Kategori: Barmarksdrag

Barmarksdrag 101 – Säkerhet

Det har nog inte undgått någon av er aktiva hundälskare därute hur intresset för draghundssport på barmark fullkomligt exploderat nu de senaste 1-2 åren. Det är en sport som alltfler lockas utav och funnit en begynnande passion för. Hur roligt är inte det?!

I samma veva som detta sker har man sett forumen växa fram på sociala medier; ett fantastiskt sätt att finna likasinnade och även sprida information på. För nybörjare är det ett enkelt sätt att nå ut med och få svar på frågor de sitter på. Hur börjar man? Måste man ha en slädhund? Kan man lära en cockerspaniel att älska draghundsjobbet? Vad behöver man för utrustning? Och vad behöver man egentligen tänka på vad gäller säkerhet?

Jag tänkte att jag ska försöka göra ett par inlägg där jag går igenom de råd och erfarenheter jag samlat på mig under de snart fyra åren som gått sedan jag för första gången snubblade över draghundssporten. Har ni önskemål och idéer – eller kanske frågor – tveka inte att komma med er input! 

Bild

Gruppfoto från en av våra många härliga träningsdejter med Charlie och co. under 2015.

I det här inlägget vill jag dela med mig av en aspekt som för mig är oerhört viktig: SÄKERHETSTÄNK! I en så actionfylld sport som denna är risken för olyckor alltid överhängande och vikten av ett gott säkerhets- och konsekvenstänk är verkligen ingenting som kan pratas för mycket om. Det gäller säkerhet för egen del, för våra älskade hundar och inte minst de vi kan tänkas ha omkring oss. 

I mitt inlägg Vikten av säkerhet radar jag upp de erfarenheter och tankar jag har kring ämnet. Inlägget skrevs under 2015, efter ett dragträningspass där olyckan varit framme och som kunde ha slutat väldigt illa. Många gånger är det så vi lär oss, men jag hoppas att genom att berätta om de saker jag varit med om, så kanske någon annan därute slipper göra samma misstag. 

Hela inlägget finner du HÄR. 

Vi börjar bygga

Nu när vår dragsäsong är igång på allvar blir träningspassen bara roligare och roligare. Vi har kommit till en punkt då Ratchel allt oftare får träna framför hjulfordon jämte canicrossen och känns riktigt säker som ensamhund. Vårt fokus börjar nu mer övergå till att bygga upp hundarnas kroppar och huvuden.

I början av höstsäsongen håller vi alltid våra pass korta. Särskilt nu när vi har en någorlunda grön unghund. Det är så lätt då att vi bara kör de vägar som finns här närmast hemmet – men det är också väldigt tråkigt både för oss och för hundarna att aldrig få springa på nya platser. Det blir samma gamla träd, backar och dofter. Och ja, hundarna blir mästare på att ta sig runt våra hemmabanor, vet exakt vad som komma skall, men det ska väl finnas mer än så, tänker jag. Det ska inte bara vara himla roligt att springa, det ska också bli en någorlunda varierad träning och belastning på kropparna för att de ska bli starka och hållbara, på riktigt. För att jämte kondition och explosivitet bygga styrka, uthållighet och psyket som krävs när saker blir riktigt tunga. 

Endast genom varierad träning blir en kropp på riktigt vältränad. Och jag vill nog påstå att det gäller våra skallar också. Med vältränad menar jag inte ”bara” stark och muskulös – utan att kroppen ska klara av olika sorters belastning och utmaningar, utan att gå sönder. Det ska finnas någon form av balans mellan styrka, smidighet och kondition. Man är ordentligt genomtränad. Vi kan jämföra det med oss människor som hänger på gym; tränar du enbart tunga lyft blir du en riktig hejare på att lyfta tungt, säkerligen får du riktigt snygga muskler och är urstark i den typen av rörelser du tränar, men vad händer den dagen du med dina stora, tunga muskler ska springa ett marathon men du aldrig någonsin tänkt på att öva upp din kondition? Troligtvis får du håll, mjölksyra och det blir tungt att snabbt föra den tunga, muskulösa kroppen framåt i längden. Kanske kan du ändå ta dig runt, för ditt psyke och din vilja är stark, men du är antagligen betydligt mer sliten än vad du hade varit om du tagit dig tid att träna upp din kondition och uthållighet. Och vice versa.

Så, ju längre in vi kommer i vår träning desto viktigare blir det för oss att jobba varierat. För oss som håller på med draghundsport kan det innebära att jobba med olika belastningar för kroppen; såsom tyngden bakom hundarna, hastigheter/gångarter och distanser. Det kan innebära att varva snabba fartpass med intervaller eller riktigt tung backträning. Och det kan innebära att träna på väldigt olika terräng. Något vi alltmer börjar göra nu.

