Velamsundsdraget 2017

Bild


Efter förra årets debut i tävlingssammanhang så var det ingen tvekan om att även i år delta i Velamsundsdraget. Det är en av de mycket få tävlingarna som går i närheten så vi försöker passa på när det ändå är så nära. Velamsunds naturreservat är dessutom riktigt vackert, vägarna är helt ljuvliga och det är en perfekt ”uppvärmnings-tävling” inför säsongen. 

I år anmälde sig Erik till scooterklass med två hundar; Kit och Ratchel. Sally blir inte ett förrän i november och får ännu inte tävla, men hon var med som moraliskt stöd och för miljöträningens skull. Själv har jag varit i så dåligt skick den här hösten att jag inte vågat anmäla mig till tävlingar, så jag agerar handler och fotograf i höst istället och nöjer mig med att träna på hemmafronten. Det känns lite trist, men samtidigt försöker jag se det som att jag får perfekta tillfällen att istället öva på actionfoton i tävlingssammanhang och att några av hundarna ändå får komma ut och tävla tack vare en sambo som gärna tävlar. Det håller humöret uppe, även om jag önskar jag kände mig bra nog själv att delta. Jag får ladda till Sallys debut istället, nästa höst. 

Dag ett på tävlingen var tuff, både för hundar och förare. Det var varmt och fuktigt i luften, samt det faktum att det regnat nästan oavbrutet i två veckor, vilket märktes på leran som utgjorde tävlingsbanan. Det var bitvis mycket tungt och sörjigt, svårt för både hundar och förare att få ordentligt påskjut i stegen. Tävlingsbanan innebar också två varvningar av starten – en stor utmaning för många! Hundarna trodde ofta att de var färdigsprungna när de skulle varva och flera ekipage fick trassla och stanna för att ta sig förbi. Kit var en utav dessa hundar som inte alls förstod varför Erik manade på FÖRBI när han ju faktiskt var i ”mål”. Det stal mycket av deras tid under första heatet, men runt kom dom. Trötta och leriga i mål. Note to self är att i framtiden träna mer på det där med varvningar. Det är ingenting som kommer av sig självt utan det krävs att hundarna får träna på det, det är tydligt. 

Dag två var solig och skön – spåren hade hunnit torka upp ganska ordentligt och de allra flesta ekipage var snabbare runt än dagen innan. Det var också dryga fem grader kyligare i luften, vilket givetvis gjorde skillnad. Särskilt för de mer pälsade hundarna, såsom våra. Varvningarna var inte helt hundra, men inte alls lika krångliga som dag ett och sluttiden förbättrades. Vi stannade kvar även efter prisutdelningen – Erik o vovvarna fick sig en fin guldmedalj hem – för att fota motionsloppet och det var riktigt roligt att se alla ekipage, med alla möjliga olika hundraser, ta sig runt. 

Bild

Team Raxeira’s; Erik med Kit och systerdotter Ratchel.

Det var en intensiv men mycket trevlig helg i Velamsunds naturreservat och vi kommer utan tvekan att försöka delta även nästa år. Nu väntar Nybrodraget om en och en halv vecka – det blev en spontananmälan när jag såg jag hade helgen fri från jobb – och återigen kör Erik kickbike med Ratchel och Kit. Vi förväntar oss galet tufft motstånd i Nybro! Det blir antagligen inte någon pallplats i den konkurrensen, men det blir ett värdefullt tillfälle att få se hur de står sig mot riktig konkurrens i en ordentlig C-klass 🙂 

Dessutom väntar en härlig reunion med Team Yabasta och co. Det längtar vi efter!
Facebook Comments

Grattis Ratchel

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst – ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis – ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

Facebook Comments

Rasspecialen @ Tånga Hed

I helgen som var besökte vi Tånga Hed och årets rasspecial för siberian husky. För oss var det första gången på rasspecialen och, bortsett från medeldistanstävlingarna där jag varit handler åt Yabasta-teamet, har vi nog aldrig sett så många huskies på en och samma plats. Det var hundra anmälda till utställningen och givetvis många fler hundar på plats därtill. Jättekul att uppleva! 

