Eldar och den gula hunden

…fick idag chansen att jobba på sina issues med varandra. Ute på morgonrundan sprang vi plötsligt på varann – hundarna kände av varandra långt innan jag och gula hundens matte såg den andre komma och så snart jag såg vilka det var så bestämde jag mig för att idag tar vi tjuren vid hornen. Jag visste att förutsättningarna inte skulle bli mycket bättre; Eldar var på sitt bästa humör, kontaktsökande, matmotiverad och harmonisk och jag hade sovit gott och kände mig utvilad. Så jag ropar till grannen på ett par meters avstånd och frågar om vi ska passa på att slå följe sista hundra meterna, varpå hon genast säger ja. Till en början var det ett jäkla liv på båda hundarna – inga försök att hoppa på varandra på riktigt men ändå utfall för att skrämmas. Dom röt och gjorde sig stora och pep ängsligt om vartannat, men däremellan lyckades vi ändå lugna ned och få kontakt och minsta intensiteten i deras utfall. Så småningom kom vi upp jämte varandra och utan att egentligen prata om saken med varandra just då så körde vi på samma strategi; jobba på kontakt och belöna medan vi rörde oss framåt, när någon av hundarna fick fnatt stannade vi genast upp, satte dom ned och dom fick lugna ned sig och hitta tillbaks till kontakten med oss. Lugnande signaler såsom att kissa/dofta i marken/ta ut avstånd/etc belönades. Och så plötsligt – bara sådär – är det som att Eldar tröttnar och han stannar upp och ruskar på sig för att sedan ägna sig åt att gå med nosen i backen och spåra spännande dofter. Att vi gick bredvid en smågnällande gul hanhund var plötsligt lätt som en plätt och jag och matte konstaterade glada att vi med lite fortsatt jobb säkert kommer kunna mötas utan konstigheter. Och så skiljs vi åt, lättade och stolta.

Några minuter senare stöter vi på varandra igen och jag tänker att ”perfekt – nu får vi se om det burit frukt”. Eldar och jag är just då i färd med att parkoura på stenar och stockar, så han är uppflugen på en stor sten när han får syn på grannen och hennes hund. Och jag börjar belöna så fort han tittar på gula hunden och håller sig lugn. Faktum är att det går så över förväntan bra! Eldar till och med sätter sig ned och tokstirrar på MIG när hunden är som närmast, för att få sin godis. Jag var sjukt paff över hur snabbt och lätt det gick att få honom att ändra beteende – och grannen var tokglad. ”Gud vilket fint möte!” ropade hon över axeln och vinkade.

Duktiga, knasiga skrutthund! Så förbannat stolt jag blir!