Våra pass är fortfarande relativt korta i och med Ratchel, men vi jobbar istället med terrängen. Att ge henne och Eldar olika utmaningar på så vis att vi ena dagen kör på flack mark, för att nästa jobba på väldigt kuperade vägar. I dagsläget är det som så att Ratchel har väldigt mycket att säga till om gällande tempo. Jag pressar henne aldrig att öka (snarare behöver jag hålla in henne ärligt talat) och är noga med att hålla nere hastigheten en aning för att hon inte ska utveckla någon form av farträdsla. Många av våra pass idag, på så korta distanser, blir därav snabba och fartfyllda. Så att variera terräng är ett väldigt bra verktyg just nu för att börja bygga upp kropp och knopp. Med tiden kommer vi fortsätta att jobba på distanserna, men vi skyndar långsamt. Har inte bråttom någonstans. Och det är viktigt i förebyggandet av skador och överbelastningar vare sig man är hund eller människa – kroppen måste hinna med! 

Det är fortfarande så att det är Ratchels unghundshuvud (alltså hur länge hon orkar hålla fokus på jobbet rent mentalt) som styr mer än hennes fysiska kapacitet. Jag ger henne utmaningar för huvudet och för kroppen men det ska ligga på en nivå som hon klarar av och som hon är mogen för. För mig som hennes förare är det väldigt viktigt att hon inte misslyckas med de utmaningar jag ger henne. Att bygga hennes självförtroende och inte köra slut på henne såpass att hon tappar glädjen i arbetet, att den psykiska styrkan tar stryk. Det kanske är så att tiden utvisar att henne psyke i slutändan är tio gånger starkare än kroppen (som med Smella och så många andra draghundar) och då blir det istället den fysiska kapaciteten och hållbarheten som kommer styra. Det kommer tiden få utvisa. Men just nu är jag inte så orolig för vad som sker i framtiden. Just nu bygger vi. Och fröken briljerar.

Filmklipp på träningen i söndags kväll. En av våra längsta turer med Ratchel hittills, som bjöd på väldigt mycket backträning (ja, även Erik och jag hade rätt möra ben efteråt) och naturliga intervaller. Och att döma av hundarnas arbetsglädje den kvällen – ett väldigt roligt pass. 

Sju komma en kilometer av lycka

Bild

En av mina absoluta favoritbilder på Eldar och en resa till Vemdalen i goda vänners lag som jag sent glömmer.

Det är en helt annan känsla i kroppen som fyller mig. Rastlösheten har lämnat plats åt ett inre lugn. Kanske inte stadigvarande, men vägen dit är kortare. Mindre snårig. Och jag känner igen känslan; den infinner sig varje höst. En slags pånyttfödelse. Och för varje år sedan jag började med draghunderiet så växer sig den känslan bara starkare och starkare i takt med att löven ändrar färg och dragsäsongen inleds på nytt. Jag hittar tillbaks till mig själv, essensen av den jag är. Och den jag vill vara.

Igår kväll bjöd på en dragträning som fick hjärtat och själen att riktigt sjunga. Det var inte bara glädjen över att vara ute, ruset som alltid kommer eller den oerhört vackra skymningen som färgade himlen blodröd och tog andan ur mig. Det var känslan av att allting stämde. För mig, för Erik, för var och en av hundarna. Det var känslan av samhörighet, av att andas som i symbios där vi for fram på stigarna medan det mörknade. Det var iakttagandet av den lilla arbetande tiken framför min cykel, så driven, så glad över att få sträcka ut och så ivrig att jobba. Att se henne röra sig med sådan flytande lätthet att hon tycktes sväva fram. Det var känslan av att se Eldar springa med en arbetsglädje jag inte riktigt tyckt mig se sedan påsksemestern i fjällen, när han sprang framför släden tillsammans med Smella och Marlenes hundar. Han var målmedveten, kraftfull. Fridfull och lättsam. Han hade roligt – och det syntes på varje rörelse i hans kropp. På hans oerhört snabba, vackra trav. Eldar travar inte alltid så fint när vi jobbar och det är alltid ett tydligt tecken på att han tappat suget – ibland kan jag likna det vid en slängtrav hos en häst. Det är slarvigt och ofokuserat, spretar åt alla håll. Han springer med, ja hans långa ben håller med lätthet jämna steg med andra ändå, men han jobbar inte. Befinner sig någon annanstans i huvudet. Jag såg honom arbeta igår, på riktigt, och mitt hjärta sjöng.

Det finns ingenting i världen som gör mig gladare och som ger mig större sinnesro än att se mina hundar lyckliga. Det finns oerhört många saker som kommer väldigt nära, ja kanske till och med jämsides, men ingenting trumfar den känslan. Kanske låter det knäppt. Oerhört främmande i många människors öron. Men det är min sanning. Och jag tror att det finns de utav er därute som verkligen förstår. Kanske är det ändå så föräldrar känner inför deras barns lycka och framgångar..?

Jag vet inte om det är för att jag igår kväll plockade upp hundarnas sinnesstämning – eller de min – men där och då var det en sådan magisk känsla. Känslan av att allting var fullkomligt. Ja, just den känslan som ibland är så svåråtkomlig och som tycks fly ur ens grepp ju mer man försöker hålla kvar den; känslan av att befinna sig i det magiska nuet. Samma känsla som infann sig när jag var ensam med sex utav Marlenes hundar mitt därute på det snögnistrande fjället i påskas. Känslan av att vara ett med hundarna, ett med naturen och fullkomligt jordad i mig själv. Och det är just den känslan som talar om för mig att det är det här som är min väg. Att det är det här jag vill hålla på med. Det är här jag hör hemma.

