Eldar, min konverserande knasboll

Ledig tisdag och jag ser så mycket fram emot att få spendera den med hundarna, utan minsta titt på klockan. Det är sådana dagar jag uppskattar allra mest. Dagar där man inte styrs av någon annans klocka än den man har i sitt inre. Solen skiner idag och jag tror bestämt att vi kommer bege oss ut på en långtur kring sjöarna. 

De senaste två nätterna har varit riktigt kalla. Vi har vaknat upp till frost i gräset och ett tunt, tunt istäcke över dammen. Båda delar har förvisso töat bort under dagarna, men kvällstemperaturerna har sjunkit ganska kraftigt. Såpass att det i söndagskväll faktiskt blev en lite mer ordentlig dragrunda med cykeln. Smella var överlycklig, den kruttunnan. Eldar sprang som han brukar, lite ojämnt men framåt. Men det var två nöjda hundar som kom hem efteråt. Eldar var så nöjd med att han fått springa 8 km kvällen innan att han verkade tycka jag var knäpp i huvudet som tyckte vi skulle ut och springa på måndagslunchen med. Han vägrade resa sig helt ur soffan när jag skulle sela på honom – selen kom över halsen – och sen halvsatt han där och såg på mig under lugg. ”Du är tamejfan galen, matte. Jag sprang faktiskt igår – vi är väl inte i fjällen heller!” tycktes blicken säga. Jag gjorde som jag brukar, log och skakade på huvudet åt honom och låtsades att ”ja ja, då får du väl stanna hemma då som du vill, Eldar” och gick ut i köket för att sela en otåligt trampandes Smella. Och som vanligt dröjde det inte länge förrän Eldar kom pipandes och blängde på mig. ”Men ta på mig selen då, matte! Såhär kan jag ju inte gå”. Så ser vår jargong ut ganska ofta, min och Eldars. Det är som i ett slags samförstånd; vi båda två vet att vi alltid kommer mötas i slutet, men man bara måste få säga lite vad man tycker också. Jag må sätta mycket ord på hans uttryck (något man kanske kan behöva vara lite försiktig med ibland för att inte förmänskliga allt) men jag älskar den delen av vår relation. Att det i vardagen känns som att vi faktiskt har små samtal, han och jag. Och jag tror nog dom flesta hundar har det med oss om vi väljer att lyssna och uppmuntra det. Lär dom att dom visst har en talan och får utrymme att uttrycka den. 

Smella sprang sedan som vanligt som en klocka, medan Eldar.. Ja, han hade huvudet lite i det blå och roade sig med alla möjliga påhitt, men han rörde sig (för det mesta) framåt i alla fall. Vi råkade få inte bara en utan tre harar med oss under olika delar av löparrundan och jag fick ibland jobba rätt hårt för att hålla oss kvar på vägen och inte hamna rätt ner i de leriga dikena. En spännande runda med andra ord. 

Bild

Nog är han en karaktär, den där Eldar. Och jag skulle inte vilja ha det på annat sätt.

I övrigt har det varit ett par riktiga omvårdnadsdagar av hundarna här. Det har varit kloklippningar, ordentliga genomborstningar och idag ska nog båda två få varsitt bad. Det händer inte mer än 1-2 gånger om året kanske att jag verkligen schampoonerar och hela kitet (även om de sköljs av ibland när det varit extremt smutsigt), men nu är det dags. Också för min egen skull då de får med sig mycket pollen in i pälsen nu och jag är allergisk. Så ett bad med avfällningsschampoot brukar få dom att släppa ifrån sig den mesta pälsen som annars istället gärna hamnar i hela huset. 

Det är lustigt med borstningen förreste
n. Jag skrev ju häromdagen hur jag trodde jag knäckt en liten nöt vad gäller borstningen av Eldar (som inte är jätteförtjust i det) – och tro sjutton att det verkar hålla i sig nu även utan godisbelöningar! Så länge han får hoppa upp på sin kabeltrumma och får massor, massor av beröm så går det. Och det har det faktiskt aldrig riktigt gjort förut utan att han börjar trixa. Kanske insåg han att det inte var så tokigt ändå, det där med borstning. Vad vet jag, men jag tänker se till att underhålla det nu när han bjuder till så fint själv. Med Eldar är och har det alltid varit en enorm nyckel i all typ av hantering och närkontakt; han måste få känna att han själv valt att befinna sig i situationen, att han har kontroll och frihet att gå (få utrymme) när det blir alldeles för mycket. Och det är så vi jobbar. 
Facebook Comments

0 thoughts on “Eldar, min konverserande knasboll

  1. Igenkänningen är synnerligen hög, särskilt i det om omvårdnad.
    Herr A här, där är ofta (tyvärr inte alltid) nyckeln just att han känner han har lite medbestämmande åtminstone.
    Fast underligt nog accepterar han fasthållning i filt vid kloklipp! Accepterar så långt att han inte är stensur efter i alla fall, denna långsinta hund 😛
    Kommunikation har vi en del också, fast oftast då i form av pipande, gnällande, smågruffande amris som förväntar sig matten ska komma o peta bollen, tomma toarullen, leksaken närmare. Den ligger ju en HEL dm bort så hur 17 kan man begära han ska orka resa sig o hämta??

    1. Haha.. Ja, dom har sina fix idéer dom där fyrbenta varelserna dom med 😉 Hur gammal är din herr A? Märker du någon skillnad alls i och med att han blir äldre? Jag upplever att det blir lättare och lättare med Eldar, att mognaden nog har en roll att spela i det hela också. Kanske att han faktiskt använder huvudet lite mer än bara reagerar?

      Låter ju helt klart som en kommunikation herre, din A 😉 Han vet hur han ska träna sin människa att göra som han vill. Haha, tror många hundar har drillat oss ganska väl!

  2. Han har mig väl tränad ja…. 😛

    Herr A, Assar, amerikans cocker, är nu 7 år o visst har det skett många förändringar med åren.
    Men…. Om det beror på ålder eller ej vågar jag inte svara på. Till viss del säkert men det är också så att han kom till mig 7 mån ”gammal” efter att ha kommit åter till uppf ca 1 mån tidigare från första köpare som sa’ ”Han morrar o bits!”. Det gjorde han….
    En i grunden osäker pys som helt enkelt inte passade som 1a-hund hos en oerfaren ensamstående mamma med 2 tjejer i 8-10 års ålder. De var säkert inte dumma mot honom utan föll snarare i den rätt vanliga cocker-fällan av söt valp som man inte säger ifrån åt. O att låta en smartis som A bestämma reglerna själv är ingen bra idé liksom….
    Så, förändringen beror säkert delvis på ålder men också på att jag jobbat mycket, väldigt mycket, med förtroendeskapande.
    (Men han är knäpp nog att får återfall…. Just nu vägras t.ex. viss trimning, igen…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *