Throwback Thursday: Valp-Eldar

Idag tittar vi tillbaks och minns den allra första tiden med Eldar som valp. Ni vet när man befann sig i det där stora ruset över att ha en ullig, busig, mjuk liten valp hemma? Och ni vet när man samtidigt befann sig i den där enorma och rätt speciella så-trött-så-jag-vet-inte-om-jag-ska-skratta-eller-gråta-bubblan för att man fick gå upp trettiotolv gånger varje natt och den där ulliga valpen flyttade in i hjärtat samtidigt som den lite rubbade hela ens värld? Och ni minns säkert hur armarna såg ut som om man badat i en bassäng med pirayor och människor som inte visste man hade valp ibland tittade lite lustigt på en? 

Att skaffa alldeles egen valp för första gången är en enormt speciellt känsla. Helt underbar och rosenskimrande ibland, men också en enorm omställning på flera plan och inte alltid så enkel. Eldar som dessutom var en lite egen valp gav oss mycket att fundera över och ta ställning till vad gäller hunderiet, principer och etiska ståndpunkter. A blessing in disguise, som Eriks mamma skulle säga. Jag har en teori om att han samtidigt, som för att kompensera för den lite annorlunda personligheten och de svårigheter som den ibland innebar för oss tvåfotingar, var en hyfsat enkel valp att få vardagen att fungera med. Ett par exempel på vad jag menar:

– Eldar tuggade aldrig sönder någonting av värde. Det ”värsta” han någonsin tuggat sönder var två toarullar och någon enstaka reklamtidning som kom med posten. Annars höll han sig enbart till sina leksaker eller de tuggisar han fick utav oss.

– Han var väldigt, väldigt lätt att ensamhetsträna. Har trivdes väldigt bra i sitt eget sällskap redan som mycket liten och fann snabbt sin trygghet i att vara ensam hemma ibland. Än idag är han lika lätt att lämna hemma och verkar mestadels sova sig igenom det hela. Jag tror ärligt talat att det var jag och Erik som tyckte ensamhetsträningen var svår ibland – för att vi fick separationsångest 😉

– Eldar var superlätt att få rumsren och som den kommunikativa individ han är talade han om för oss både tydligt och tidigt när det var dags att gå ut. Självklart hände det olyckor ibland – som med alla valpar – men det var uteslutande för att matte/husse här inte alltid var snabba nog att reagera.

– Redan som valp hade han en mycket tydlig och välfungerande AV/PÅ-knapp inomhus. Han var väldigt duktig på att vila och ta det lugnt och var inte typen av valp som river halva huset i sin framfart. Att filtträna Eldar var busenkelt och idag är vi enormt glada över den lilla, praktiska detaljen. Jag ska försöka komma ihåg att berätta mer om den där filten en annan gång, för den har ibland varit vår bästa vän. 

Det var denna veckas throwback. Minns ni hur er egna första valptid var?