18. Hundarna har inte bara blivit otroligt duktiga på att övernatta i trailern, äta och dricka och vila trots allt som händer runtomkring, utan de har också börjat bli riktigt duktiga på att både jobba och kunna slappna av trots att det är massor av främmande hundar runt om dom. Vi har helt klart vunnit väldigt mycket på allt resande. Även om det bitvis varit tungt att ”bo” i bilen.

Sally och Kalle med kicksparken.

För Déjà var helgen en enda stor miljöträning. Hon är nu sex månader gammal och har kommit in i en period där hon börjar känna sig väldigt tuff och stor, på avstånd, men ibland lite osäker på nära håll. Inte alls rädd, men försiktig och avvaktande. Jag har tidigare haft henne mycket lös, men vi börjar närma oss en tid då jaktinstinkterna börjar vakna så smått (utöver det faktum att det nu är koppeltvångs-säsong) och jag vill inte ge henne chansen att sticka från mig. Hon går därför väldigt mycket i långlina och flexi nu, dels för rörelsefriheten men också för att få chansen att själv avgöra hur modig hon känner sig och hittills har hon ganska snart kommit över sina reservationer bara hon får lite tid och utrymme. För varje dag som går växer hon och blir alltmer lik en stor vovve – och för varje dag blir jag mer förälskad i den fröken. Hon har ett temperament jag tycker oerhört mycket om, inte helt olikt Sallys. Tuff skalle men mjuk socialt, intensiv som tusan men samtidigt oerhört lugn. Självständig och nyfiken men ändå lyhörd, kontaktsökande och med en stor vilja att vara till lags. Ja, Déjà är faktiskt överraskande följsam, på ett vis man ofta förväntar sig av en ”vanlig” hund men inte alltid hos en husky. För henne kommer det så naturligt att söka trygghet och kontakt hos mig. Jag älskar verkligen den kombinationen av egenskaper! Det ska bli så himla spännande att se hur det här tar sig uttryck i draget så småningom. Vi har ju, som vi alltid gör, smugit igång dragträningen med Déjà på valpskole-vis och hon har verkligen börjat få en förståelse för riktningskommandon och ”förbi”-kommandot. Inom mycket kort kommer vi börja arbeta mer i en dragsele, från marken och väldigt basic. Börja bygga upp en grund utifrån moment som allt mer liknar det arbete hon en dag ska utföra i spannet. Vi närmar oss en mycket spännande tid med henne, helt klart och jag längtar verkligen efter att få se den lurviga valpen växa upp och utvecklas till riktig draghund 🙂

(Déjà på promenad i slutet av februari.)

Idag är det skärtorsdag och om några timmar beger vi oss än en gång ut på vägarna med alla hundarna. Den här gången bär det av ner till Motala och Yabasta-gänget; det har blivit tradition att fira påsk tillsammans vare sig det sker i söder eller norr. Både jag och Erik är vid det här laget ganska slitna efter allt resande, även om vi haft en helt fantastisk månad med många galet häftiga upplevelser, så det här blir sannolikt vår sista längre resa med övernattning och hundar på ett tag. Nästa inplanerade resa med hundarna är utställningen i Ånnaboda i maj, så vi har åtminstone några veckors vila från resandet framöver 🙂 Och nog är det tur alltid, för den här våren kommer med oerhört mycket jobb för oss. Jobb, omställningar och enorma livsförändringar. Jag ser så väldigt mycket fram emot att få berätta mer om dessa inom kort!

Yrvädret Sally

Bild

Älskade yrväder. Alltid en orkan i hälarna
För bara någon vecka sedan fyllde Sally ett år. Kan ni förstå att tiden har gått så fort? Det är handen på hjärtat inte helt lätt för mig att ta in hur mycket hon växt; den där lilla tokiga valpen vi hämtade hem från Marie och Niklas förra vintern. Valpen som tog mitt hjärta med storm och som tveklöst varit den mest energiska, pyssliga lilla valp jag mött. Jag förstod snabbt att Sally var något utöver det vanliga, att jag haft turen att trilla över en oslipad diamant av rang. Ja, givetvis är jag partisk – men ärligt talat. Att få vara med om att se den här hunden utvecklas i draget med raketfart, det är verkligen en hänförande känsla som fyller hela min själ med ett starkt rus av lycka och andakt. Det finns så mycket kraft, så mycket driv och vilja i den nätta kroppen att det är svårt för mig att begripa vart allt kommer ifrån. 

