Kategori: Personligheter

Grattis Ratchel

Tänk att tiden går så fort; idag fyller vårt Rackartyg två år. Ratchel har under dessa två år fortsatt en mycket stadig utveckling till att bli en mild, klok och oerhört mysig ung dam som älskar att springa. Denna sommar har det känts som att hon verkligen har börjat landa i sig själv på något vis. Hon har mognat väldigt mycket mentalt och det där valpiga har lämnat för att låta en ung dam träda fram. En ung dam som alltid är vänlig, mäklar fred och är mycket mån om sina flockmedlemmar. Som tvättar, putsar och pysslar om. Uppfostrar vänligt och med en ängels tålamod. Ja, jag är onekligen förbannat förtjust i henne sedan första stund. Det är svårt att inte bli det, att inte charmas av det stora lugnet som ibland får en att glömma att hon också bär på en galen kraft och intensitet när det vankas träning. 

Ett stort grattis på din tvåårsdag, älskade knasfia. Och inte minst – ett stort grattis till oss själva som kan skatta oss så otroligt glada över att få leva med en så fantastisk liten individ i familjen. En av mina största glädjekällor i livet <3

Och givetvis – ett stort grattis till alla syskon i Wild Kids-kullen med tillhörande hussar och mattar.

Liten börjar bli stor

Den går onekligen i rasande takt, valptiden. Den må kännas helt oändlig när man befinner sig mitt i de stunder när alldeles för få sömntimmar gör sig påminda, pölar på golvet dyker upp så fort man vänder ryggen till och sylvassa tänder rispar ens skinn, men likväl står man där några veckor senare och undrar vart tiden tog vägen medan man blinkade. Vem gav den lilla valpen anabola tillväxthormoner? 

Sally är nu snudd på åtta och en halv månad gammal. För tolv dagar sedan gick hon in i sitt livs första löp och jag kunde ana mig till det veckorna innan. Helt plötsligt började min lilla clown uppvisa en ny form av värdighet, en slags begynnande integritet. Hon började säga ifrån mer, började sätta gränser för de andra kring sin mat och för första gången hade hon en riktig diskussion med bästa kompisen. Sally är en tös med en mycket tuffare skalle än de andra hundarna i flocken, det har jag anat ända från början. Tuffare på så sätt att hon testar gränser ofta och mycket, inte viker ned sig i första taget och har en oerhört stark vilja. Hon är tuff i sin lek, hon är tuff i arbete och hon är otroligt enveten. Och hon är fearless. Totalt och helt. Typen som kastar sig huvudstupa in och inte funderar över om det kommer göra ont eller vara för svårt.

Det märks också på de andra hundarna, särskilt på grabbarna, i deras sätt att fostra henne. Både Eldar och Kit är mjuka och tålmodiga i sitt sätt att fostra. Eldar är däremot tydligare med sina gränser – som ju också är snävare än Kits – vilket har lett till att Sally lärt sig att lyssna till hans signaler på ett mycket subtilt plan. Hon testar inte Eldar på samma vis som hon testar de andra och det räcker oftast med en blick från hans sida för att hon ska lugna ned sig. Men ju äldre Sally blivit desto tuffare har jag också märkt att Kit blivit. Hur han liksom själv börjat inse att han inte kan mesa och vara för vek med henne, utan att han måste var bestämd och följa upp. 
Det som är så väldigt tryggt med Kit är att han är en hund som aldrig går över gränsen eller fostrar hårdare än vad han har fog för. Han är en hund som i alla lägen försöker bevara harmonin i flocken och därför har jag också lärt mig att lita på honom. Fullt ut. När Kit fostrar kan jag alltid känna mig trygg med att låta honom sköta situationen helt. Det är en ovärderlig resurs att ha en sådan hund i flocken!

I övrigt fortsätter Sally att vara samma galna tjeja som alltid. Alltid en räv bakom örat och energi ända ut i klospetsarna. Den korta perioden av spökighet verkar ha lagt sig och hon är återigen framåt, (över)social och nyfiken när det kommer till främmande människor. Hon har hittills mest växt på höjden och ser lite sådär unghundsknasig ut med sina långa ben; hon har snabbt växt om både Ratchel och Kit.

​Under sommaren när det varit svalt har hon fått följa med på löparturer och där briljerar hon varje gång, både vad gäller ledaregenskaper och fokus. För att inte tala om de galna hastigheter hon kan hålla (till skillnad från matte, haha). För en dryg vecka sedan hade vi en temporär kölddipp och passade på att introducera cykeln för henne; hon fick gå jämte Kit. Precis som jag trott bekom det henne inte det minsta att ha ett hjulfordon bakom sig och hon sprang den korta svängen som om hon aldrig gjort annat. Som om hon föddes till det 😉 Till mattes stolthet vågade hon också med självklarhet stå på sig och övertala Kit att svänga av den vanliga rundan när han trodde mattes högerkommando var ett skämt. Det är faktiskt riktigt bra gjort av en orutinerad unghund att övertala sin rutinerade mentor!

