Tigger din hund?

”Principer har jag för att kunna frångå”. Det är ett minst sagt passande citat för mycket kring det där med uppfostran av sin hund (och nog av barn med). Det är så lustigt hur man där i början, särskilt innan man hunnit få hem sin hundvalp, är så himla uppfylld av dessa principer man är så säker på att man aaaaldrig kommer ge vika på. Som det där med att hunden inte får vara i soffan. Eller sova i sängen. Eller tigga vid matbordet. Ja, ni vet…

Att sova i säng och vara i soffan har för mig alltid varit en självklarhet. Som person älskar jag närhet och fullkomligt älskar när min hund söker den – även om det råkar vara när jag försöker sova och han envisas med att lägga sig rakt över mig. Eller när han kryper upp i soffan för att bli kliad – även om han ställer sig framför ansiktet på mig så att jag missar halva filmen. Nej min hund är inte en utav de diskreta, men jag finner en enorm charm i det. Och jag vet så väl att han, OM jag nu skulle be honom, skulle stiga åt sidan eller lämna soffan/sängen. Men jag är inte den som avvisar min grabb när han söker närhet, för jag vet så väl att han är väldigt selektiv med vilka han visar den tilliten. ”Jag litar på dig så mycket att du får komma in i min privata sfär.”  I mina ögon är det något att vara rädd om och värdera högt, särskilt med en hund som min.

Men så har vi det här med att tigga mat. En princip jag tror att många, många hundmänniskor har därute är att inte vara okej med att hunden tigger. Särskilt inte vid matbordet. Och jag, som är uppvuxen med en yorkie som är en manisk tiggare (även om hon i stort sett bara vänt sig mot min far med sitt tiggeri – den svaga länken) var helt säker på att jag, den dagen jag skaffade egen hund, absolut inte skulle ha en tiggande hund. Nolltolerans vid matbordet. Jag skulle absolut aldrig ge vika och låta hunden få mat från min tallrik när jag satt och åt. Känner ni igen er?

Så trillade Eldar in i våra liv med sin lilla fluffiga kropp och ställde alla mina principer på sin kant. Och i början var vi faktiskt stenhårda. Ingen mat när han tiggde. Tiggde han vid matbordet fick han gå och lägga sig på sin filt, lärde vi honom. Utan att ha fått smaka på nåt. Vi sa till familj och vänner – ge honom inte mat när han tigger. Ge honom inte mat direkt från din tallrik. Ignorera beteendet. You get the point. Och vet ni vad vi skapade? En hundvalp som var besatt av att sitta där och tigga från oss. Inte alls på samma högljudda maniska vis som yorkien hemma hos mina föräldrar, men likväl jobbigt påtagligt. Ni vet. Stirrandet, gnällandet och allt. Så matbesatt till den grad att han faktiskt en gång snodde en hel kalkonfilé från köksbänken när vi vände ryggen till – och då var han bara så stor att han PRECIS kunde nå upp. 

Så småningom började vi bryta lite mot våra egna regler. Istället för att gå lägga sig på sin filt, fick han stanna vid oss när vi satt och åt. Under förutsättning att han lade sig ned och var lugn. Och det funkade riktigt fint. Han behövde få känna sig inkluderad, förstod jag senare. Även när vi andra satt och åt.
 Jag vet faktiskt inte om det var helt medvetet i början, men som belöning kunde jag när jag själv hade ätit färdigt och om det fanns någon liten bit mat kvar (som var ok med hundens mage) sticka till honom den. Erik med. Eller så kunde han få slicka rent det sista på tallriken. Och i smyg hade Eriks mamma stuckit till honom både det ena och det andra när maten förbereddes – upptäckte jag en dag. Med andra ord belönade vi omedvetet Eldar när han uppvisade ett beteende vi tyckte var accepterat och det snappade han upp snabbt som attan. Såklart. Han är ruskigt smart, knashunden.

I förlängningen har det blivit medvetet – det här med att IBLAND låta Eldar få en bit mat utav vår. Och faktum är att vi idag har en hund som tigger avsevärt mycket mindre än många hundar jag mött. Visst kan han titta sådär bedjande på oss i hopp om att få en bit mat, för man vet ju aldrig, men sättet han gör det på är lugnt och trevligt. Oftast bryter han upp i ett stort ”leende”, viftar på svansen och ser på mig med sina vackra bruna. Och funkar inte det så lägger han sig ned vid sidan om bordet eller vid ens fötter, suckar lätt och slumrar till i vetskapen om att han kanske får något senare, eller kanske imorgon. Och han skulle ALDRIG sno mat som ligger framme. Ens när vi lämnat rummet en stund. Visst kan han titta lite längtansfullt på den ibland. Eller lägga hakan mot soffbordskanten när han ser där finns något gott. Men han gör inte ett försök att ta det, utan söker min blick för att be om lov eller låter det ligga.

Så jag tänker att ibland, med vissa saker, kan det vara en fördel att vara flexibel i sina principer. Att välja sina strider och fundera över vad det egentligen är som är det viktiga.

Hur tänker och gör ni kring det där med tiggande hundar?