Framtidsdrömmar

Dagen är så nära nu att jag nästan kan ta på den! Jag har i ärlighetens namn fortfarande lite svårt att förstå att vi om tolv dagar har ännu en polaris härhemma. Jag är otålig nu, det måste jag medge. Och otåligare blir jag när jag får bilder som den här. Vilken vacker liten tjej hon börjar bli! Jag finner mig skåda in i framtiden och drömma om att få se henne växa upp, växa ihop med det som alltmer blir en flock härhemma. Rachel, som hon kallas, är en otroligt framåt och social liten tik som jag upplever vara oerhört trygg och mogen för sin ålder. Busig, fartfylld och lekfull som unga hundar nu ofta är, men med en fantastisk lyhördhet för sin omgivning. Egenskaper som ständigt bekräftas av de dagsrapporter jag får från uppfödarna. Men det jag kanske mest av all föll för hos henne, den där första gången jag mötte henne utan en aning om att hon skulle komma att flytta hit, det var det stora inneboende lugnet jag plockade upp hos henne. Ett känsla som fortplantade sig i mig när hon satte sig vid mig och tryckte sig nära, nära och bligade upp på mig med de där fantastiska ögonen. Jag tror mycket på den här lilla tjejen. På hennes självklara plats här hos oss. En känsla jag inte riktigt kan förklara var den kommer ifrån, men den finns där. Oerhört stark. 

Rachel kommer innebära mycket nytt för oss och jag skulle nog ljuga lite om jag sade att det inte är med förhoppningar om framtiden jag tänker på henne. Hon kommer för oss att innebära ytterligare ett stort steg in i den officiella draghundsvärlden. Förhoppningsvis vara en nyckelroll i det alldeles egna hundspann vi drömmer om att bygga upp de kommande åren. Och en anledning för oss att för egen del åka på utställningar, ja kanske till och med någon dragtävling i framtiden (med Erik) för att prova på. Den här lilla tiken innebär för oss draghunderi på en ny nivå och det känns otroligt spännande och nervkittlande! Tolv dagar och sen är hon äntligen här.