Sally är den av alla de hundar jag haft förmånen att leva med under hela mitt liv som tydligast av alla är född med ett så stort eget arbetsdriv att jag är säker på att hon inte skulle trivas som vanlig sällskapshund. Och att människan som ville ha en sällskapshund skulle slita sitt hår över den outsinliga duracell-energin och medfödda kreativiteten. Över självständigheten och envisheten. Odödligheten i hennes karaktär. Hon är en individ med en till synes omättlig vilja att arbeta, att springa – att leda. Hon är född ledarhund. Med självklarhet. Jag är absolut säker på att alla som får se henne arbeta skulle säga detsamma. Det bara är så. Jag förnam det redan när hon var riktigt liten. Hur stark hennes medfödda instinkt att leda var. Hur kvick i skallen hon var, hur disciplinerad hon är bortom all tokighet. Tuff, orädd och oerhört medveten om sin egen kapacitet. Att jag måste göra nåt oerhört fel om den valpen inte skulle växa upp till en ledarhund att räkna med. Och redan från första gången i dragselen var det bestämt. Hon visste. Jag visste. Alla visste. Sally är en hund som de andra följer, utan argumentationer. Trots att hon är både yngre, nättare och betydligt grönare. Kanhända låter detta som en massa skryt – och jag förstår det – men jag är verkligen så seriös jag bara kan bli. Överdriver inte ens lite. Och inte heller menar jag att på något sätt insinuera att de andra i spannet är dåliga draghundar – för det är dom inte. (Jag menar, Kits tidigare meriter från tiden då han gick i Malles tävlingsspann som given ledare talar ju faktiskt för sig själv!) Jag säger bara att Sally som ung draghund får mitt hjärta att slå hårdare, håret på mina armar att resa sig och fjärilarna att dansa i min kropp på ett sätt som som får mig att bli religiös. 

Och jag önskar verkligen att alla nyblivna dragentusiaster fick chansen att köra hundar som dessa någongång tidigt i sin ”karriär” – bara för att de skulle förstå vad det är alla erfarna hundförare menar när de talar om draghundar av en helt annan kaliber. När de talar om de där hundarna som inte skulle vara nöjda med promenader, som du inte kan gå eller jogga trötta och som har så starka instinkter att de inte liknar annat.

Bild

Sally började tidigt träna på att vara först och snabbast 😉 FOTO: Marie Israelsson

Idag, när jag tänker tillbaks, kan jag skratta gott åt de uppfattningar jag en gång hade kring vad en bra draghund var för något. Vad en duktig ledarhund var för något. Vad bra grundmaterial var för något. Herregud, så lite jag visste! Så lite jag hade sett av de där riktiga draghundarna! De där individerna som sticker ut ur mängden, som andas drag, springglädje och arbetslust i varje fiber och där inget kan vara mer belönande eller motiverande än att få sträcka ut, ta i hårdare.

Jag har mött och kört ganska många hundar sedan mitt första möte med draghundsporten. Sett hundar på träning och på tävling, i olika grenar och miljöer. Haft turen att träffa bra mentorer, erfarna förare och få köra sådär hisnande bra hundar. På nära håll fått följa deras utveckling i träning och mot konkurrens. Jag ser på Sally idag och jag fattar. Hon skulle kunna platsa bland dom en dag. Min ettåriga tokstolla till hund. Så oerhört mycket potential och råmaterial det finns i den hunden som jag bär ansvaret att förvalta rätt. Som jag hoppas och ber att vi har förnuftet, fingertoppskänslan och förmågan att göra henne rättvisa. Och som jag önskar att ni alla någon gång får chansen att uppleva det jag upplever med henne.

Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

Film: Sally tränar utställning

Det är alltid intressant att filma när vi tränar. Sally börjar helt klart fatta galoppen! Ja, hon börjar till och med förstå att hon ska stå still även när jag flyttar lite på mig för att kika på henne. Just nu är jag inte överdrivet noga med exakt hur hon står, utan det viktiga är för mig att hon förstår att hon ska stå någorlunda vettigt och att vi får en viss stadga i det. Jag har valt att försöka få hundarna att ställa upp sig på egen hand – mitt mål är att kopplet ska kunna vara avslappnat och att jag själv inte ska behöva ”hålla upp” dom för att de ska visa upp sig för domaren. Det går faktiskt hyfsat enkelt ändå, även om jag som handler fortfarande är grön och under utveckling! De förstår snabbt vad jag vill åt, även om jag sen kanske får finslipa lite mer vad gäller positionering av ben för att göra det mesta utav uppvisningen och verkligen få fram vinklarna. Det var lite liten yta att springa ordentligt på, så det ska vi göra lite mer nere på vändplan nu dagarna innan utställningen. Ni ser också det jag skrev om igår; tandvisningen som Sally just nu tycker är lite sisådär. Det ska vi pilla vidare lite med, framförallt  för att hon ska känna igen sig så mycket som möjligt i situationen och känna sig hyfsat trygg i det. Det viktigaste av allt för mig med utställningen är ju att hon ska få en trevlig upplevelse, allt annat är sekundärt. I mina ögon är hon ju ändå en riktig guldklimp, oavsett resultat! 

Jag har testat lite olika varianter på koppel med Sally i helgen, både för tränings skull men också för att jag velat känna av vad hon känner sig mest bekväm i. Vi hittade helt klart rätt i det svarta kopplet i filmen, som har en ställbar och lite mer fast ögla för halsen. 

Hon är duktig ändå, min tokfia. Hon ser väldigt lugn ut här på film (hon var lite trött) men låt er inte luras 😉 Det är en helgalen liten dam jag har där i mitt koppel. Vild som en liten mustang 🙂

Sally i fårhagen

Det känns verkligen som att våren är kommen nu, på riktigt. Den sista isen har smält bort från vår tomt, här och var har små vårtecken börjat dyka upp och inte minst så har pollenallergin börjat bryta ut. Vi har haft ett par varma dagar nu det senaste och det märks också på hur hundarna allt oftare ligger och vilar i någon solfläck. 

I veckan var jag och Sally iväg på en egen promenad bort till ”vår” fårhage. Det var ett tag sedan jag besökte den nu, så det var ett kärt återseende. Under det kallare halvåret stöter man ibland på ett äldre par som är där och matar fåglar – de har skapat stora oaser med vinterbuffeer för hungriga småfåglar – och just dom mötte vi denna förmiddag. Har man Sally med sig så fångar man lätt människors uppmärksamhet, det är ett som är säkert.
​Hon och det äldre paret hälsade och gosade med varandra, varpå Sally försökte hoppa in i deras öppna bagagelucka där det var fullt av spännande grejer. Vid det laget var hon fortfarande fastspänd i flexikopplet, som hon var mycket snabb med att trassla runt i buskagen med, så jag släppte henne ganska snart så hon kunde röra sig lite mer obehindrat. Under tiden hamnade jag i ett ganska långt samtal med det äldre paret som var genuint nyfikna och fascinerade av det här med slädhundar. De ställde massor av frågor och jag svarade och förklarade efter bästa förmåga. Det är så kul när det händer, de där oväntade mötena som blir sådär riktigt trevliga. Sally spenderade ganska många minuter med att försöka hoppa upp i fågelbufféerna i träden. Hon var inte ens i närheten av att lyckas, men inte gav hon sig för det. Den flickan har envishet så det räcker och blir över! 

Bild

Tjohoo! Sally är en tjej som älskar fart och fläkt.

Så småningom sa vi hejdå och fortsatte in i den enorma fårhagen, hela vägen ned till vattenbrynet. Min plan var att se till att Sally fick göra av med den värsta energin innan vi satte oss ned och åt frukost/lunch och också tränade lite passivitet. Fårhagen är ju ett fantastiskt ställe att träna inkallning på; det är otroligt stort, väldigt blandad terräng med mycket spännande att upptäcka för hundarna, men inhägnat. Det händer sällan att hundarna tar sig från en ände av staketet till den andra, faktiskt. Så stort är det. 

