Nyårskvällen & nyårssmällen

Nyårskvällen gick över förväntan. Det blev kväll att minnas, en såndär enkel och underbart rolig kväll, tillsammans med Madde och Sebbe. De hade faktiskt med sig katten Disa också, som också skulle övernatta i gäststugan. Vi var inte alls säkra på hur den saken skulle gå, ärligt talat. Med Eldar visste jag att jag kunde vara hyfsat lugn; han och Disa har träffats många gånger tidigare och även om det inte är kärlek dom emellan så accepterar dom varandra och Eldar är duktig på att lämna henne ifred även fast han är väldigt nyfiken. 

Men så har också Eldar delvis växt upp med katt i min egen familj, katten Ceasar som är en väldigt speciell katt. Han och Eldar har en väldigt speciell relation där de kan retas ordentligt med varandra i en egen liten lek. I stort; katten sover räv, Eldar smyger fram för att nosa, katten ”vaknar” och skrämmer Eldar som med skräckblandad förtjusning rusar iväg. Så kan de hålla på i timmar och katten verkar faktiskt ha lika kul som den knasiga unghunden. Ceasar är en katt som ingen hund riktigt vågar sig på, så där finns ändå en hyfsat stor respekt i Eldar för den galna norska skogskatten. Och med det i bakfickan vet jag att där inte är ett problem med katter i huset sålänge de inte är livrädda och springer (i.e. triggar igång jaktlust). Disa är också en katt med attityd och väldigt tydlig med att man som hund ska hålla avstånd om hon säger det. Eldar fick lära sig som valp och det sitter i.

Osäkerheten låg kring Smella – jag har helt enkelt inte vetat hur hon ska reagera. Så vi gjorde för säkerhets skull, samt för att visa alla djur hänsyn, så att vi lät Disa vara i ena halvan av huset och hundarna i den andra med kompostgaller som skiljevägg. Det funkade hur fint som helst. Faktum är att Smella faktiskt inte ägnade Disa mer än en blick och var totalt ointresserad. Katten spenderade kvällen nedborrad mellan kuddarna på vår säng ifred. Hundarna spenderade den i sällskap med oss andra. 

Det var en stor skillnad på fyrverkeri-fronten härute i jämförelse med Stockholms innerstad, som väntat. Visst smälldes det men inte alls med samma frekvens som i stan. Nån enstaka smäll här och var under dagen; hundarna reagerade knappt alls; och något tätare under kvällen. Framåt elva-snåret började Eldar bli lite orolig. Nu började nämligen smällandet höras mer när de kom från Ålsta-området där vi bor. Han var lite gnällig och hade sökte mycket trygghet i att vara nära oss andra, satt helst mellan oss under bordet (vi spelade spel). Vi andra försökte att inte göra någon grej av det, agera som vanligt och behålla vårt lugn vilket jag tror är väldigt viktigt när hundarna blir oroliga. Samtidigt fanns vi där och lät de söka trygghet hos oss. Det är det fina med att hundarna känner sig väldigt trygga även med Madde och Sebbe. Smella låg och sov/vilade fram till tolvslaget då fyrverkeriet brakade loss på riktigt. Det höll i sig ordentligt i kanske en kvart och var sedan i stort sett över. Först nu visade Smella på lite orolighet; hon skälvde; men hanterade det väldigt fint samtidigt som hon höll sig väldigt nära Eldar. Jag funderade över hennes sätt under kvällen och i mina ögon såg det faktiskt ut som att hon sökte lika mycket trygghet i sin livskamrat, som hon faktiskt lugnade honom. Hon lade sig tillrätta nära, nära honom och stannade där hela tiden efter tolvslaget tills hon somnade igen. Som en stabil klippa att luta sig mot. Eldar verkade finna stor trygghet i att ha henne där också, vilket var jättefint att se. Han lade sig till slut ned där intill henne, även om han har på helspänn, men verkade ändå andas lite lättare. Där låg de under bordet och till slut föll även Eldar in i ett lugn och somnade utsträckt. 

Jag säger det igen; Smella är en sådan tillgång i den här lilla flocken. Det finns en styrka i den lilla varelsen som verkligen imponerar på mig och värmer mitt hjärta när jag ser hur bra den påverkar Eldar. Liksom han besitter styrkor och erfarenheter som verkligen är bra för henne i givna situationer där hon inte känner sig helt trygg. Dom två ger varandra något som vi människor inte alltid kan. Det är jag så innerligt tacksam för att få bevittna.