Nu väntar några varmare veckor igen, verkar det som, innan vi kommer igång med dragsäsongen på riktigt. Jag längtar något enormt efter kyligare temperaturer och att få sätta energibomben Sally i mer regelbunden träning! 

Äppel päppel

Varma sommardagar är det inte många knop härhemma i flocken, men då och då känner sig hundarna lite extra kreativa och påhittiga. I sommar har vi fått ett nytt inslag vad gäller favoritaktivitet; äppelplockning.

Ratchel plockade en hel del jordgubbar förra året, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett hundarna här intressera sig för äppelträden tidigare. Men så kom Kit. Och Kit, han är en äppelpallare av rang. Elitpallare, till och med. 

Det dröjde inte längre förrän de andra blev nyfikna på vad det var Kit hölls med hela dagarna. Det verkade ju så väldigt roligt! Så numera står dom därunder en stund minst varje dag, äppelpallarna. Alla finner aktiviteten roande, men ingen är så passionerad som Kit. 

Bild

”Vad pysslar du med för något, Kit?” undrar Eldar. ”Tvättar äpple”, svarar Kit.

Bild

Sally blir också nyfiken på Kits äpple. ”Man får inte kidnappa andras äppelbebisar, men man kan lära sig att fånga egna”, förklarar Kit när Sally försöker låna äpplet.

Bild

Det kallas till flockmöte under äppelträden där Kit delar med sig av sina hemligheter.

Bild

Kit visar en utav sina elever hur man bäst plockar ett bebisäpple utan att skada det. Försiktig måste man vara, plocka mjukt med läpparna. Sally lär sig snabbt, så Kit visar även en mer avancerad teknik där man måste balansera.

Bild

”Får man svårt att hålla balansen kan man göra såhär”, förklarar experten och visar hur man kan stötta sig mot grenarna. Dom bästa äpplena finns längre upp och kräver lite list.

Bild

Eldar försöker också. Precis som Kit lärt honom så planerar han noga sin väg till det perfekta äpplet innan han agerar.

Bild

Efter lektionen återgår hundarna nöjt till vilan i sommarvärmen.

Bild

Kit anser att det är klokast att hålla lite extra koll på sitt äpple. Man vet ju aldrig om det försvinner annars.

Bild

Lite tröttsamt är det allt att lära ut i värmen och beskydda alla äpplen. Snart somnar även Kit. Med en beskyddande tass jämte sin skatt, såklart.

Eldar & Kit

Den senaste veckan har Kit och Eldar fått spendera extra tid tillsammans. Riktig kvalitetstid, där de fått gemensamma mysturer i skogen och varit på roliga äventyr tillsammans, men också hänga i trädgården och i soffan utan tjejerna. 

För varje dag som går märks det verkligen hur relationen utvecklas de båda emellan. Det har gått väldigt lugnt till sedan dag ett, då Kit introducerades som en ny flockmedlem, men det har också varit på en väldigt artig nivå där båda visat nyfikenhet men på viss distans. Ju mer tid de har fått spendera tillsammans, desto tydligare har de börjat spänna av i varandras närhet och så småningom har de ofta vilat tillsammans med någon halvmeter emellan sig (vilket är väldigt nära och intimt i Eldar-mått) medan tjejerna busat runt som de vettvillingar de är. 

Det var ett tydligt genombrott nu i helgen då jag kom in i huset och upptäckte att de båda hade krupit upp i soffan, båda halvt i knät på Erik. Det är faktiskt en ganska stor sak för Eldar att göra, att dela knä sådär utan konstigheter. Nio gånger av tio skulle han inte ens välja att komma upp i soffan (det är bara en 2,5-sitsig sådan) utan gå lägga sig i vår säng där han får gott om eget space. Erik satt som om han knappt vågade andas och jag stod där och undrade om jag verkligen såg rätt. Det värme enormt i hjärtat att se pojkarna på det viset. 

Bild

Kit och Eldar på en klövjetur tillsammans en vacker junikväll.

På de gemensamma promenaderna har de ofta gått tätt intill varandra, även fast de inte måste. Eldar har varit ovanligt lättsam och avspänd, har inte stressat upp sig överdrivet mycket ens i början av promenaden, vilket annars kan vara ganska vanligt. Särskilt som Kit ofta är väldigt intensiv precis när vi går hemifrån och tycker att allting går alldeles för sakta, vilket innebär att han ljudar högt och länge, även om han inte sliter i kopplet. En sådan sak skulle kunna stressa Eldar väldigt mycket och ofta innebära olika omriktade beteenden. Men istället har han bara avspänt gått bredvid och ”svarat” Kit verbalt på ett ganska komiskt vis. Inte skrikandes, som när han är stressad, utan mer brummandes. Kissat och nosat och skakat på sig; lugnande signaler som har tagit väldigt lång tid för Eldar att utveckla. 

Sannolikt har mycket med kastreringen att göra; det är verkligen så att Eldar inte har lika lätt och snabbt till hög stress. Han går inte från noll till hundra på samma vis som när han varit intakt (och utan kemiskt kastrering). Han reagerar inte fullt lika mycket på samma saker som tidigare skulle ha triggat honom. Men det är också tydligt att det är en fråga om individ – att just Kit är en oerhört bra match för Eldar. Snälla, icke-provokativa Kit som bara vill att alla ska vara glada och nöjda. En oerhört språksäker hund och väldigt duktig på att få andra att slappna av. Han är extremt intensiv och fascinerande lugn, allting i en och samma lilla kropp. 