Vi sprang och busade, lekte kurragömma och inkallning. Jag har också så smått börjat introducera balansträning/parkour för Sally, så lite sånt lekte vi också runt med. Efter en stund satte vi oss nere vid vattnet för att äta vår matsäck och bara vara en liten stund. Sally förvånade mig när hon direkt var med på noterna och lade sig tillrätta jämte mig i solen. Så himla mysigt att sitta sådär tillsammans och bara njuta av vädret och sällskapet. 

Bild

”Du glömmer väl inte att dela med dig av maten, matte?”

Det märks tydligt på Sally för varje vecka som går hur hennes självständighet växer. Än så länge går det väldigt fint att vara lös, hon kommer när jag ropar och sticker inte iväg hur som helst. MEN radien växer lite för varje gång och jag får jobba allt hårdare för att vara roligare än omgivningen. Hon är en oerhört tuff och modig liten tjej med ett självförtroende som ibland verkar alldeles gränslöst. Det är egenskaper jag tycker är väldigt trevliga och välkomnar hos en hund, även om det ibland innebär lite extra jobb från min sida i vissa situationer. Som Marlene uttryckte det – man behöver ibland påminna sig själv om att det är en hund med större vilja än förstånd.

Ju mer jag lär känna av Sally, ju fler dimensioner av hennes personlighet som ger sig tillkänna och utvecklas framför mina ögon, desto mer älskar jag henne. Hon har en färgstark personlighet och massor av skinn på nosen, är inte lättskrämd eller ängslig, men hon är samtidigt väldigt mjuk och tillgiven. Hon är fullkomligt HOPPLÖS vad gäller att tigga mat (gärna direkt ur min mun som en svältande haj!), men det är hittills det enda som känns som jobb. Allt annat med henne går så väldigt lätt. Hantering, socialisering, hundmöten, miljöer… Hon känns så oerhört stabil! Och jag hoppas innerligt att det är någonting jag lyckas förvalta väl. 

Bild

Sally tycker det är jätteroligt att leka inkallning när matte blir sådär fånig och glad. Vi kan ju hoppas det håller i sig 😉

Lekträning med Sally

För drygt två veckor sedan, när Sally var ungefär tolv veckor gammal, började hon tydligt visa på en förståelse för vad ”höger” och ”vänster” innebär. Hon följde inte längre bara efter de stora hundarna eller mig utan hon gick längst fram i flexikopplet och tog kommandon helt på egen hand och utan att behöva tänka efter särskilt länge. Plötsligt fick jag en förnimmelse av framtiden…

När man pratar om mänsklig intelligens pratar man om de många olika typer av intelligens våra hjärnor besitter. Howard Gardner var en amerikansk professor i pedagogik och den första att börja tala om multipla intelligenser. Han menade alltså att det inte handlar om huruvida vi är intelligenta eller inte – det är vi alla – utan om hur vi är intelligenta. Vi har våra särskilda talanger och begåvningar, olika typer av kreativitet och fallenheter. De flesta av oss har lite av varje intelligensform i oss, men vi tenderar att ha ett par där vi briljerar lite extra. Får vi sen möjlighet att använda oss av våra egna största intelligenser, då presterar vi också bättre i skola eller arbetsliv. 

Jag har alltid varit starkt övertygad om att det här är något som kan appliceras även på djur – något som hela tiden också styrks mer och mer utav de etologer därute som forskar på kognitiva beteenden. Jag tycker det här är superspännande! Framförallt tycker jag att det är fantastiskt hur vi människor inte längre kan komma undan (på riktigt) med att säga ”äsch, min hund är så dum – han kan inte lära sig nåt, förstår ingenting”. 

I alla fall… Åter till Sally!

Så Sally, min goa och busiga lilla valp, visar på en mycket intressant fallenhet; hon är fantastiskt snabb på att plocka upp ord och sätta dom i en kontext! Med andra ord så utvecklar hon väldigt snabbt en ordförståelse. I förlängningen har jag upptäckt att det inte bara innebär att hon har lätt för att lära sig vad mina kommandon betyder – utan att hon också motiveras och tar åt sig väldigt mycket av verbalt beröm. Hon förstår precis vad jag menar när jag säger att hon varit duktig eller gjort rätt. Hon verkar dessutom motiveras mer av en glad röst än av exempelvis godis. Hur värdefullt är inte det?