Vi mötte upp Marlene, Catti och hundarna på vägen och åkte större delen av vägen tillsammans. Min tanke hade varit att själv inte ställa ut hundar den här gången, inte ens mina egna tjejer, utan jag hade lejt Erik samt frågat Catti och Marlene om hjälp med ställandet. Själv hade jag planerat att få ta ett steg tillbaks och fota och på sin höjd värma upp hundar utanför ringen, samt vila kroppen (och knoppen) från stress då jag känt ett enormt behov av det. Jag förstod dock snart att det i praktiken inte skulle hålla; med våra egna plus Yabasta-hundarna så hade vi åtta hundar som skulle in i ringen och vi skulle sannolikt få krockar i programmet. Och fler hundar att ställa blev det, som vanligt. Det var bara till att springa 😉

Först ut av våra hundar var Sally som denna gången ställdes i juniorklass. En ganska stor sådan, varav hälften av hundarna bestod utav kullsyskon och kusiner – b.la. Marlenes tik Dolly som är kusin till Sally på både mammas och pappas sida. Jag hade på känn redan när jag såg alla tikar att Dolly skulle ta hem förstapriset i klassen och visst blev det så. Hon blev faktiskt utställningens bästa junior med CK. Grattis Malle! 

Målet för dagen med Sally var att hon skulle ha en trevlig upplevelse och framförallt att hon inte skulle tycka hantering av domaren var läskigt. När vi ställde på Ånnaboda så ville Sally överhuvudtaget inte hälsa på domare Göran Hallberg; hon hade precis börjat komma in i spökåldern och stora, bullriga karlar var för dagen mycket suspekt i hennes ögon. Sedan dess har Sally hunnit landa samt gå igenom sitt första löp och åter blivit en mycket framåt och social tjej. Kanske ännu mer än tidigare. Jag har dessutom lagt extra mycket tid på hanteringen, framförallt tandvisningen och jag hade på känn att det den här gången skulle gå lite bättre. Det gjorde det! Hon fixade hanteringen hur fint som helst och såg ut att trivas bättre i ringen. Stort tack till Catti som gjorde så fint jobb med att ställa henne åt oss <3

Bild

Hanteringen med domare Annika Uppström gick finfint. Men är tandvisningen verkligen så himla nödvändig ändå? undrade Sally när hon fick syn på matte med kameran 😉

Bild

”En finmejslad juniortik i utveckling. Feminint, välskuret huvud. Bra hals och rygg. Något brant kors. Tillräckliga vinklar runtom. Behöver utvecklas mer i förbröstet. Något styva mellanhänder. Rör sig ännu något obalanserat och löst. Sommarpäls. Trevligt temperament.”

Very good, juniorklass. Domare: Annika Uppström


Dagens stora överraskning och glädjebud var Ratchels bedömning i ringen. Ratchel har ställts en gång tidigare i Västerås i våras och kritiken då var väl sådär. Inte dålig, men lämnade mycket att önska. Hon fick ett Good och domaren skämtade om att hon knappt såg ut som en husky; Ratchel var ordentligt urfälld efter löp och de märkliga temperaturväxlingar vi haft under vårvintern. Denna gång lät det annorlunda! 

Trots att Ratchel även nu var i kraftig fällning så berömde domaren hennes pälskvalité, som hon tyckte var alldeles utmärkt. När hundarna skulle placeras tog det väldigt lång tid för domaren att bestämma sig och det var ett par mycket spännande minuter innan hon slutligen bestämde sig för att placera Ratchel på en tredjeplats. Hon förklarade för Marlene – som ställde Ratchel – att hon gärna hade placerat Ratchel högre men för dagen så var de tikarna som placerats etta och tvåa i något bättre form. Jätteroligt att höra, då det faktiskt är någonting vi kan jobba med! 

Ratchel skötte sig alldeles utmärkt i ringen och hade en riktig proffshandler i Malle (tack!). Det var väldigt roligt att få vara publik och se Ratchel på ett annat sätt än jag är van att se henne. Hon är en hund jag annars mest ser rumpan eller knasiga ansiktsuttryck i närbild på 😉 

”Feminin tik av trevlig modell. Välskuret huvud, något brett ansatta öron. Bra hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Goda vinklar bak. Bra ben och tassar. Rör sig med ett bra steg. Utmärkt pälskvalité, men i kraftig fällning. Trevligt temperament!”

