Meet Smella

Vi har (förhoppningsvis) fått tillökning i familjen. Möt Fugitive’s Smella. En världsvan, nioårig dam med en enorm aptit på närhet – och mat. Enormt kontaktsökande (ser verkligen fram emot att pröva klickerträning med henne!), lyhörd och med bus i blick. Smella – även kallad ”superledarhund med stort S” och ”terapihunden” – har tidigare tävlat för både Jenki Lindberg och Jan Wahlberg. Och det var Jan som för en tid sedan berättade för mig att han trodde han hade en perfekt hund för oss. 

Vi har ju hållit ögonen öppna ett tag, varit helt inne på en hund för att sedan ha behövt tänka om och i princip bestämma oss för att bara lägga det på hyllan ett tag. Tills vi var helt inflyttade och sommaren med semestrar och to-do’s var över. Men så hörde vi då från Jan och eftersom i varit hos honom tidigare och mött/tränat med flera av hans hundar, tänkte vi att det var värt att titta närmare på. Vi åkte upp till Norrtälje ett par dagar senare, Eldar var med, och spenderade en eftermiddag hos Jan och Anette i hopp om att kanske finna det vi sökte. Jag måste erkänna att jag försökte att inte förvänta mig för mycket, för att inte bli besviken om vi inte alls skulle hitta rätt. Fyra tikar – alla i jakt på nya hem – släpptes ut i rastgården tillsammans med oss och Eldar. Tre av dom var runt 1,5-2 år, en av dom var Smellas dotter Surprise – och den fjärde tiken var Smella. Smella, som bokstavligen flög rakt i famnen på Erik nästan direkt och sen stannade kvar där större delen av tiden vi var på besök. Surprise var den andra tiken som visade stort intresse för både oss och Eldar, gärna stannade för att gosa en stund när hon hade tid att ta en paus från sitt busande. Jäklar vilken energi! Nästan en kopia, personlighetsmässigt sett, av Eldars syster Vindra och ett riktigt yrväder. 

Efter att ha pratat igenom vad vi sökte i vår framtida familjemedlem – och berättat mer om Eldar och hans personlighet – kom vi snart fram till att Smella var mer eller mindre självklar. Vi bestämde oss för att åka hem, sova på saken och smälta alla intryck, innan vi tog ett mer riktigt beslut. Och en vecka senare (det vill säga nu i helgen) hämtade vi upp henne för att ha henne på prov.

Det har varit en omställning, helt klart, att ha två hundar hemma. Eldar och Smella är två ganska olika hundar, med två helt olika sätt att tackla jobbiga saker på. En stressad Eldar behöver utrymme, går gärna undan en stund och tar kanske en tupplur för att varva ned. En stressad Smella gör raka motsatsen; hon söker trygghet i sina människor. Upp i famnen, så nära det bara går och vill gärna bli klappad tills hon (eller vi) somnar. Och det är tydligt att det varit en stor omställning för dom båda att bo tillsammans de två senaste dygnen; hela flytten för Smella och för Eldar som ska lära sig att dela oss och sitt hem med en annan hund. Det har gått jättefint; dom kommunicerar bra och är båda väldigt lyhörda för varandra. Vi har gått långa promenader (Smella och Eldar är en fröjd att promenera tillsammans och SÅ mycket lättare än förväntat), tränat på mat-situationer och hängt i hundgården. Smella har också, med sin aptit på gos, hunnit med att charma in sig hos grannarna och Eriks familj. Enda som gått lite snett var en situation igårkväll när vi hängde på tomten. Igår var det mest lite chockartat, men såhär morgonen efter har jag hunnit benat ur och analysera incidenten:

Vi var ute på tomten och fixade lite med hundgården, Erik och jag, medan hundarna strövade runt/busade på gräsmattan. Jag ser i ögonvrån hur Eldar stannar upp och undersöker något (något ätbart förstod jag senare) och hur Smella, i sin jakt på lek, råkar gå lite för nära och är lite för nyfiken på vad Eldar hittat och Eldar surnar till. Som i slowmotion ser jag hur dom plötsligt ryker ihop och vi rycker genast in för att sära på dom. Känns som hundra år, men varade säkert bara i några sekunder. Vi skiljer dom åt, tar varsin hund att lugna ned och undersöka för eventuella skador. Där och då ser jag bara att Smella blöder ordentligt på kinden och blir såkart superskraj – men när det tvättats rent och skötts om (hon är en DRÖM att hantera!) såg det inte alls särskilt farligt ut. En såndär rispa som blöder betydligt mer än vad den är allvarlig. Hos Eldar upptäcker vi först ingenting, men ser en stund senare att även han fått sig två rispor. En jätteliten på nosryggen och en något synligare på hakan. Men jag tror att det värsta med hela grejen var själva chocken; både vi och hundarna var lite skärrade ärligt talat. Jag förstod dock att vi för deras relations skull behövde se till att de inte skiljdes helt åt; jag vill inte att bråket ska vara den bilden dom har av varandra; så vi lät Smella gå in i hundgården och Eldar vara utanför. Nära varandra, men ändå skyddade om man säger. Och en stund senare var allting glömt och båda ville busa med varandra igen. 

Nu när jag tänkt igenom det som hände inser jag att Eldar – kanske främst nu i början – nog är lite mer påverkad av den nya hunden än vad som först synts utåt. Och att han haft lite svårt för att säga ifrån när han inte velat leka mer (där har jag ibland gått in och bett hundarna lugna ned sig) och kanske därför byggt upp lite stress och frustration inom sig, som först fick utlopp när dom rök ihop. Vulkanutbrott helt enkelt. Jag borde ha sett det tidigare – jag känner honom ju. Jag och Erik har ändå varit noga med att ge båda hundarna tid och närhet med oss, försökt se till att ingen känner sig bortglömd eller exkluderad. Eldar behöver framförallt sin tid med mig, märker jag. Men det vi kanske missade igår var helt enkelt att se/titta efter de små tecknen på att Eldar behövde få gå undan och vara helt själv en stund. Låta honom stanna inomhus, medan Smella fick vara ute eller vice versa, för att han ska kunna utrymme nog att verkligen varva ned och slippa bygga upp det inom sig för att sedan få ett utbrott. Han behöver sin skyddade vrå där han kan gå ta en powernap. Kanske inte för all framtid, men definitivt nu när allting är nytt. Man glömmer lätt hur känslig han är för att han är så förbannat lugn och sansad numera. Inne i stan var det på ett sätt tydligare när han tyckte saker var jobbiga; han fick ju utbrott och hade temper tantrums på ett helt annat sätt. Här ute på landet har han lugnat ned sig så otroligt mycket, blivit liksom mognare och mer sansad. Använder huvudet lite mer. 

Dom är i alla fall fine nu, båda två. Men jag har definitivt lärt mig läxan och ska tänka till mer hädanefter så det blir rätt för dom båda. Som jag sade – det är en omställning att ha två hundar i huset. För dom. För oss. Men jag tror verkligen det här kan bli riktigt bra. Jag tror verkligen dom kan vara bra för varandra.