Jag har inte decennier av erfarenhet som hundkörare, men jag har under åren snabbt lärt mig hur effektivt och smidigt det är att köra draghundar som verkligen lystrar till och motiveras av en glad, peppande röst. (Andra sidan av myntet är också att de kan ta mycket illa vid sig när rösten blir arg och hotfull.) När det blir tungt och jobbigt och hundarna börjar bli trötta kan de där hejaropen göra hela skillnaden, något som är enormt tydligt på mina egna hundar.

Häromdagen passade jag på att filma när vi var ute på vår lunchpromenad, Sally och jag. Jag hade planerat att vi skulle få in lite miljöträning och valde därför en runda som till stort går längsmed hästhagar och genom en stor, ofta livfull, stallplan. Det gav mig också chansen att fortsätta jobba på kommandot ”förbi”, som jag använder väldigt mycket vid störningar. Det kan vara andra hundar, vilt eller något annat som pockar på uppmärksamheten – så kommandot ”förbi” är nog något av ett favoritord. Just hästar är en störning vi ofta stöter på när vi kör hund här hemmavid, så jag vill gärna se till att mina hundar är vana vid att möta och passera dom utan konstigheter. 

Jag jobbar sedan en tid tillbaks mycket med att öva mig i att se och ta till vara på de träningsmöjligheter som kan dyka upp längs vägen, särskilt med Sally. För det dyker alltid upp något! Det kan vara något väldigt plötsligt, kanske ett möte med ett rådjur, eller någonting som jag själv spontant kommer att tänka på som att t.ex. träna kommandon mellan träden i skogen. Och just det här var någonting som hände när jag filmade, utan att jag egentligen tänkte över det. Det dök upp roliga träningstillfällen – eller som jag kallar det tillfällen till ”lekträning” 🙂 

När jag tittat på klippen efteråt är det himla spännande att se hur väl min snart fjorton veckor gamla Sally förstår vad jag vill och menar när jag pratar med henne. Jag får många tillfällen att testa hennes ordförståelse genom lek, öva på kommandon, signaler och moment jag vill ska sitta i ryggmärgen på henne i framtiden. Och hon är helt klart en intelligent tjej! 😉

Lekfarbror

Det är när jag sitter där med kameran i hand och iakttar dom i smyg som det slår mig hur otroligt mycket Eldar växt. Hur hans språk utvecklats och blivit mer nyanserat. Det finns en rent prestigelös och avslappnad aura kring honom där han rullar runt på marken och gör sig till för Sally. Låter henne busa och klättra, utmana och brotta ned honom.

Det slår mig att det var just såhär det såg ut en gång för tre och ett halvt år sedan, där i rastgården i lilla Hjorthagen. Valp-Eldar och lekfarbror Sonko. Idag är det Eldar som har blivit farbror Lek. Som högljutt men vänligt och med glimten i ögat busar med de små. Han gör sig till och spelar clown, spelar upprörd och blir en teaterapa. Och det är någonting med det där som Sally tycker är fantastiskt roligt, som får henne att uppmärksamt svansa efter honom med lysande ögon. 

Bild

”Ha! Nu har jag dig!”

Det är verkligen något alldeles särskilt att se just Eldar på det här viset. Min känsliga, komplexa Eldar med sin stora personliga sfär och integritet. Hunden som haft det så svårt socialt på så många vis och som varit så otroligt missförstådd. Det är en synnerligen stor glädje, stolthet och kärlek som sköljer över mig när jag ser honom så glad och bekväm med de andra, efter allting vi har gått igenom. Och som han växer i sin nya roll som snäll och rolig farbror. 
Bild

Eldar och Sally delar på hans gamla kampis-lamm. Någonting som faktiskt inte alltid varit så himla självklart för honom att göra,

Bild

Att ligga tätt samman och busbrottas är någonting som både Eldar och Sally tycker är väldigt roligt.

In i valpdimman

Bild

Team Israelsson Sally. En av mina stora kärlekar i livet.

Vi är nu inne på vår andra vecka med Sally i flocken och det börjar kännas som om hon alltid varit en del utav den. Jag tillbringar mycket tid i trädgården med hundarna, iakttar dom medan de leker och lär känna varandra. Det är alltid lika intressant att se hur gruppdynamiken utvecklas, skiftar och förändras i och med varje ny flockmedlem som introduceras.

