Småbarnsbesök
Efter första löpet har det varit tydligt att det hänt saker i Ratchel; hon har på något vis blivit tryggare i sig själv och landat lite mer. Det är tydligt att det kommit en viss mognad med det och att det gjort henne gott. Hon är fortfarande en mjuk och känslig individ i grunden, men med ett allt större mod och en nyfikenhet som överbryggar de osäkerheter hon kan känna kring nya situationer. Det är ganska spännande att iaktta, faktiskt. Hur mycket som händer i en tik i den här åldern. Att se hur det kan skilja sig i utvecklingen från en hanvalp och mellan individer. Vi har enbart haft tikar i barndomshemmet, men jag har aldrig varit den som haft yttersta ansvaret (det har varit min systers hundar) och därför inte heller varit lika insatt i deras utveckling alla gånger. Den dagen jag skaffade min egna första hund var det aldrig någon tvekan om att jag ville ha en hane och därför har det varit mycket nya lärdomar och erfarenheter för mig att nu få följa med i ett första löp. Med Smella var det ju annorlunda, hon kom in i vår familj ganska sent i livet. Jag fick aldrig erfara henne som valp och unghund på det sätt jag nu får uppleva med Ratchel. Och ska jag vara ärlig så älskar jag att få vara med mer eller mindre från början; få sitta på första parkett genom de olika stadier som finns i hundarnas psykiska och fysiska utveckling. Inte för att jag inte kan tänka mig att ta in en äldre hund i framtiden igen – det finns stora fördelar med det också – men det är något alldeles visst med att få vara med från början.
Med Alicia gick det väldigt snabbt och Ratchel höll sig gärna i närheten. Hon följde med stor nyfikenhet med när Alicia tultade runt i trädgården och ville gärna busa med henne, men var inte en enda gång burdus eller bufflig, utan buffade försiktigt på henne med nosen eller skuttade runt i närheten utan att vara ”på” henne. Med jämna mellanrum bjöd Alicia på godis och Ratchel åt ur handen på henne, alltid med stor mjukhet och inte en enda gång försökte hon stjäla någonting ur handen på henne utan att det bjöds. Det var himla fint att se hur mjuk och lyhörd Ratchel var kring henne. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon var rent av hänsynsfull och väldigt mån om att inte skrämmas, som om hon förstod att hon skulle kunna göra skada. Precis som hon är kring nya (eller alla) hundar hon mött hittills. Det är en egenskap jag tycker är fantastiskt fin och som jag verkligen kommit att värdera högt hos henne.
No Comments
Eva Hultén
En fundering: Jag har ingen egen större erfarenhet av tikar (1, Mimi, bland mina hittills 8 pojkar o hon var vuxen o flerkullsmor när hon kom till mig) men funderar på hur länge sedan det var hon löpte?
Nu har jag iofs sett tikar vara oerhört försiktiga med små barn o funderat på det där med att ta hand om ”barn” av alla sorter, att småttingar oavsett art väcker ngt hos tikar. (Det gör ju det hos människor.) Tanken kommer ändå att OM hon är i tid efter löp där hon kunde haft valpar kanske det spelar in också? Bara en tanke då 🙂 Min Mimi ägnade en veckas besök av småkusin som fortf hade blöja åt att sniffa honom i rumpan o vid behov titta anklagande på hans mor….. (TUR med blöjor för han blev stundom milt nerpuffad för noggrannare kontroll 😀 )
Nicole
Haha men så roligt att du berättar det här och om dina funderingar! Jag skrev inte det, men JUST så som du beskriver att Mimi gjorde, gjorde även Ratchel. Hon ”markerade” tydligt genom att sniffa högljutt på blöjan när det var dags att byta och försökte då få kontakt med oss vuxna. Så snart det var bytt så slutade hon med det beteendet. Sen tänker jag att det säkert kan spela in just att hon precis löpt, som du säger. Hon börjar nog närma sig skendräktigheten nu (har inte räknat efter men där börjar bli småsvullet juver etc) så du är kanske inte helt fel ute i dina tankar 🙂 Sen tror jag en stor, stor del faktiskt har att göra med hennes personlighet. Hon ÄR en individ som är väldigt mån om de sina, aldrig vill bråka eller skapa problem, som är väldigt mjuk och lyhörd och oerhört känslig för signaler – liksom hon är enormt kommunikativ och har ett väldigt tydligt och säkert språk. Jag upplever henne som väldigt ”omhändertagande”, om man nu kan säga så 🙂 Det återstår helt enkelt att se vad som sker i framtida möten, men det känns positivt det jag sett hittills.
