Passivitet med knasen

Eldar är just nu inne i en period då han har väldigt svårt att ta det lugnt utomhus. Det märks tydligt att han mer och mer börjat testa sin självständighet, ska utforska varje doft han stöter på med en nästan löjlig noggrannhet och verkar ibland ha lite väl mycket knäck i lurarna. Ena dagen är han en dröm att promenera med; lyssnar fint, drar inte det minsta och söker kontakt; för att nästa få en att undra om UFO:n kidnappat hans hjärna och dumpat den på Mars. På samma sätt kan han ena dagen vara hur tuff och tålig som helst, för att i nästa stund visa sig väldigt sårbar och känslig. Ena ytterligheten efter den andra. Välkommen slyngelhunden, eller vad? 

Det är en ängels tålamod och lite till som gäller just nu. Erkänner att det är långt ifrån lätt alla gånger (allvarligt talat så gjorde Gud djurungar och barn så jäkla söta för att man inte ska ha ihjäl dom när dom hamnar i trotsåldern – I swear!)S att hänga med i svängarna men jag ser det som en tid för mig att själv utvecklas till det bättre och försöker påminna mig själv om att inte ställa för höga krav alla gånger. Det är verkligen lätt att glömma hur ung han är ibland, för han har växt så jädrans fort och blivit så väldigt stark. Och ibland visar han på en mogenhet som kan få en att undra – för att snart falla tillbaks i sin valpighet och omogenhet. Det är lustigt hur paradoxala dessa upplevelser kan vara ibland. Men en sak är säker; alla dessa dagar då man får kämpa som ett jehu för att konkurrera om hans uppmärksamhet, gör lyckan så mycket större när man kommer till stunder eller dagar då allting fungerar. 

Det har blivit mer och mer passivitetsträning i takt med detta. Förut hade han ju inte lika svårt med det, men idag kan han verkligen ha myror i brallan och det kan ta tid innan han kommer till ro. Särskilt när där är störningar, vilket det ofta är i området där vi bor. Idag tog vi en bra stund av vår morgonpromenad till att sitta och bara titta. Skvallra lite när det behövdes, bryta någon minut ibland när det blev alldeles för svårt att vara still och jobba mycket med att belöna när han väl kom till ro. Och så småningom hittade han in i det alldeles utan min hjälp. Såpass att han till och med skvallrade på hunddagiset som passerade oss innan jag själv ens upptäckt att dom var där. Ett tjugotal hundar av olika storlek och sort – inte ett ljud från Eldar som låg kvar och iakttog dom, men utan att tappa kontakt med mig. Han kan när han vill, den lilla grisen.