Det är tredje gången jag erfar det nu, en utökning av flocken, och återigen känner jag en sådan enorm tacksamhet och förundran över hur otroligt fint hundarna kommunicerar. Hur de med lätthet navigerar i de situationer som uppstår, med tydliga signaler och stor lyhördhet. Det är så tydligt när det kommer till individer som vuxit upp i flock med andra språksäkra hundar. Jag ser på Eldar – en hund som är väldigt signalkänslig – hur otroligt viktigt det varit och är för honom att omges av individer som förstår sociala koder, som kommunicerar och är tydliga. Ända sedan Smella först flyttade in har han växt enormt, liksom han fortsatt göra med Ratchel och nu än en gång med Sally. Jag får se så många nya sidor växa fram hos honom, sidor jag inte visste fanns. 

Det är en fantastiskt fin känsla att luta sig tillbaks mot husväggen, verkligen slappna av och känna den typ av stolthet jag gör över min lilla flock hundar. Stolthet över varje individ och dess stora, unika personlighet. Stolthet över dom som grupp. När jag sitter såhär, ensam i lugnet med hundarna, får jag se så mycket som många andra aldrig får. Det är faktiskt något speciellt med det. Något värdefullt med att få leva i den lilla bubblan i vetskapen om att man är med om något väldigt fint. Jag skulle inte byta det mot något.

Bild

På söndagspromenad med hela familjen. Sally fick springa lös och ryggsäcken var med utifall att hon behövde vila.

Såhär när man befinner sig mitt i valpdimman tar det lite tid att hitta fungerande rutiner och tiden flyter liksom samman. Det är onekligen en omställning med en liten hemma, som dessutom tränas till att bli rumsren och har lite andra behov än de äldre hundarna. Det blir (alldeles för) många koppar kaffe om dagarna och huvudet är inte alltid med mig, men på något vis blir det också lättare att befinna sig i det annars så svårfångade nuet tack vare det. Hjärnan är liksom lite för trött för att orka tänka på allt annat. Jag ser det som en gåva, även om det ibland känns som att förflytta sig i trögflytande sirap. Tur ändå att trögflytande sirap smakar så gott! 😉

Ja, vi passar på att njuta av den flyktiga valptiden. Med lek, mys, lösspring och allt vad det innebär. Plötsligt står vi där med en unghund som ska köras in (vi längtar!) och frågar oss själva hur den lilla ulliga valpen blev så stor över natten. En bitterljuv känsla minst sagt. Men så vet vi ju också att när hösten kommer och Sally närmar sig inkörningsålder, det är då festen på riktigt börjar. 

Bild

”We solemnly swear we are up to no good.”

Första dygnen med Sally

Tidigt i lördags morgon satte vi oss i bilen och påbörjade resan norrut mot Vigge. Det var dags att hämta hem Sally och min kropp var full av förväntan och nerver. 

När vi väl kom fram slogs jag som vanligt av hur otroligt vackert Vigge är. Jag har bara varit där en gång tidigare men det känns så hemma på något vis. På uppfarten möttes vi av den lilla, fluffiga tollarvalpen Wilding som genast charmade både mig och Erik med sina stora ögon och smittsamma energi. I bakgrunden välkomnades vi av ett högljutt och mycket välbekant tjatter från de båda valpkullarna på plats, ackompanjerade av de äldre huskisarnas ylande. 

Någon timme efter att vi suttit i köket och pratat med kaffe i hand kom ännu en bil körandes på uppfarten och vi fick snart sällskap av en norrman med flickvän. Även de valpköpare, som vi hade väntat på innan vi släppte ut alla valpar för att promenera en sväng över den frusna sjön. Sallys kull släpptes ut först, med mamma Yoyo i koppel och de rusade iväg över snön med en väldig fart. Det är en oerhört fin, social och homogen kull! Jag hade hemskt gärna velat plocka med mig hela drösen med valpar, så förtjust blev jag i dom. Även mamma Yoyo är en oerhört trevlig tik som jag genast fattade tycke för när jag träffade henne första gången i påskas, långt innan jag visste vi skulle komma att köpa en utav hennes valpar nästan ett år senare.

Bild

Sally och hennes syskon på promenad över Viggesjön.

Efter två promenader på sjön, en med vardera kull utav de två i princip jämngamla, och en god middag blev det dags för oss att fara hemåt med Sally. Resan gick verkligen hur fint som helst. Sally sov större delen av vägen, verkade inte det minsta brydd eller obekväm. Hon är verkligen en kavat liten tjej. Känns väldigt trygg i sig själv.

Vi kom hem ganska sent, betydligt senare än vad vi tänkt oss och väldigt trötta, men glada. Hemma väntade de andra hundarna och Madeleine, som passat dom hela lördagen. Sally tog allt nytt med ro, men det blev inte mycket sömn under natten till söndag för hon hade sparat ordentligt med energi under bilresan och var riktigt busig under kvällen. Jag hade bestämt mig för att  sova med henne på golvet i vardagsrummet, för att underlätta om hon behövde ut under natten. Och nog fick jag springa alltid. Det hann bli in på småtimmarna innan hon slutligen somnade ordentligt, då ihopkrupen tätt intill mig på min huvudkudde. Sally har visat sig vara oerhört mysig och kontaktsökande, särskilt när hon blir trött – till min stora glädje. 

Natten till idag var hon betydligt tröttare efter en hel dags upptäckande och busande. Ja, hon sov faktiskt djupt näst intill hela natten och behövde bara ut två gånger för att kissa. Det var otroligt välbehövligt med sömnen för oss allihopa. 

Bild

Sally och uppfödare Marie Israelsson.

De här första två dygnen hemmavid har förflutit utan konstigheter; vi har mest tagit tid att lära känna varandra och landa. Sally har varit på upptäcktsfärd i hundgården, vilket hon tyckte var himla skojigt, samt ute i de dryga 1000 kvm av tomten som vi hägnat in. Där springer hon lös och lär känna omgivningen med stor nyfikenhet. Ratchel har fått vara med henne en del nu på dagen, inne såväl som ute. Dom två kommer väldigt fint överens och Ratchel är otroligt tålmodig och duktig med den lilla. Sally har snabbt blivit väldigt förtjust i henne och svansar ofta runt henne i hopp om både lek och mysiga stunder.

Eldar, som ju är en väldigt intryckskänslig hund och således påverkas starkt av stora förändringar, har vi tagit det lite lugnare med. För honom är det väldigt viktigt med utrymme och sömn för att han ska landa, vilket tydligt märks på honom. Han går ofta undan när han tycker det blir lite för mycket och lägger sig gärna själv i vårt sovrum en stund, där kommer inte busiga små valpar åt honom. Intresset han visar för Sally har ökat i takt med att han börjar landa, vilket har märkts av idag. Han är försiktig, nyfiken och snäll men håller fortfarande ett visst avstånd när hon är som busigast. Idag har han dock, till skillnad från igår, kommit med flera busiga lekinviter. Jag har passat på att ha honom ute när Sally varit i hundgården, på så vis får de ändå se och nosa på varandra mycket men på var sin sida om stängslet som säkerhet. 

Bild

På upptäcktsfärd i hundgården – skojigt tyckte Sally.

Utöver mys, bus och upptäcktsfärder har jag börjat introducera klickern lite smått. Så småningom använder jag ju klickern till lite allt möjligt så att börja få henne att koppla ihop ljudet med belöning är egentligen det enda jag bryr mig om såhär i början. Vi leker mycket inkallning när vi är ute och jag upptäcker att hon är väldigt lätt att belöna både med ätbart, med lek och rent socialt. Ikväll klippte jag också klorna på henne, sådär när hon var lite lagom trött. Hon kunde inte ha brytt sig mindre utan dåsade faktiskt bort medan jag snabbt och lätt tog mig igenom de små, mjuka klorna. Lika orädd för det som för allting annat. Det är en egenskap som jag tycker oerhört mycket om och hoppas att hon får behålla upp i vuxen ålder. 

Ja, två dygn har snart gått och vi börjar så sakteliga landa lite i vår nya, lilla familjekonstellation. Det är med glädje och förväntan jag ser fram emot att få se hur flocken och individerna utvecklas. Det känns otroligt bra det här. Två dygn in och jag är redan bottenlöst förälskad i henne. Lilla, frimodiga stjärnskottet Sally.