Vilse i pannkakan

De senaste dagarna har vi ofta gått vilse. Ordentligt. I timmar. Och jag tror att det nog kanske är det absolut bästa sättet att lära sig hitta i våra nya omgivningar – för oj vad vi lärt oss och vilka fina promenad- och körvägar vi hittat! Det är så att jag riktigt längtar till höstens lägre temperaturer så att vi kan komma ut och pröva alla nya vägar med cykeln och kickbiken. Jag och Eldar har minst en gång om dagen tagit en helt ny promenadväg. Utan att veta vart den kommer att leda eller vad som väntar oss för terräng. Det har varit både spännande, enerverande (när man tror att man fattar vart man är men är helt fel ute och hamnar i sumpmarker till exempel haha!) och kul. Vi har hamnat i kohagar, i fågelvåtmarker, mitt i djupa skogar och ute på stora fält. Jag har blivit galet myggbiten och svettig och trött, men vår ständigt växande värld har liksom varit värt det. Och Eldar har tyckt att det varit riktig skoj med så mycket nya platser. 

Igårkväll lade vi vårt första viltspår sedan vi flyttade. Äntligen! Och även om Eldar i korta ögonblick blev distraherad och lämnade spåret (vittrade vilt?) så gick det rätt fint. Han jobbade i ett bra tempo och väldigt fokuserat när han var på spåret. Nu kanske det inte skulle funka att bli distraherad på det viset om man tävlade, men det gör vi ju inte. Det viktigaste just nu är att han får jobba och använda sina sinnen, att han är nöjd och känner sig duktig. Och nöjd var han allt! Som han struttade fylld av stolthet hela vägen hem, med den stora klöven i munnen och skulle retas med oss. ”Ta den om ni kan”, liksom. Sen låg han i timmar och myste (ja, som vore det en nallebjörn) och tuggade på den. 
Ska försöka få till ett spår snart igen. Har ju hittat jättefina spårskogar och marker de senaste dagarna och det riktigt kliar i fingrarna efter att få gå ut och lägga nya spår! Måste skaffa hem lite fler klövar bara. Kanske får bli något personspår i väntan på dom?