Kategori: Tävling & utställning

Velamsundsdraget

Så i helgen bar det av – Velamsundsdraget! Första barmarkstävlingen jag varit på och första tävlingen någonsin där vi själva deltagit. Tanken var att jag skulle springa motionsklass i linlöpning med Ratchel, men så hände det som jag inte räknat med alls och jag blev tokförkyld dagarna innan. Som tur är så lever vi ju med världens bästa husse, som utan tvekan anmälde sig i mitt ställe trots att löpning inte alls hör till hans favoritgrenar. 

Att delta i motionsklass kändes som en perfekt mjukstart för oss som förare i tävlingssammanhang, men också som ett ypperligt träningstillfälle för Ratchel som aldrig någonsin sprungit med så mycket störningar omkring sig tidigare. Störningar kan vi ju ha stött på, men det blir med en helt annan frekvens och närhet när vi tränar hemmavid. Efter utställningen för någon vecka sedan så kände jag mig inte alls orolig över hur hon skulle uppleva miljön, även om jag måste erkänna där fanns gott om tävlingsnerver i kroppen på mig. Som inte ens skulle tävla. Men nervositeten bubblade inom mig likväl och inte blev det bättre av att vi först körde fel och inte kunde hitta fram i tid till bangenomgången. 

Motionsloppet var sista klass ut, inte förrän klockan tolv startade en, så förmiddagen spenderade vi som åskådare – och jag som fotograf med både min egen kamera och den som Felicia bett mig fota med eftersom hon skulle tävla. Väldigt kul och bra träning för mig som inte fotar jättemycket actionbilder! 

Bild

Härligaste Jenka – hunden med många ansikten – och Felicia på kickbike.

Ju närmare vi kom start, desto lugnare kände jag mig. Det hjälpte givetvis att ha fotandet som distraktion och att se hur fruktansvärt cool Ratchel var. Hängde hon inte med Erik så satt hon mest i mitt knä och kelade, medan hon nyfiket följde de tävlande ekipagen med blicken och spetsade öron. Att där var fullt av människor och hundar (inte så lågmälda sådana) omkring henne, det brydde hon sig inte det minsta om. Inte förrän hon fick syn på en alldeles ljuvlig liten scandi-valp som hon blev hopplöst förälskad i och väldigt gärna ville leka med. Valpen Texas, en av de som fötts upp av Charlotta Lundgren, var däremot inte fullt så imponerad av hennes lekinviter utan tyckte nog mest hon var klumpig och stor, hur liten och söt hon än försökte göra sig. 

Så blev klockan tolv och bara minuter senare var det dags för första motionären att starta; Erik och Ratchel. Motionsklassens bana var 2,8 kilometer lång (alltså betydligt kortare än våra kortaste rundor brukar vara härhemma) och ganska kuperad. Jag satte mig en bit bort för att fota deras start och höll tummarna för att jag inte skulle bli en för stor distraktion för rackarungen. Precis innan start hörde jag hur Ratchel högljutt gick igång – och mina nerver kom tillbaks. Skulle de få problem i starten redan? Hur skulle Erik hantera det? Ja, mina nerver berodde nog till väldigt stor del på att jag själv inte var den person som satt vid spakarna och styrde. Vetskapen om att jag var utom kontroll att påverka nu, påverkade mig i allra högsta grad. Så jag satte mig ned i gräset och drog några djupa andetag, medan jag räknade ned till startsignalen. Så kom den! Och de fick en jättefin start! Ratchel låg på framåt – fick syn på mig och vände på huvudet som för att ropa ”tjena morsan!” – men fortsatte framåt när Erik manade på henne. Och så var de utom synhåll. Jag passade på att via telefon uppdatera Marlene, Sarah, den nervösa uppfödaren och Lollo som var hemma och rastade Eldar, medan jag räknade minuter tills de kunde tänkas vara tillbaks igen. Fler linlöpande motionärer startade med alla möjliga sorters hundar och till slut startade även de två ekipagen med A-hundar på kick; ett tvåspann med min vän Felicia som förare och ett enspann. Det slog mig i samma stund att dessa ekipage utan tvekan skulle komma att köra om de ekipagen som sprang till fots. Hur skulle Ratchel klara den utmaningen? Hon som aldrig blivit omkörd förut av hundar hon inte känner… 

Bild

Linda Lindqvist (emzyhusky) och Edda gör en flygande start i damernas linlöpning.

Bild

Erik och Ratchel börjar få upp farten i startområdet. Solen gick i moln och det mulnade på precis innan deras start, till vår glädje!

Det kändes verkligen som en evighetsväntan att gå där utan att någonting veta! Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle tagit dom att springa 2,8 kilometer på vår hemmabana och tittade på de tidigare resultatlistorna för att få mig en uppfattning om hur snabbt de sprungit i den tidigare linlöpningsklassen. Och så hörde jag plötsligt bakom mig hur Felicia och hennes tvåspann dök upp – helt på fel ställe och alldeles på tok för snart! Och efter henne kom killen som startat på cykel efter henne. Det visade sig att dom hade kört helt fel och vi var många som där och då stod som frågetecken. Var det möjligt att Erik och Ratchel också sprungit fel? 

Dryga fem minuter senare var min väntan över och jag hörde hur någon ropade till mig att ”nu kommer dom!”. Jag skyndade mig fram med kameran och det var så himla härligt att höra alla åskådare ropa och heja på Erik och Ratchel när de kom springandes på målrakan. Jag kände mig så himla stolt över dom! Ratchel fick snabbt syn på mig vid mållinjen och spetsade öronen där hon galopperade hela vägen fram. Det var tydligt att hon inte var överdrivet trött rent fysiskt, även om Erik var desto tröttare och senare berättade att det var en betydligt jobbigare bana för honom själv än han räknat med. Ratchel, hon var nöjd och glad hon, men kanhända lite trött i knoppen. 

Det dröjde givetvis inte mer än en halv sekund – Erik fick inte direkt mycket utrymme att andas – innan jag avfyrade fråga efter fråga och krävde Erik på en fullständig rapport. Hur hade det gått med omkörningarna? Hade hon varit bekväm? Hade hon haft kul? Hur kändes banan? Och hans svar gav mig inte mycket att fundera på eller oroa mig över. Det hade helt enkelt gått bra. Över förväntan, med tanke på allt nytt, Eriks egna förutsättningar och det faktum att Ratchel är väldigt grön. Hon hade skött sig jättebra, med nån enstaka distraktion längs vägen. Omkörningarna av fordon-motionärerna hade inte varit minsta problem. 

Allt som allt blev det en jättefin erfarenhet för oss att delta i Velamsundsdraget. Det kändes som ett lagom stort och avancerat evenemang såhär första gången med en så ung och grön hund. Det är alltid väldigt trevligt när man kan lämna platsen med en härlig, varm känsla i bröstet och en stor portion stolthet över att förväntningarna över dagen infriades och det med råge. Vi fick helt klart blodad tand! Erik, såväl som jag, även om han kanske inte är lika sugen på att springa nästa gång utan hellre plockar fram cykeln. Så vem vet, vi kanske hinner med något lopp på hjul innan det blir för varmt i vår. Än är det några månader kvar tills Ratchel får delta. Och tills dess så har jag ingenting emot att själv springa om Erik inte är sugen!

Miljöträning, utställning och stora framsteg

I lördags bar det av till Nynäshamn och brukshundsklubbens inofficiella utställning tillsammans med min vän Elise och hennes Diva. Solen låg på hela dagen och utflykten bjöd på både nya bekantskaper, erfarenheter och inte minst stora överraskningar. 

Jag hade tidigare i sommar planer på att ställa Ratchel i träningssyfte, men valde att av flera skäl att avstå. Dels kände jag inte att vi var redo för den typen av miljö – Ratchel var fortfarande alldeles för spökig och påverkad av nya miljöer, vilket ledde till beslutet att inte skynda fram med någonting, och dels såg det ut som om jag skulle få svårt att komma iväg överhuvudtaget. Så jag lade utställningsplanerna på is och bestämde mig för att istället lägga tid på att fortsätta jobba med Ratchels självsäkerhet i nya miljöer och utanför flocken. Magkänslan sade mig att vi skulle vinna i längden på att skynda långsamt och faktiskt låta tiden göra sitt bara. Att ge individen tid och utrymme att landa och växa i sig själv har ju gjort under för oss tidigare…

Och så, för en dryg vecka sedan började jag äntligen notera en väsentlig skillnad. Jag började notera framsteg i de promenader vi tog på tu man hand. Hur hennes kroppspråk började förändras och hur sinnesstämningen lättades – även i miljöer såsom kring lekplatser, skolor och elljusspår där mycket främmande människor och hundar rör sig. Platser som Ratchel tidigare tyckt varit ganska jobbiga att passera och befinna sig i. Vi kunde tidigare starta en promenad helt utan konstigheter, men så hände någonting på vägen som skrämde henne och hon kunde med ens bli helt paralyserad av vad-det-nu-var och ville bara hem eller in i närmaste buske. Första gången det hände skedde det så plötsligt att jag inte förstod någonting. Varför blev min bekymmersfria lilla tjej plötsligt som förbytt? Väldigt modfälld och med gråten i halsen vände jag hemåt med en känsla av att ha gjort något hemskt fel som matte – och en stark känsla av att ha misslyckats med mitt uppdrag att skydda Ratchel från otrevligheter. Och i sedvanlig ordning ledde upplevelsen till att jag började analysera och dissekera det som skett in i minsta detalj. 

Bild

Ratchel ute på långpromenad kring Lillsjön.

Jag funkar som så. Jag ältar. Jag vänder och vrider och dissekerar totalt, för av naturen så är jag en sådan som verkligen vill förstå saker och ting. Andra. Mig själv. För mig har det aldrig räckt eller fungerat att bara skaka av mig en dålig upplevelse och gå vidare. Jag må skapa mig själv mycket huvudbry och visst kan det ta energi – men det är så jag lär mig. Jag går vidare, men jag bär också alltid med mig det som hänt. Det är så jag navigerar genom livet. Både som människa och som hundmamma. 

Veckorna gick, Ratchel utvecklades från dag till dag och efter löpet kändes det som att hon började landa mer och mer. Hon började kännas tryggare i sig själv, men ändå släppte det inte helt med osäkerheten. Så vi fortsatte att ta det sakta och försiktigt. Att efter bästa förmåga skydda henne från obehagliga upplevelser och istället jobba mycket med att stärka vår relation genom att göra mycket roligt tillsammans, som att leka, canicrossa och klickerträna. Promenader fick ske tillsammans med Eldar i mer utmanande miljöer – annars i skogen eller i de omgivningar som är närmast hemmet. Där hon kände sig lugn. Och sakta började vi utmana lite mer, men hela tiden med stor försiktighet. 

Så tog vi då till slut den där promenaden kring Lillsjön, på tu man hand, förra veckan. Och promenaden började lite knaggligt – vi mötte tre hundekipage på raken där samtliga hundar skällde ut oss och det sista ekipaget bestod av tre lösa malinoiser som rusade mot oss (men tack och lov kallades tillbaks av matten innan de hann hela vägen fram). Ratchel, som är en väldigt signalkänslig och artig tjej, tog illa vid sig och blev tydligt låg. Magkänslan sa åt mig att sätta flexikopplet på henne istället (jag har ofta både vanligt koppel och flexi med mig), att ge henne större rörelsefrihet – kanske skulle hon känna att hon hade lite mer kontroll på läget om hon fick större rörelsefrihet? Jag måste ha varit någonting på spåret, för faktum är att för varje steg hon tog i flexit kunde jag märka hur sinnesstämningen förändrades. Då och då kallade jag in henne, alltid med belöningar och ibland satte vi oss ned på en stenhäll tillsammans och bara gosade medan vi tittade på omgivningen. Promenaden må ha börjat lite knaggligt men det kom att bli en av dom mysigaste promenaderna vi någonsin tagit tillsammans. Inga mer otrevligheter och Ratchels kroppsspråk vittnade om hennes goda humör resten av vägen hem.

