De växer, mina hjärtan

​​Det har inte varit många dagar sol det senaste men igår under midsommardagen sken den från morgon till kväll. Med närapå trettio grader varmt så blev det en ganska lugn dag hemmavid. Erik fixade på tomten – och jag passade på att återigen kamma igenom Ratchel ordentligt för att göra av med vinterstassen en gång för alla.

Älskade lilla Ratchel. Hon är så himla mysig att pyssla med, vare sig det gäller kloklipp eller borstning. Hon har ett sätt som påminner väldigt mycket om Smella; vid minsta typ av närhet så liksom slappnar hon av och blir helt lealös, som en ragdoll. Hon liksom smälter ned i knät på en och blir sådär charmigt fulsöt när hon ligger där i de mest udda positioner och grimaserar när hon myser. Igår när jag kammade igenom henne somnade hon inom fem minuter och låg sedan där och snusade. Det var en betydligt mindre hund som senare vaknade till och reste på sig. Herregud, hur mycket päls kan det sitta på en hund egentligen!? Jag tror nog hon tyckte det var ganska skönt att bli av med det ändå. Eller så är det jag själv som tycker det kanske 😉

Jag hade gärna borstat igenom Eldar igen med, men stackaren har gått och fått sitt livs första fukteksem. Ett fult ett. Rätt mellan skulderbladen dessvärre och inte helt lätt att se till att han inte pillar på, till mitt stora förtret. Det sitter för dumt till. Fick rådet att testa med att åtminstone ha en t-shirt på för att skydda från smuts och flugor medan det vätskar som mest, men annars är det nedrakat och vi håller det under noggrann uppsikt. Det har skönt nog inte växt något mer nu än det gjorde de första två dagarna. Men i och med det så vill jag inte göra det jobbigare för honom än han redan har det. Eldar är ju inte sorten som älskar borstning och nu när han redan är lite stressad över eksemet vill jag inte vara på honom mer än nödvändigt. Det är tufft som det är redan för honom med rengöringen och sårvården, men ändå är han samarbetsvillig på ett vis han aldrig varit tidigare. Jag är otroligt stolt över hur han låter oss hantera eksemet utan att bråka. Han visar att han tycker det är jättejobbigt, jag kan verkligen känna hans oro och ångest i varje fiber av min kropp under tiden. Jag ser det i hans blick, känner hur hans muskler är på helspänn och i hans sätt att gömma sitt ansikte mot mina ben för att ”slippa se” vad vi gör. Men han låter oss göra det som behövs, låter oss prata honom igenom processen – tydligare bevis på förtroende från hans sida finns inte. Det är inte många som förstår vilken enorm, ENORM utveckling det är. Som förstår vilken ENORM viljestyrka det krävs för honom att inte följa sin impuls att försvara sig i det läget. 

Och en sak är jag absolut säker på; vi hade aldrig kommit dit vi är idag utan ett mycket mjukt förhållningssätt till honom. Utan en gigantisk ansträngning vad gäller tid, tålamod och kanske mest av allt en vilja att möta honom där HAN är, snarare än där jag själv befinner mig. Jag kommer nog aldrig kunna förklara vår resa på riktigt för någon annan som inte genomlevt den. Jag försöker ibland, men jag vet att det inte riktigt ger en äkta bild av verkligheten. Folk kan säga vad dom vill, men man kan nog inte förstå den resan han gjort om man inte själv varit där och bevittnat något liknande från första parkett… 

Ratchel har ju, som ni läst, varit lite spökig ett tag nu men det känns som att det börjar släppa en aning. Inte bara det utan lilltjejen börjar faktiskt bli stor nu; hennes första löp är på g! Än så länge tas det med ro alltihop, men jag har lagt lite mer krut på att vänja in dom vid att inte alltid vara tillsammans i hundgården och inne. Ratchel tar det hela med stort lugn och har varit hur nöjd som helst, vilket verkligen är jätteskönt. Och Eldar vet jag redan att jag inte behöver oroa mig för. Vi får se hur det hela utvecklas, men jag känner mig ganska lugn faktiskt. Jag vet vi kommer finna bra lösningar och jag har både en plan B, C och D utifall att vi skulle behöva testa något annat. 

Igårkväll hade vi lite tjejkväll jag och Ratchel – vi tog en egen långpromenad runt ängarna medan pojkarna tog en egen runda de med. Det var en såndär riktigt härlig skymning och vi hade verkligen världens mysigaste promenad ihop. Jag hade precis innan vi gick ståtränat (alltså inför utställning) en liten stund med henne, vilket resulterade i en liten tjej som var mycket inställd på att jobba för kvällsmaten. Hon har en slags will to please som är oerhört behaglig och lätt att jobba med, Ratchel.  Jag valde därför att smida medan järnet var varmt och valde att gå med henne i halsband och långkoppel för att fortsätta befästa förståelsen hos henne för skillnaden mellan sele och halsband. Alltså: i dragsele är jobbar vi, i promenadsele är det ok att dra/ligga på framåt och i halsband tar vi det lugnt. I början av en promenad kan jag se lite mellan fingrarna men jag försöker vara så konsekvent jag bara kan med henne nu när hon går i halsband, för att spara både på hennes kropp och min egen. Det är helt fritt fram för våra hundar att gå i hela kopplets längd, framför eller bakom eller vad de nu känner för, men börjar man dra i halsbandet så stannar jag. Och står där tills man söker kontakt med mig och slackar på kopplet. Precis så jobbar jag med Ratchel nu, vid väl valda tillfällen och betydligt mer konsekvent än vad jag gör med Eldar som redan förstår principen sedan gammalt. Och hon plockar upp det snabbt! Igår var hon så fenomenalt duktig att jag gick runt så stolt att jag nästan kunde spricka. Så fort jag stannade vände hon på sitt lilla huvud och kom travandes mot mig. Som om hon aldrig gjort annat. Vi mötte tre ryttarekipage vid tre olika tillfällen och jag trodde att Ratchel skulle bli lite ”spökig”, men nej då. Istället stannade hon upp och gick intill mig, medan hon nyfiket tittade på hästarna. Givetvis visste hon att hon varit jätteduktig och tittade sedan genast upp på mig igen för att invänta sin belöning. Hon är klok hon, det är ett som är säkert.