Om hundmöten – och att finna vägar

Ute har mörkret börjat falla (redan!) och vi har nyligen kommit hem från Stora Skuggan. Jag och Eldar, vill säga. I närmare tre timmar har vi varit därute; lekt, tränat och letat efter hundar. Ja, ni hörde rätt. Jag har letat efter hundar. Tyvärr så har dom inte varit alltför lätta att hitta, som det ju så ofta verkar vara när vädergudarna inte är på sitt bästa humör. Men det gör inget, för dom vi fann bjöd oss på perfekta träningstillfällen – och perfekta tillfällen att bevisa för mig själv att jag är den som känner min hund allra bäst. (Ibland kan man ju i ärlighetens namn börja undra – när folk som ”kan” hundar ser en sak, men jag en annan..)

Jag plockade med mig min mentala lista ut idag. Alla de punkter jag ville bocka av och framför allt den punkten om min egen inställning och mentala bild av hur jag ville att träningen skulle gå. Allt det där packade jag ner i min mentala ryggsäck. Och i den verkliga ryggsäcken, den som jag bar på ryggen, laddade jag upp med matsäck (för att fylla på mitt energilager, men också för att dela på när vi senare skulle träna passivitet), två av Eldars favoritleksaker, olika sorters godis – och i brist på annat jävligt intressant och nytt godis hemma – en tub räkost. Eldar funkar nämligen som så att han lätt tröttnar på godis om han får samma sort för ofta, så det är variation som gäller. Och har man något HELT nytt och spännande kan man räkna med att man har ett ess i rockärmen. 

Så ut begav vi oss för att leta träningstillfällen. Hund nummer ett överraskade mig – dök upp bakom en bil – men gick hyfsat. I början av promenaden är Eldar ofta lite extra het nu för tiden och därför svårare att bibehålla kontakt med. Fem minuter senare mötte vi hund nummer två, men nu var jag redo. Såg den komma mot oss på avstånd, valde att ta oss ut några meter på sidan och började skvallra – men testade att använda mig av en leksak som belöning den här gången. Resultat: Eldar sket blankt i den passerande hunden, till och med när den visade intresse för oss! En blick på den blonda terriern och sen tillbaks med full uppmärksamhet på mig och leksaken. Okej, tänker jag, vi är på rätt väg. Och i samma anda fortsätter vi. Jag prövar att belöna med ömsom godis, ömsom lek – för att hålla intresset uppe – och det går riktigt bra. Till och med att möta hund med bara två meters mellanrum funkar fint. Eldar tar två försiktiga steg mot hunden, men stannar sedan hos mig. Inte ett ljud, inte ett försök till att kasta sig fram. Och jag är så stolt att jag nästan spricker. 

Vi kommer så småningom till 4H-gården som är full av svenska lantdjur. Vi slår oss ned en liten bit ifrån, på en gräsmatta och äter. Myser, tränar passivitet och skvallrar på djuren han ser på avstånd. Så plötsligt, från ingenstans, dyker en lös terrier upp rätt i nyllet på Eldar. Både han och jag blir totalt överraskade, men på något vänster hinner jag grabba tag i Eldars sele när jag märker att det är på väg att gå snett. Och jag inser snabbt mitt enda val är att försöka hålla Eldar någorlunda under kontroll, mig själv och mina skenande känslor i schack och göra vad jag kan för att samtidigt hålla terriern borta. Försöker göra vad jag kan för att mota bort den, samtidigt som jag någonstans i bakgrunden hör ägaren ropa ”Hampus! Haaaaampuuuus!” vilket terriern inte bryr sig det minsta om. Den fortsätter att cirkulera runt oss, gläfsandes och tar för sig av maten jag blivit tvungen att släppa vind för våg. Eldar ylar och har sig, men jag känner att vi ändå lyckas behålla en viss kontakt. Om än väldigt bristfällig. Och när jag sedan får syn på den äldre kvinnan som står bredvid sin väninna och ropar krävs det en enorm viljestyrka för att inte skrika alla fula ord jag kan till henne. Jag låter bli, för att inte förlora den lilla kontakt jag hade kvar med min stressade hund. ”Åh, han letar bara efter maaaat” ropar kvinnan, som om det vore en ursäkt, och jag känner hur ilskan jag gör mitt bästa för att kämpa emot försöker tränga sig fram igen. Hon gör ingen ansats att komma och hämta sin hund, ens fast den uppenbart inte har en enda tanke på att komma när hon ropar. ”Är det inte den där valpen?” ropar hon (för ja, jag inser snart att vi har träffats två gånger förr när hon haft hunden lös och den då också skitit i henne och hon låtit den göra vad den velat – och jag har två gånger tidigare bett henne koppla hunden men NADA) och jag tvingar mig själv att ta ett djupt andetag innan jag pressar ur mig ”Kan du koppla din hund?!”. Men nej. Fortfarande gör hon ingen ansats att komma fram, utan fortsätter med ursäkterna att om att hunden letar mat. Fast det är uppenbart för vem som helst att min hund är ordentligt uppriven. 
TIll slut – efter vad som känns som en evighet – dyker två tonårstjejer upp. Utan att tveka går den ena tjejen in, efter att ha frågat om jag vill ha hjälp, och motar fysiskt bort den lösa terriern. För den tillbaks i princip hela vägen till ägaren och säger att hunden borde vara kopplad. Ägaren blir förbannad, kopplar terriern och går sin väg – och Eldar lugnar sig på en millisekund. Söker kontakt och närhet. Och jag är bara så jäkla tacksam att det är över.

Sådana situationer är fortfarande så sjukt jävla svåra för oss. För vi är inte där ännu. Särskilt vid möten likt detta där man klampar rakt över Eldars stresströskel utan förvarning. Det kan verkligen suga musten ur en ibland. För jag kan på sätt och vis förstå att människor utan djurvana ibland inte vet bättre och agerar heldumt – men just när hundägare inte använder hjärnan eller visar mer hänsyn till andra hundägare… Det gör mig skogstokig! Varför har man sin hund okopplad om den så uppenbart vandrar iväg på egen hand och INTE lyssnar på inkallning? Varför fortsätter man att ha det när man upprepade gånger märker att det inte fungerar? Borde man åtminstone inte tänka snäppet längre när man vistas på platser där man vet det brukar vara väldigt mycket djur (både hundar, vilda djur och lantdjur), barn och människor? Och varför gör man inte något åt saken när man ser att ens hund, som är lös och som inte kommer när man ropar, sticker iväg till en annan hund med ägare, skapar en dålig situation och dessutom äter upp ekipagets medhavda mat?!

Anyways… Med undantag för den incidenten gick resterande hundmöten riktigt bra. Både de på avstånd och de på närmare håll. Och jag är glad att jag inte gav upp. Att jag fortsatte jobba med skvaller och kontakt, olika belöningar och mitt eget självförtroende och temperament. Vi kunde i slutet av dagen ändå bocka av samtliga punkter på min mentala lista. Och det blev en bra dag.