Bild

Trots att vi bara är ute på längre promenader tidigt på morgonen eller sent på kvällen numera så är det väldigt varmt. Det blir vanligtvis en sväng kring sjön så att hundarna kan erbjudas ett svalkande dopp. Hittills har ingen tackat nej.

Kit i sin tur behöver lite tid att slappna av såpass att han verkligen börjar släppa in och visa hela sin personlighet. Han är en individ som, liksom Ratchel, blir lite inåtvänd när han känner sig osäker. Gör sig lite mindre, lite tystare och håller sig en aning i utkanten där man kan observera i lugn och ro. Med tjejerna gick det väldigt snabbt för honom att komma till den punkten då han började ta plats och visa mer av sig själv, medan det tagit lite längre tid med Eldar. Flickorna är mycket lättare att lära känna, utan tvekan. De bjuder på sig själva på ett sätt som valpar och unga hundar ofta gör när de inte behövt vara med om att andra hundar varit otrevliga mot dom. De busar, bjuder in och fjäskar på unghundars vis. På så sätt är det väldigt intressant; det blir så tydligt hur hundarna speglar varandra. Är man en inkännande och ödmjuk individ som Kit, ja då kanske det blir extra tydligt. 

Det är ett privilegie att som människa få leva i en flock med hundar där alla har så olika personligheter. Att få sitta på första parkett och observera, lära av och fascineras av det samspel som äger rum. Att så nära få bevittna hur de växer och utvecklas tillsammans. Det slår mig varje dag hur de har ett utbyte av varandra på ett vis som de aldrig någonsin till fullo kommer ha av oss människor. Och det gör mig så otroligt medveten om vilken enorm nyckel det har varit för Eldar. Att få leva bland sina egna. Bland sådana som förstår honom, läser honom och hjälper honom att utveckla sitt eget språk. Jag ser honom växa för varje dag han lever bland individer som accepterar honom precis såsom han är – och inte såsom människosamhället helst skulle vilja ha honom. I flocken är han uppskattad och sedd. Kommer till sin rätt då han får chansen att visa sina styrkor, men blir accepterad och älskad trots sina ”svagheter”. Det är en sådan markant och stor skillnad på dagens Eldar och den Eldar jag minns från hans tidiga unghundsår. Inom mig vet jag att den skillnaden antagligen beror mer på miljön än på att han blivit äldre. Att förändringen på allvar började ske i samma stund som Smella kom in i våra liv – och fortsatt med varje ny flockmedlem därefter. Att han idag får leva i en miljö som skyddar honom från att dagligen utsättas för sådant han mår dåligt av, där han kan få vara exakt som han är utan att det skapar oro eller konflikter. 

Där jag står idag, med Eldar, Sally, Ratchel och nu Kit, råder ingen tvekan. Jag vill aldrig mer leva såsom vi en gång gjorde när Eldar var ensamhund. Och jag kommer aldrig mer kräva det av mina hundar. Att leva i en mall som inte är för dom. Som inte har utrymme för deras personligheter. Som är för snäv, för svartvit och trång. Där de ständigt måste anpassa sig till människan men aldrig människan till dom. Aldrig nånsin vill jag tillbaks till det.

Bild

Älskade pojkar. Så glad jag är i dom

Välkommen Kit

Bild

LAZY LUPUS KIT WALKER. Foto: Marlene Karlsson, Yabasta

Minns ni att jag nämnde ännu en stor anledning att åka till Ånnaboda? Här har ni honom – Kit Walker! Han följde nämligen med oss hem från Ånnaboda i torsdags kväll. Kit har i många år levt i Yabasta-flocken där han inte bara varit en viktig spannhund i rollen som kommandoledare, utan också haft den stora uppgiften att fostra flockens valpar och unghundar. Han är således en individ som vi spenderat mycket tid med och som legat mig varmt om hjärtat sedan länge, så vi är mycket glada över att ha honom på lån under 2017/18. 

Det är alltid en omställning att få in en ny hund i hemmet, men att få in Kit i flocken har hittills varit en förhållandevis enkel sådan. Han kände genast igen sig hemma hos oss och i hundgården där han tidigare övernattat när Yabasta-teamet varit på genomresa på vägen norrut. Därinne visar han tydligt att han trivs och känner sig trygg, gärna utsträckt på kojtaket. De andra hundarna har tagit hans närvaro med ro; tjejerna är överlyckliga över ännu en hund i flocken och Eldar… Ja, Eldar har verkligen förvånat mest av alla med sitt lugna och avslappnade sätt de här dagarna sedan Kit följde med oss hem. Det har varit väldigt fint att se. 

Våra förhoppningar är att Kit ska trivas här hos oss, både i flocken till vardags och med vår träning. Han kommer få en oerhört värdefull roll som rutinerad läromästare åt de yngre hundarna. Vi går således in i ett nytt skede i Raxeira-flocken, där vi i höst för första gången kommer kunna träna ett riktigt fyrspann på regelbunden basis. Det känns fantastiskt roligt och spännande! 

Så välkommen Kit! Och tack för förtroendet, Marlene!

För att läsa mer om Kit kan ni besöka hans personliga sida HÄR. 

Film: Sally tränar utställning

Det är alltid intressant att filma när vi tränar. Sally börjar helt klart fatta galoppen! Ja, hon börjar till och med förstå att hon ska stå still även när jag flyttar lite på mig för att kika på henne. Just nu är jag inte överdrivet noga med exakt hur hon står, utan det viktiga är för mig att hon förstår att hon ska stå någorlunda vettigt och att vi får en viss stadga i det. Jag har valt att försöka få hundarna att ställa upp sig på egen hand – mitt mål är att kopplet ska kunna vara avslappnat och att jag själv inte ska behöva ”hålla upp” dom för att de ska visa upp sig för domaren. Det går faktiskt hyfsat enkelt ändå, även om jag som handler fortfarande är grön och under utveckling! De förstår snabbt vad jag vill åt, även om jag sen kanske får finslipa lite mer vad gäller positionering av ben för att göra det mesta utav uppvisningen och verkligen få fram vinklarna. Det var lite liten yta att springa ordentligt på, så det ska vi göra lite mer nere på vändplan nu dagarna innan utställningen. Ni ser också det jag skrev om igår; tandvisningen som Sally just nu tycker är lite sisådär. Det ska vi pilla vidare lite med, framförallt  för att hon ska känna igen sig så mycket som möjligt i situationen och känna sig hyfsat trygg i det. Det viktigaste av allt för mig med utställningen är ju att hon ska få en trevlig upplevelse, allt annat är sekundärt. I mina ögon är hon ju ändå en riktig guldklimp, oavsett resultat! 

Jag har testat lite olika varianter på koppel med Sally i helgen, både för tränings skull men också för att jag velat känna av vad hon känner sig mest bekväm i. Vi hittade helt klart rätt i det svarta kopplet i filmen, som har en ställbar och lite mer fast ögla för halsen. 

Hon är duktig ändå, min tokfia. Hon ser väldigt lugn ut här på film (hon var lite trött) men låt er inte luras 😉 Det är en helgalen liten dam jag har där i mitt koppel. Vild som en liten mustang 🙂

367 dagar utan dig

För en tid sedan satt vi där runt middagsbordet på Smidö och pratade om livet, såsom vi ofta gör när mörkret fallit och maten börjar ta slut på tallrikarna. Jag minns inte längre hur vi kom in på ämnet, på dig, men jag tror vi pratade om hur nyckfullt det är. Livet. Att leva. Och dom frågade hur vi kommit över det. Förlusten av dig. Det har vi inte. Det var det jag hann svara innan rösten bröts och blicken naglades fast på tallriken framför mig. Det har vi inte… 

Jag har funderat väldigt mycket över förluster, över sorg genom åren. Kanske beror det på att jag alltid varit brådmogen, alltid funderat och grubblat mer än vad de flesta gör, ända sedan jag var mycket liten. Så länge jag kan minnas har mina tankar upptagits av ämnen såsom liv och död, ämnen som ofta är så stora att de blir svåra att begripa riktigt. Kanske funderar jag extra mycket över sorg för att jag upplevt mycket av den varan i ung ålder och kanske för att jag samtidigt är en person som har väldigt svårt att hantera förluster. Som upplevt mycket sorg som ibland sett väldigt olika ut och påverkat mig på olika vis genom livet. Kanske gör det något med en. Men en sak har jag ändå kommit fram till att alla dessa förluster har gemensamt; man kommer aldrig över dom. Man lär sig bara leva med konsekvenserna och tomrummen. Man lär sig fortsätta andas, fortsätta röra på benen och fortsätta ta sig framåt. Sorgen, den finns där. I allt. Ibland lättare att bära, nästan som en svårmodig vän, ibland alldeles för tung och ilsken.

Så nej. Jag har inte kommit över. Minnena, bilderna är ännu färska och på många vis har nog mycket av de känslorna varit undanträngda. För stora för att orkas med. Vardagens ekorrhjul har sällan plats för allt det där stora, obegripligt svåra. Kräver att man fungerar. Och jag skulle inte fungera om jag alltid lät mig kännas vid det jag egentligen känner när jag tänker tillbaks på den femtonde maj förra året. På hur veterinären varnade oss innan vi fick träffa dig, för att chocken inte skulle bli för stor. För att din hud gått in i nekros och börjat spricka, deformeras till grotesk oigenkännlighet. Jag är så tacksam för att ditt ansikte förblev ditt. Orört av det sjuka. För att jag fortfarande såg DIG i leendet och i blicken, trots att du var trött. För att jag fortfarande KÄNDE dig där med mig. Och jag är så tacksam för att jag inte var ensam. För att där fanns vittnen som delar minnesbilden och dina sista andetag med mig. Sorgen blev lite lättare att bära så… 

Allting gick så snabbt. På ett ögonblick. Jag hann aldrig med, inte känslomässigt. Inte mentalt. Förvandlingen var så plötsligt och så obegripligt stor. Och svaren uteblev. För mig var det som att kastas nio år tillbaks i tiden. Plötsligt sjönk jag ihop där i trappuppgången igen med ben som inte bar och ett oväntat besked om att mormor lämnat oss, min bästa vän på jorden fanns inte mer. Min glada, energiska, tokiga mormor. Min glada, energiska och tokiga Smella. Ni var så lika. Och båda så kärleksfulla, varma. Jag har sagt det ofta och kanske är det ännu ett skäl till varför jag älskade dig så enormt, Smella. Du var en daglig påminnelse om alla de finaste egenskaperna jag älskade högt hos min mormor. En reinkarnation på fyra ben. Du var min klippa. Gav så mycket trygghet.

Ett år har nu passerat. Ett år har passerat och såren är fortfarande lika smärtsamt öppna, nu som då. Blöder fritt om jag så bara vidrör den flortunna skorpan. 367 dagar och jag kan fortfarande inte tala om dig utan att den där kalla handen kramar mitt hjärta. Utan att det bränner bakom ögonlocken. Utan att jag rasar över hur orättvist det känns. Jag hade velat ge dig ett bättre slut, älskade vän. 

Ett år har passerat… Och varje dag går jag förbi det vita vitrinskåpet i vårt vardagsrum, oförmögen att möta urnan som står där med blicken. Den står där med det som finns kvar av dig här på jorden. Orörd, öronbedövande tyst. En dag kanske jag förmår möta den med blicken. Men den dagen är inte idag.

Eldar och kastreringen

Häromdagen hittade jag tillbaks till ett gammalt inlägg här i bloggen där jag skrivit om mina tankar kring det där med kastrering. Jag skrev det under 2014 efter att ha bestämt mig för att testa med en kemisk kastrering på Eldar, i hopp om att det skulle resultera i att han kände sig lugnare och mindre stressad, framförallt. 

Det har hänt mycket sedan dess, både i våra liv och med Eldar. Idag är han inte längre en yvig unghund utan, faktiskt, en ganska mogen herre på fyra och ett halvt år. Vi ser det både på kropp och knopp. Det har skett markanta förändringar med honom under det senaste året bara, efter det att flocken utökats och där kommit in både unghund och valp i hemmet. Han har blivit mer och mer ”vuxen”, lite mer erfarne Farbror Eldar snarare än bara buskompisen Eldar. Redan med Smella började det ju hända väldigt mycket mentalt med Eldar och med de andra har han fortsatt att utvecklas i sitt språk, sin kommunikation och även blivit mindre benägen att brusa upp från noll till hundra. Det är väldigt fint att se. 

Men, det har också varit väldigt tydligt under perioden sedan hans senaste kemkastrering gick ur kroppen att han faktiskt verkligen mådde bättre när han var kastrerad. Att han var mindre lättstressad och orolig i vardagen. Han kändes mer tillfreds, mer jordad. Faktum är också att sedan Ratchel flyttade in hos oss så har Eldar varit otroligt påverkad kring hennes löp. Påverkad på ett vis han aldrig varit tidigare, då han förr som värst pipit lite kring höglöp. Men nu slutar han äta och rasar i vikt, slutar nästan sova helt och går upp i så hög stress kring höglöp att han vankar och skriker näst intill oavbrutet. Det är givetvis jobbigt för oss människor, men med tanke på hur negativt påverkad Eldar blir av stress och dålig sömn, hur hans reaktivitet växer som ett resultat, så har det sannolikt varit tusenfalt jobbigare för honom själv. Så vi bestämde oss för att skippa kemisk kastrering en gång till och istället kastrera kirurgiskt. Den här gången känner jag mig säker på att det är det bästa för just honom. 

För snart en vecka sedan for Erik in med honom till vår veterinär. Allting gick bra och oväntat snabbt, Erik fick vara med på uppvaket och snart var de hemma igen. Eldar tyckte det var oerhört jobbigt att vara groggy där på kvällen och en stund in på morgonen därpå. Jag förstår honom helt – det är en obehaglig känsla att inte ha kontroll över sin egen kropp sådär utan att förstå varför. Men trots det kändes han lugn och var lätthanterlig. Och mycket närhetssökande, som han ofta är när han känner sig lite ynklig. 

Nu har det gått några dagar och såret läker riktigt fint. Eldar känns nöjd och glad, om än lite uttråkad av att inte få busa vilt med tjejerna, men han finner sig i det med. Jag har ordnat så att han ändå kan få vara ute med dom – inkluderad men med eget utrymme – genom att öppna upp gäststugan åt honom. Där har han tillgång till en del av den soliga verandan han älskar att ligga på, som jag har kunnat avgränsa med kompostgaller, men han kan också gå in och vila om och när han känner för det. So far, so good och jag är verkligen glad och nöjd över det fina bemötandet av OP-koordinatorn och hennes kollegor som alla hjälptes åt för att göra upplevelsen så bra som möjligt för Eldar och lät Erik vara med så mycket som möjligt. 