Excellent, 3:e placering i unghundsklass. Domare: Annika Uppström

Det verkligen roligt att få se så många fina hundar både i och utanför ringen, samt träffa vänner och bekanta vi inte ser så ofta. Det var också väldigt kul att få träffa uppfödare Marie och Niklas och hela deras lurviga gäng, inklusive en drös släktingar till Sally. Dödstrött var jag när allting var över och vi satte oss i bilen för att resa hem, men vi lämnade Tånga Hed väldigt nöjda med dagen. Jag passade även på att handla in en superfin stakeout och en ny stamlina/fyrspannslina från Swedish Centerlines. Stort tack till Sara och Tobias för fantastisk service, superprodukter och en trevlig pratstund 🙂 Ett varmt tack ska såklart även Marlene och Catti ha för hjälpen med ställandet – och för att ni är världens bästa sällskap. 

Sist men inte minst vill jag också rikta ett stort TACK till rasklubben för det fina arbetet med årets rasspecial. Det är mycket arbete som ligger bakom event som dessa och under den korta tid jag suttit med i Mälardalens styrelse har det blivit allt tydligare hur mycket alla dessa eldsjälar verkligen betyder för att skapa en levande klubb! Det är lätt att underskatta alla de timmar av planering, organisering och fysiskt arbete som läggs ned ideellt av dessa människor som är med och arrangerar tävlingar, utställningar och andra aktiviteter. Så tack för att ni finns, ni som med passion arbetar för vår ras och våra medlemmar! 

Facebook Comments

Familjen har utökats!

Det är inte utan att det pirrar i magen sådär härligt när jag tänker på säsongen vi har framför oss. Särskilt inte eftersom vi inte bara fått en – utan egentligen två – nya familjemedlemmar denna sensommar. Jag presenterar härmed den ena av våra nya flockmedlemmar:

Danler European Open

Nu ser jag fram emot många roliga äventyr tillsammans med vår nya kompis och det lurviga gänget. Frågar ni mig får hösten och vintern gärna komma nu – vi är så väldigt redo!
Facebook Comments

Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

Facebook Comments

Berikning; högmotiverade beteenden

​För en tid sedan skrev jag ett inlägg kring berikning som inte bara delades här på bloggen utan även på draghundar.se i maj. Flera läsare har sedan dess uttryckt nyfikenhet och en önskan om att läsa mer kring ämnet – jätteroligt tycker jag! Jag ser det som otroligt positivt att intresset för berikning och hundens naturliga beteenden verkar växa alltmer i hundvärlden. 

I förra inlägget berättade jag lite mer i allmänna drag kring vad berikning är för något samt hur jag själv jobbar med det när jag bygger hundgårdar. Men idag vill jag gå in lite djupare på ämnet och olika former av berikning. Idag ska vi prata om högmotiverade beteenden. 

Bild

Ratchel har alltid älskat området kring dammen här hemma. Det är populärt att balansera på stenarna, leka tafatt i buskagen och vila i skuggan. Numera är dammen tömd och istället har den blivit en ypperlig sänka att gräva i, tycker hundarna.

Liksom jag förklarade i förra inlägget så är grundtanken med berikning att skapa miljöer och möjligheter för djuren – i det här fallet hundarna – att få utlopp för sina medfödda, instinktiva beteenden på ett så naturligt sätt som möjligt. Högmotiverade beteenden är alltså medfödda beteenden. Men inte vilka som helst utan dessa beteenden är såpass viktiga och essentiella för hunden att de faktiskt kan må riktigt dåligt av att inte få utlopp för dom. Det är beteenden som har med själva kärnan i hunden att göra – alltså ingenting man som ägare egentligen kan välja om det är viktigt för hunden eller inte. Det bara är det.

När en hund inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden via sin vardag så kommer den så småningom att lösa saken på egen hand. I de allra flesta fall börjar det då dyka upp beteenden i fel situationer. Det är det som vi hundägare ofta kallar för ”problembeteenden”. För att de i våra, alltså människans, ögon inte är önskvärda. Det kan handla om vallhunden som plötsligt börjar valla allt ifrån bilar till skuggor, den arbetslösa huskyn som tuggar sönder inredning och sliter frenetiskt i kopplet eller jakthunden som sticker på egna jaktturer så fort den får chansen – under allt annat än kontrollerade former. Dessa är väldigt stereotypa exempel, det är jag medveten om, men de är vanliga. Även hos vanliga sällskapshundar. Det kan faktiskt gå så långt att en hund som inte får utlopp för sina högmotiverade beteenden börjar utveckla olika former av tvångsbeteenden och/eller drabbas av stressrelaterad ohälsa; maniskt vankande, flanksugning, slickdermatit, magsår… Ja, de kan faktiskt bli sjuka. På riktigt.

