Den fick jag äta opp!

Och på den sjunde dagen vilade han. Till vem det än var som skrev dessa ord – du visste inte hur rätt du hade! Ratchels höglöp är inne på sjunde dagen och jag börjar ana mig till en nedförsbacke. Äntligen.

Ni som läst mitt senaste inlägg minns nog att jag skrivit om hur enkelt det tidigare varit med Eldar kring löp. Ja, just de orden har jag den senaste veckan fått äta upp med råge! Det får jag erkänna, haha. För faktum är att vi under Eldars snart 4-åriga liv aldrig någonsin varit med om att han blivit överdrivet påverkad av löpande (inte ens höglöpande) tikar tidigare. Vare sig om de funnits i familjen, hos grannar eller hört till vänner vi umgåtts regelbundet med.

Det var alltså svårt att missa att Ratchel gick in i sitt första höglöp den här gången. Eldar talade helt enkelt om att det hände – högljutt och tydligt. I och med det så har dynamiken lustigt nog också skiftat lite härhemma; Ratchel som tidigare känts känslig och försiktig under förlöpet har istället känts väldigt cool och oberörd kring höglöpet, medan det har blivit precis tvärtom för Eldar. Han har varit galet stressad, svår att få kontakt med och ljudat oavbrutet all sin vakna tid. De tre värsta dygnen åt han knappt något alls och det var inte en lugn stund. Och i ärlighetens namn har inte heller den här stresskänsliga matten varit så lycklig med tillvaron och stundtals varit nästintill lika blockerad av stress som Eldar varit. Ibland står våra måenden lite väl nära varandra för att vara en styrka… Vi kan säga som så att det varit ett par väldigt tröttsamma dagar för oss alla. 

Men ju jobbigare det varit kring Eldar, desto lättare har det varit kring Ratchel. Goa, lilla varelse. På något vis tror jag hon känner av att hans stress har ökat så fort hon varit utom synhåll – och hon har hållt sig nära. Ja, så nära hon nu kunnat med tanke på att de inte fått vara tillsammans. Men hon har bäddat ned sig jämte hundgården när Eldar varit där eller vice versa, legat på andra sidan gallret när de varit inne mer mig uppdelade i olika rum, osv. Hon har inte visat överdrivet intresse för honom utan mer som vanligt; hon har velat busa och springa och bara vara med honom. 

Idag märker jag äntligen en markant skillnad hos Eldar. Han har sovit sig igenom större delen av förmiddagen (herregud han måste vara SÅ trött!) och de stunderna han har varit vaken har han varit mottaglig och lugn och bara lite pipig ibland. Ett enormt välkommet lugn har lagt sig härhemma och för att inte tala om ett välbehövligt ett. Jag längtar så tills vi kan återgå till det normala livet igen. Löptider håller en helt klart upptagen, även när man inte har tio hundar… 

Härhemma längtar vi nu också efter semestern och välbehövd ned- och avkoppling från omvärlden. Vi har för vana att ta semester i slutet av sommaren för att fjällvandra när temperaturerna är lite snällare mot hundarna. Jag älskar att vandra i fjällen när man kan se att årstiderna sakta börjar skifta; färgerna, dofterna och vyerna blir på något vis extra fantastiska. Vi valde att hyra stuga i år med, vi är i ärlighetens namn ganska trötta efter vårens utmaningar och framförallt förlusten av Smella och kände att den extra komforten kommer göra oss gott. Däremot tänker jag ändå packa med tält och utrustning för att ha möjlighet att sova ute om andan faller på. Jag fick helt klart blodad tand av att sova ute efter att ha gjort hundarna sällskap när de övernattade i hundgården ett par nätter för några veckor sedan! Det är något väldigt speciellt och tillfredsställande med att sova med naturen som surroundljud sådär…

Ja, det återstår att se vad som blir av semestern. Jag räknar dagarna. Och skattar mig så länge lycklig åt det faktum att löpet går mot sitt slut.