Ett år med Rackarungen

I fredags den femte maj firade vi en alldeles speciell dag härhemma i flocken. Det var nämligen årsdagen av Ratchels inflytt och därmed ett datum jag tänker på med lite extra värme i bröstet. Det är lätt att med tiden bli nästan lite hemmablind för hundarnas utveckling, vilket blir extra tydligt när jag tittar tillbaks bland alla bilder jag tagit under det här året. Ratchel har verkligen gått från rultig liten valp på väg in i könsmognad, till att se ut som en ståtlig ung dam. Ännu ska en hel del hända innan hennes kropp är helt färdigutvecklad, men nog börjar hon se allt vuxnare ut. Älskade rackartyget <3 

Här kommer en liten bildbombs-throwback!

Ratchel fem månader gammal – taget första gången jag träffade henne i februari 2016. En ännu valp-rultig och vinterpälsad liten tjej med massor av charm som stal mitt hjärta direkt. MÖRK var hon också! 
Första veckorna hos oss i Raxeira-flocken. Många soliga dagar och en busig fröken som visar ett gränslöst stort intresse för vatten, bad och föremål. Hon snor allting hon kommer åt; handskar, strumpor, kepsar, filtar och givetvis – favoriten – bollar. Hon får snabbt smeknamnet Rackartyget och charmar oss totalt. Människor såväl som hundar. Snart blir det riktigt varmt och hon börjar fälla all den härliga vinterpälsen.
Ratchel går också igenom en lite spökig och skygg period där hon tycker det är läskigt att promenera bland mycket människor. Det hela kommer väldigt plötsligt och vi bestämmer oss för att hänga lite extra i skogen. Efter några veckor går spökigheten över. I samband med detta går hon även igenom sitt första löp. Mot slutet av sommaren börjar vi springa korta rundor. Ratchel springer och jobbar i selen som om hon aldrig gjort annat från dag ett. Hon visar tidigt stor fallenhet som ledarhund och besitter ett driv som gör mig alldeles lycksalig. 
I september 2016 åker Ratchel på sin livs första fjällsemester och visar sig vara en oerhört trevlig hund att ha med på resa. Vi har en jättefin semester där vi kommer varandra närmare, får många mil i benen på våra upptäcktsfärder, blir förföljda av sällskapssjuka renar och njuter av att få spendera dygnens alla timmar ihop med vovvarna. 
Under hösten debuterar vi i tävlingssammanhang tillsammans i och med att Ratchel fyller ett år. I september springer hon motionsloppet med Erik i Velamsund. Ratchel tar hela evenemanget med en klackspark. Senare under hösten debuterar jag och Ratchel i linlöpning, officiell klass, på Nybrodraget och får med oss en liten fin bronsmedalj hem. Den säger förvisso inte så mycket om prestationen i sig då vi var få startande, men den blir en fin påminnelse om vår debut och första tävling. De följande månaderna utvecklas Ratchel väldigt mycket i draget då vi börjar träna mer regelbundet. Hon får mer rutin, börjar bygga fina muskler och gör riktigt bra ifrån sig.
I november kommer första snön! Vi blir totalt överraskade av de mängder som faller och passar på att ordna en första slädtur tillsammans med vänner. Ratchel visar sig vara oerhört lättsam att sätta ihop i spann med nya hundar och älskar att jobba i snön. Hon får nu chansen att för första gången testa på olika positioner, men utmärker sig lite extra i led. Matte är såklart oerhört glad över det! Strax innan jul går Ratchel in i sitt andra löp.
Dragträningen fortsätter och Ratchels utveckling likaså. Både i och utanför arbete. I slutet av januari 2017 får vi tillökning i flocken – till Ratchels stora förtjusning. Hon tar lyckligt på sig rollen som valpvakt, buskompis, storasyster och tålmodig uppfostrare. Och hon växer snabbt i sin nya roll. Plötsligt börjar vi se nya sidor utav henne; hur hon vänligt men bestämt börjar sätta gränser, håller uppsikt över sin flock och blir lite mognare. Ju större valpen blir, desto mer sammanbundna blir de två och snart ser man sällan den ena utan den andra. Ratchel och Sally blir riktiga bästisar. 
Tidigt på våren anmäler jag Ratchel till en utställning i Västerås, där både hon och jag debuterar. Vi går på lite ringträningar och övar mycket på att stå och hanteras av främmande. Ratchel lyckas med konststycket att fälla sin fina vinterskrud bara dagar innan hon ska upp i ringen och kan inte se knasigare ut. Domarens kritik blir därefter, men vi lämnar ändå Rocklunda med ett glatt humör efter att ha överlevt vår debut. Ratchel var dessutom väldigt duktig i ringen och fick beröm av domaren för sitt trevliga temperament. 

Ja, det har onekligen hänt en del med vår Rackarunge under det här första året tillsammans. Det är svårt att förstå vart tiden tagit vägen. Vi ser nu fram emot ännu ett härligt år med henne i familjen och känner oss tacksamma över att hon snubblade in i våra liv. Hon är en speciell fröken, utan tvekan. 