Det spelar alltså ingen roll vad för hund det är eller hur den lever – alla hundar behöver utlopp för sina naturliga drifter. Sällskapshunden, hundgårdshunden, tjänstehunden, den stora malamuten, krulliga lagotton, den lilla chihuahuan och allt däremellan. Det kan däremot skilja sig mellan raser, kön och individer vad gäller vilken typ av berikning som är mest relevant – med andra ord vilka beteenden som är mest betydelsefulla för den. Så hur går man då till väga för att berika sin hunds liv?

Bild

Alla hundar mår bra av berikning.

I huvudsak kan vi berika våra hundar på två olika vis; via oss själva (hundägaren) eller via miljön den lever i. Aktiviteter såsom jaktträning, vallning, spår, vissa bruksgrenar och dragträning är ett exempel på det förstnämnda. Det vill säga berikning som tillförs då hundägaren direkt är med och agerar. Vissa former av berikning gränsar således till det vi ibland kallar för ”aktivering” – för att hunden genom aktiviteten får utlopp för ett högmotiverat beteende. Men där är skillnad mellan de två begreppen, mellan aktivering och berikning – något jag får återkomma till i ett separat inlägg. Det viktiga med berikning är dock inte vad vi människor upplever eller kallar det, utan vad hunden ifråga får utlopp för och upplever.

Att tillföra berikning via miljön innebär istället att skapa förutsättningar för hundarna att utföra vissa givna beteenden utan vår direkta medverkan. Skillnaden med att berika genom hundarnas miljö är att de i allra högsta grad helt själva kan och får avgöra när och hur dessa beteenden utförs. Valet är deras, men vi ger dom möjligheten. Många gånger är det därför bland den bästa berikningen, eftersom det i störst mån liknar den situation där beteendet skulle komma i vilt tillstånd och för att det hela tiden är på hundens egna initiativ. För hunden är det nämligen också viktigt att ha en känsla av egenkontroll. Berikning ska alltså heller inte skapa en stress i hunden, utan snarare tvärtom. 

Men först av allt, för att överhuvudtaget få till en bra berikning, behöver vi veta vad våra hundars högmotiverade beteenden är för några:

Bild

Födoberikning kan se ut på många olika sätt – här är ett utav dom. Frukt o grönt till frukosten.

Ätbeteenden

Ätbeteenden innebär alla slags beteenden som är relaterade till föda. Exempelvis tuggande, ätande, sorterande, sväljande, smakande, gömma mat, söka mat… Olika individer tenderar att ha olika stora behov av olika aspekter. Vissa har exempelvis ett stort tuggbehov, medan hundar med stor aptit ofta har ett stort sväljbehov, osv.

Idag får de allra flesta hundarna sin mat serverad i skål, en eller två gånger om dagen. Det är ofta samma mat, ex ett visst torrfoder, varje dag vid samma tidpunkt och inga större överraskningar. Den vilda hunden lever knappast så. I det vilda söker och fångar hundarna själva sin föda. De äter inte enbart kött utan rötter, bär och mycket annat som de först måste undersöka om det är ätbart eller inte. De smakar, sliter, gnager, tuggar och sväljer sin föda. De gräver ned den, gömmer den och sparar den till senare. 

Födoberikning är någonting som alla hundar mår bra av, oberoende av ras. Av hälsoskäl är det kanske bäst att inte mixtra för mycket med innehållet av hundens mat då magarna inte alltid tål det, men det finns oändligt många och enkla sätt att göra födan mer intressant för hunden. Även för den som är kräsen!

Exempel: 

  • fodersök – strö ut/göm maten och låt hunden leta upp det. Vill man försvåra så kan man sprida det i högt gräs, i snön, över en lurvig matta eller varför inte gömma det i trädens bark?
  • överraskningar i matskålen som hunden själv får undersöka och sortera ut. T.ex. frukt, grönsaker, matrester, ett kokt ägg, en pinne (nepp, det behöver faktiskt inte vara ätbart)… Det viktiga är inte att den äter upp det nya inslaget, utan att den får undersöka och sortera. 
  • göm maten i en Kong, PET-flaska, kartong eller något annat där hunden får slita och greja för att få sin mat.
  • Ben och andra tuggisar ger hunden utlopp för tugg- och slitbehovet. 
  • Låt hunden gömma sina ätbara skatter o ta fram dom senare (om möjligt).