Folk därute kanske aldrig kommer förstå min väg, mina val. Men jag har letat hela livet efter mitt hemma. 

Dragträning i Rösaring

I helgen som var packade vi in oss i bilen och for ut till Smidö, där Eriks föräldrars hus ligger. Det är bara tjugo minuter bort men likväl infinner sig samma känsla som när vi åker iväg på semester – det är väl miljöombytet som gör det. Klockorna läggs bort, vi lagar mat i det stora härliga köket och spenderar tid ute på promenadslingorna längsmed vattnet. Vardagslyx på enklaste vis. 

När temperaturerna tillåter har vi passat på att plocka med oss cyklar och utrustning för dragträning, vilket vi gjorde även denna helg och vi hade fantastisk tur med vädret! Temperaturerna har varit såpass att vi för första gången i höst kunnat köra hund närsomhelst på dagen – och själva frusit en aning. Det är exakt det här vi går och väntar på hela året (nåja, hela sommaren). Det blir så tydligt hur hundarna riktigt lever upp, hur de njuter av att känna de kyliga vindarna i ansiktet när de springer. Och vi njuter med dom. 

Inte långt ifrån huset på Smidö ligger det vackra naturreservatet Rösaring. En plats vi gärna besöker för långa dagar i skogen, men kanske ännu hellre för dragträningens skull. Vägarna är många och snirkliga, det går att skapa dragslingor i all oändlighet om man är lite kreativ och underlaget är nästan uteslutande mjukt och snällt mot hundarnas tassar. Dessutom kan det bli riktigt rolig och utmanande körning över stock och sten även för oss på cykeln då det finns en härlig blandning av små bilvägar, vandringsleder, ridvägar och småstigar. Rösaring bjuder också på väldigt fina tillfällen för kommandoträning; det är fullt av korsande vägar och leder åt alla håll.

Vi körde i Rösaring både lördag och söndag; två fartiga och väldigt roliga pass med varsin hund framför cykel/kick, samt ett canicross-pass på lördagskvällen. Vi har tidigare i år mestadels canicrossat och de få gånger vi har cyklat med hundarna har det blivit tvåspann, så under träningen i Rösaring var det för mig lite extra fokus på att stötta och stärka Ratchel som ensamhund framför cykeln. Det är ett stort ansvar att axla för en ung hund och inte alla trivs i den rollen helt ensam.

Eldar är en sådan hund. För honom blir ansvaret för tungt i längden. Han springer hyfsat, tar riktningskommandon oerhört bra även ospårat, men han tappar mycket motivation när han springer ensam eller inte har någon framför sig. Han startar alltid bra, är het på gröten, men så småningom blir han tittig och ofokuserad. Han är inte en hund som håller uppe farten när det blir som jobbigast – däremot kommer han till sin rätt på ett helt annat sätt när han går långt bak i ett lite större spann. Där kommer hans styrkor fram; han är stor och stark. Och han går väldigt mycket mer igång på att ha någonting att jaga framför sig, att springa i grupp. 

Ratchel är av en annan sort. Jag har haft mina aningar tidigare, men det blir tydligare ju mer vi kör med henne. Hon blir inte tyngd av ansvaret som läggs på henne som ledarhund – hon växer. Visar framfötterna, tar initiativ och går igång. Hon må vara grön och ung, men där bakom pannbenet finns ett stort driv och djävlaranamma som tar henne framåt. Och en lyhördhet som är otroligt värdefull hos en ledarhund. En vilja att göra rätt. Att driva upp tempot och verkligen jobba. Dessa egenskaper blev oerhört mycket tydligare för oss under helgens träning. Jag måste säga att jag är oerhört glad över den här lilla tjejen! 

Velamsundsdraget

Så i helgen bar det av – Velamsundsdraget! Första barmarkstävlingen jag varit på och första tävlingen någonsin där vi själva deltagit. Tanken var att jag skulle springa motionsklass i linlöpning med Ratchel, men så hände det som jag inte räknat med alls och jag blev tokförkyld dagarna innan. Som tur är så lever vi ju med världens bästa husse, som utan tvekan anmälde sig i mitt ställe trots att löpning inte alls hör till hans favoritgrenar. 

Att delta i motionsklass kändes som en perfekt mjukstart för oss som förare i tävlingssammanhang, men också som ett ypperligt träningstillfälle för Ratchel som aldrig någonsin sprungit med så mycket störningar omkring sig tidigare. Störningar kan vi ju ha stött på, men det blir med en helt annan frekvens och närhet när vi tränar hemmavid. Efter utställningen för någon vecka sedan så kände jag mig inte alls orolig över hur hon skulle uppleva miljön, även om jag måste erkänna där fanns gott om tävlingsnerver i kroppen på mig. Som inte ens skulle tävla. Men nervositeten bubblade inom mig likväl och inte blev det bättre av att vi först körde fel och inte kunde hitta fram i tid till bangenomgången. 

Motionsloppet var sista klass ut, inte förrän klockan tolv startade en, så förmiddagen spenderade vi som åskådare – och jag som fotograf med både min egen kamera och den som Felicia bett mig fota med eftersom hon skulle tävla. Väldigt kul och bra träning för mig som inte fotar jättemycket actionbilder! 

Bild

Härligaste Jenka – hunden med många ansikten – och Felicia på kickbike.

Ju närmare vi kom start, desto lugnare kände jag mig. Det hjälpte givetvis att ha fotandet som distraktion och att se hur fruktansvärt cool Ratchel var. Hängde hon inte med Erik så satt hon mest i mitt knä och kelade, medan hon nyfiket följde de tävlande ekipagen med blicken och spetsade öron. Att där var fullt av människor och hundar (inte så lågmälda sådana) omkring henne, det brydde hon sig inte det minsta om. Inte förrän hon fick syn på en alldeles ljuvlig liten scandi-valp som hon blev hopplöst förälskad i och väldigt gärna ville leka med. Valpen Texas, en av de som fötts upp av Charlotta Lundgren, var däremot inte fullt så imponerad av hennes lekinviter utan tyckte nog mest hon var klumpig och stor, hur liten och söt hon än försökte göra sig. 

Så blev klockan tolv och bara minuter senare var det dags för första motionären att starta; Erik och Ratchel. Motionsklassens bana var 2,8 kilometer lång (alltså betydligt kortare än våra kortaste rundor brukar vara härhemma) och ganska kuperad. Jag satte mig en bit bort för att fota deras start och höll tummarna för att jag inte skulle bli en för stor distraktion för rackarungen. Precis innan start hörde jag hur Ratchel högljutt gick igång – och mina nerver kom tillbaks. Skulle de få problem i starten redan? Hur skulle Erik hantera det? Ja, mina nerver berodde nog till väldigt stor del på att jag själv inte var den person som satt vid spakarna och styrde. Vetskapen om att jag var utom kontroll att påverka nu, påverkade mig i allra högsta grad. Så jag satte mig ned i gräset och drog några djupa andetag, medan jag räknade ned till startsignalen. Så kom den! Och de fick en jättefin start! Ratchel låg på framåt – fick syn på mig och vände på huvudet som för att ropa ”tjena morsan!” – men fortsatte framåt när Erik manade på henne. Och så var de utom synhåll. Jag passade på att via telefon uppdatera Marlene, Sarah, den nervösa uppfödaren och Lollo som var hemma och rastade Eldar, medan jag räknade minuter tills de kunde tänkas vara tillbaks igen. Fler linlöpande motionärer startade med alla möjliga sorters hundar och till slut startade även de två ekipagen med A-hundar på kick; ett tvåspann med min vän Felicia som förare och ett enspann. Det slog mig i samma stund att dessa ekipage utan tvekan skulle komma att köra om de ekipagen som sprang till fots. Hur skulle Ratchel klara den utmaningen? Hon som aldrig blivit omkörd förut av hundar hon inte känner… 

Bild

Linda Lindqvist (emzyhusky) och Edda gör en flygande start i damernas linlöpning.

Bild

Erik och Ratchel börjar få upp farten i startområdet. Solen gick i moln och det mulnade på precis innan deras start, till vår glädje!

Det kändes verkligen som en evighetsväntan att gå där utan att någonting veta! Jag försökte räkna ut hur lång tid det skulle tagit dom att springa 2,8 kilometer på vår hemmabana och tittade på de tidigare resultatlistorna för att få mig en uppfattning om hur snabbt de sprungit i den tidigare linlöpningsklassen. Och så hörde jag plötsligt bakom mig hur Felicia och hennes tvåspann dök upp – helt på fel ställe och alldeles på tok för snart! Och efter henne kom killen som startat på cykel efter henne. Det visade sig att dom hade kört helt fel och vi var många som där och då stod som frågetecken. Var det möjligt att Erik och Ratchel också sprungit fel? 

Dryga fem minuter senare var min väntan över och jag hörde hur någon ropade till mig att ”nu kommer dom!”. Jag skyndade mig fram med kameran och det var så himla härligt att höra alla åskådare ropa och heja på Erik och Ratchel när de kom springandes på målrakan. Jag kände mig så himla stolt över dom! Ratchel fick snabbt syn på mig vid mållinjen och spetsade öronen där hon galopperade hela vägen fram. Det var tydligt att hon inte var överdrivet trött rent fysiskt, även om Erik var desto tröttare och senare berättade att det var en betydligt jobbigare bana för honom själv än han räknat med. Ratchel, hon var nöjd och glad hon, men kanhända lite trött i knoppen. 

Det dröjde givetvis inte mer än en halv sekund – Erik fick inte direkt mycket utrymme att andas – innan jag avfyrade fråga efter fråga och krävde Erik på en fullständig rapport. Hur hade det gått med omkörningarna? Hade hon varit bekväm? Hade hon haft kul? Hur kändes banan? Och hans svar gav mig inte mycket att fundera på eller oroa mig över. Det hade helt enkelt gått bra. Över förväntan, med tanke på allt nytt, Eriks egna förutsättningar och det faktum att Ratchel är väldigt grön. Hon hade skött sig jättebra, med nån enstaka distraktion längs vägen. Omkörningarna av fordon-motionärerna hade inte varit minsta problem. 

