Det där med att växa som ogräs…

Han börjar bli så galet stor nu, skrutten. Kan inte fatta att det är knappa 10 månader han föddes och jag såg den första bilden Marica (vän/uppfödare) lade upp på Facebook. Redan där och då visste jag (och Marica med visade det sig) att han var min – grabben som föddes med bakbenen först. 

Vi stötte på ett par på långpromenaden som var helt överlyckliga över att se Eldar. Och så glad jag blev när det visade sig att de verkligen förstod sig på en hund som han – som behöver få komma fram själv och nosa av en människa innan man tar närkontakt. Båda satte sig ned med sidan mot Eldar, utan att prata eller titta honom i ögonen eller vifta med händer utan lät honom istället vara den som tog kontakt. Det blir så tydligt även på Eldar när där är en trygg och van människa! Blev så himla glad – och lite paff – när Eldar efter att ha nosat av dom båda dök rätt på ansiktet och pussade dom båda omsorgsfullt, för att sedan bjuda på en mängd lekinviter och stryka hela kroppen mot dom som han gör när han bjuder in till kramar och mys. Så varm jag blev i hela kroppen av det där! Och av alla de fina saker de sa om honom. Själva hade de en gång haft en Alaskan Husky vilket var anledningen till att de båda tagit kontakt med mig när de såg oss promenera ute. Jättekul verkligen! Och skönt att de förstod och hade överseende med min skruttunge när han plötsligt fick rycket och började studsa som en gummiboll runt dom i ett försök att få igång lek. Ingenting han brukar göra, men uppenbarligen blir han lätt uttråkad just nu av att stå still medan matte pratar. Note to self – träna på detta. 

Och så lustigt det är att barn lyssnar så mycket bättre än vuxna! Både igår och idag har det kommit fram barn i olika åldrar till mig och Eldar, alldeles fascinerade av honom och frågat tusen saker. Svarade på frågor och pratade med dom, men bad dom att inte komma för nära ”vi behöver lite plats eftersom vi tränar” sa jag och samtliga av barnen bara nickade och godtog det. Varför kan inte vuxna ta efter dom mer? För det är ju just det – jag har aldrig haft problem med barn som inte lyssnat, men ständigt stöter man på vuxna människor som skiter helt i vad man säger. Märkligt, är det inte?