Jaktbeteenden

Jaktbeteendet handlar inte bara om själva jakten i sig, utan om alla de beteenden som på olika vis är kopplade till jakten. D.v.s. välja ut, spåra, söka och lokalisera bytet. Smyga, valla, springa, anfalla, gripa och döda. Även bära, slita och tugga, gömma och försvara. Bland annat. Ni märker kanske också att det på sätt och vis angränsar till ätbeteenden?

Det finns oändligt många beteenden här att välja på och som man kan skapa fantastiska förutsättningar för hunden att få utlopp för. När det kommer till jaktberikning handlar det därför ofta om att klura ut vad just individen och rasen har störst behov av. Den här typen av berikning är t.ex. väldigt enkel när det kommer till polarhundar – de har nämligen i princip alla dessa beteenden kvar. Man brukar tala om att de har hela ”jaktkoden”. Fågelhundarna däremot är ofta i större behov av apporteringen och vallhundar följer ofta hela jaktkedjan men utan att greppa/döda sina byten. Men alla raser har jaktbeteenden kvar, bara mer eller mindre mycket. Därför är också alla sorters hundar i behov av jaktberikning, men på olika vis. Med lite efterforskning kring sin ras och observationer av individen är det ofta ganska enkelt att sen finna ut hur man ska gå till väga. 

Exempel:

  • Jakt, apportering, vallning, dragträning (bygger i stort på jaktinstinkten), lure coursing är alla exempel på berikning som tillförs via människan i olika grad.
  • Spår – särskilt blod-/viltspår är en fantastisk jaktberikning.
  • Pipleksaker att fånga, tugga på och ”döda”. Att de dessutom låter som döende djur ökar berikningen.
  • Djurhudar/fällar att slita och dra i. Eller varför inte hänga upp en nötnacke i trädet som hunden själv får upptäcka att den finns där och sen slita och kämpa för att fånga och ”fälla” det? En mycket uppskattad variant härhemma.
  • Jakt- och kamplekar.
Bild

Den hängande gottestubben i hundgården erbjuder rörelse-, jakt- och födoberikning allt i ett.

Bild

Sally roar sig ofta med att smyga på övriga flockmedlemmarna. Rätt som det är attackerar hon i ett försök att dra igång en skojig jaktlek.

Revirbeteenden

Det här är ett behov som finns i mycket högre grad hos vissa raser, t.ex. boskapshundar och gårdshundar. Det är ett beteende som helt sonika handlar om att vakta, bevaka och undersöka sitt revir. Att patrullera, med nosen kolla av och även markera sitt revir hör också det till berikande beteenden som hunden bör ges tid och utrymme att göra. Man kan också ge hunden utkiksplatser eller liggplatser som ger dom översikt över territoriet. Eller varför inte intill ett fönster om man bor i lägenhet, som ger hunden möjlighet att spana över sina ”ägor”?

Personligen har jag inga vakt- eller gårdshundar, men jag märker att även mina huskies uppskattar sina utkiksplatser och har ett visst behov av att ha koll på sitt territorium. Eldar t.ex. använder flitigt altanen där han får en bra översikt över alla grannar och samtliga katter som envisas med att inkräkta på hans revir. Ratchel står ofta på bakbenen och kikar ut genom staketet när någon rör sig nere på vägen, tyst men uppmärksam. Men tydligast var kanske ändå Smella, som alltid larmade med sitt hesa yl när någon gick för nära vår uppfart. Den damen hade stenkoll på sitt revir!

Vilobeteenden

Vilobeteenden tillgodoser man genom att tillåta hunden dels få tillräckligt med vila/sömn, men också genom att skapa förutsättningar för en trygg, mysig och lugn viloplats. Hur tycker din hund om att vila? Öppet eller undangömt? Föredrar den att ligga högt upp, varmt eller svalt? Här ingår egentligen även bobeteenden; många hundar uppskattar ett eget litet krypin som är en trygg plats.

Exempel:

  • Halm, filtar och annat ”bäddbart” är utmärkt berikning för den individ som tycker om att bädda, krafsa och snurra runt innan de kommer till ro.
  • Mysiga kojor och gömställen är bra berikning för den hund som vill gå undan och vila. 
  • Insynskydd i hundgården för ökad trygghetskänsla vid vila.
  • Tillräckligt mycket sömn (hunden behöver generellt 12-18h sömn per dygn) och återhämtning. 
  • Höga liggplatser för hunden som gillar att ligga högt upp.
  • ”Fria zoner” – d.v.s. platser där hunden får vara ifred. Själv har jag alltid filttränat mina hundar och sedan tagit med mig filtar när vi varit på vift. Dessa filtar blir hundarnas ”fria zon” även på bortaplan där de kan välja att lägga sig när de vill ha lite utrymme, vilket alla som känner oss också får lära sig att respektera.

Bild

Här i flocken är de upphöjda ligg- och utkiksplatserna mycket flitigt använda.

Bild

De olika halmbäddarna och kojorna är också oerhört populära. Hundarna tycker det är rena julafton varje gång de får ny halm i kojorna att bädda med.

Sociala beteenden

Att hunden är ett flockdjur är ingenting nytt. De har således alla ett behov av att få socialisera och samspela med andra levande varelser. Extra viktigt att umgås med andra hundar är det för ensamhunden. För trots att vi människor kanske räcker en god bit på vägen så kommer vi aldrig kunna täcka hundens behov av socialt samspel med sin egen art. 

Social berikning har att göra med all form av interaktion såsom lek, vårdande, fostran, konflikthantering, kel och att helt enkelt leva någon form av familjeliv. Det handlar också om att få utveckla sitt språk i umgänget med andra hundar och att inte uteslutas ur flocken. 
 
Yngelvårdsberikning är också viktigt. Alla som någon gång haft dräktiga eller skendräktiga tikar känner igen beteenden som att de ”boar sig”, bäddar och förbereder sig inför rollen som mammor på olika vis. Extra filtar att bädda med, halm, kojor och dylikt ger dom möjlighet att få utlopp för dessa beteenden. Skendräktiga tikar kan få yngelvårdsberikning genom att tillåtas adoptera mjukisdjur, strumpor eller andra ”valpar” att ta hand om då hon inte får några riktiga. Behovet finns faktiskt även hos vuxna hanhundar. Att låta dom få träffa valpar att leka med, rå om och fostra kan vara en fantastisk berikning för hanar – dessutom ges dom möjlighet att utvecklas som individer. Eldar är ett tydligt exempel på en hanhund som, trots att han varit väldigt osäker socialt, växt enormt genom flockliv och att få fostra yngre hundar. Även för Kit är detta viktigt och han har en mycket viktig roll som valpuppfostrare sedan länge. Ofta kallar vi honom skämtsamt för världens mest skendräktiga hane; han lägger nämligen mycket av sin fritid på att adoptera och omsorgsfullt vårda bollar, äpplen, diverse leksaker och andra gosiga föremål.

Kroppsvårdsbeteenden

Alla hundar behöver få utlopp för beteenden som har med kroppsvård att göra och det ingår litegrann i sociala beteenden. Att putsa, massera och tvätta sig själva – och även andra – hör till det mest naturliga. Liksom att klia sig, gnida sig mot saker, göra hälsokollar på kompisarna, rulla sig på marken, bada i lera och sand… Låt dom få berikningen det innebär att vårda sig själva och sin familj, vare sig den familjen består av hundar, människor eller andra djur.

Bild

Att ta hand om familjen är viktigt för hunden som art.

Bild

Härliga flockliv.

Bild

Matte ingår också i flocken och att vila samman är ofta en högt uppskattad aktivitet.


Samarbetsbeteenden

Det är precis som det låter – att samarbeta är för många hundar oerhört viktigt. All form av aktivitet som innebär ett samarbete mot ett gemensamt mål med en annan hund/hundar och/eller människa är således ett sätt att få utlopp för detta beteende och därför också ganska lätt att tillgodose med tanke på att de allra flesta hundar lever med åtminstone en människa. Hundar som lever i en flock samarbetar ofta vid till exempel lek och jakt, men i en trygg flock även vid fostring av yngre hundar.

Brukshundar är exempel på hundar som ofta har ett mycket stort behov av detta. För att återigen ta polarhunden som exempel så finns det få saker som är så roligt som att få springa tillsammans med sina kamrater i ett spann, mot ett gemensamt mål. Dragträningen är således inte enbart jaktberikning utan även samarbetsberikning. Och det räcker faktiskt inte där för dragträningen täcker även nästa punkt:

Rörelsebeteenden

Alla hundar har ett behov av att röra sig. Oavsett ras – allt ifrån den lilla chihuahuan till polarhunden. Rörelsebeteenden innebär all form av rörelse; skritta, trava, galoppera, hoppa, gräva, balansera, klättra, simma… Ja, ni förstår. Även om alla sorters hundar behöver få utlopp för dessa beteenden så finns det också raser som har extra stort behov av vissa specifika beteenden.