Eldar hos fysioterapeuten

De senaste veckorna har jag märkt hur någonting inte stått riktigt rätt till med Eldar. Det kom smygande först och jag började lägga in mer vila, mer massage, mer stretching i hopp om att det skulle göra skillnad. Likväl har jag känt att det inte räcker, att där är något tokig som jag inte lyckats komma åt ordentligt – eller som jag kanske faktiskt inte kan råda bot på själv utan behöver söka experthjälp för att komma tillrätta med. För det är ju så att någonstans måste man inse sina egna begränsningar i kunskap. 

Jag fick till slut tid – snabbare än väntat – hos Camilla på Hundpoolen, som jag funnit via rekommendationer från en vän. Nu är det ju så, som många utav er vet, att Eldar är en hund som är väldigt obekväm med att bli hanterad av människor utanför närmaste familjen. Såpass att han ibland känner sig tvungen att gå i försvar, för att han upplever han blir så trängd. Närkontakt kan han söka med människor han känner väl, men hantering, det vill säga att låta någon komma så nära inpå hans privata sfär, det är inte ett förtroende man vinner på en kvart. Det är ett förtroende man förtjänar över tid. Lång tid. Det kräver fingertoppskänsla, tålamod och kreativitet. Mycket av alla de tre. Utöver den biten är han en individ som är mycket stresskänslig och reaktiv, sådan har han alltid varit. 

Som ägare till en sådan hund blir man snart duktig på att alltid ha strategier. Man blir (för) duktig på att i största möjliga mån scanna av alla miljöer och situationer för att kunna skapa en känsla av kontroll, så stor som det nu är möjligt. Man lär sig att scanna av precis allt; flyktvägar, potentiella farozoner, små signaler både hos egna hunden och alla andras, tiden på dygnet då det är störst risk för triggers, osv. Det är som att gå runt i ständig beredskap. Man lär sig snabbt att man har ett stort ansvar, inte bara mot sin hund men också mot sin omgivning och därför utvecklar man många copingmekanismer för att vardagen ska fungera. Som ägare till en sådan hund bär man ofta på ett mycket tungt bagage – och trots att man gör framsteg så är det väldigt lätt gjort att leva kvar i det förgånga. Det ligger så djupt inuti en, har blivit en så stor del utav en, en slags identitet. Och faktum är att jag nog vill påstå att många, många hundägare till reaktiva hundar, hundar med egenskaper som inte är socialt accepterade, faktiskt bär på någon form av posttraumatisk stress. Som till slut fungerar som någon form av medberoende. 

Inte konstigt många utav oss blir mentalt utmattade. 

Under de år som gått sedan vi flyttade ut hit har jag börjat inse vidden av mitt egna bagage, mitt medberoende och de väldigt många, för mig traumatiska händelser, jag bär med mig i min ryggsäck. Det kommer delvis ur min resa genom utmattningen, timmar av terapi och det faktum att jag behövt jobba väldigt mycket med det jag bär på i form av upplevelser jag haft. Men det kommer också ur att jag ofta är med om att min kropp reagerar på sätt som är för starka i motsvarighet till det som faktiskt skett och utlöst reaktionen. Min kropp reagerar precis som när allting var som jobbigast, innan vi började göra stora framsteg med Eldar. Ofta. Och Eldar behöver inte ens finnas med i ekvationen.

Det kan vara att jag är ute på promenad med någon av de andra hundarna, ingen av dom reaktiv eller utåtagerande vilket jag vet, och plötsligt hör ett skall från en annan hund. Kroppen svarar genast med ett rejält adrenalinpåslag och jag går genast in i beredskap. Men ingenting sker. Utom att jag hoppat tio meter upp i luften och adrenalinet far runt i kroppen utan att få något utlopp. Det som lämnas kvar i kroppen sedan är stress, ångest och gamla rädslor. Gamla spöken som gör sig påminda. Hemma ligger Eldar och sover och i min hand håller jag ett koppel till en hund som obekymrat nosar i backen. Reaktionen är totalt oproportionerlig. 

Jag blev varse om just dessa spöken, än en gång, när vi besökte Hundpoolen igår. Som alltid var jag förberedd på alla möjliga scenarion. Det sker så snabbt, per automatik; varenda scenario har spelats upp i mitt huvud och strategier tar form. Givetvis är det också mycket lättare att se alla de sämsta tänkbara utgångarna, snarare än de bästa. För man har lärt sig att det är bättre att förvänta sig det värsta och bli positivt överraskad, än att hoppas för mycket och bli besviken. Eller ännu värre – tappa kontrollen.