Eva Hultén
Jag känner igen en del där från Mimi också.
Hon var en ”supermorsa” för de 4 (om jag fattat rätt) kullar hon hade innan hon omplac till mig. (Jag hade en son till henne också.) Den enda hund jag vet hon blev osams med var en tik på samma kennel. Att den blev lite sur på Mimi var dock rätt förståeligt eftersom M stal hennes valpar (när hon hade egna) förmodligen för att hon tyckte den andra misskötte dem 😛
Mimi var också väldigt mån om de sina. Hon kunde fräsa ifrån rejält åt de 3 killarna men bara om det verkligen behövdes. Jag skojade ofta att grabben Brandy var min ”vice VD” om han själv fick säga men även han vek sig för Mimi 😉 Hon brydde sig dock aldrig om det bara var ”vardagliga småsaker”.
Lite O.T…. Vi bodde i en förort här i Sthlm o gick nästan dagligen förbi en bänk där det närstan alltid satt den tidens A-lagare, alltså ”äkta alkisar” o inte nutidens blandmissbrukare. Jag minns särskilt 3-4 ”gubbar” som ofta ofta visade sin briljans genom att utbrista ”18 ben!!!” När jag gick förbi med 4 hundar.
Ett antal ggr kommenterade de hur söt Mimi var (vilket faktiskt också en vet gjort!) o det var hon verkligen, men…. Hon gick ofta lös o höll sig ofta någon meter ifrån grabbarna som behövde koppel. När vi gick förbi dessa ”gubbar” gick hon dock fot så en lydnadsdomare skulle gråtit av lycka. Hon litade icke en sekund på dem! De hade aldrig gjort ngt o gjorde det aldrig heller men jag är övertygad om att denna väna o söta duktiga morsa till amerikansk cocker-tik skulle huggit direkt om hon uppfattat hot mot mig…. (Grabbarna ? Ingen aning! Viftat glatt kanske 😛 )
Ursäkta längden men det kändes lite ”måste” 😀
Lisa
Ratchel’s mormor är en dam som genom hela sitt liv tagit hand om de som behövt. När Ratchels mamma var liten hade vi en kull till, blott 4 dygn yngre. I den kullen var de 7 st och den största av hanarna växte inte till sig som de andra, han var lite ”slöare”. Amy (R’s mormor) gav sig sjutton på att hon skulle in till den andra kullen o vi sa ifrån. Det gjorde vi tills den lilla hanen blev för slö o vi bestämde att Amy skulle ”få” honom, kan säga att det var med hjärtat i halsgropen som jag hämtade den lille o gav honom till en överlycklig Amy. Hon tvättade honom och la honom sen på sitt baklår o rullade ihop sig om honom. Han fick äta först innan hon släppte dit sina egna tre tikvalpar. Lillkillen piggnade på sig och är idag en stor kraftig hane.
Amy har tagit hand om små tvillingkalvar, låg hos dem i halmen o tvättade dem, hon har tagit hand om en skatunge som ramlade ur boet…..När Ratchel o hennes syskon var spädisar så tjatade mamma Fly om att Amy skulle med in i hundhuset o där låg de tillsammans.
Den senaste ”fosterungen” är Ida, som kom en novembernatt 2015, från veterinären i Järvsö, hennes mamma o syskon hade dött efter o under ett kejsarsnitt. Ida är idag en tuff, rolig tjej som fick stanna hos oss.
Jag känner igen Ratchel mycket från Amy o hoppas o önskar att Ni skall få lika stor glädje av henne som hennes mormor givit oss.
<3 Nospussar från MoRRmor