En försmak av framtiden

Lördagskväll. Klockan är 23:30 och vi har precis kommit innanför dörrarna, rusiga av glädje och stolthet. Ikväll smygstartade vi höstens inkörning av Ratchel! Och jag kan inte säga annat än att det gick så långt över förväntan att jag varit alldeles gråtmild.

Under eftermiddagen och kvällen har vi haft ett hejdundrande oväder med både hällregn och rejält åskväder. Riktigt mysigt faktiskt, tycker jag som älskar den typen av oväder. Älskar känslan av elektricitet i luften och den stora urladdning som ett åskväder innebär. Älskar att sitta vid ett fönster eller under ett plåttak och höra det riktigt smattra mot rutan medan det dundrar ovanför mig. Det är någonting med det som får mig att känna mig väldigt levande. 

En annan aspekt jag fullkomligt älskar med den här typen av oväder är hur ren och fräsch och icke-klibbig luften känns efteråt. Och ikväll sjönk dessutom temperaturen från 24 grader till strax under 12, på nolltid, och med den även fuktigheten till väldigt stor del. Vi hade tänkt ta en långpromenad nu sent på kvällen, men istället bestämde vi oss för att ta chansen att smyga in en dragträning nu när tillfället gavs. Skulle vi testa första gången med Ratchel framför en cykel, istället för att canicrossa? Bara köra de där två kilometerna runt själva fälten och på så vis få ordentlig uppvärmning OCH nedvarvning?

Jag var inställd på att ta det väldigt försiktigt – att hon kanske skulle tycka cykeln var konstig och vara sådär lagom tittig med huvudet lite bland molnen, sådär som en unghund kan vara. Att vi kanske skulle stöta på nåt oförutsett hinder längs vägen, störningar jag inte kan kontrollera. Ingenting är ju enligt planerna längre – de planer jag gjort upp kring Ratchels inkörning jämte Smella som miljöstark läromästare. Och jag har sörjt detta faktum djupt och mycket. En dröm som slogs till spillror. 

Någonstans måste hon ha funnits med oss ikväll ändå. Jag hade faktiskt aldrig kunnat drömma ens om en bättre debut med Ratchel framför cykeln. Det är ett alldeles otroligt driv den lilla hunden har i sig! Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit på att hon arbetat hundra gånger tidigare framför cykeln och att hon var en bra bit äldre än sina snart tio månader. Det fokuset fanns det inte tillstymmelse till hos Eldar i samma ålder..! Jag låg på bromsen hela rundan för att hålla nere farten, men ju motigare det blev att ta sig framåt, desto hårdare låg hon framåt i selen. Som om motståndet triggade. Det är någonting med hennes sätt att arbeta som påminner oerhört mycket om hennes morbror Kit. Och det är något att vara oerhört glad över!

Nu står cyklarna åter på sin plats och dragselarna hänger uppe för tork. Hundarna strosar runt på sin sista kiss i trädgården och jag sitter här med en längtan till hösten. En förväntan som växt sig om möjligt ännu större. Vi har fått en försmak av framtiden ikväll. Vilken oslipad diamant vi kommit över!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *