Kategori: Sally

Första dygnen med Sally

Tidigt i lördags morgon satte vi oss i bilen och påbörjade resan norrut mot Vigge. Det var dags att hämta hem Sally och min kropp var full av förväntan och nerver. 

När vi väl kom fram slogs jag som vanligt av hur otroligt vackert Vigge är. Jag har bara varit där en gång tidigare men det känns så hemma på något vis. På uppfarten möttes vi av den lilla, fluffiga tollarvalpen Wilding som genast charmade både mig och Erik med sina stora ögon och smittsamma energi. I bakgrunden välkomnades vi av ett högljutt och mycket välbekant tjatter från de båda valpkullarna på plats, ackompanjerade av de äldre huskisarnas ylande. 

Någon timme efter att vi suttit i köket och pratat med kaffe i hand kom ännu en bil körandes på uppfarten och vi fick snart sällskap av en norrman med flickvän. Även de valpköpare, som vi hade väntat på innan vi släppte ut alla valpar för att promenera en sväng över den frusna sjön. Sallys kull släpptes ut först, med mamma Yoyo i koppel och de rusade iväg över snön med en väldig fart. Det är en oerhört fin, social och homogen kull! Jag hade hemskt gärna velat plocka med mig hela drösen med valpar, så förtjust blev jag i dom. Även mamma Yoyo är en oerhört trevlig tik som jag genast fattade tycke för när jag träffade henne första gången i påskas, långt innan jag visste vi skulle komma att köpa en utav hennes valpar nästan ett år senare.

Bild

Sally och hennes syskon på promenad över Viggesjön.

Efter två promenader på sjön, en med vardera kull utav de två i princip jämngamla, och en god middag blev det dags för oss att fara hemåt med Sally. Resan gick verkligen hur fint som helst. Sally sov större delen av vägen, verkade inte det minsta brydd eller obekväm. Hon är verkligen en kavat liten tjej. Känns väldigt trygg i sig själv.

Vi kom hem ganska sent, betydligt senare än vad vi tänkt oss och väldigt trötta, men glada. Hemma väntade de andra hundarna och Madeleine, som passat dom hela lördagen. Sally tog allt nytt med ro, men det blev inte mycket sömn under natten till söndag för hon hade sparat ordentligt med energi under bilresan och var riktigt busig under kvällen. Jag hade bestämt mig för att  sova med henne på golvet i vardagsrummet, för att underlätta om hon behövde ut under natten. Och nog fick jag springa alltid. Det hann bli in på småtimmarna innan hon slutligen somnade ordentligt, då ihopkrupen tätt intill mig på min huvudkudde. Sally har visat sig vara oerhört mysig och kontaktsökande, särskilt när hon blir trött – till min stora glädje. 

Natten till idag var hon betydligt tröttare efter en hel dags upptäckande och busande. Ja, hon sov faktiskt djupt näst intill hela natten och behövde bara ut två gånger för att kissa. Det var otroligt välbehövligt med sömnen för oss allihopa. 

Bild

Sally och uppfödare Marie Israelsson.

De här första två dygnen hemmavid har förflutit utan konstigheter; vi har mest tagit tid att lära känna varandra och landa. Sally har varit på upptäcktsfärd i hundgården, vilket hon tyckte var himla skojigt, samt ute i de dryga 1000 kvm av tomten som vi hägnat in. Där springer hon lös och lär känna omgivningen med stor nyfikenhet. Ratchel har fått vara med henne en del nu på dagen, inne såväl som ute. Dom två kommer väldigt fint överens och Ratchel är otroligt tålmodig och duktig med den lilla. Sally har snabbt blivit väldigt förtjust i henne och svansar ofta runt henne i hopp om både lek och mysiga stunder.

Eldar, som ju är en väldigt intryckskänslig hund och således påverkas starkt av stora förändringar, har vi tagit det lite lugnare med. För honom är det väldigt viktigt med utrymme och sömn för att han ska landa, vilket tydligt märks på honom. Han går ofta undan när han tycker det blir lite för mycket och lägger sig gärna själv i vårt sovrum en stund, där kommer inte busiga små valpar åt honom. Intresset han visar för Sally har ökat i takt med att han börjar landa, vilket har märkts av idag. Han är försiktig, nyfiken och snäll men håller fortfarande ett visst avstånd när hon är som busigast. Idag har han dock, till skillnad från igår, kommit med flera busiga lekinviter. Jag har passat på att ha honom ute när Sally varit i hundgården, på så vis får de ändå se och nosa på varandra mycket men på var sin sida om stängslet som säkerhet. 

Bild

På upptäcktsfärd i hundgården – skojigt tyckte Sally.

Utöver mys, bus och upptäcktsfärder har jag börjat introducera klickern lite smått. Så småningom använder jag ju klickern till lite allt möjligt så att börja få henne att koppla ihop ljudet med belöning är egentligen det enda jag bryr mig om såhär i början. Vi leker mycket inkallning när vi är ute och jag upptäcker att hon är väldigt lätt att belöna både med ätbart, med lek och rent socialt. Ikväll klippte jag också klorna på henne, sådär när hon var lite lagom trött. Hon kunde inte ha brytt sig mindre utan dåsade faktiskt bort medan jag snabbt och lätt tog mig igenom de små, mjuka klorna. Lika orädd för det som för allting annat. Det är en egenskap som jag tycker oerhört mycket om och hoppas att hon får behålla upp i vuxen ålder. 

Ja, två dygn har snart gått och vi börjar så sakteliga landa lite i vår nya, lilla familjekonstellation. Det är med glädje och förväntan jag ser fram emot att få se hur flocken och individerna utvecklas. Det känns otroligt bra det här. Två dygn in och jag är redan bottenlöst förälskad i henne. Lilla, frimodiga stjärnskottet Sally.

Nedräkning

Det är nu bara några få dagar kvar tills Sally flyttar in och jag har de senaste dagarna jobbat med att checka av listan med saker jag velat ha i ordning innan dess. Det är saker som försäkringar, valpsäkring av trädgård och hem, inköp av halsband och valpsele och givetvis någon leksak… 

När kvinnor (och djur!) väntar barn är det ju inte helt okänt att de mot slutet av sin graviditet går in i någon form av ”nesting-bubbla”. Allting ska ordnas, fixas och vara redo inför bebisens ankomst och man dundrar fram med en sjuhelsikes frenesi för att hinna checka av allting på den mentala listan. Jag är ju totalt ointresserad av att ha egna barn i framtiden, det har jag alltid varit, men tro sjutton att det här med nesting ändå är någonting som verkar hända även med mig. Det slog mig först nu när jag satte mig ned här. Att det är därför (delvis) det bott en stress i min kropp som gjort det svårt att sova det senaste. 

Häromdagen var vi iväg och handlade in halsband och sele till lilltjejen, utöver lite annat smått. Vi kom också hem med en hundbädd då samtliga reades ut, samt två Nonstop-dragselar som såldes ut för en spottstyver. Den ena dragselen bör passa Ratchel och den andra, något mindre, tänker jag kan bli perfekt till Sally den dagen det blir dags att börja köra in henne. För dom pengarna var det liksom inte något att ens fundera över.

Då jag haft en lugn vecka på jobbfronten har jag lagt mycket av min tid på att städa upp hemma, noga gå igenom eventuella svagheter i staket och hundgård där en busig valp kan ta sig ut eller komma till skada. Det är en otroligt skön känsla att stryka saker på listan! 

Bild

Sally (ljusa längst fram) med syskon springer ikapp i spåren över Viggesjön. Duktig tjej som redan springer i led 😉 Foto: Marie Israelsson

Eldar och Ratchel känner nog på sig att någonting är på gång. Dom iakttar mig med stor nyfikenhet där jag springer runt och donar, följer uppmärksamt med i säkringsarbetet i trädgården som jag delegerat till Erik och som vanligt känner de av mina nerver. Ju nervigare jag är, desto lugnare är hundarna på något vis. Nu när det varit snart ännu en vecka av isgator så har vår dragträning stått helt stilla och bytts ut mot skogspromenader, mer klickerträning och ökade mängder berikning. Det funkar, men är som alltid himla trist när det blir avbrott i träningen som vi själva inte riktigt kan påverka. Idag kommer vi gå ut och reka vägarna lite i hopp om att det kanske kan vara körbart imorgon, om det så måste bli canicross. Det skulle vara skönt om de fick springa av sig ordentligt innan helgen. 

Ja, det är en spännande tid på gång. På lördag morgon sätter vi oss äntligen i bilen upp till Sundsvall och uppfödare Marie med familj. Som vi längtar!

Valpdimma

Många utav er därute som håller på med hund – och kanske framförallt draghundar – känner säkert igen er i att det här med att bygga upp sin flock och sitt spann är en process som är evigt pågående i ens inre. Att det läggs många vakna (och icke-vakna) timmar varje dygn på att omsorgsfullt planera, hålla ögon öppna och fundera över vad det är man söker, hur man ska uppnå det man drömmer om och få pusslet att gå ihop. 

Det är en process som till största del är väldigt intern, den pågår på insidan och diskuteras med likasinnade bollplank. Somliga utav oss är duktiga på att verbalisera våra drömmar. Vi pratar och skriver om dom, delar tankar med våra närmaste och när chanserna kommer, då tar vi dom förhoppningvis. Men ändå, på något vis, blir omgivningen förvånade när man sedan gör slag i saken. Som om den missat allting man högt pratat om i många år, eller kanske bara inte fullt ut lyssnat eller tagit på allvar.

Jag själv har, sedan drömmen om ett fullt spann och flytt norrut blivt mer konkret, aldrig hymlat med mina planer på att skaffa fler hundar. Ibland himlar jag rent utav med ögonen över mig själv och tänker att, herregud, det är ju det enda jag pratar om och att det är synd om dom omkring mig som måste stå ut med mitt nördiga prat. Jag längtar och vill realisera drömmarna så intensivt att det liksom sipprar ut i allting jag gör, utan att jag riktigt vet om det. Mina absolut närmaste ser det här. Förvånas föga över de livsval vi gjort och gör, även om de inte förstår dom alla gånger eller själva skulle gjort samma sak. Men de peppar och hejar och är glada å våra vägnar. 

Bild

Ljuvliga, lilla Sally. Så efterlängtad att det är galet.

Inom de närmsta veckorna flyttar vårt senaste tillskott till flocken in. Team Israelsson Sally – en bedårande liten tik med oerhört spännande, ja rent utav lovande, linjer och som jag hoppas kommer bidra till ännu en individ att verkligen bygga kring. För stora delar av vår omgivning verkar nyheten komma oerhört plötsligt och jag kan inte låta bli att undra varför. Det är och har aldrig varit en hemlighet att vi, både min sambo och jag, planerat att utöka flocken under 2017 och haft span på valpar. Att vi sedan tappade en viktig nyckelindivid i vår flock när Smella lämnade oss gjorde inte planerna mindre aktuella, snarare tvärtom. För det är svårt att bygga upp ett spann när där inte finns ett plural i hundantal. Ja, jättesvårt faktiskt. Hela poängen med ett spann är ju faktiskt att där finns mer än en genuint arbetsintresserad hund i teamet. Och det gäller vare sig man vill tävla eller bara ut och köra över fjällen för nöjets skull. 

​Vi är oerhört förväntansfulla och längtar mycket efter hämtningen av Sally! Jag vet inte hur det är för er andra, men känslan av att veta där snart finns en småtting i huset igen är oerhört fantastisk och jag går faktiskt in lite i någon form av valp-dimma. Mina tankar kretsar ständigt kring den lilla individen som gömmer sig bakom fluffet och jag ser så väldigt mycket fram emot att få lära känna henne. Att få upptäcka vilka egenskaper som ryms i den lilla kroppen och att få skapa mig ett alldeles speciellt band till just henne. För så är det – med varje individ i vår flock formas ett alldeles unikt och speciellt band. De har sina olika styrkor och svagheter, sina egenheter och sina tydliga personligheter. Det är också därför det blir ett sådant oerhört tomrum när någon lämnar, för ingen kan någonsin ta någon annans plats. Oavsett hur många gånger man får höra att ”men du har ju fler hundar”. 

Bild

Uppfödare Marie har skvallrat om att det är fart och fläkt i kullen. Det låter lovande, tycker vi!

Nedräkningen har på riktigt börjat. Och även om jag aldrig träffat henne så har hon redan nästlat sig in i mitt hjärta, precis lika snabbt och obarmhärtigt som Ratchel gjorde när jag första gången såg ned på den lilla tik som satt sig vid mina fötter och kikade upp på mig. Hjärtat vet när det är rätt. Och då måste man våga ta språnget.