Filosofen

Eldar har så länge jag kan minnas varit en individ som tycks filosofera mycket. En individ man redan som valp ofta hittade uppflugen på trädgårdsbordet eller sittandes på en gräsmatta, observerandes sin omgivning. Den hunden kan sitta tyst och stilla och bara titta på omgivningen i timmar. Nu när vi har inhägnat – och Eldar ber om att få bli utsläppt – vill han ofta egentligen bara ut för att sätta sig i tystnad. Och titta. Och fundera. Ofta rör han sig knappt ur fläcken på timmar (om ingen stör honom) och det kan vara med en djup och besviken suck som han reser på sig när jag säger det är dags att komma in. När staketet var färdigbyggt härhemma förväntade jag mig (jag vet inte riktigt varför egentligen) att det skulle bli full fart och att Eldar skulle vara totalt överlycklig nu när han fick springa fritt över tomten, leka och stoja så mycket han ville. Vet ni vad han gjorde när han släpptes första gången? Han gick och lade sig. Förvisso på en ny plats, men that’s it. Han gick och lade sig, tittade på grannarna en stund och somnade sen. Fullkomligt supernöjd. Så enkelt var det alltså egentligen att göra honom nöjd. 

De senaste morgnarna har Eldar hittat ett nytt favoritställe i buskagen ovanför dammen. Där nosar han runt bland stenarna och buskarna, lägger sig gärna en stund i lavendeln som växer där och hamnar sedan på någon av de stora stenarna (som egentligen utgör ett vattenfall vars pump just nu är trasig) för att sitta nån timme och titta på omgivningen och filosofera. Varje morgon. Det är inte utan att jag undrar vad som rör sig därinne i hans huvud. Jag skulle kunna ge mycket för att få veta.