I princip all form av rörelseberikning får dagens hundar från människan genom promenader, lösspring i olika terräng och olika motionsformer. Men man kan också skapa förutsättningar för hunden att få rörelseberikning hemmavid, via miljön. Här kommer hundgårdar och rastgårdar in. Det är egentligen oerhört lätt att med lite kreativitet skapa levande miljöer där hundarna kan balansera, hoppa och klättra på stockar, stenar och springa på. Sandlådor eller andra möjligheter att gräva är också bra berikning för hundar som gärna gräver. Rastgårdar med en mer ”levande” miljö såsom t.ex. kuperad terräng, buskage, stockar och stenar är oftast att föredra framför en fyrkantig, platt gräs- eller grusplan. 

Bild

Två grävtokiga tjejer samarbetar. Att gräva är inte bara berikande, det är också ett bra och skoj sätt att stärka kroppens muskler.

Bild

Att arbeta i ett spann handlar i allra högsta grad om att samarbeta med både kamrater och matte/husse.


Nu när vi har benat ut vad hunden som art har för högmotiverande beteenden – vad ser du för beteenden extra ofta i din hund? Hur kan du finna vägar att berika livet för din fyrbenta vän? Vilka beteenden är viktiga för just honom/henne? Har du egna idéer på skojig berikning som inte nämns här? Dela gärna med dig 🙂

I nästa beriknings-avsnitt ska vi kika närmare på berikning vs. aktivering. Vad är egentligen skillnaden? Stay tuned!

Facebook Comments

Äppel päppel

Varma sommardagar är det inte många knop härhemma i flocken, men då och då känner sig hundarna lite extra kreativa och påhittiga. I sommar har vi fått ett nytt inslag vad gäller favoritaktivitet; äppelplockning.

Ratchel plockade en hel del jordgubbar förra året, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett hundarna här intressera sig för äppelträden tidigare. Men så kom Kit. Och Kit, han är en äppelpallare av rang. Elitpallare, till och med. 

Det dröjde inte längre förrän de andra blev nyfikna på vad det var Kit hölls med hela dagarna. Det verkade ju så väldigt roligt! Så numera står dom därunder en stund minst varje dag, äppelpallarna. Alla finner aktiviteten roande, men ingen är så passionerad som Kit. 

Bild

”Vad pysslar du med för något, Kit?” undrar Eldar. ”Tvättar äpple”, svarar Kit.

Bild

Sally blir också nyfiken på Kits äpple. ”Man får inte kidnappa andras äppelbebisar, men man kan lära sig att fånga egna”, förklarar Kit när Sally försöker låna äpplet.

Bild

Det kallas till flockmöte under äppelträden där Kit delar med sig av sina hemligheter.

Bild

Kit visar en utav sina elever hur man bäst plockar ett bebisäpple utan att skada det. Försiktig måste man vara, plocka mjukt med läpparna. Sally lär sig snabbt, så Kit visar även en mer avancerad teknik där man måste balansera.

Bild

”Får man svårt att hålla balansen kan man göra såhär”, förklarar experten och visar hur man kan stötta sig mot grenarna. Dom bästa äpplena finns längre upp och kräver lite list.

Bild

Eldar försöker också. Precis som Kit lärt honom så planerar han noga sin väg till det perfekta äpplet innan han agerar.

Bild

Efter lektionen återgår hundarna nöjt till vilan i sommarvärmen.

Bild

Kit anser att det är klokast att hålla lite extra koll på sitt äpple. Man vet ju aldrig om det försvinner annars.

Bild

Lite tröttsamt är det allt att lära ut i värmen och beskydda alla äpplen. Snart somnar även Kit. Med en beskyddande tass jämte sin skatt, såklart.

