Ännu en musher är född

Helgen som varit blev inte riktigt som tänkt. Planen var att besöka draghunds-SM i Örebro för att därefter åka med Marlene och hundarna till Orsa för att fungera som hennes handler under Polarmästerskapen. Hon tvingades tråkigt nog ställa in alltihop i sista stund (hennes tankar kring saken kan ni läsa om HÄR) och därmed bestämde vi härhemma att vi skulle fly isgatorna i alla fall. Jag hade tidigare under dagen pratat lite med mamma och snackat väderprognoser; snökaos lovades i stora delar av landet; så lite sådär spontant blev vår plan B att åka ned till Forsvik och familjen. Med släden på taket och hopp om bättre väglag. 

Redan på vägen ned möttes vi bitvis av mindre snöoväder. Det bådar gott, tänkte jag. Vi kom fram sent på torsdag kväll och hoppade ganska snart i säng. Fredag blev en ren mys-och-återhämtningsdag, alla var trötta efter resan och hundarna var nöjda med att få gå promenader i den allt vitare byn. Jag och Erik följde självklart draghunds-SM via datorn under dagen. Men så vaknade vi upp på lördag morgon och allt, allt var täckt av snö. Efter frukost stack packade vi in oss i bilen – mamma var med – och for upp mot Kolmilan och de trakter där vi dragit mycket under höst/vår när där varit bar mark. Fantastiska vägar att dra på och du kan variera sträckor i oändlighet genom skogarna. Önskar att man kunde ta hela det området och placera det här utanför vårt hus i Kungsängen! Det vore nåt det. Hundarna var väldigt heta på att få jobba! Smella, som ändå är förhållandevis lugn sådär i start, sprang runt och tjöt/tjattrade av förväntan när hon förstod vad som var på gång, medan Eldar skuttade och frustade som ungtjurarna i sagan om Tjuren Ferdinand. 

Mamma uttryckte för någon vecka sen en önskan om att få lära sig att dra med hundarna och släden. Nu när vi fick tillfälle såg vi därför till att ordna det. Själv tycker jag ju att det är jättekul när mina nära visar intresse i hundarna och draget. Jag tar gärna varje tillfälle jag får att lära dom det jag kan eller låta dom prova själva – i hopp om att en ny musher ska födas 😉 Eftersom hundarna nu var rätt heta och vi var osäkra på hur tungt det skulle vara i snön så körde jag först iväg med dom för att utvärdera föret och kanske framförallt se till att hundarna (mest Eldar) inte var som hetast när mamma skulle prova själv första gången. Körde några hundar meter, gjorde en U-sväng i en korsning och vände tillbaks. Det gick lättare än jag trodde, även om jag fick sparka en del första vändan för att försöka skapa något slags spår. Efter att ha testat oss fram även på vägen som gick på andra sidan om Kolmilan, dvs nästan parallellt med första vägen jag åkte, insåg vi att snön var mycket bättre packad där och föret betydligt bättre. Så fick mamma testa. 

Efter en genomgång av släden, sträckan jag sett ut och de kommandon hon skulle komma att behöva, for de iväg. Hundarna var så duktiga med mamma på släden! Lyssnade fantastiskt fint, jobbade fokuserat framåt och de höll ett stadigt och stabilt tempo hela vägen. Jag sprang efter dom för att kunna vara till hands utifall att där blev nåt problem, men upptäckte att jag faktiskt inte behövdes alls. På kommando vände Smella och Eldar helt om, gjorde en jättefin u-sväng och körde tillbaks mot Kolmilan. Allt som allt kanske vi talar om en sträcka på en kilometer med mamma som förare och jag måste erkänna att jag var väldigt impad av hur hon tog sig an det hela. Det var glada, kelsjuka hundar och en väldigt förtjust förare som stannade vid startpunkten och ankrade släden. Jättehärligt, utbrast mamma lyckligt när hon mötte upp Erik. 

Ännu en musher är född, tänkte jag.