Allt som allt blev det en jättefin erfarenhet för oss att delta i Velamsundsdraget. Det kändes som ett lagom stort och avancerat evenemang såhär första gången med en så ung och grön hund. Det är alltid väldigt trevligt när man kan lämna platsen med en härlig, varm känsla i bröstet och en stor portion stolthet över att förväntningarna över dagen infriades och det med råge. Vi fick helt klart blodad tand! Erik, såväl som jag, även om han kanske inte är lika sugen på att springa nästa gång utan hellre plockar fram cykeln. Så vem vet, vi kanske hinner med något lopp på hjul innan det blir för varmt i vår. Än är det några månader kvar tills Ratchel får delta. Och tills dess så har jag ingenting emot att själv springa om Erik inte är sugen!

Välkommen höst!

Semestern är över och som vanligt får jag kämpa för att hitta balans i tillvaron när jag går tillbaks till jobbet. Bloggandet är en av de saker som blivit lidande, men så sakteliga börjar jag nu känna att jag vill skriva igen. Det är onsdag morgon och jag har en, mycket välbehövd, ledig dag efter en väldigt intensiv helg och start på veckan. Någon meter från mig snusar hundarna, morgontrötta som de är. Ja, de tar väl efter mig..

Hösten är äntligen här nu – det känns i luften. I krispigheten och de kalla vindarna. Solen är fortfarande varm, men så snart den inte visar sig så är höstkylan där och gör sig påmind. Vår trädgård ändrar sakta färg. Det gula och det brandröda smyger sig in, fyller mig med längtan och förhoppningar. Jag älskar hösten. Jag älskar känslan av nystart och förändring. Och jag fullkomligt älskar vetskapen om att hundarnas fysiska träning nu bara kommer att bli mer och mer regelbunden. 

Bild

Rackarungen på sin favoritplats ute. Så vacker hon är, min lilla tjej.

Vi har lagt mycket krut på linlöpning såhär till en början och jag har kommit till en punkt då jag börjar tycka att det faktiskt är både ganska roligt, skönt och avslappnande att komma ut och springa på egna ben bakom hundarna. Jag, som aldrig varit en löpare i mitt liv. Men det gör så mycket att ha hundarna framför sig, att fokusera på dom istället för på allting som kan tänkas kännas jobbigt. Och jag upplever att det verkligen är nyttigt för dom att lära sig jobba trots att hastigheten inte alls blir lika hög som när jag sitter på cykeln bakom. Eldar har alltid haft lätt för att tappa fokus när man tappar i fart och därför har jag varit noga med att jobba mycket med Ratchel på den biten från början. I måndags sprang vi 6 kilometer – det längsta både hon och jag sprungit hittills – men vanligtvis hålls sträckorna kortare än så för att hon mentalt ska orka och dessutom ha roligt. Jag märker dock att hon redan är så mycket längre i sin utveckling som draghund än vad Eldar var i samma ålder. Hon har ett helt annat driv, en arbetsvilja av en helt annan kaliber och en oerhört snabb återhämtning. Hon tar sig förbi störningar utan konstigheter – allt utom kanske vatten då. Vatten är fortfarande alldeles för roligt och pockar lätt på uppmärksamheten, men hon lyssnar duktig när jag manar på framåt. 

Ratchel besitter samma slags huskyvariant av en ”will to please” som jag såg i Smella. Och som jag har sett i Kit, Ratchels morbror som tillhör Yabasta-flocken. Hon vill göra rätt. Hon vill jobba. Hon vilar (i snabb trav) när hon behöver, men drar alltid upp tempot igen. Hon tar i hårdare ju motigare det blir och minsta positiv uppmuntran från mig får henne att genast tagga till lite extra. Ja, Ratchel svarar oerhört mycket på röstläget! Jag försöker dra nytta av det i vår träning och vara noga med hur jag talar till henne. För precis som Smella gjorde, så tar Ratchel illa vid sig av en höjd röst som låter hård eller sur, även om den inte är riktad till henne. 

I slutet av månaden hålls Velamssundsdraget – bara någon vecka efter att Ratchel fyllt ett – och jag har bestämt mig för att anmäla oss till motionsloppet. Ingen press eller stora krav, utan min tanke är att det blir en lagom tävlingsintroduktion för oss båda. Linlöpningsbanan är kortare än vår ”hemmarunda” och således ska det vara en barnlek för henne (och förhoppningsvis mig) att ta sig runt, så den verkliga utmaningen blir faktiskt det mentala. Återigen för oss båda. Jag känner mig faktiskt ganska taggad nu, för jag tror att vi kommer klara det bra! 

Jag hade egentligen tänkt ställa ut Ratchel nu i september också, men jag har fått inse att jag inte kommer orka göra allting. September är en intensiv månad som det är för mig, helgerna är i princip helt uppbokade och jag vet ju så väl att det kommer fler utställningar. Istället fortsätter vi att träna inför den dagen vi gör debut i ringen och istället fokusera lite mer på draget. 