Som vanligt hade jag mailat först för att berätta om Eldar. Min strategi är alltid att vara rak och tydlig med hur han fungerar, för att vara säker på att jag gett andra inblandade all information. Därefter hade vi pratat per telefon när vi bokat tiden och för att vara riktigt säker så gick jag in i lokalen innan Eldar togs ur bilen. För att jag skulle ha en chans att scanna av och planera bästa sättet att minimera hans stress på. Hela dagen hade jag fått jobba väldigt hårt med att hålla mina hjärnspöken, min ångest i schack. Inte bara ångesten över vad som kunde hända under behandlingen, hur Eldar skulle ta det, utan också för att jag bar på en rädsla över att vi skulle hitta något allvarligt fel på honom. Ska jag vara ärlig så var jag utmattad, känslomässigt, redan innan vi tog oss in på Hundpoolen och jag är så glad att Erik var med och kunde ta vid där jag inte förmådde i det läget. Jag hade redan en tanke om att jag själv kanske gjorde bäst i att inte vara med, utan gå ut ur rummet under behandlingen, just för att jag igår kände mig så väldigt obalanserad. I det läget är man sällan ett bra stöd för sin stressade hund…

Men så kom vi in till Camilla och så snart Erik lyft upp Eldar på bordet, sade hon att jag skulle sätta mig och bara gosa med Eldar. Jag gjorde precis så. Hon var så lugn och förtroendeingivande att jag ganska snart kände lugnet sprida sig även i mig. För Eldar var det jobbigt. Initialt oerhört jobbigt. Inte är det konstigt egentligen när man redan bär på hans reservationer och en främmande människa nu ska pilla på ens ömma punkter. För han hade ont, det var tydligt. Det är svårt att göra en sådan situation helt bra, hur fint bemötande man än får. Det blir ett nödvändigt ont som behöver genomlidas – för det är inte heller hållbart att låta honom gå runt med en växande smärta för att man väntar på den dagen då man nått tillräckligt långt med framstegen för honom att känna sig hundra procent bekväm i situationen. Den dagen kanske aldrig kommer. Jag kände mig trots allt lugnare för varje minut, men jag ska heller inte ljuga om att det var känslomässigt svårt för mig att se min älskade grabb sådär. Det är det. Jag är så oerhört känslig för Eldars mående – och han för mitt – att det ibland blir vår stora akilleshäl. Det är liksom svårt att veta vart han slutar och jag börjar. 

Trots det så blev det bättre. Inte helt bra och bekvämt, men bättre. Korta, korta stunder kändes det nästan som om han faktiskt kunde tycka det var lite skönt, antagligen när spänningarna började släppa lite, och andas lite. Vi jobbade tillsammans alla tre; jag kliade och gosade med honom på ett vis jag vet lugnar (oss båda), samtidigt som jag jobbade med att skymma hans sikt då Eldar alltid blir oroligare av att SE vad man gör, Erik höll i halsbandet och Camilla jobbade på med att lösa upp de värsta spänningarna under tiden. Under tiden pratade vi en hel del om just hundar som Eldar och hon berättade att i hennes ögon så var Eldar faktiskt inte en av de riktigt svåra fallen hon varit med om, utan faktiskt väldigt duktig och medgörlig trots allt. (Och han VAR verkligen enormt duktig med tanke på allt!) För någon som bär på det bagage jag gör är sådana ord obeskrivligt sköna att höra. Det blir också en slags bekräftelse på att den oron som bärs runt på faktiskt inte alltid är helt befogad. Att det är okej att slappna av lite och faktiskt våga lita på att någon annan har kontroll på situationen. Att lita på att någon annan tar ansvar för sin egen del i det hela. Den är väldigt, väldigt svår för mig; att lita på andra människor. Att lita på att de inte kommer göra skada eller missbruka sin makt. 

Det Camilla i slutändan upptäckte var framförallt stora spänningar i höftböjarmuskeln – en muskel där mycket stress sätter sig hos hundar. Den var väldigt öm och den stora boven i dramat. Men ryggen var fin och stark, småspänningar fanns men ingenting att oroa sig över. Vidare fanns där lite större spänningar kring atlas och i käkarna på Eldar, vilket också är vanligt på hundar som lätt blir stressade eller är reaktiva. För varje gång de stressar upp sig bygger det liksom på och slaggprodukterna samlas i musklerna. Precis som för oss människor.  Vissa svagheter i Eldars exteriör skapar troligen också lite obalans, vilket leder till att kroppen börjar kompensera för det som är svagt och det leder till att spänningar skapas. Det gör såklart inte saken mycket bättre. Men den goda nyheten är att han kommer bli smärtfri igen och troligtvis relativt snabbt under förutsättning att vi nu jobbar vidare på de stretchövningar och massagen vi fått i läxa, för att sedan fortsätta underhålla hans kropp. I slutet av månaden träffar vi Camilla igen och hoppas på förbättringar. 

Det är med en ny känsla av lugn och, faktiskt, en glädje jag tänker tillbaks på vårt besök på Hundpoolen igår. Jag känner mig så väldigt tacksam över att Eldar får hjälp med det som gör ont och att vi hamnat hos någon jag känner ett genuint förtroende för. Eldar har i sin tur varit väldigt trött efter besöket; han somnade direkt efteråt och sov djupt resten av kvällen. Idag har vi masserat och stretchat, precis som ordinerat, men jag har tagit det ganska lugnt och försiktigt med honom i övrigt. Jag upplever mig ändå se en viss förbättring, som att han rör sig lite, lite friare idag. Han känns också gladare, lättare till sinnes liksom, även om han tydligt är öm fortfarande. Men Rom byggdes inte på en dag. ​Och nu har vi i alla fall hittat en väg dit.