Facebook Comments

Simsäsongen har börjat

I helgen har vi officiellt inlett årets simsäsong för hundarna. I år är första sommaren som vi jobbar utefter ett ordentligt strukturerat träningsschema, både vad gäller aktiviteter och individuella mål. Tidigare år har jag förvisso haft en mental plan för vad jag velat göra, men jag har inte tagit mig tiden att verkligen sätta det på pränt och därmed också haft svårt att följa min plan och verkligen utvärdera varje individ ordentligt. Nu har vi ju i ärlighetens namn inte heller tidigare haft så många individer att jobba med, men i år ändras vi på det. I och med att vi i höst kommer att påbörja träningen av vårt första fyrspann så känner jag ett större behov av en mer målinriktad och genomtänkt planering. En plan som också tillåter mig att individanpassa med enkla medel.

Simningen blir alltså en stor del utav vår sommar i år. Inte bara för att det är en förhållande vis enkel och skonsam aktivitetsform både för mig, Erik och hundarna, som samtidigt tillåter lite återhämtning, utan också för att det är en fantastisk motionsform. På förhållandevis kort tid ger det stor utdelning och hjälper oss att underhålla den kondition och styrka vi byggt under de kallare månaderna. På så vis behöver vi inte börja från noll igen i höst och hundarna startar dragsäsongen i redan ganska god form. 

Sally, som nu är sju månader gammal, kommer få simma hon med. Version light. Idag har hon fått prova på att simma lite mer fokuserat för första gången och det gick riktigt fint. Hon är en effektiv simmare som dessutom verkar tycka att det är riktigt roligt att plaska runt i vattnet. För hennes del blir det mycket introduktioner i sommar inför det som komma skall. Mer om det kan ni snart läsa på Draghundar.se när mitt nästa gästbloggsinlägg publiceras! 

Facebook Comments

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Facebook Comments

Nya hundgården; berikning

Nu har det gått snart två veckor sedan nya hundgården stod färdig. Sektionerna och gruset hade knappt kommit på plats innan jag började pyssla och konka på diverse berikningsinslag. Jag kan inte hjälpa det – det är så himla roligt! Ännu ska det byggas en mer ordentlig koja men i övrigt är det mesta färdigt. 

Min plan var initialt att Kit och Sally skulle få bo därinne, men Kit har uttryckt sin bestämda önskan att få bo i den äldre hundgården. Han känner sig hemma där och med tanke på den omställning som det redan är för honom med en flytt så känns det inte mer än rätt att han ska få hundgården där han så tydligt känner sig trygg. Som om det var förutbestämt så har dessutom Eldar visat tydligt att han föredrar den nya hundgården. Den är lite öppnare och ger en större överblick av trädgården jämfört med den äldre hundgården, vilket jag tror Eldar föredrar. Han är en hund som tycker om att ha koll. 

Där har de nu varit på dagarna då jag jobbat. Initialt har tjejerna bott inne hos Kit och Eldar ensam i hundgården jämte. Min tanke har varit att tjejerna, som är väldigt lättsamma, och Kit ska få skapa lite tajtare relationer samtidigt som Eldar nu i början får tillräckligt med utrymme för att få vänja sig vid den nya flockmedlemmen utan att det ska kännas jobbigt för vare sig honom eller Kit. Det har fungerat riktigt bra. Hundarna har varit jättenöjda och alla verkar trivas. Tjejerna har dessutom börjat sova ute hos Kit denna veckan, vilket har funkat över förväntan bra. De har ju bott ute ”på riktigt” förr i livet, så det är egentligen inte någon större övergång för dom, men det är alltid en omställning när rutiner bryts. Eldar har dock inte velat sova ute, så det slipper han. Den hunden är och har väl kanske aldrig varit riktigt som dom andra 😉

Här kommer lite bilder från den nya hundgården, tagna när den inte var helt färdig men nästan. 

Bild

Hundgården är ännu inte 100% färdig men nu börjar det verkligen likna nåt.

Bild

Utkiksplatser och platåer är mycket uppskattat bland våra hundar. I träden och takstolpen hänger kongar och annat skoj att gömma gotte i eller leka/slita/dra i för busiga vovvar.

Bild

Eldar i den högt uppskattade provisoriska kojan. Här ligger han gärna och spanar på sina ägor.

Bild

En tredjedel av nya hundgården utgörs av trall.

Bild

Avancerad godisgömma för gottegrisar. Fodersök är en mycket uppskattad aktivitet varma dagar.

Bild

Vyn inifrån den äldre hundgården, som är till hälften under tak och med trall. Och så Kit på sitt kojtak, såklart. Denna hundgård har jag planer på att uppdatera lite senare i sommar.

Facebook Comments