Bild

Eldar i trädgården. Tänk att han ser så vuxen ut nuförtiden
Eldar, han kommer däremot få fortsätta göra det han trivs bäst med och vara en hobbydraghund utan ambitioner att tävla i nåt överhuvudtaget. Han är som vanligt nöjd bara han får känna lite vind i ansiktet ibland, gå långa strosarpromenader i skogen och ägna sig åt sitt filosoferande utsträckt på trädäcket. Jag lägger mer krut på berikning än aktivering när det kommer till honom och det verkar passa honom. Ju mindre krav jag lägger på honom, desto mer växer han och inget gör mig gladare än att se honom avlappnad och nöjd med tillvaron. Och jag är så glad över att han och Ratchel växt så tätt samman. Det är så härligt att se hur självklar hon är hemma hos oss! Som om hon levt här i flera år, snarare än i de exakt fyra månader det egentligen är. Det är faktiskt ganska sjukt att räkna på dagarna och inse det inte ens gått ett halvår sedan hon flyttade in. Lilla rackarungen som är mig så ofantligt kär. Helan och Halvan – dom är så bra tillsammans. 

En försmak av framtiden

Lördagskväll. Klockan är 23:30 och vi har precis kommit innanför dörrarna, rusiga av glädje och stolthet. Ikväll smygstartade vi höstens inkörning av Ratchel! Och jag kan inte säga annat än att det gick så långt över förväntan att jag varit alldeles gråtmild.

Under eftermiddagen och kvällen har vi haft ett hejdundrande oväder med både hällregn och rejält åskväder. Riktigt mysigt faktiskt, tycker jag som älskar den typen av oväder. Älskar känslan av elektricitet i luften och den stora urladdning som ett åskväder innebär. Älskar att sitta vid ett fönster eller under ett plåttak och höra det riktigt smattra mot rutan medan det dundrar ovanför mig. Det är någonting med det som får mig att känna mig väldigt levande. 

En annan aspekt jag fullkomligt älskar med den här typen av oväder är hur ren och fräsch och icke-klibbig luften känns efteråt. Och ikväll sjönk dessutom temperaturen från 24 grader till strax under 12, på nolltid, och med den även fuktigheten till väldigt stor del. Vi hade tänkt ta en långpromenad nu sent på kvällen, men istället bestämde vi oss för att ta chansen att smyga in en dragträning nu när tillfället gavs. Skulle vi testa första gången med Ratchel framför en cykel, istället för att canicrossa? Bara köra de där två kilometerna runt själva fälten och på så vis få ordentlig uppvärmning OCH nedvarvning?

Jag var inställd på att ta det väldigt försiktigt – att hon kanske skulle tycka cykeln var konstig och vara sådär lagom tittig med huvudet lite bland molnen, sådär som en unghund kan vara. Att vi kanske skulle stöta på nåt oförutsett hinder längs vägen, störningar jag inte kan kontrollera. Ingenting är ju enligt planerna längre – de planer jag gjort upp kring Ratchels inkörning jämte Smella som miljöstark läromästare. Och jag har sörjt detta faktum djupt och mycket. En dröm som slogs till spillror. 

Någonstans måste hon ha funnits med oss ikväll ändå. Jag hade faktiskt aldrig kunnat drömma ens om en bättre debut med Ratchel framför cykeln. Det är ett alldeles otroligt driv den lilla hunden har i sig! Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit på att hon arbetat hundra gånger tidigare framför cykeln och att hon var en bra bit äldre än sina snart tio månader. Det fokuset fanns det inte tillstymmelse till hos Eldar i samma ålder..! Jag låg på bromsen hela rundan för att hålla nere farten, men ju motigare det blev att ta sig framåt, desto hårdare låg hon framåt i selen. Som om motståndet triggade. Det är någonting med hennes sätt att arbeta som påminner oerhört mycket om hennes morbror Kit. Och det är något att vara oerhört glad över!

Nu står cyklarna åter på sin plats och dragselarna hänger uppe för tork. Hundarna strosar runt på sin sista kiss i trädgården och jag sitter här med en längtan till hösten. En förväntan som växt sig om möjligt ännu större. Vi har fått en försmak av framtiden ikväll. Vilken oslipad diamant vi kommit över!

En vecka i canicrossens tecken

Den här veckan har jag äntligen kommit ut på lite springturer med hundarna igen. Det har varit ett par veckor nu det senaste som präglats av långdragna dunderförkylningar och en envis halsinfektion, vilket givetvis leder till att där inte blivit någon träning alls för min del. På nästan en månad. Herregud som jag klättrat på väggarna emellanåt! Särskilt när temperaturerna inte riktigt tillåtit ordentligt drag med cykel (dvs längre distanser och högre hastigheter) och hundarna verkligen behövt få jobba fysiskt. Vi är ju någonstans där på säsongen nu då vi hamnar mitt emellan draget och simningen. För Eldars del är det helt okej, han är rätt nöjd ändå och är duktig på att hitta på sätt att tillfredställa sina behov på, men jag märker på Smella hur hon bygger upp så mycket överskottsenergi att hon nästan exploderar. Hon är som en galen kanonkula i kopplet på promenader och hon letar ständigt efter saker att tugga sönder i frustration. Jag har försökt kompensera litegrann och tillgodose det beteendebehov hon har av att tugga och slita genom att ge henne ben med jämna mellanrum. Det hjälper för det mesta, även om det aldrig någonsin ersätter hennes behov av att arbeta. Hon är inte typen som är riktigt hundra procent nöjd med ”bara” en promenad och särskilt inte nu när hon måste gå i koppel under våren, sin ålder till trots. Så ja, herregud så glad jag är att äntligen känna mig såpass kry att jag fysiskt klarar av att vara aktiv på riktigt igen!
Bild

Eldar – min Ferdinand – är nöjd bara han får sitta på en sten och filosofera.

Den här veckan tog jag upp min löpning och har såklart passat på att ta med mig hundarna. Granne Lollo har sprungit med oss (och med Smella) vilket har gjort det extra trevligt. Det är så väldigt mycket lättare att motivera mig själv till att springa – och att fokusera på RÄTT saker – när jag har hundarna framför. Inte bara för att det rent fysiskt är himla skönt att få draghjälpen framåt och jag får en bättre löpteknik när jag springer med hundarna, utan också för att jag istället för att hamna i ett negativt tänk där jag fokuserar på hur jobbigt allt är och hur det värker både här och där, kan fokusera på att ge hundarna eventuella kommandon eller titta på hur dom rör sig eller tänka att jag måste hålla tempot för att dom ska få sin del av träningen med. Och det gör susen för min utveckling i löpningen! Och ju bättre jag blir – desto bättre för hundarna = WIN-WIN! 
Det blir nu inte så jättelånga rundor, men tre pass på drygt 4 kilometer vardera har vi sprungit i alla fall. Det är inte en helt tokig start för mig efter sjukperioden. Och det är så skönt att se hundarna (läs kruttanten Smella) betydligt mer tillfreds. 
Bild

Eldar har börjat bli sådär riktigt tokbekväm och kontaktsökande med Lollo nu. Blir alldeles lycklig av att se hur mycket han tycker om henne.

Bild

Ett gäng olika borstar och små foderkulor på kabeltrumman = hur enkelt som helst att borsta även en knashund!

Idag var Eldar dessutom på sitt mest samarbetsvilliga humör, så jag passade på att ge honom en ordentlig omgång med borstarna. Det var verkligen välbehövligt! Eldar är inte jätteförtjust i att bli borstad; han tillåter det högst motvilligt men försöker sticka så fort jag närmar mig bakdelen eller ”kragen”. Givetvis är det också de ställena som har absolut tjockast och mest päls i behov av borstning. Jag insåg för något år sedan att det handlar om att han nog är ganska håröm. Jag vet inte varför man inte nämner det här alls när man pratar om hundar som ogillar borstning, men egentligen är det ju verkligen inget konstigt med det. Dessutom funkar det med högsta sannolikhet som med hårömma människor; ju ovanligare det är att håret borstas igenom ordentligt, desto vanligare är det att det ömmar och fortsätter ömma. Nåväl, idag blev det en ordentlig borstning. Päls över hela gräsmattan och äntligen fick jag komma igenom de extremt tjocka sjoken av päls på baksidan av Eldars lår! Det har nog aldrig gått så smidigt att borsta honom som idag; med honom uppe på en kabeltrumma och små foderkulor utspridda på hela ytan. Medan han nöjt mumsade på en liten lunch efter springturen, fick jag borsta igenom honom i godan ro. Perfekt! Ska göra på precis samma sätt nästa gång har jag bestämt mig för. 

Varför komplicera saker när man kan göra det så himla enkelt?

Dragdejt & tankar kring åldrande hundar

Bild

Till vänster; Charlie & Philip med Gunne, Lizzie och Youkon. Och så har ni oss till höger – Smella i knät på Erik och så Eldar.

Det har inte varit helt lätt att få till den här säsongen; dragdejterna med Charlie och de andra. Förra säsongen hade vi hunnit ses betydligt fler gånger såhär dags på året, men i år har det varit svårt att få våra scheman att stämma överens. Vi har varken hunnit med att dra eller ses särskilt mycket på sistone och jag har verkligen saknat våra fina vänner – människor som hundar. Så i veckan när det äntligen sattes ett datum och en tid för en dragträff var jag tokglad. Tanken var att även Alexandra skulle följa med med Blossom och Lusse, men så blev det tråkigt nog inte. Vilken tur då att det är så mycket kvar av säsongen!

Idag var vår andra dragrunda den här säsongen på över milen. Det har ju varit lite svårt att få till längre rundor hittills då temperaturerna inte riktigt varit på vår sida – något som påverkat Eldar tydligt. Men vi har äntligen börjat vakna upp till rimfrost och minusgrader nu! Idag var faktiskt första morgonen då det låg på minus hela förmiddagen och det märktes SÅ tydligt på hundarna. Strax innan vi skulle iväg på morgonen upptäckte Erik att hans cykel inte hade någon luft i ena däcket och trots att han försökte ordna det så gick det inte, så vi plockade med oss kicken till honom och Eldar istället. Något som blir bra mycket tyngre för Eldar att jobba framför och särskilt då det inte är fullt lika lätt för Erik att avlasta honom, som när man sitter på en vanlig cykel. 

Idag var jag faktiskt både stolt och imponerad över hur Eldar kämpade på även när det började kännas riktigt tungt och motigt. I vanliga fall är det i sådana lägen som han slutar jobba och bara travar med slak lina. Idag kämpade han verkligen. Tog liksom nya tag. Och han klarade av hund- och hästmöten så väldigt fint! Verkligen en guldstjärna i kanten – för det är ingen självklarhet med Eldar att han inte ska reagera på störningar. Vi fick hålla nere farten lite mot slutet och stanna ett par gånger för hans skull och vattna, men han sprang hela tiden. Det märks att Eldar är den i gänget som fortfarande påverkas lite av temperaturen. Smella å andra sidan ville knappt dricka alls – och drack endast för att jag propsade på det vid sista vattningen. Annars var hon riktigt snabb och het idag. Jobbade som alltid fokuserat och med driv i steget, men kändes verkligen outtröttlig just idag.

