Första löpet

Ratchel löper för första gången och med det kommer lite nya utmaningar i vardagen. Än en gång slås jag av en gränslös saknad av Smella, av den roll hon hade att spela i vår lilla flock. Och jag slås av insikten av hur otroligt mycket jag hade räknat med henne i vardagen. Min kloka och rutinerade tant.

I det stora hela är det inte vidare stökigt. Eldar har alltid varit väldigt duktig kring löp, lätt att bryta med rösten när han blir för på tikar som doftar gott och framförallt har han i jämförelse med de allra flesta hanhundar jag mött inte blivit sådär tokstressad eller blockerad av löptikar omkring sig. Jag tackar min lyckliga stjärna för det idag. För att han är så fruktansvärt medgörlig i situationer likt denna.

Givetvis vill jag ändå inte ta några chanser – för olyckor händer alldeles för lätt och vi pratar ändå om en av de absolut starkaste drivkrafter som finns i oss levande varelser. Driften att föröka sig kan få både människor och djur att göra ganska extrema saker… Så jag har betraktat dom med hökögon när jag förstått att löpet måste vara på ingång, väntat och letat efter minsta signal alltmedan jag försökt att komma fram till hur vi ska lösa det på bästa sätt i vardagen. Nu när de stategier jag en gång hade inte längre finns att ta till. Nu när Smella inte längre är med oss. Varje gång jag tänker den tanken måste jag fortfarande hålla andan en stund för att inte brista helt… 

Det är inte så att jag egentligen tvivlar på att vi kommer att kunna lösa det hela bra, men jag sörjer likväl de möjligheter som inte längre finns. Jag sörjer det faktum att Smella inte kommer finnas tillgänglig för att vara sällskap åt Ratchel under de perioder som hon och Eldar behöver hållas isär. Jag sörjer det faktum att Smellas lugnande inverkan på de båda andra (och mig) inte längre är ett vapen i vår arsenal. Inte längre fungerar som en livs levande Adaptil. Jag sörjer att det gör saker så mycket mer komplicerade i situationer där jag hade räknat med henne. Och jag sörjer för att alla dessa insikter kommer till mig på en och samma gång, såhär i efterhand. För att jag inser hur otroligt stort rum hon fyllde upp och hur viktig roll hon hade i vår flock och familj. 

Trots allting så funkar det än så länge helt okej med Ratchels löp, trots att vi fått gå på plan B och ibland C. Mycket tack vare att jag inte jobbar heltid och de närmsta veckorna har både få och korta arbetsdagar, samt möjlighet att jobba hemifrån. Jag är otroligt glad för det nu, för det hade varit oändligt mycket krångligare annars. 

Ratchel är inne i en ganska känslig period nu och jag tycker inte hon har känts tillräckligt lugn och tillfreds ensam i hundgården de gånger vi har testat. Det är inga problem så länge Eldar är ute på tomten och rör sig, men det är inte lika lätt för Ratchel när han är inomhus. Och jag vill inte att hundgården på något vis ska vara förknippad med dåliga upplevelser..! Jag vill inte att hon sitter där och stressar upp sig och utvecklar separationsångest när jag inte kan vara där för att jobba med det, utan jag vill behålla det lugn som finns i henne idag när hundarna är ensamma hemma. Och det lugn som hon känt i hundgården sedan tidigare, när de varit där tillsammans. Hundgården ska vara trevlig, en miljö man kan slappna av och tycka det är okej att vara i. Inte någon form av straff, obehag eller att hundarna ska känna sig direkt exkluderade. Och definitivt inte förknippat med stress och ångest! 

Så de här två förmiddagarna som jag jobbar den här veckan får de vara inomhus båda två där de känner sig lugna, med huset uppdelat mellan sig, i hopp om att de ändå ska känna av tryggheten hos varandra. Återigen tackar jag min lyckliga stjärna för att Eldar är världens mest okomplicerade var gäller ensamhet. Att där finns enorma styrkor att hämta i honom, trots att han samtidigt har sina svårigheter på andra områden. Det köper oss lite tid till att träna vidare på att vara ensam i hundgård utan negativa känslor. Och förhoppningsvis förflyter det lika lugnt som det gjort hittills. Även om jag går runt med min Ågren och överanalyserar saker mer än vad som egentligen kanske är nödvändigt.