En hundig Valborg

Lördag morgon startade som den så ofta gör; på gäststugetrappen i solen med en kaffe i hand och solande hundar vid min sida. Eldar var sådär härligt närhetssökande som han alltid är med mig när han fortfarande är lite sömnig. Tryckte sig nära intill och suckade djupt, med huvudet vilandes på mitt lår. Det är ett underbart sätt att vakna till liv på. Långsamt, stilla och omgiven av fågelkvitter. 

Just denna lördag höll det inte i sig så länge. Rätt som det var ser jag hur grannkatten – en ung, oerfaren hankatt som ännu inte förstått att där finns faror ute i världen – hoppar ut ur vår snickarbod och försöker smyga förbi oss. Hundarna uppfattade honom i samma ögonblick som jag och vi for upp med eld i baken alla tre nästan samtidigt. Man hinner tänka många onda tankar på en sådan millisekund vill jag lova! Det var med en enorm lättnad jag såg katten slinka upp i en av våra björkar – högt, högt upp – innan hundarna kommit ikapp och jag kunde sedan plocka med mig Eldar in. När Eldar väl var inne var det bara att ropa in Smella. Det är otroligt tacksamt att ha en så flockbunden liten hund som Smella. Hon släpper vadsomhelst för att vara med de sina och gjorde så även igår när hon märkte att hon var ensam kvar ute. De satt sedan där upptryckta mot vardagsrumfönstret och iakttog mig när jag gick ut för att försöka locka ned katten från björken. Just den här katten, Gizmo, vet jag med mig att han inte riktigt har kläm på det här med att ta sig ner igen. Men inte tänkte han röra sig ur fläcken inte. Lika lite som jag tänkte låta honom sitta kvar däruppe av risk för att han skulle bli kvar på tomten. 

Han satt såpass högt upp i björken att jag snart förstod jag själv med mina 164 centimeter längst upp på stegen aldrig skulle ha en chans att plocka ner honom. Skönt nog hade inte Erik hunnit åka iväg till stan ännu, så jag fick helt enkelt be om hjälp. Gizmo är världens snällaste (även om han är lite självmordsbenägen) och följde med ned utan protester när Erik väl nådde honom. Förhoppningsvis lärde han sig en läxa den här gången och håller sig på avstånd i fortsättningen, men det återstår att se. Jag är verkligen inte jätteförtjust i att det tar sig in katter här; de katter som bor i området är nämligen inte särskilt rädda av sig och det är inte alltid så himla bra eftersom de tar sig in på vilken tomt som helst… Och det gör det sannerligen inte lätt för oss som har hundar av en ras som gärna triggas till jakt av små djur. 

Efter hela den lilla katt-incidenten tog jag med mig hundarna ut i urskogen. En tur som tog oss nästan tre timmar. Som vanligt stannade vi till uppe på berget för att sitta en stund och njuta av utsikten. Smella lade sig tillrätta i mossan, medan Eldar satt och filosoferade med blicken fäst nånstans långt bort i fjärran. Jag tror han tycker minst lika om att sitta sådär och bara titta från höjden som jag.

Resten av dagen förflöt ganska lugnt. Jag löste korsord och drack kaffe i solen, medan hundarna strosade runt i trädgården. Mot kvällen plockade jag med mig klicker och hundarnas kvällsmat ut för att låta hundarna få lite tänka lite. Jag passade på att träna Eldars ”stanna” medan Smella fick bjuda på valfria beteenden och vice versa. Kravlöst och roligt och enbart i syfte att låta dom använda sina huvuden lite. Eldar, som tycker det kan vara lite jobbigt/trist att klicka längre stunder, visar alltid på en helt annan uthållighet om hundarna får jobba samtidigt. Och det har visat sig vara ett fantastiskt sätt för honom att öva sig i sin impulskontroll. Det är så tydligt idag hur han känner sig lugn i vetskapen om att det minsann blir rättvis utdelning av ätbart och att jag ser till att Smella inte är ”oartig” mot honom (i.e. försöker sno åt sig hans mat). I förlängningen har det här avdramatiserat matsituationer oerhört och jag upplever att hundarna också börjat kommunicera väldigt mycket tydligare med varandra även när jag inte är där. 

Vi körde lite enkel ”agility” också, helt kravlöst och hade det riktigt roligt. Smella gick igång ordentligt på den lilla, enkla hoppbanan jag satt upp och var totalt outtröttlig. Hon är så rolig att jobba med – är med på precis vadsomhelst och totalt orädd. Eldar är mer den fundersamma typen. Eftertänksam och är noga med att ta tid på sig att fundera över om jobbet är värt den utlovade belöningen. Men han var faktiskt med igår han också. Inte med samma energi som Smella kanske, men med på sina egna villkor som vanligt. Och båda hundar lade sig nöjda att vila resten av kvällen.