Ja, det var faktiskt en så stor skillnad på hur Ratchel hanterade sina känslor och alla intryck att jag började fundera på om vi inte skulle åka till Nynäshamn ändå. Spela roll om vi inte skulle in i ringen, vi kunde ju faktiskt åka bara för att vistas i miljön. Som en slags mjukstart inför den dagen vi faktiskt anmäler oss till en utställning på riktigt. Och dessutom så visste jag ju att Nina, matte till Ratchels kullsyster Laura, skulle ställa ut både Laura och en till av hennes hundar. 

Bild

Ratchels syster Laura i förgrunden – och en busig Miki bakom som försöker smyga till sig en godis. Båda två ställdes senare. Miki blev utvald till BIG – och Laura som ställdes för första gången fick fantastiskt fin kritik, men med en önskan om större självsäkerhet i ringen. Det ska bli roligt att följa utvecklingen i framtiden!

Jag hade förberett mig på att vår ankomst till Nynäshamn skulle bjuda på en del utmaningar från start. Ny plats, massor av främmande människor och hundar, konstiga saker, ständig rörelse och en viss stress i luften. Därav hade jag både sele och halsband med – utifall att hon skulle försöka ta sig ur (även om hon aldrig försökt tidigare). Jag hade laddat ryggsäcken med hennes frukost och godheter, vatten och andra förnödenheter. Och jag hade förberett mig mentalt i flera dagar. Förberett mig på det värsta för att inte bli tagen på sängen OM det skulle ske. 

MEN INGENTING HÄNDE! Herregud – hon var så oförskämt cool att jag stod med hakan i marken. Hon var så fruktansvärt tillfreds med situationen hon befann sig i att jag hade kunnat svära på att hon var född och uppvuxen på utställningsplatsen. Vi fick snabbt syn på Nina med familj och det var med en enorm förvåning jag såg hur Ratchel snabbt var framme för att hälsa hjärtligt på allihopa. Min lilla rackarunge, som annars är så blyg inför främmande människor!? Samma lilla tik som tyckte småbarn var jättekonstiga och obehagliga, stod tre sekunder senare och tiggde kel av Ninas dotter som blev alldeles överförtjust i ”Lauras söta syster”. Laura fick sig två pussar, sen fick det vara nog på sentimentaliteterna, tyckte Ratchel.  Och precis på det viset fortsatte dagen. Ratchel njöt för fulla muggar i folks knän, ofta halvsovandes medan hon blev kliad på magen och jag njöt av att se henne blomma ut. Hon var framåt och nyfiken, ville gärna titta in i alla de tält som stod uppradade kring ringarna, charmade folk till höger och vänster och var totalt obekymrad över alla hundarna runt om. Hon kände sig till och med så trygg att hon gav katten i att jag ibland smög iväg med kameran för att fota, medan hon stannade kvar hos Elise och Ninas familj. Snopet på något vis – men vilken jäkla vinst! Älskade lilla hund!

Bild

Rackarungen bredde totalt ogenerat ut sig i knät på folk – här i Palles knä.

Med facit i hand är jag så väldigt glad att vi åkte till Nynäshamn – och jag är så obeskrivligt stolt Ratchel! Över de fantastiskt stora framstegen hon gjort och den klokhet hon besitter. Stolt och tacksam. Vilken liten diamant jag kommit över! 

Varför utställning?

Det blir kanske inte enorma mängder ordentlig fysisk träning för draghundar under årets varmare säsong, men för många polarhundsägare därute innebär sommarvilan istället att delta på utställningar runt om i landet med sina hundar. En aktivitet jag inte varit särskilt intresserad av, ja kanske till och med skyggat för tidigare, men som jag i takt med att min kunskap ökar börjar förstå vikten av att ändå engagera sig i. 

Förra sommaren spenderade jag en hel helg som deltagare på Karsten Grönås (Vargevass) seminarium ”Funktionell exteriör och rasstandard” som hölls på Torsö, utanför Mariestad. Ett seminarium över två dagar uppdelade i teori och praktik, där den praktiska delen innebar att själv få pröva på att observera och bedöma fyra olika hundar ur Karstens team som vore det på utställning. Jag åkte dit tillsammans med Charlie och med syfte att lära mig mer om exteriören hos siberian huskyn, samt hur den påverkar i praktiken. Jag hade ingen aning om då hur mycket det seminariet senare skulle komma att påverka mitt sätt att se på och tänka kring våra fantastiska draghundar. Utan att jag ens tänker på det alla gånger har mina ögon sedan dess blivit mer kritiska och objektiva när jag ser huskies, vare sig de är mina egna eller inte. I takt med att mina kunskaper ökar börjar jag förstå hur absolut sambandet är mellan en god exteriör och en hund som klarar att prestera det arbete den är tänkt för. Som orkar och håller, rent fysiskt. 

Att siberian huskyn i grunden är avlad för funktion och prestation är något som jag tror de flesta hört talas om. Det är en ras som är tänkt att i ett rätt extremt klimat klara att snabbt förflytta last över stora avstånd, ett jobb de dessutom ska kunna utföra effektivt. I rasstandarden står det att deras rörelser ska vara så lätta och lediga att det till synes ska ske utan ansträngning. Det står också att den rent av essentiella balansen mellan hundens styrka, hastighet och uthållighet ska avspeglas i dess kroppsform och proportioner. När jag läser de orden så återkommer jag hela tiden till någonting som Karsten upprepade gång på gång under sitt seminarium: 

Prestanda är alltid facit.

När jag funderar över allt det här så kommer jag ganska snart fram till att det här med utställning faktiskt inte är så himla ointressant ändå. Särskilt om man tänker bort hela tävlingsaspekten och istället vänder blicken åt det faktum att utställningar i grunden har ett viktigt syfte; att stödja aveln och bevarandet av en specifik ras. Det är med andra ord ett sätt att utvärdera och bedömma hur avelsarbetet går, jämte de utvärderingar som sker när hundarna jobbar fysiskt.

Alltså; är man då intresserad av prestandan och att få fram individer som håller för ändamålet, är en funktionell exteriör avgörande. Oavsett om du sedan tänker tävla eller köra turistspann, avla eller till och med bara köra hund för nöjes skull, är det en aspekt att ta i beaktning. Rent krasst; en hund som exteriört sett inte håller, kommer heller aldrig att ha riktigt goda förutsättningar för att jobba bra på lång sikt i ett spann. Och det är någonstans här jag idag befinner mig och vill fortsätta att bredda mina kunskaper. Jag vill bli skicklig på att se, känna igen och värdera mina hundar mentalt och fysiskt.

Att mina egna hundar sen i mina ögon alltid kommer vara de bästa hundarna i världen oavsett är en sak, men om de verkligen håller måttet utifrån en rasstandard – det är en helt annan och rätt viktig aspekt att bära med sig.

Så, med Ratchel har jag nu fått ännu en chans att lära mig allt detta i praktiken. Och mitt intresse för att faktiskt ta mig iväg på de där utställningarna har börjat vakna och sträcka på sig. Inte främst för tävlandets skull, men för att jag är genuint intresserad av att lära mig mer genom att ta reda på hur hon står sig mot de andra hundarna. Jag vill lära känna människor som har ett bra öga för vad en god exteriör hos en siberian husky innebär – och genom deras kunskap och erfarenhet utveckla mitt egna öga. Och jag, grön eller inte när det kommer till exteriörbedömning, tror faktiskt att den här lilla tjejen är riktigt lovande!

Med målet att inom en överskådlig framtid ta oss till utställningsringen har jag nu inlett träning med Ratchel för att förbereda henne. Ingenting avancerat ännu, men det går så sakteliga framåt. För oss båda. Jag har ju i ärlighetens namn aldrig försökt mig på detta tidigare och det är lika mycket träning för mig som för henne. Jag tänker att jag ska försöka dokumentera vår träning med jämna mellanrum och lägga ut här på bloggen. Det blir bra träning för mig; ett sätt att få se hur jag själv jobbar och vad jag kan förbättra (säkerligen mycket, haha) – utöver att jag får öva mig i att komma ut min skygghet för kameralinsen 😉