Bild

Sötaste Gunne (som tidigare bodde med Marlene i Yabasta-flocken) och en höglöpande Lizzie
Hittills den här säsongen har Smella känts väldigt stark. Hon har inte markerat eller indikerat det minsta på att ömma i handlederna, ens när jag klämt, känt och böjt. Något jag varit mycket flitig med att hålla ett öga på, även efter de promenader där hon sprungit lös i skog och terräng (hon tar det ju sällan lugnt om vi säger så). Om det kanske berott just på temperaturerna och att vägarna således varit relativt mjuka att springa på samt att vi ju faktiskt blivit tvungna att hålla nere distansen, det vet jag egentligen inte, men idag funderade jag en del över det. Smella sprang väldigt fint och jämnt – rörde sig inte alls avvikande på något sätt (vilket hon gör om hon ömmar – och vid minsta tecken på det avslutar jag) – men däremot märkte jag att hon kände en aning obehag när jag lyfte för att titta på tassarna och kände igenom henne efter dragrundan. Har med jämna mellanrum känt och klämt på henne nu under dagen och en-två timmar efter vi var hemma så verkade hon inte ömma det minsta alls längre. Valde att inte ge henne någonting smärtstillande, för hon verkade inte på något sätt påverkad eller obekväm med att springa och röra på sig på tomten sen. Men jag blir såklart ändå fundersam, för det sista jag vill är att pressa henne hårdare än vad hon håller för eller mår bra av – vilket jag alltid har i bakhuvudet. Det är inte helt svartvitt det där med en hund som börjar bli till åren. När lägger man av? Vart drar man gränsen? Med Smella är det en ständig avvägning mellan hennes mycket starka och tydliga behov av att röra på sig och jobba – ordentligt – och hennes kropps hållbarhet. Jag har mer och mer börjat fundera på det där, på vad som egentligen är mest rätt för henne och över hur jag på bästa sätt ser till att tillgodose hennes behov som en åldrande hund. För det är faktiskt det enda som indikerar på att den här damen inte är en ungdom längre; hennes allt gråare nos och det faktum att hennes leder behöver lite mer omsorg, att hon liksom är aningen stel om hon legat ned länge och ska resa sig, och att jag behöver vara extra noga med vad hon får i sig. För annars har hon tusenfalt mer energi än Eldar – och kräver faktiskt mer stimulans än honom, särskilt fysiskt. Hon återhämtar sig dessutom betydligt snabbare än honom, sin ålder till trots. Vi har ju inte en tanke på att tävla i dagsläget och drar ju faktiskt bara för att det är fantastiskt roligt – och för hundarnas skull. Alltså på motions-/hobbynivå. Så när är det dags att börja trappa ned ytterligare? När är det dags att lägga ned helt med en äldre hund?
Hur gör ni andra med era åldrande hundar? När bestämmer ni er för att det är dags att lägga ned med saker som tex drag? 

Cani-X

Det blev en löprunda med två springglada hundar nu på eftermiddagen. Hundarna hade tryck i benen – mer än under gårdagskvällens dragrunda – till skillnad från matte här som mer kände sig som en livs levande bromskloss idag. Det har blivit fler och fler löpturer det senaste då temperaturerna inte riktigt varit där vi vill ha dom. De längre och fartigare dragrundorna har liksom fått stå åt sidan, men de kortare löpturerna har funkat desto bättre. Blir ju inga höga hastigheter med mig bakom, men det blir åtminstone jobb och stimulans för hundarna – och träning för mig. 
Picture

På väg till vår ”hemmarunda”. När vi löptränar tar vi alltid den lilla asfalterade biten i skritt – mest för mattes skull då underlaget blir lite för hårt.

Har haft flera inlägg på sistone som blivit sådär halvfärdiga. Jättestörigt, för jag vill hemskt gärna blogga men har inte riktigt haft inspirationen att skriva färdigt. Förra veckan var dessutom fruktansvärt jobbig mentalt (vilket direkt påverkar mig fysiskt) och full av oförutsedda, negativa händelser som totalt dränerade mig på energi. Är glad att jag känner det vänt nu, med hjälp av mycket vila och de fantastiska människor som backat upp och tagit mig igenom veckan med alltifrån telefonsamtal, till spontanbesök. Positivt med förra veckan var dock att Smellas besök hos veterinären gick bättre än förväntat.  (Ni kan vara lugna, hon mår bra och är pigg som en mört!) Hon är så fruktansvärt lätt att hantera och världens duktigaste tant hos veterinären! Gjorde en lungröngten, som ju knappast är jättebekväm för hundarna egentligen, men hon lyssnade så fint och gjorde mig så stolt. Sköterskan berömde massor och Smella var överlycklig (efter en dag utan mat pga undersökningen) över att få sig ett par godbitar som belöning. Älskade skrotfia!